Endast ett fåtal dagar hade passerat sedan valparna föddes, och de spenderade de mesta av tiden med att äta och sova. Naira lämnade de endast ensamma när hon verkligen var tvungen, men var aldrig borta några längre stunder. Under de dagar som gått hade hon haft gott om tid att fundera på namn till de små. Hon hade funnit tre namn hon tyckte om. Än var det inte för sent att ändra, men hon hoppades och trodde att Zayev inte skulle förkasta dem. Helveteshunden drog en tillfredsställd suck. Den bekanta doften av familjen var starkare än de varit de föregående dagarna. Uppmärksamt höjde hon på huvudet och spetsade öronen. Vaga ljud från sönerna fick henne att glatt vifta på svansen. De hade endast varit borta ett par dagar, men vid gudarna som hon hade saknat dem! Hon ville höra allt om deras upplevelser! När hon kunde se Zayevs silhuett uppenbara sig log hon brett.
    "Vänta!" sade hon och han frös på stället. "De sover. Ni får stanna utanför."
Det blev tyst ett kort ögonblick mellan dem och hon kunde nästan höra hur den björnlike fadern tänkte.
    "De? Vilka de?"
    "Vilka de tror du jag syftar på, dummer?" frågade hon med kärleksfull stämma.
    "...du menar? Medan vi var iväg?!"
    "Ja." skrattade hon lätt.
Miljoner frågor välde ur hans mun med ens. Hur många var de? Mådde hon bra? Mådde valparna bra? Hade hon ätit? Var allting som det skulle?
    "Tre, valparna mår bra, jag mår bra, jag har ätit och allt är som det ska."
Hon kunde känna glädjen stråla ut från Zayevs varelse. Han lade sig ner och kikade nyfiket in.
    "När kan jag få se dem?"
    "Senare."
Han svarade henne inte. Han bara log.

[Herregud jag känner verkligen att jag glömt bort hur man skriver någorlunda flytande xD MEN! Framför allt för Zayev och blå-bröderna, men de som vill får gärna hoppa in om de önskar c:]

Småsyskon. Småsyskon?! De båda bröderna slutade tala i mun på varandra så snart de hörde Naira leverera nyheten. "Tre, valparna mår bra, jag mår bra, jag har ätit och allt är som det ska". Oberon hastade sig fram till sin faders sida och stirrade med klotrunda ögon in i grottans dunkel. Hade de kommit? Men när? Var de stora? Gick de att leka med? Den tidigare oron över att hans grupp inte funnit fisken fanns inte mer. Istället spred sig en varm känsla i kroppen. Dimitrij skulle kunna sätta sig på honom och tvinga honom att träna oavbrutet i två dagar om hon så ville. Ingen kunde ta ifrån honom stoltheten och glädjen som spirade i hans bröst.
    "Va? Medan vi var borta? H-hur ... vad ..." Den blå såg sig om mot sin broder. "Arno ...", andades han ut. "V-vi. Vi har ... våra syskon", pep den blå osammanhängande med ett leende så stort att det tycktes klyva ansiktet i två. Ett exalterat tjut lämnade honom och han lade sig ned intill Zayev. Arno följde hans exempel.
   Svansen viftade vilt bakom Oberon. Gång på gång slog den i Arnos som även den sopade marken. Försiktigt masade han sig lite närmare öppningen i ett försök att se bättre. "Åh mamma", tjöt han med huvudet placerat mellan framtassarna och hakan pressad mot marken. "Jag vill se dem". De båda bröderna gnydde i takt av ren lycka och exaltation. Han ville så hemskt gärna krypa in, men hölls tillbaka av sin moders ord till Zayev. Varje litet ljud och varje liten rörelse i mörkret fick hans öron att rycka. Var det deras röster han hörde? Mådde de bra?
    "Pax att se dem först", konstaterade Oberon med dämpad stämma och gav sin broder en blick.

