Lövskogen var spräcklig av olika nyanser. Gröna löv i kronorna blandade sig med ljusgula, medan marken snarare tog en ton a orangeröd. Solljuset sken ner genom lövverket och skapade en drömsk stämning. Det luktade frisk i skogen. Fåglar ropade och sjöng till varandra. Det var en härlig stämning.
   Blair märkte dock ingenting av det.

Valerie hade dött av blodbrist bara någon dag efter attacken. Såren och de allvarliga brännskadorna hade varit för mycket för den lilla havsvargen. Fakargen hade framkallat vindar så starka att de hade kunnat lyfta upp kroppen och bära iväg den. Det hade tömt honom på energi fullständigt, men han var skyldig henne det. Han var egentligen skyldig dem alla en begravning. Occultos var dött, och det var hans fel.
   Om han bara inte lämnat. Om han bara varit mer uppmärksam. Om, om, om.
   Blair hade gett upp allt för den där flocken. Allt. Familj, vänner och kärlek. Vad hade han nu? Ett tomt skal av minnen. Det var så ironiskt att han nästan fnös åt det, om det inte varit för att det säkert skulle få honom att börja gråta.

Ända sedan dess hade han vandrat på måfå. Skuldkänslorna kom i vågor. Blair ville inte visa sig svag, så han vägrade gråta eller - som han mest kände för - lägga sig ner och sjunka genom marken. Han hade jagat när hungern blivit för svår att ignorera, även i hans frånvarande tillstånd.
   I hemlighet hade fakargen hoppats på att stöta på bekanta. Något som kunde distrahera honom. Ett lättsamt samtal som inte spelade någon roll. Den där bruna honan som han träffat vid en.. sjö-göl? Han mindes inte exakt hennes namn, men han hade uppskattat sällskapet. Kanske den där söta vita fakargen? Hy... han var för avtrubbad.

Lövskogen gjorde därför inget större intryck. Han hade varit här förut, ett flyktigt besök. Förutom färgerna på löven var den sig lik. Han rörde sig stelt, med blicken fäst i marken. Håglöst. Bekanta, oroväckande dofter passerade honom utan att få en reaktion. Han fortsatte framåt, utan att reflektera över nya intryck.

Att vänja sig vid det nya klimatet, luften, och bara alla de nya dofterna, hade gått snabbare än Ronia anat. Varje dag hade varit ett nytt äventyr sen det ögonblick hon och flocken lämnat Kawazatriskogen bakom sig, och även om hon ibland kunde komma på sig att längta tillbaka till den gamla lyan och träningsplatserna hon spenderat så mycket tid att utforma under tonåren, så hade hon aldrig känt sig mer levande. Mer fri, underhållen. 
  Lövskogen hade visat sig vara en lika underbar plats Black beskrivit den som. Lövträd, i annorlunda utformning än de lianer och tjocka blad Ronia var van vid. Det var så mycket öppnare, solljus som strilade ner mellan lövverket i gyllene trådar och en frisk vind som rufsade om i hennes mörka päls. Hösten hade krypit sig på Numoori, och träden hade så smått börjat skifta i gult. Det var så mycket som var annorlunda.. Till och med alla byten var annorlunda, köttet fetare, vattnet renare och inte alls lika grumligt. Flocken stormtrivdes, nya rekryter hade hittats, och.. ärligt talat, hade Isil Anar växt på ett vis hon nästan aldrig anat kunde bli till verklighet. Imani var helad, Delta hade frisknat till. Black var gladare än hon sett honom på länge, Kasai och Omen likaså. Nöjda, belåtna, allihopa, nya som gamla medlemmar. Flocken hade aldrig mått bättre.
  Ronia vandrade med svikt i steget, och svansen svepande bakom sig likt en yster valp. Mellan tänderna hade hon resterna av en hare, som tjänar henne väl som frukost medan när resten av flocken angett att de inte kände sig särskilt hungriga efter gårdagens skrovmål. Den unga varginnan hade själv vaknat alldeles för tidigt, innan solen ens gått upp, och ansett det lika bra att använda tiden åt att utforska det nya reviret vidare.
  Men den här morgonen.. upptäckte kargblandningen att något var annorlunda. Hon stannade till, vädrade i luften, men lyckades inte känna något annat än den halvätna haren mellan käkarna. Hon grymtade till och släppte den, slickade sig om nosen och drog in skogens dofter. Det luktade varg... men underligt välbekant. Hane.. Varför så familjärt?
  Ronia rynkade ögonbrynen, ruskade på huvudet och fiskade upp haren från marken. Vem det än var, var denne nära reviret. Mycket nära. Om det var någon hon kände, också, måste hon ju ha reda på det. Den unga honan satte av i fyrsprång genom skogen, lade snabbt några hundra meter bakom sig medan doften växte sig starkare.
  Oh, ja. Alldeles för välbekant, tydligen. När Ronia pressade sig igenom ett tunt buskage, och ut på andra sidan.. var allt hon kunde göra att öppna munnen i förvåning, så haren med en lätt duns landade mellan framtassarna.
  "Blair?"

