Skogen var varken inbjudande eller vacker, men den var mörk; till skillnad från de flesta andra platser denna årstid. Säsonger hade passerat men ännu brände ljuset i hennes ögon på ett sätt som var omöjligt att vänja sig vid. Ovanför de förvridna grenverken som höll uppe trädkronorna visste hon att himlen börjat ljusna och att solen snart skulle skina sitt förbannade sken; men här under var det fortfarande natt, och en stämningsfull dimma hade börjat sippra fram över den kala marken.
     Lukten av mat hade lett henne djupare in i Kaiwood, trots att hon egentligen menat att hålla sig på utkanten. Hon visste vilka den här skogen tillhörde, och ville helst undvika all onödig konfrontation. Kanske skulle någon identifiera henne. Kanske fanns det någon där som väntade på henne. Den paranoian hade fått henne nära till svält allt för många gånger, men hungern vann till slut alltid; precis som den gjorde nu. Hungern sa åt henne att hon var ett patetiskt fån för att hon försökte värna om sitt liv. Vad för liv? Det finns inget kvar.
Men när hon såg den vita, vingklippta fakargen som stod utvadad i den grunda floden, huvudet sänkt mot vattnet för att dricka, blev hon smärtsamt påmind om livet hon värnade för. Det som hade haft familj och vänner. Det livet som hon själv dödat för länge sedan.
     Trots hungern som fick hennes huvud att bulta så visste hon att det här var farligt. Han var någon som skulle kunna ge henne till känna omedelbart, trots alla ärr och den röda, vilda blicken. Han var en risk, men också en lös ände. Kanske var det lika bra att försöka göra sig av med han, sen kanske allihopa? Alla som någonsin skulle kunna avslöja henne. Det var hungern som talade, men paranoian höll med.
     Varya visste att hon borde ge sig av medans hon fortfarande hade chansen. Men hon kände sig paralyserad. Kroppen värkte, förlamade henne. Hon stirrade blint på honom, försökte höra ljudet av hans hjärta genom vattnets porlande. Om hon skulle döda honom - om hon skulle äta honom - behövde hon agera nu, innan han lyfte huvudet och såg henne, illa dold trots den mörka omgivningen. Men hon kunde inte, och när han såg upp igen kändes det som i slowmotion. Hennes hjärta var lika härjat som hennes blick.
     “Molok,” väste hon. Hennes röst ovan och kraxigare än vanligt. Hon kunde inte minnas sist hon talat med någon. Ändå var det som att hon inte kunde hejda sig när deras ögon möttes. Hon var för fokuserad på lukten av honom och ljudet av hans hjärta för att kunna urskilja några känslor i hans ansikte. Det var nästan som att hon förlorat den förmågan efter så lång tid av ensamhet. Hon hade långsamt förvandlats mer till ett odjur än något annat.

Det var en konstig känsla att vara hemma igen. Trots att veckor passerat sedan Molok och hans familj återförenats vaknade han fortfarande svettig om nätterna, livrädd för att allt bara var en dröm. Kanske hade han aldrig funnit Nomë igen. Kanske låg han kvar där Isil Anar hade lämnat honom, dömd till att ruttna bort och försvinna från jordens yta. Kanske hade han aldrig räddat Mörkö från sina skador, och förlorat en son. Mardrömmarna besökte honom varje natt, och varje natt var han tvungen att lämna Nomës och ungarnas varma sida för att andas och lugna ned sig.
    Kallt vatten mot hans hud fick den äldre fakargens hjärtslag att slå saktare. I vaket tillstånd kunde han övertyga sig själv att saker stod rätt till, att han och hans familj fortfarande var i säkerhet.
    Ett obehag vaknade plötsligt i bröstet på honom. Känslan av att vara iakttagen fick honom att långsamt lyfta blicken uppåt. Hon som en gång varit en av hans närmsta vänner, som han lovat sina vingar till om han förlorat dem, stod nu framför honom - inte längre som en vän utan som en fiende. Varya hade gett sig efter hans familj, hans barn och skadat dem.
    I samma stund som deras blickar möttes lämnade ett brummande, lågt läte från hans bröstkorg.
    “Hur vågar du visa dig här igen?” Hans dova röst var skarp och obarmhärtigt. Molok hade inte känt av tvånget till att beskydda någon, inte ens sig själv, så mycket som nu. Det var som om hans fadersinstinkter hade greppat tag om hela honom.
    “Vad har hänt med dig?” Molok stod kvar i det kalla vattnet, fortfarande med blicken fäst på henne. Det var knappt så att han kände igen henne. Hennes vilda, röda blick. Röda? Molok kunde ha svurit på att de varit blåa.

