[Jag rullar fram lite i tiden. :3 Wami är dräktig. Lite rund om magen. :3]
[PP:ar Lihai pytte lite. (A) Hoppas det är okej. Ändrar annars]

Wami stod vid talarstenen på samlingsplatsen en bit bort från lyorna. Flocken har vuxit lite i taget sedan hon och Lihai fann den här underbara platsen att slå sig ner på. Och visst är det en bra plats. Det kunde inte bli bättre. En underbar plats att kalla hem. Och man kan riktigt känna magin och mystiken i atmosfären. Med alla vackra månblommor som glöder om natten. Men nu strilar solens strålar ner mellan det tjocka lövverket. Kylan i övriga landet verkar inte riktigt få grepp här. Men man kan känna att det har blivit kyligare. Men det är inte kallt. Den unga varginnan går med några klumpiga steg mot stenen som står i mitten av den öppna platsen. Magen har börjat växa och den är inget annat än i vägen tycker hon. Och hon både fasar och längtar efter att de små ska komma ut. Det är blandade känslor som hon både hatar och älskar. Men det är inte de små hon hatar. Hatet är riktat mot en utomstående. Men här hemma. På reviret. Känner Wami sig trygg. Och känslor som hat känns långt borta. Men nog känns det lätt irriterande att magen blir större. Det är så ovant och underligt och det är bara underligt.

Den mörka vargen stannar upp intill stenen och vänder på huvudet. Vid sin sida har hon hanen som hon älskar mer än något annat i världen. Han hon vill dela resten av livet med. Hennes känslor för honom växer sig bara starkare. Om det ens är möjligt. Hon ger honom en mjuk buff på kunden med sin nos. Sedan kliver hon upp på stenen. Så smidigt hon kan. Den är ändå inte så jättehög. Men tillräckligt. Hon ser på Lihai igen. Vänder sedan upp nosen mot himlen och ett yl letar sig fram ur strupen. En kallelse. Eller kanske snarare en inbjudan. Flocken behöver samlas. Det finns saker att diskutera.

[FÖR ALLA FLOCKMEDLEMMAR!!! KOMSI KOMSI! :3]

Mystiskt. Vackert. Det var två passande ord att beskriva skogen hon nu klev in i. Länge hade hon anat att det var något fel, hur och varför hon aldrig hittade. Den här kvällen hade hon funderat mer än vanligt på det, och med mer viljestyrka än tidigare begett sig av för att hitta den gamla platsen. Sedan, på ögonblicket, så hade hon bara varit där. Det var nästan som ett mirakel.

Hewa hade varken sett Ötamon eller reviret tidigare, och allt var chockerande. Flera minuter stod hon bara och gapade - och ändå hade natten inte kommit än, då den sanna skönheten skulle visa sig. 
Varginnan uppfattade med spetsade öron ett ylande, och hon kände igen Wamis stämma. Benen fick fart och hon rörde sig så snabbt som möjligt åt hållet kallelsen hade gjorts. 

Hewa skrattade. Ett lågt, glatt. Av glädje att vara där, där i flocken. Hon genade igenom ett buskage, och sjön sträckte sig framför henne tillsammans med alla lyor. Hade Wami gjort det här?
Den gröna blicken svepte, låste sig fast på den blåsvarta honan hon sökte. Hon satte sig själv i trav, fram till stenen. Ett leende klädde hennes ansikte och svansen viftade bakom henne då hon såg upp på sin ledare. 

[Och Hewa anländer! 8D]

Den stora ljusgråa hanen stod troget bredvid sin älskade Wami och kastade en blick över samlingsplatsen. Ett stort brett leende syns på hans läppar och han är glad över att ha Wami hos sig men också att deras flock sakta med säkert börjar växa.
Även han kände den magiska och mystiska atmosfären i skogen vilket fick en härlig känsla att sprida igenom hans kropp.
Han riktar sin guldbruna blick mot Wami igen och ler kärleksfullt mot henne när hon ger honom en mjuk buff på hans kind. han sträcker på halsen och ger henne slick på kinden innan hon hoppar upp på talarstenen.
han hoppar upp bredvid henne, och när Wami ylade efter medlemmarna så var han tyst, han störde henne inte, väntade tålmodigt tills medlemmarna skulle dyka upp till samlingsplatsen.