En tass före den andra. Blair visste hur man gick. Han hade inga som helst problem med automatiken. Sinnena var fortfarande vakna, inte helt domnade. Det var inte första gången han mådde dåligt, och det var inte heller den som sög in honom djupast, men den fyllde honom med tomhet. Han kunde inte förklara det på något annat sätt. Occultos fall hade lämnat honom med inget annat än tomhet, sorg och skuldkänslor. Vänner, familj, flock. Allt var borta.
   Det gjorde att han registrerade doften som blev allt starkare och starkare, men utan att göra något åt det. En naturlig bris som alltid fläktade runt vargen när han vandrade förde med sig lukten av en hona. En välbekant hona. Blair orkade inte göra en aktiv ansträngning för att placera den. Fakargens tysta sörjande tog all uppmärksamhet.
   Det kanske han borde ha gjort. När hon bröt igen buskaget och sa hans namn, kom det som en smärre chock. Varghanen stannade med ena tassen fortfarande i luften. Blair? Det kunde väl inte stämma. Segt, lite makligt höjde han blicken och såg klentroget på honan, vars röst var så bekant.
   "Ronia", konstaterade han. Han blev medveten om sin hopsjunkna hållning och ansträngde sig för att sträcka på sig. Ett litet leende låg på läpparna, men det var en aningens skevt. Lite fel, lite fejk. En bra mask, men inte perfekt. Han undrade om hon kunde se det, trots tiden som passerat sedan deras senaste möte.
   "Rymt från pappsen eller trillade han av pinn tillslut?"

Mitt i den avtagande förvåningen fnös Ronia, så hårt att det slog gnistor ur utandningsluften. Hennes svans piskade till i missnöje. Åh. Visst. Det där.. Om än de inte var tonåringar längre, och det var länge sedan deras senaste möte, tycktes absolut ingenting ha förändrats.
  Eller? Ronia rynkade på ögonbrynen och lät de smala pupillerna betrakta hanen från vad som förr varit den konkurrerande flocken. Alla tankar på Occultos hade runnit ur hennes huvud som vatten, enkelt placerats i mappen "övriga flockar", inte viktigare än någon annan. En av många, på distansen. Framför allt, hade hon aldrig förväntat sig att se Blair, av alla hon någonsin mött, här. I Lövskogen, bara kort efter att de slagit rot på det nya reviret.
  Hade Occultos kommit för den där attacken, som den där svarte hanen med snirkliga tecken hade talat om för länge sedan?
  Ronia kunde inte hindra impulsen att morra till. Ljusa tänder glimmade till mellan de mörka läpparna.
  "Den enda som 'trillat av pinn' tycks vara du", sade hon med viss skärpa i rösten, tog ett skeptiskt steg framåt, över bytet, för att få sig en närmare titt. Ronia skakade luggen ur ögonen. Han såg.. Trött ut. Eller? Hon hade lärt sig för länge sedan att inte lita på Occultos - där fanns alltför många anledningar att aldrig göra det. Inte igen. Något var skumt.
  "Du ser trött ut, fjäderfä. Har flocken insett din oduglighet och jagat iväg dig, kanske?