Arno kunde inte tro sina öron. Valparna. Valparna mådde bra. Hans mammas och pappas valpar. Hans och Oberons småsyskon. Naira hade fött dem medan de varit ute på sitt uppdrag. Småsyskon. Arno pressade sig mot Oberon i ett försök att få plats att se bättre in i grottan. De tre hanarnas kroppar blockerade ljuset från ingången och gjorde det mörkt och svårare att se än vad det hade behövt vara. Tanken slog dock aldrig Arno att han kunde ha aktat på sig, att de kunde ha tagit ett steg tillbaka för att se bättre.
    Han var varm inifrån och ut. Det var en värme han aldrig känt förut, åtminstone inte så starkt. Han kunde inte beskriva den. Arno hörde inte allt som Oberon sade. Orden dränktes i ljudet av hans egna lyckliga pipande. Han kunde inte ens le ordentligt; den enda min som lyckades få fäste i Arnos ansikte var en öppen förvåning, med stora ögon och osäkert öppen mun. Han visste inte hur han skulle reagera, annat än att ligga där och trycka sig mot sin bror och sin pappa, pipande av lycka i ett försök att se in till Naira där hon låg runtom de små sovande valparna.
    De sov.
    Med ens tystnade Arno abrupt, och knep nästan demonstrativt ihop munnen. Han lyckades inte hålla sig från att gny, men kämpade för att göra det tyst. Tänk om han väckte dem? Blev de ledsna då? Hur stora var de? Var de pyttesmå? Hur gamla var de? Hade det hänt nyss?
    "Pax att se dem först."
    Arno gav Oberon en nästan upprörd blick vid broderns kommentar. Han bet Oberon i örat.
    "Jag vill också se! Mamma, får vi se dem?" Arno såg tillbaks ner i mörkret där han kunde se Nairas form bland skuggorna. Svansen viftade våldsamt bakom honom, så lågt att den pressades mot marken. Svansen slog gång på gång mot Oberons lika vilt viftande svans.

Hon fnissade mjukt åt sina pojkars exalterade röster och pip.
    "Ni ska få se dem båda två, jag lovar. Men inte riktigt än. De behöver bli lite större först."
Naira kunde förstå att de ville träffa sina småsyskon, men hon ville inte riskera att de skadades. De var ännu så små, och även om hon visste att de båda sönerna menade väl så kunde det lätt bli tokigt ändå.
    "Vad är det för kön på dem?" frågade Zayev nyfiken. "Har du funderat på några namn?"
    "Två honor och en hane. Och vad gäller namn..." hon bet sig kort i läppen innan hon fortsatte. Tänk om han inte tyckte om namnet hon gett dem? "Jag tänkte att Azdell, Nena och Gharrow passade dem."
Han log brett åt henne.
    "Det är fina namn." sade han och försökte krypa än närmare.
    "Zayev..." varnade hon.
Ett gnyende läte lämnade fadern och han backade tillbaka det mikrosteg han tagit in i lyan.
    "Ge det lite tid bara så ska ni få träffa dem alla tre." försäkrade hon dem med lugn röst.

"Aj!", väste Oberon när Arno bet honom i örat. Han kunde dock inte hålla tillbaka ett leende från att framträda och lade framtassen i sin broders ansikte i ett skojfriskt försök att knuffa bort honom från sig.
    "Ja, när får vi se dem?", instämde den blå med sin broder. Han sträckte på halsen i ett försök att se de små varelserna inne i dunklet. De såg små ut. Hade han själv varit så där liten?
    Naira svarade tålmodigt på Zayevs frågor. Två systrar och en broder - han och Arnos småsyskon. Oberon gnydde förväntansfullt vid sidan av sin broder medan föräldrarna fortsatte tala. Han ville träffa dem nu.
    "Mamma", började han trevande efter att Naira försäkrat dem om att de alla skulle få träffa de små så snart de var större. "Du och pappa, ni är fortfarande ... våra föräldrar?" Det var ett osäkert konstaterande Oberon gjorde och han såg frågande mellan den nätta tiken och björnlika hanen. "Jag menar, ni finns fortfarande här va?" Här hos oss. För oss. Han förstod att frågan lät dum - att den var dum - men han hade ingen aning om vad som förväntades av honom hädanefter. Var det brödernas tur att klara sig ensamma från och med nu?