han spetsar öronen när ett ljud hörs i närheten och hans blick får syn på en svart varg med ljusblåa inslag ljusblåa inslag på ansiktet, magen och tassarna och som hade kattöron och en kattsvans. Han log vänligt mot vargen som hade dykt upp och böjer på huvudet i en respektfull hälsning - Var hälsad min vän säger han vänligt till den nyanlände vargen. han ser sedan en svart valp med grön man och lugg komma till samlingsplatsen och han ler mot henne. Som han gjorde förut så böjer han på huvudet till Cerri, - Var hälsad Cerridwen.

Cerridwen:
Den svarta unga valpen hade hållit sig inom reviret hela tiden, Hon tyckte om den här skogen, magisk och mystiskt på samma gång. Man kunde nästan känna sig fridfull här. han klipper lite med de svarta öronen och de smaragdgröna ögonen ser sig omkring i den lilla gläntan hon befinner sig i. Hon känner att detta är hennes nya familj, men hon kunde ändå känna saknad efter sig biologiska familj. Hon visste inte om de levde eller om de var döda, frågorna förblev obesvarade för henne. Hon skulle just gå vidare när hon hörde ett kallande yl från Wami. Hon spetsar öronen och ler lite för sig själv, hon är nyfiken på resten av medlemmarna så hons tyr stegen mot samlingsplatsen där hon ser Wami och Lihai uppe på talarstenen men också en annan varg med kattliknade utseende. Hon ler glatt och går fram till den kattliknade vargen. Hon sätter sig ner bredvid henne - hej, jag heter Cerridwen säger hon till den kattliknade vargen. Sedan vänder hon på huvudet och hennes smaragdgröna blick möter de båda ledarnas blickar och hon böjer på huvudet i en respektfull gest till dem. - Var hälsad Wami och Lihai säger hon vänligt.

Ett yl bryter upp den behagliga tystnad som legat likt ett snötäcke över skogen, det enda ljud som annars spelat var små fåglars sång och vindens lätta sus bland träden. En fridfull melodi.
För honom var detta en plats av underverk. Aldrig tidigare hade han lagt sina ögon på en skog så vacker och samtidigt så full av kraft.
Höga träd som tornar upp sig över marken, solens strålar som spelar mjukt på deras trädkronor och några av de varma strålarna som söker sig genom små öppningar bland bladen och slänger sitt ljus på skogens gröna golv. Ger liv och näring åt buskar och blommor.
Hela tiden leker ett fascinerat leende över den kraftigt byggda hanens läppar, han kan helt enkelt inte låta bli. För detta är nu den plats som han kan kalla för hem. 
Han stannar upp och sluter sina ögon. Inom honom göds en kärleksfull värme som bara fortsätter att spira.
Lyckan.
Känslan är så stark och vild, den får honom att vilja rusa genom skogen och bete sig som en valp igen. Han ruskar på huvudet, blottar de gula ögonen för omvärlden och sätter av i ett högt tempo i riktning mot skogens kärna.
Ylet som hans fluffiga öron fångat upp var ett kall från flockens ledarinna. En varg som han endast stött på en gång tidigare men ändå funnit en stor respekt för direkt, precis som det varit för den gången då han mötte Lihai.
Leendet breddas. I hans ögon speglar sig även den inre känslan mycket väl, som en glimt i hans gula blick.  

De breda tassarna trummar mot det gräsklädda jordgolvet som i rytm och snart uppenbarar sig fyra skepnader för hans ögon. Gradvist trappar han ner på farten och när han är tillräckligt nära så ser han upp mot de båda ledarna och möter dem med sitt vanliga vänliga uttryck.
 ”Hälsad Wami, Lihai.” Han stannar upp, låter det ena frambenet glida ut framför honom och han sänker halsen så lågt han förmår i en djup bugning.
 Han blir stående en kort stund innan han reser sig upp till sin fulla höjd igen, ger de båda ett sista varmt leende innan han tar sig fram till de andra två vargarna som står nedanför stenen.
I en lugn mak ställer han sig intill de två mindre honorna, varav de båda är helt okända för den högreste hanen. Den ena en svartpälsad valp och den äldre också hon svartpälsad fast med turkos teckning.
”Var hälsad mina damer. Mitt namn är Lokie.” Varsamt sätter han sig ner. ”Jag hoppas att det är okej för er att jag tar plats här.”