Ronia verkade inte glad att se honom. Knappast konstigt, med tanke på hur deras senaste möte slutat. Blair själv visste inte riktigt vad han tyckte om deras plötsliga återseende. Sorgen över Occultos var fortfarande allt för färsk. Han skulle gärna ha en distraktion från den, men kargen var inte en distraktion. Ronia innebar trubbel. Även om hon inte själv var medveten om det, så var det en av anledningarna att han uppskattat hennes sällskap så mycket. Auran gick inte att ta miste på. Den var inte obekant, speciellt inte eftersom han bar själv en likadan. Han var alltid ett tecken på att regler skulle brytas och saker skulle börja kana åt fel håll.
   "Du ser trött ut, fjäderfä. Har flocken insett din oduglighet och jagat iväg dig, kanske?" Aouch. Lite för nära där det smärtade. Blair lyfte på ögonbrynet, och behöll sin orörda min. Det var ett sätt att vinna tid. Han visste inte riktigt vad han skulle svara. Till den Ronia hon visade upp just nu hade han ingen lust att prata ut om sin sorg. Han hade faktiskt inte lust att prata med henne alls. Trots att de fortfarande kastade förolämpningar fram och tillbaka som gamla tider, så kändes attityden annorlunda. Det var inte lika simpelt som förut.
   "Är vi nyfikna idag?", frågade han slött. "Vill du fortsätta stå och utväxla spydigheter eller får jag fortsätta framåt?"

Någonting var definitivt fel.
  Ronia svarade inte först, brydde sig inte om att hugga tillbaka så som hon annars skulle gjort. Så som det alltid var.. varit. Nu var någonting annorlunda. Någonting hade ändrats. Hennes gröna blick var klar, pupillen lätt rundad, med en liten rynka mellan ögonbrynen. Framtassarna tätt intill varandra, nacken rak, bakbenen lätt särade på. Ett. Två. Tre. Sekund, minut.
Det ryckte till i svansen bakom henne, då hon tog in den dämpade individen framför henne. Den Blair hon mindes från sina tonår hade aldrig backat inför de gånger de stött på varandra, aldrig varit den siste att ge svar på tal, aldrig inte brytt sig. Vad var annorlunda? Hon sökte svaret i den andres skepnad, men där fanns inget. Han var annorlunda själv, dock. Kroppen något kraftigare. Vingfästet tyngre. Fjädrarna längre, bredare - förresten, hade han haft fjädrar även i nacken när de sågs sist? Ansiktet var äldre. Den ungdomliga gängligheten nästan helt borta, han var en vuxen varg nu, liksom hon själv. Ung, men vuxen.
  "Mmm", hummade Ronia. Hon höjde ett ensamt ögonbryn. "Inte alls", ljög hon, vilket var uppenbart med det halvdana flin som drog i vänstra mungipan. Det dog snabbt ut, och byttes mot samma nollställda min, bara bruten av den där rynkan mellan ögonbrynen. Hon tänkte tillbaka, på det möte som blivit deras sista. Senaste. Åh, hennes blottade tänder och flammande blick gentemot händelsen som inte alls varit mer än vad hon förväntat sig. Kasais raseri. Black.
  Den ilska hon själv känt inför fiendeflocken, inför Blair, hade bleknat med tiden. Ronia brydde sig inte längre. Ärligt talat, hade hon inte ägnat en tanke åt Occultos sedan ögonblicket de stigit över Raukakekedjan. Kanske var det just därför hon fortfarande stod som en svart staty. Betraktade, undrade - vad gjorde Blair ens i Lövskogen?
  Kunde hon låta honom röra sig vidare utan svar? Hah, åh, nej. Inte en chans. 
  "Isil Anar är inte vad du minns det", sade Ronia plötsligt. Det spelade ingen roll om nämnde flytten - det var inte precis en hemlighet att en ny flock hamnat i den delen av Lövskogen som inte brunnit ned för många år sedan. "Vi finns här nu, vilket gör allt och alla som finns och passerar igenom, ja.. min angelägenhet. Eller hur?" Ronia tog ytterligare ett steg närmare hanen, huvudet tippat på sne så den tjocka luggen täckte högerögat, bestämde sig för att fråga.
  "Varför är du så långt norrut?"

