"BloodQueen, du förtjänar inte detta. Du är rent utav ett helvete och du kommer aldrig klara dig här ute alldeles själv. Du kommer bli dödad. Om inte vi.... dödar dig nu..." *vargskall* *varg skrik*

Snabba bilder av hennes barndom kom upp. Hennes far som skrattar åt henne för att hon var så ful som hon var. Hennes syskon som mobbade henne för att hon var olik dom andra. Hon minns den dagen då hon var så trött på deras patetiska beteenden. De fick smaka på blod, svett och tårar. Hon dödade dom alla, alla hennes 3 syskon.. Medans hennes patetiska far som stack därifrån utan att ens säga adjö, det var det värsta...

Men nu hade hon kommit någon annanstans, bort ifrån den hemska platsen utanför Numoori. Hon ville aldrig tillbaka, nej inte ens om hennes kära skulle tvinga henne...


Tiken vandrade vid en skog. Hon såg sig omkring och visste inte riktigt vart hon hade kommit någonstans. Hon var vilse, helt ensam. Men det betydde inte att hon kunde försvara sig själv. Trots de skicket som hon var i nu: Smal & Mager. Pälsen som var fylld med ärr och torkat blod som hon hade fått av striderna som hon hade. Och såklart hennes ärr vid vänstra ögat. Ärret som hon hade fått av sin far som höll på att döda henne.
Tiken stannade upp och sträckte på sina vingar. Ca 3-6 fjädrar saknade pga. dessa strider. Hela BloodQueen var en stor stridsmaskin, hon slogs för överlevnad.

Tiken la sig försiktigt ner och va hungrig, hon var utsvulten. Allt hon ville var mat. Men hon hade varken orken eller energin till att fixa mat. Skulle hon dö?...

[PAXAT TILL SKYTHE]

Den unga tiken hade tagit sig en utstickare utanför denna skog. Hon hade hittat en annan skog. Revirdofterna hade helt upphört och hon hade även funnit spår av hare. Hon hade följt dessa spår och hittat boet. Två vuxna harar och en nyfödd kull bodde där. När hon fyllt magen med en vuxen hare och alla små tog hon med sig den andra stora haren och tog sin in i den första skogen igen. Det var trots allt den här vägen hon hade satt ut för sig själ men sagt till sig själv att inte jaga på någon annans revir. Och det hade hon hållit. Så när hungern hade blivit lite för svår att handskas med hade hon tagit sig en avstickare som sagt. Men den döda haren i munnen hade hon sedan fortsatt sin vandring. De stora vingarna ligger mjukt vikta mot kroppen och svansen sveper lugnt från sida till sida bakom henne när hon får.

Doften av blod ligger stark i hennes nos eftersom hon håller den döda haren i munnen. Men snart smyger det sig in doften av varg. Ungtiken stannar upp och sed sig omkring. Kommer hon denna gången stöta på någon medlem ur flocken som huserar i denna skog? Hon skulle kunna erbjuda denne haren som fredsgåva och sedan fortsätta sin vandring. Kanske det skulle blidka dem och låta henne gå? Hon fortsätter framåt. Men försiktigt. Snart får hon syn på något svart mellan träden. Hon smyger närmare.

Utmattad och nästan halvdöd låg den stackars utsvultna tiken där. Hennes mage skrek av hunger men hennes kropp ville inte sammarbeta. Hon försökte resa sig försiktigt upp men ramlade igen sen. Hon skulle kanske ge upp totalt? Så smal och mager som hon var.

Allt som hon fick upp i huvudet var en stor gnu. Mums den växtätaren stod högt upp på hennes matlista. Hon kom & tänka på när hon var ung, valp. Den lilla djävulen. Bråkade alltid med sina syskon, skulle ha den bästa mjölken. När hon väl fick tänder drog hon och bet i hennes mors stackars spenor. Hon skrek alltid så ont det gjorde men hon hade inget annat val, hennes valpar var tvungna att få mat i sig annars skulle de inte klara sig.

BloodQueen flosade tungt. Hon fick sedan en svag doft av en annan inärheten. Först en doft av en hare och sedan en.... hon kunde inte riktigt få fram doften. Hon suckade djupt. "Åh nej, inte ännu en varg som vill tigga stryk...