[Ja, vi säger väl att hela flocken är samlad nu. :3 *spola fram* Och vi säger att Wami har bekantat sig med var och en och lärt känna dem lite sådär. För här kommer rangerna och det krävs ju att Wami vet lite om var och en. :3]

Wami ser ut över flocken. Familjen. Även om hon fortfarande inte känner flera av dem så väl så skulle hon ändå göra allt för att de ska trivas och vara lyckliga. Även om hon inte skulle kunna göra så mycket för dem skulle hon ändå kämpa för dem. Hon ler varmt åt var och än.
"Vi hälsar er alla hit". Hon talar för både sig själv och Lihai. "Och vi hoppas att ni har åtminstone börjat känna er som hemma här. Och känner ni för att sträcka på benen så är ni fria att gå vart ni vill". Börjar hon och talar högt och tydligt för att alla ska höra. Hon ger Lihai en snabb blick. Hon känner sig nervös. Hon fuktar nosen med tungan och ser sedan åter ut över flockmedlemmarna.
"Det här är första flockmötet. Men de dem mer som en lite sammankomst där vi bättre kan lära känna varandra. Har ni något att säga så är ni fria att säga vad ni önskar. Vi hoppas att ni trivs. Men önskemål om förbättring är välkommet". Hon tystnar igen och möter blicken hos var och en. Ett mjukt och varmt leende vilar på hennes läppar och hon ser, trots nervositeten hon känner, lugn och avslappnad ut.

"Frågan om ranger inom flocken har ni alla kanske undrat över. Ni kommer alla bli tilldelad en rang. Men... Dessa ranger är inte stämplar som säger att någon står över någon annan. Vi är alla jämställda. Även vi är er jämställda". Både Wami och Lihai. "Men vi finns här för att stötta er. Och jag skulle göra allt jag kan för att ni ska må bra". Här talar hon för sig själv. Här kan hon inte talar för Lihai även om hon är säker på att han känner likadant. "Så var inte rädda för att yttra er. Om något alls. Är det något ni är missnöjda med vill jag höra det så att det kan förbättras. Och kom gärna med egna förslag och idéer". Hon tystnar åter en stund och fuktar nosen med tungan. Öronen klipper till på huvudet och spetsas sedan mjukt framåt.
"Miguel". Hon vänder sig till den långpälsade vargen hon mötte i blodsbergen. Hon kom snabbt att se honom som en vän. Hon fick en direkt känsla av att han är någon hon kan lita på.
"Jag vill väldigt gärna ha er som rådgivare. Och inte bara för min egen skull. Men jag är medveten om er vandringslust och ni är inte tvungen att stanna på reviret hela tiden. Ni är fri att vandra vart ni vill och hur länge ni vill. Och era förmågor skulle kunna göra er till en utmärkt budbärare om det skulle behövas. Jag hoppas du accepterar". Hon ler varmt åt hanen innan hon flyttar blicken till näste.
"Lirio". Hon ler mjukt åt den unga tiken.
"Ni sa att ni trivs med valpar. Och som ni säkert ser så väntar jag mina och Lihai's valpar. Så jag hoppas att ni vill acceptera rangen som valppassare. För jag har ingen aning om hur man tar hand om valpar". Hon fnissar till.
"Era helande krafter skulle även kunna vara till stor nytta om ni inte känner att det är ett för stort ansvar?". Wami lägger fram rangerna som förslag. Där hon tycker att var och en skulle kunna göra nytta. Men var och en har även rätt att säga vad de anser och acceptera eller komma med egna förslag.