Det var med höjda ögonbryn hon såg på Oberon. Försiktigt sneglade hon på Zayev, som i sin tur såg på sonen. Hennes blick vändes åter mot honom och hennes ansiktsdrag mjuknade i ett leende.
    "Vi kommer alltid vara era föräldrar, vad som än händer. Jag lovar."
Hon älskade sina valpar mer än livet själv. Ingenting skulle någonsin kunna ändra på det.
    "De små kommer kräva mycket tid, framför allt i början, men är det något kan ni alltid prata med oss." hennes blick pendlade mellan sönerna. "Okej?"
    Naira var medveten om att ingen av dem hade svårt för att prata med henne och Zayev, men det var otroligt viktigt för henne att de visste att de skulle finnas där vad som än hände.

[JA ALLTSÅ DET HÄR VAR JU JOBBIGARE ÄN VAD DET BORDE VARIT]

Azdell, Nena och Gharrow. Två systrar och en bror. De var hans småsyskon. Arnos och Oberons småsyskon. Azdell, Nena och Gharrow. Arnos svans viftade om möjligt ännu snabbare, och slog hårt mot Oberons svans när de kolliderade. Hans nos rörde sig när han vädrade efter småsyskonens dofter. Lyan, och platsen runtom, var fylld av doften av valp. Doften av små vargar. Det var en exalterande doft.
     När Oberon tog till orda och frågade om Zayev och Naira skulle fortsätta vara deras föräldrar så blev Arno för ett ögonblick kall inombords. Tänk… tänk om det var så, att hans mamma och pappa inte längre var hans mamma och pappa för att de hade nya valpar nu? Eller, snarare, att de inte skulle ha tid för honom och Oberon nu för de nya syskonen? Vad skulle han då göra? Öronen lade sig hårt mot Arnos nacke och han såg med stora ögon mellan sina föräldrar medan lätta gnyenden lämnade honom. När Naira bekräftade att de alltid skulle vara deras föräldrar lättade hans hjärta igen. Svansen fick fart på nytt.
     Mamma och pappa skulle behöva mycket tid till de små. Särskilt Naira, det var Arno säker på. Men han och Oberon skulle alltid kunna prata med dem om det var något. De skulle fortfarande ha tid för Arno och Oberon.
     ”Mamma”, andades Arno mellan de glada gnyendena, fortfarande med huvudet och kroppen pressad mot marken i grottöppningen. ”Hur lång tid tar det tills vi får träffa dem? Tar det jättelång tid? Är de jättesmå?” Han försökte än en gång att se ner i lyan, och fick kämpa hårt för att inte krypa närmre än vad han redan befann sig. Han ville så gärna se dem. Lukta på dem. Leka med dem. Han ville så gärna leka med dem.

Hon kunde höra Zayev grymta bekräftande på vad hennes ord. Visst skulle saker och ting bli annorlunda, men inte på det sättet sönerna fruktade. Hennes öron klippte till en gång när Arnos stämma nådde dem.
    "De är jättesmå just nu, då det kommer dröja tre veckor till ungefär."
Hon möttes av besvikna blickar som tvingade henne att hålla masken.
    "Men det inkluderar även er pappa, för att göra saker mer rättvisa." Naira sneglade roat på den björnlike hannen.
    "Men!" utbrast han och fick en minst lika besviken uppsyn som sönerna, om inte mer.
Ett litet skratt lämnade henne. Både hon och Zayev visste att han skulle få se dem innan dess även om han också skulle behöva vänta ytterligare ett tag till. De var ännu allt för små för att hon skulle tillåta sin luns till partner att traska in i lyan.

[Kom på att jag hade lite roll med Naira kvar xD]