Det verkade inte som om Ronia tänkte låta honom slippa undan så lätt. Blair rynkade pannan, ett matchande uttryck till hennes. Vad skulle han göra? Fly? Berätta om sina problem? Han vägrade. Trots att det hade satt honom i knipa så många gånger höll fakargen stenhårt på sin värdighet. Han var för stolt för att lämna platsen utan att känna att han gjorde det som en segrare. Gaska upp dig. Fokusera. Han mindes hur han bearbetat sorg tidigare i livet. Om man var fullständigt koncentrerad på något annat gick det inte att också tänka på smärta. Ophelia och träning hade hjälpt honom den här gången. Ronia var som tur var ganska bra på att distrahera honom, eller hade i alla fall varit.
   Fakargen sträckte lite ytterligare på sig och höjde blicken. Så gott det gick försökte han ignorera minnena av sin förstörda flock, och fokuserade istället på tiken framför sig.
   Ronia var sig lik. Samma lugg som hon konstant kastade med, samma mörka fäll och samma intensiva blick. Ändå kändes hon som en helt annan person. Äldre, mognare. Vackrare? På den punkten låg hon helt klart före. Han hade inte sett sin spegelbild på länge, men misstänkte att han såg trött och tärd ut. Han hade knappt fått i sig något sedan han lämnat Lavaöknen. Knappast attraktivt.
   "Varför är du så långt norrut?" Blair drog på munnen. Nyfiken, huh? Om de nu skulle prata, tänkte han spela deras gamla spel.
   "Rykten går, Ronia..." Han drog långsamt blicken längs hennes figur. "... att det finns en vacker tik som bossar runt i Lövskogen." Fakargen tog en paus. Innan han sa något mer ville han vara säker på att hon registrerat orden.
   "Om du ser henne kan du väl säga hej från mig?" Ett lockande leende låg över de mörka läpparna. Han må vara ett psykiskt vrak, men han tänkte då vara lika eggande som normalt.

Ännu en omgång av "Åh, visst, det där" tycktes strömma igenom henne ögonblicken hon insåg vad, vem, Blair menade. Ronias min ändrades från monotont undrande till ett stort flin. Ja. Nä. Om än det uppenbart var någonting fel, med hela situationen och med Blair, så var det tydligt att han inte legat av sig i hanteringen av deras egna lilla spel. Han hade fortfarande koll på pjäserna, resurserna, knepen. Oerhört barnsligt, av de båda. De borde växt ifrån vad de än var de höll på med - roa sig genom att se vem som kunde dra bäst punchline. Spela på varandras svagheter och styrkor, bara genom ord. En utmaning. Se om du kan se mig. Se om du kan vinna utan att veta.
  Men också någonting mer. Något Ronia aldrig hade kunnat namnge, ett visst nöje. Att retas med Blair inte bara ett svepsjäl att spy hat över den forna fiendeflocken, utan också för att det helt enkelt var förbannat underhållande. Det var det hon talat om för Black. Billig underhållning.
  Eller?
  Ronia visste inte och att inte ha kontroll, det störde henne. Kanske var det därför hennes känslor gentemot de gamla vittrande mötena var så lockande inför henne - Blair var en utmaning. Varje gång. Han var förbjuden, menad att hata, menad att se på lika värdig som smutsen under tassarna. Han hade givit henne anledning att vara på sin vakt på ett helt annat vis, väckte något. Något. 
  Något som inte var "billig underhållning".
  Blair avslutade sin mening, och Ronia svepte kvickt iväg alla tankar. Idioti, muttrade hon åt sig själv utan att yttra ett ord, och öppnade sedan munnen med rensat sinne. 
  "Noterat", sade Ronia kort. Det drog lätt i mungiporna. Hon kastade åter tillbaka luggen för att fria sikten, och kunna se den andra bättre. "Men, det är inte därför du är här", konstaterade hon, och sträckte på nacken. Skärpa i blicken, en sedan länge funnen trygghet i sin egen förmåga. Emellan det hela fanns där trots allt en uppgift som hon inte tänkte slarva med bara för att där fanns en möjlighet till underhållning. De tiderna var förbi. Hon var väktare i Isil Anar, och hon tänkte inte låta rapporten ligga oskriven. Ett knivsmalt flin trädde fram på läpparna.
  "Jag är säker på att den 'vackra tiken' du nämnde gärna skulle vilja höra om ditt ärende."