Främlingen verkar vara skadad. Ungtiken stannar upp och ser osäkert mot främlingen. Vad borde hon göra. Hon sänker huvudet sakta och släpper ner haren vid sina tassar. Sedan höjer hon huvudet igen. Hela tiden hålls den isblå blicken fäst på främlingen.
"Ehm... Ursäkta att jag stör. Men ni ser inte ut att må så bra. Är det något jag kan göra? Är ni hungrig. Jag har en hare här. Vill ni ha den?". Hon talar försiktigt och försöker visa även med kroppspårket och hållningen att hon inte är något hot.

Hon står stilla. Inväntar ett svar. Det känns svårt. Hon vet inte vad hon ska göra. Kan hon hjälpa på något sätt.

Blicken drogs mot en tik som stod framför henne (?) med en hare. Mums så gott, gärna hade hon velat ha den.

"Om ni inte ska ha den så gärna", sa hon med sin mörka och dova stämma.

Tiken reste sig försiktigt upp och såg på den nyfällda haren (?). Den såg utsökt ut, bara något litet skulle hon få i sig så hennes kropp kunde hjälpa henne sammarbeta sedan så kanske dom två skulle fälla något större djur? Vem vet, men som sagt detta var en främling. Man visste aldrig vad dom kunde hitta på, men eftersom hennes mage skrek av hunger hade hon inget annat val än att ta haren.

Försiktigt reste tiken sig upp och tog haren långsamt ifrån den andra tiken och slukade i sig haren.
Framtassarna lutade mot harens huvud och hennes tänder slet upp skinnet och hon grävde med tänderna in mot köttet, självklart skulle man börja med magen, där fanns allt gott och mest näring.

När hon väl hade ätit haren slickade hon sig om munnen. Tiken som levererade haren verkade väldigt snäll och omtänksam. Själv hade aldrig BloodQueen levererat ett byte till en okänd. Men men, var denna tiken snäll mot henne så självklart skulle hon vara snäll tillbaka.

Hon såg upp på tiken och sträckte ut hennes stora svarta vingar och gäspade stort.
"BloodQueen förresten, trevligt och träffas och tack för haren, väldigt vänligt", sa hon och log lite smått.

*pet* :3

[Du behöver inte peta om jag inte svarat på en dag. Det är om man inte svarat på veckor som det är dags att peta.]

Hade hon inte varit någorlunda mätt så hade hon inte lämnat ifrån sig haren. Men att göra något för någon annan är inte så dumt ibland. Men det får inte bli en vanesak. Sedan Skythe lämnade flocken hon levt med hela sitt unga liv så hade hon fått lära sig att ta hand om sig själv på riktigt. Och det kändes mycket bättre att ta hand om sig själv istället för andra. Tar man hand om andra glömmer man lätt att ta hand om sig själv.

Skythe står lugnt kvar när främlingen glufsar i sig haren. Den isblå blicken sveper lite runt platsen. Sedan fixeras blicken på den svarta tiken igen. Hon nickar lätt.
"Ingen orsak". Svarar hon.
"Mitt namn är Skythe". Tungan smiter ut och fuktar den ljusa nosen.

[Oh sry visste inte..]

"Trevlig o råkas Skythe, så varför hänger du omkring runt Kaiwood?"

Hennes blick drogs mot tiken och väntade på svar. Hon hoppades på att få ett intressant samtal med tiken och KANSKE lära känna henne, beroende på vilket humör hon själv är på. Som sagt, hon har lite humörsvängningar ibland...

När hon såg på tiken kom hon & tänka på hennes far. Hon skakade snabbt bort tankarna och försökte inte tänka på de monstret, visst BQ kunde också vara ett monster men han va värst. Tur att hon inte har någon kontakt med honom mer och att han inte finns mer, det lättnade BQ när hon fick reda på att han dog.

Det var hennes första önskan, att hennes far dog. Hon hade aldrig någon respekt för honom, så som han behandlade henne. Nej aldrig i livet. Bara att tänka på honom får BQ att rysa...

[Avslutar rollet då jag har tyvärr ingen fantasi kvar och inget mer att skriva i detta roll.]

AVSLUTAT