[Reserverad för Lysander, awesome cake! <3]

Huvudet ruskades, vindarna svepte sakta genom skogen och fick hans lugg att slitas med dem, och nu gjorde han ett försök att få den att lägga sig rätt igen. Det lyckades, men efter endast några sekunder hade vinden återigen tagit med den i sin virvlande dans, En suck lämnade ungvargen, det kanske var lika bra att ge upp gällande detta. Och tyst förbanande han vinden som inte lät honom vara ifred, som inte lät honom ha sin lugg som han ville ha den.
Men utan att tveka fortsatte han sin vandring genom den snötäckta omgivningen. Ingenting fick störa honom, inte nu. Han hade ett mål, och tiden räckte inte till meningslösa funderingar.
Tassarna placerades i en jämn takt på marken, en efter en, och lämnade ett spår i snön som visade exakt var han hade gått. Dessa berg kunde vara bedrägliga, det hade han hört. Därav namnet som de hade. Men han tvivlade inte på att han skulle klara sin vandring genom detta område. För han var inte ensam. Han skulle aldrig mer vara ensam.

Kaiito log medan han drog ett djupt andetag, söp in de dofter som låg i luften, det som vinden förde med sig. Och med ens stannade han, vände lite smått uttråkat huvudet åt vänster. Drog ännu ett andetag, var inte säker på att han hade haft rätt.
Men jo, rätt var det. Det verkade finnas en anna varg i närheten.
Avsikterna var fortfarande oklara, men Kaiito visste att han ville möta denna varg. Det kunde helt klart vara värt det, och var det inte det så kunde han ju alltid avsluta dennes liv.
Han styrde stegen mot den främmande doften.

(Värst var det tar på krafterna att behöva skriva om svaret tre gånger då mobilen dampade 8D )

Ett par gröna ögon slogs upp en bit därifrån. Ögonen tillhörde en vit hane, som låg bakom ett tunt vattenfall. Han reste sig upp och tog sig hukande ut från gömstället.
Vattnet kastade sig utför klippan, och solens strålar träffade vattnet strax innan det dunstade bort strax nedanför.

Hanen gäspade stort, och öronen vreds bak mot nacken när han spanade ut över vidderna. Den skära tungan löpte över nosen medan ögonen metodiskt granskade sin omgivning, höll ständig koll. Han var medveten om att hans ensamhet här uppe var ett minne blott, för doften av varg kom med vinden.
Käken spändes, en bister min svepte över hans ansikte liksom strålarna från den uppgående solen. Han var inte på humör. Han var, vid närmare eftertanke, aldrig på humör nu för tiden.
Han skämdes över att vara varg, för det var en bedräglig sorts varelse. Varelser vars vardag innehöll lögn och dolda avsikter, svek och melodramatiska scener. Han var trött på sådant. Visste inte om han skulle gråta eller skratta. Så det blev frustration istället.

Lysander visste att han hade förmågan att vara social. Han kunde vara trevlig, om det var till nytta för honom. Men folk gjorde honom besviken gång på gång. Landet verkade vara fullt av idioter. Ett svagt flin ryckte i hans ena mungipa.
Doften var starkare nu, insåg han plötsligt. Främlingen hade upptäckt honom.
Vilken överraskning.
Han sträckte på sig så att de mörka tårna spretade och gäspade igen, innan han ruskade vatten ur pälsen så att silvermanen flög. Sedan, med en lätt skeptisk och misstänksam min, började han gå mot den andre. Det här får gå fort, tänkte han ointresserat.

Kaiito var liten och lätt med tanken på sina bergvargsgener, men trots det hade han växt till sig sedan tonåren och var nu en ståtlig hane. Och nog kunde man se bergsvargen kraftiga drag på den ärrade kroppen. Han var, trots allt, mer sin faders son än vad han önskade vara.

Huvudet ruskades när blicken fastnade på en ljus hane med gröna inslag. Det fanns ingen tid att vandra omkring och fundera över saker som var oviktiga, denna främling skulle nu få hans uppmärksamhet.
- Ensam i bergen ser jag, eller misstar jag mig?
Han stannade upp, bara några ögonblick efter att han hade talat. Han var nog nära nu för att kunna syna den andre ordentligt, och även för att hans röst skulle höras klart och tydligt. Och det var med en smått nonchalant min som han såg på främlingen som även denne inte verkade så himla intresserad av honom.
Men man visste aldrig vad ett möte kunde medföra, och Ristaka bad honom att tala med denne hane. Sade att han kunde vara bra att ha.
Kunde han det?
Kaiito visste inte ännu, men han var villig att göra som demonen sade, för mot Henne hade han ingenting att sätta emot. Dessutom ville han inte göra det heller, han älskade ju Henne trots allt.

Ett svagt minne av Echos vackra ögon blixtrade förbi i hans huvud, men han försköt det lika fort. Det var inget som var värt att minnas.

[Inspirationen = Noll.]