"Infinity". Den glödande blicken vänds mot den färglada tiken.
"Jag hoppas att ni vill acceptera platsen som väktare. Denna skog är magisk och har sin mystik. Vill ni hjälpa mig att de till att den fortsätter vara det?". Wami tippar huvudet lätt på sne innan hon går vidare.
"Hewa". Wami fäster blicken på den svarta och blå tiken.
"Jag skulle hoppas på att även ni vill acceptera rangen väktare". Wami känner så mycket för var och en av de medlemmar som samlats inför henne. Det betyder mycket att de delar hennes tankar så pass att de ville skapa den här flocken med henne.
"Cerridwen". Hon ser menande på ungvargen. Den yngsta i flocken. Wami har speciella känslor för den unga tiken och hon känner ett starkare ansvar för henne än för de äldre medlemmarna.
"Ni är ännu ung och utvecklas för var dag. Det är en ära att få se er växa. Skulle ni acceptera att vara min följeslagare tills jag får en blick av er potential?". Wami vill ge den unga tiken fritt utrymme att växa. Och att ha den unga vid sin sida i framtiden, och även när valparna är födda, kan ge Wami en större chans att hjälpa Cerri att utvecklas.
"Lokie". Hon ser på den stora vita hanen. Hon ler varmt även åt honom.
"Jag hoppas att ni vill acceptera rangen som flockens första beta. Jag är säker på att det är en perfekt plats för er". Hon nickar lätt åt honom. Hon har tystnat igen. Funderar en stund.

"Jag tar reglerna lite snabbt med. Var vänliga mot varandra och stötta varandra. Det är inte enbart blodsband som gör en familj. Och helst ingen jakt på reviret. Om det inte är absoluta nödfall. Och jagar ni i skogen så lämna gärna en bit av det bytet som gåva till skogen. Var tacksamma för att vi får bo i denna vackra skog. Är vi vänliga mot skogen så är den vänlig tillbaka". Avslutar hon menande. Hon behöver kanske inte nämna att de gärna får behandla skogen med respekt. Hur kan man inte känna respekt för en sådan vacker skog? Håller de den hel och ren så blir det trivsamt för alla.

Wami ser på Lihai igen.
"Har du något du vill säga?" Frågar hon lite snabbt innan hon vänder sig mot flocken igen.
"Jag lämnar över ordet till Lihai. Och efter det är var och en av er fria att kliva fram om ni har åsikter ni vill dela med er av. Annars hoppas jag ni alla är nöjda med vad ni hört här. Och jag tackar er för att ni vill skapa den här flocken med oss". Säger hon innan hon med viss klumpighet kliver ner från talarstenen.

Skogen for förbi henne,det var precis som i en film när någon trycker på spola framåt knappen.Allt gick som en vind,lätt och snabbt.Inte en ända gren,sten,träd eller bäck kunde sakta ner hennes fart som hennes ben hade fått upp.Hon hade nog aldrig sprungit så fort i sitt liv,hon kunde inte se mycket för luggen var i vägen så hon förlitade sig på sin magkänsla.
Hon kunde känna flera olika varg dofter som blev starkare för varenda sekund som gick.Hon log och mirakulös ökade hon farten ytligare.Hon blev chockad över att hennes kropp var så himla smidig och lätt på tassarna,det kändes som om hon flög fram i skogens alla hinder.

Hon fick tvär nita för att inte åka rakt i ett träd när hon tappade konstrationen på vägen.Benen under henne skakade och vek sig nästan på mitten men hon klarade sig fram till reviret och till lyorna.Alla satt i en klunga och hon kände hur pinsamheten blev större och större.Nu kommer ingen att visa speciellt mycket respekt för henne,typiskt henne alla kommer att tro att henne kan man inte räkna med för hon kommer försent till det viktigaste mötet i flocken.
Men men hon tog tjuren i hornen och hoppade upp i ett träd för att sedan gå mellan träd till träd.Att vara uppe i träden gjorde att hon fick mer mod i sitt sinne och att det skulle bli lättare att undvika onda blickar från de andra.
Flocken var stor och hon kunde känna hur blygheten blev större,hon hatade när det var så många främmande vargar i närheten.Hon tittade sig omkring för att se  hur de andra flock medlemmarna såg ut,hon blev glad när hon såg två stycken som hon hade träffat på tidigare.
Lokie och Hewa hade gått med i samma flock som hon och det gjorde att nerverna i hennes kropp blev lugna i några sekunder men det höll inte länge innan det försvann.
Wami hade redan börjat prata och hon visste inte om Wami och Lihai hade upptäckt att hon hade anlänt men hon ville inte störa mitt i talet så hon väntade till alla var klara innan hon gick och hälsade på de andra.

