De vita hornen var likt grenarna oregelbundet formade. Trots deras likheter fanns det mycket som skiljde dem åt. Den vita färgen stod ut bland det mörkt bruna och inte heller var hornen lika stilla som grenarna som bara rörde sig när vinden var tillräckligt stark. Nej, dessa horn följde efter dess stolta ägare; den vita raganan som gick långsamt mellan träden med huvudet buret högt för att visa sin stolthet och makt. Xerxes nacke var fluffig och vinterpälsen hade börjat våga sig fram. Det var som den, nacken, var gjord för att kramas och söka skydd i. Men den iskalla, blå blicken skrämde bort de flesta individerna liksom de stora, farliga hornen. 
  Utan en särskild riktning gick hanen omkring bland träden och grenarna, mån om att försöka att inte knäcka en gren. Något som var ytterst svårt när man gick runt med stora horn på huvudet. Ibland förundrades hanen själv över att han orkade lyfta paret. 
  Egentligen var det sällan som Xerxes brydde sig om grenarna. Istället brukade han bara gå rätt in i dem och förstöra alla som kom i hanens väg. Det var sällan som den stora hanen hade något att vara rädd för, nu när hans gamla flock för länge sedan dött. Nej, detta var snarare ett test, en övning för att kunna röra sig tyst i skogar utan att avslöja sin position. 
  Trots hans försök att röra sig så tyst och smidigt som möjligt så var han inte rädd för att hans lukt skulle upptäckas. Snarare tvärtom, han ville att någon skulle känna av hans välkomnade lukt. Därav kontrollerade Xerxes vindarna så att de alltid passerade honom och förde med sig hans lukt, så långt bort de kunde nå. 

(Privat med Xhiro)

Den färggranna varginnan satt vid en bäck med kallt klart vatten hon slickade och kammade sin päls tills alla hårstrån låg på rätt plats. Hon njöt av att kunna ha en avslappnande stund för sig själv. Inga främlingar eller bytes djur som störde henne de ryckte lite i höger örat och guld smyckena pinglade lätt. De blå gröna ögonen blickade upp mot himlen en flock med sparvar lekte i vinden. Varginnan sträckte på sig och njöt när hon kände ryggkotorna knäcka till för att lägga sig på rätt plats igen. De blåste lite lätt och Xhiro gillade hur vindarna smekte hennes ansikte och lekte med hennes päls. En lust att leka for över henne och hon satte av i full fart hon hoppade, skuttade över stock och sten likt en tok.
Med käkarna grep tag i pinnar och kastade dom högt och lågt, brottades med dom och drog omkring på dom. Hon visste inte varför hon hade fått ett sånt lek ryck men hennes kropp kändes glad och varm som när hon varigt borta många dagar och äntligen kommit hem igen. Tanken på hemma fick en kall klump att formas i hennes mage hon visste inte om hon en dag skulle ta sig mod nog att återvända hem. Fanns ju inte så mycket att återvända till ändå bara ruttnade träd, växter och kanske en och annan kropp. De hemska kalla känslorna som fått grep om henne fick en ledsam sång att slingra sig ut ur hennes mun.

We lay my love and I beneath the weeping willow.

But now alone I lie and weep beside the tree.

Singing "Oh willow waly" by the tree that weeps with me.

Singing "Oh willow waly" till my lover return to me.

We lay my love and I beneath the weeping willow.

A broken heart have I. Oh willow I die, oh willow I die.

Hennes stämma var mjuk och len men den höll också all sorg och ensamhet hon kände just nu och det var tvungen att komma ut. När hon var klar kändes det lite bättre men hon skulle aldrig kunna läka de sår som fanns inom henne. En tår rullade ner för hennes kind men hon torkade snabbt bort den hon hade inte lust att gråta nu. Xhiro tänkte precis lägga sig ner och rulla ihop sig till en liten boll vid en buske. Men hennes känsliga nos fångade upp en lukt som luktade ovanligt behagligt och välkomnande nyfikenheten fick de bästa av henne och följde efter den. Efter att ha följt lukten fick hon syn på en bensynlig varg eller var det kasen en väldigt konstig varg liknande hjort?. '' Hej '' va allt hon sa om den inte svarade var det säkert en '' väldigt '' konstig hjort '' undrar hur den smakar '' Tänkte hon för sig själv.

Vibrationerna från främlingens närvaro var det första som avslöjade den. Xerxes flinade roat åt dess märkvärdiga sätt att bete och röra sig på. Visserligen såg han inte hur honan rörde på sig, men det behövde han inte. Han kunde känna henne under tassarna, likt grässtråna han gick på. 
  Flinade roat, det gjorde han. Men det var inget flin man skulle missta för vänligt eller som ett flin som skrattade med den andra, snarare åt. Hanen skrattade inte bara mentalt åt vargen utan tittade också ned på denne, likt andra individer. Undantag fanns dock. Vissa vargar gav han respekt. De som förtjänade det. Denna hona var dock inte en av dem. 
  Flinet försvann när sång fyllde skogen. De stora öronen klippte innan de fokuserat lyssnade på orden. Nordspråket, hans modersmål. Sången, språket, gav honom på något sätt en känsla av familj och trygghet, men samtidigt gav de honom en kall kår som löpte längst hans ryggrad. Oh, vilken hatkärlek han hade fått för språket med åren. 
  Snart dök honan upp, som han förutspått att hon skulle göra. Hon verkade alldeles för lekfull för att neka doften av en hane, eller en individ för den delen. 
  "Hej." Sa honan. Xerxes nickade men sa inget. Hans nickning var den enda hälsningen hon skulle få och inget varmare än den kalla blicken skulle hon få uppleva av honom heller. 
  "Vad gör en flocklös hona här, ensam?" Frågade hanen, mest för att försäkra sig om att denna var flocklös. Än så länge kunde han dock inte höra andra vargar, eller känna dem.