Hans röst slog emot henne, dundrande och skållande av ilska. På något sätt var det som att den skakade liv i henne igen. Det här var på riktigt. Inte bara en av hennes oräkneliga hägringar. På något vis blev hon förvånad över att han såg henne, att han kände igen henne. Den redan svaga förmågan att tala försvann helt under några långa ögonblick. Blicken darrade när den såg över honom. Darrade av hunger och fruktan.
     “Jag är så hungrig. Så, så hungrig,” var det enda hon fick ur sig. Orden var slöa, som om det hängde bly vid varje stavelse. Hon kände hur hon nästan tappade balansen och ville falla ett steg åt hans håll. Närmare ljudet av hans hjärta. Men någonstans i hennes inre lyckades hon styra tillbaka sig, och hon knep ögonen hårt, grimaserade i smärta.
     “Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte tänka klart,” upprepade hon i en mantra. Varför gav hon inte bara in? Varför åt hon honom bara inte? Det blev svårare och svårare att avvärja lustarnas tankar som slog emot henne från alla håll lika blixtrande kvicka och svidande som pisksnärtar. “Jag kan inte tänka klart!” ropade hon i ett försök att överrösta tankarna. Det fungerade tillräckligt för att hon skulle kunna se på honom igen. Pupillerna var små, intiga avgrunder i det törstande röda.
    “Molok.” Orden föll döda i hennes hals. Vad skulle hon säga? Huvudet föll plötsligt och djupt mot marken, skuldrorna sköt höga och vassa över henne. Hon såg mer ut som ett rangel av ben än något annat. “Jag är så hungrig,” stönade hon.
     “Döda mig,” hörde hon sig själv säga. Blicken hade fallit i den mörka jorden framför henne. Varya visste inte ens om det var möjligt. Men hungern drev henne till vansinne, och paranoian än värre. Hon tänkte på Aurora. Det var sagt att den som valde evigheten inte blev insläppt i Chaibos grottor, men kanske hade de fel? Varya ville inget hellre än ta den chansen just nu.

Molok vägrade släppa henne med blicken. Känslan av att Varya var förutsägbar hängde i luften. Det sista han tänkte göra var att utsätta sin familj för fara, och om det krävde att möta Varya… ja, då hade han inget val. 
    “Döda mig.”
    Han svalde. Det var inga ord han förväntat sig höra från henne, hon som alltid haft stora drömmar. Kanske var det här ännu en gång han behövde hjälpa en vän ur mörkret, trots det hon gjort. Molok visste inte om han kunde förlåta, men inte heller om han kunde döma.
    “Varya.” Hans röst var dov och bestämd, lockade henne att se på honom. “Varya, se på mig.” Den enögde blicken fästes vid hennes
    “Jag vet inte vad som har hänt, eller vad som händer med dig,” han tog ett djupt andetag innan han fortsatte. “Du är dig inte lik. Den Varya jag kände skulle inte be mig att döda henne. Hon skulle inte skada en väns söner eller döttrar.” Ett lågt allvarsamt skrockande lämnade honom. “Hon skulle hota att ta mitt liv istället. Mina vingar.” Han försökte se i hennes ansikte ifall hon kunde minnas deras konversation, men hon var mer svårläst än tidigare.
    “Jag tänker inte döda dig. Men jag tänker ge dig en varning.” Molok tog ett kliv närmare i det kalla vattnet, kände de små stenarna pressas mot hans tassar. “Om du närmar dig dem igen, letar jag upp dig. Glöm inte att du också är en mor.” Kanske var det en svag punkt, kanske inte. Nomë hade berättat om hennes unge, en svartröd hane med präktiga horn. Molok visste inte om han längre var kapabel till att skada någon så ung, men för sin familj skulle han göra allt och lite mer.

Hennes blick var bara ett stirrigt töcken när hon såg upp på honom. Förvirringen vred hennes mungipor uppåt i ett onaturligt, ostadigt leende. Hon kunde se hans läppar röra sig med inga ord nådde hennes öron, bara ljud. Som om han talade ett annat språk. Väsande andetag, menade att vara skratt, lämnade henne. Men när den ljusa skepnaden tog ett steg framåt ryggade hon ryckigt tillbaka. Den svag verklighetsförankringen hon hade kvar kom tillbaka.
     “Glöm inte att du också är en mor.” En mor? Hennes röda blick flackade omkring, och insikten som sköljde över henne och hon hulkade till. Maksim. Vart var Maksim? Varya såg sig omkring. Han måste väl vara här någonstans? Han var ju bara en valp. Hon snodde runt. Ljudet av Moloks stadiga hjärtslag blev bara ett bakgrundsljud när hon glömde sin hunger. Hungern som slagit över till vanvett, slagit över till något som bara kunde liknas vid sinnessjukdom.
     “Maksim!” Hennes röst var alldeles för svag för att nå ut. Hon försökte ropa igen, men namnet blev bara ett sluddrande i hennes mun. När Molok var utom hennes synfält var det som att hon inte mindes honom. Och utan förvarning började hon röra sig ut i skogen igen.

[Avslutat]