När Wami tog kontakt med henne log hon tillbaka och bugade lätt för att be om ursäkt för sin sena ankomst.Men ett ännu större leende tog över henne när hon fick höra vilka ranger hon fick.Två stycken,valppassare och en liten helare om hon uppfattade det rätt.

(Lirio har nu anlänt till flockmötet och är redo att tråka ut alla med sin tysthet.)

Lihai hälsade på henne, och hon nickade med slutna ögon i respekt som bekräftande. "Detsamma."
Då han även välkomnade en till öppnade hon dem åter och såg ner. En valp hade kommit fram, slagit sig ner bredvid henne och sagt sitt namn.
"Jag är Hewa, Cerridwen." Hon log åt ungen, trots att det var tveksamt att den märkte med blicken riktad framåt åt deras ledare.

En röst bakom avslöjade ytterligare en individ, och hon vände sig halvt om. Leendet breddade, öronen pekade nyfiket framåt. Inte hade hon hörttalats om denna stora vita.. fluffiga. Hon kunde inte neka att han inte såg fluffig ut. I huvudet skrattade hon åt sitt ordval. 
Även han presenterade sig. Hon besvarade med sitt eget namn och skrattade till när han frågade om det var okej. "Självklart." Varför inte?

Fler medlemmar tog sig dit. De hade fått till en stor samling, och om hon inte missminde sig så väntade Wami valpar - fler tillskott till Trinity. En annan smärre överraskning var att Lirio tydligen hade anslutit sig till dem. Vilket sammanträffande.
Den nämnda började tala. Hewa såg upp mot stenen, lyssnade intresserat på det hon hade att säga. Då deras ranger utdelades kunde hon inte göra något annat än att åter nicka. Hon skulle tydligen vara Väktare. "Det vore en ära."

Deras ena ledare klev ner och hon tittade genast mot den andra, ville höra vad han hade att säga. 

(Alltså.. what.. Förlåt för dåligt men orkar inte redigera ingående :c)

han sitter bredvid wami och lyssnar när hon pratar men han ler varmt emot resten av flocken. Han klipper lite med öronen och han ser på alla hur deras reaktioner blir när Wami delar ut deras ranger. han sveper lite med svansen och ler snett när Wami meddelar att hon lämnar över ordet till honom. Han klipper lite med öronen, han hade väll itne så mycket att tillägga, men något måste han ju säga. - Jag hälsar er alla än en gång välkomna till Trinity och att vi tillsammans bildar den här fina flocken. han böjer på huvudet i en respektfull gest mot resten av flocken och han sneglar sedan på Wami.

Den högreste hannen ser ut över den lilla gruppen av medlemmar som samlats till mötet. Några hade han stött på förut, andra inte. Lirio och Lihai var de som han faktiskt träffat på innan han fått erbjudandet om att gå med i flocken.
När deras ledarinna tar till talan för att hälsa dem välkomna och för att dela ut ranger så sitter han i sin stilla tystnad och lyssnar till hennes ord med stort intresse. I hans honungsgula blick vilar en varm och behaglig glöd. När Wami talar hans namn så möter han hennes blick i en naturlig reaktion, och då hon förtäljer om den rang de kommit överens om att tilldela honom så sköljer en våg av förvåning över honom.

"Jag litar fullständigt på ert omdöme." Han är hedrad. Verkligen.  
"Om ni tror det är en passande position för någon som mig så antar jag den med min största glädje. Jag kommer göra allt i min förmåga för att se till så att denna uppgift utförs med största önskvärda resultat." 
Lokie sänker sitt breda kranium med sin nos pekandes ner mot marken mellan hans breda tassar. Kanske att hans lilla tal lät en aningens stelt nu när han hade en chans att reflektera över sina ord. Men det var inget han hade möjlighet till att ändra på. Förhoppningsvis skulle orden inte kunna misstolkas på något vis.

[AVSLUTAT]
[Så vi kan komma vidare allihop. ;) Allt är ändå sagt som skulle sägas. :)]