A så det var trots allt en varg och inte en väldigt konstig hjort tänkte hon når vargen nickade åt henne. Varför hade denna varg stora horn på huvudet var det inte tungt att bära omkring på dom?. Hon försökte komma på flera olika andedinglar till varför hannen hade dom men inga verkade logiska utom en. Kanske att han hade dom för att stångas med andra av sin egna art? Xhiro fnittrade åt den tanken.
Hon kunde nästan föreställa sig flera vita vargar med horn som stångades med varandra och vinnarna gick med högt huvud precis som hjorten gjorde när den visat sig vara starkast. Hon studerade hanen mer noggrant fast det fanns inte så mycket att studera han var helt vit med horn och blå ögon. De blå ögonen påminde henne om glaciärerna hon hade sätt från Norra Bergen när hon hade vandrat över dom. Det var något med blick hanen hade som hon inte riktigt gillade lukten som han hade var välkomnande men blick var kall likt isen själv."Vad gör en flocklös hona här, ensam?" frågade han helt utan att hälsa tillbaka. Xhiro kände för att morra åt hannes oförskämdhet men hon sträckte på sig och höll huvudet högt den långa svansen fick en graciös böjning likt en halvmåne. '' Man brukar hälsa tillbaka hanne innan man går in på mer personliga detaljer eller är du alltid lika oförskämd när du möter någon ny? '' sa hon i en bestämd röst som krävde respekt.

Xerxes la huvudet på sne en aning, ytterst lite. En något kaxig och utmanande gest, ifrågasättande till och med. Honan började ifrågasätta Xerxes, om inte ogilla honom. 
  "Man brukar svara på frågorna den andre ställer." Sa han tillbaka, offensivt, med en mörk ton. Än fanns det dock inget argt varken i blicken eller rösten. Dock fanns det fortfarande en konstig underton och känsla i hans blick och röst som var ytterst svårtolkad. 
  "But if you insist; hej." Sa han torrt, simpelt, bara för att få det överstökat. Denna hona kanske inte passade in i Draugai men vad visste Xerxes? Han hade bara varit i flocken i några dagar. En alldeles för kort tid för honom att kunna avgöra vilka som var välkomna eller inte. 
  "Nu ber jag om ett svar på min fråga." 

Hon fick lust att rulla ögonen åt hannen men avståg från det '' jag tacker för hälsningen '' sa hon i en sarkastisk ton. Hon hade igentligen ingen lust att berätta för hannen vad hon gjorde här det var hennes ensak. De blå gröna ögonen smalnade av hon kunde ju berätta halva sanningen det borde ju räcka'' Inget specielt bara vandrar omkring i detta nya land '' svarade hon och fuktade nosen. Av någon konstig anleding ville hon gå fram till hannen och ta tag i hans horn för att se om de verkligen satt fast på hans huvud. Med ett flin började hon att gå närmare hanen han var väldigt stor märkte hon när hon kommit närmare. '' Är det inte jobbit att bara en sån tung krona på huvudet? '' frågade hon den såg väldigt tung ut tycket hon, Xhiro hade börjat att circulera hanen för att granska hur stor han igentligen den vita svans ungick inge hennes blick den såg väldigt mjuk ut med all lång päls.

Hanen stod tyst och tittade på honan framför honom. Vad var det med henne? Varför var hon så... valpig? Kanske hade hennes föräldrar tappat henne när hon var valp. Hanen hade träffat såna vargar förut och han föredrog att hålla sig borta från dem för att försöka undvika sådana konversationer igen. 
  Hanen ignorerade honans frågor och ställde istället en egen. Xerxes började tröttna.
  "Söker du sällskap eller några som kan ledsaga dig i 'detta nya land', som du själv beskrev det som?" Frågade han, med en ton som lätt hård, men självsäker som fick hans ord att verka ärliga och trovärdiga, vilket de var. 
  "Jag kan ge dig allt det där. Jag kan välkomna dig till en flock, min flock med en ledare som får alla andra ledare att se ut som amatörer." Skröt han.

Xhiro la huvudet på sen och glodde på hanen som om han hade fått ett till huvud. En flock? varför skulle hon gå med i hans flock? hon hade ju redan en flock även om den nu bara bestod av henne själv. Att gå med i en ny flock skulle känas som om hon svek sin familj och förfäder. Visst hon kunde stanna ett litet tag i hans flock men inte föralltid '' Jag tackar för erbjudandet men jag skulle aldrig kunna stanna i din flock '' sa hon i en mjuk ton som nästan lät för glad. '' Föresten kommer jag att lära mej mer än vad jag hade gjort om jag gått med i din flock '' Sade hon och slickade sig om nosen. Att vara i en flock hade många fördelar det måste hon medge men hon skulle ävan ha begränsningar om vad hon fick göra och den tanken var hon inte så förtjust i.
(Ursäkta segt svar har haft mycket att göra)

Xerxes stod tyst en stund och tittade tomt in i honans ögon.
"Very well..." Sa hanen till sist innan han suckade. Det var dags att fortsätta leta. Utan ett hej då vände han sig om, som han brukade, och försvann mellan grenarna och buskarna.

(Avslutat?)

Xhiro log '' lets meet again sometime Xerxes! '' sa hon innan hon ochså vände sig om och försvann bland buskar och löv.

(Avslutat)