Svaret Blair fick var kort, men han kunde se att hon inte tagit illa upp. Tvärt om drog hon på mungiporna. Det verkade som att även hon gett sig in i spelet. Eller? Kanske hade hon mognat och växt upp. Ronia hade alltid varit den bättre av dem, med godare värderingar och högre moral. Det kändes inte helt otroligt att hon blivit mer lik sin far istället för Blair. Trots allt så verkade hon fortfarande vara med i töntflocken. Ironiskt nog hade han alltid trott att det var han som skulle stanna med sin flock längst.
   Vid Ronias sista ord vände Blair sin uppmärksamhet mot tiken. Åh, samma bestämda karaktär. Kunde hon inte slappna av? Han kände sig lite illa till mods. Lögnerna simmade runt i huvudet utan att han kunde bestämma sig för en enda. Vad skulle han säga? 'Flocken är borta, är ett vrak och har egentligen inte ett ärende här, hur mår brorsan då?' Han fnös åt den egna tanken. Nä, trots att hon sannolikt märkt att något var fel med honom så behövde hon inte veta vad.
   "Jag vandrar, och tänkte att jag kunde svänga förbi Lövskogen. Det är en vacker skog." Blair viftade nonchalant med tassen för att sopa undan ämnet.
   "Du då, Ronio? Vad har hänt med dig? Några nya, coola ärr? En partner som du borde introducera mig för? Kanske en häftig sten du hittat på vägen hit?" Han tog några steg åt sidan för att inspektera henne. En mörk tass viftade mot hennes buk. "Du kanske blivit på smällen?"

"Jag vandrar", sade Blair, och Ronias ögon smalnade märkbart av. Alarmet ljöd inom henne då hon tog ett steg åt sidan, gick långsamt i en halvcirkel (haren bortglömd) runt den andre som följde henne med blicken medan han pratade på. Alldeles för angelägen, till och med för att vara vem han var. Vandrar. Så här långt från hans flock, den som han verkat ohämmat dedikerat sitt liv åt? Det kunde inte stämma. Ronias logik berättade att Occultos, självklart, så småningom förstått att de plötsligt varit ensamma i Kawazatri, liksom att de--
  Hade de sänt Blair att ta reda på deras nya revir?
  Insikten i tanken fick henne nästan att stanna upp, men honan ryckte endast lätt i ett öra som att vifta bort en fluga. Nej. Det hela var sannerligen suspekt. Det fanns ingen oskyldig anledning till att Blair, av alla, skulle befinna sig här, i andra änden av landet, precis vid Isil Anars revir - och definitivt inte bara för att hälsa på en gammal fiende. 
  Ronia hade stannat upp när Blair gjorde gester mot hennes buk, och i samma ögonblick började en plan ta form. Inte en chans att hon skulle låta honom lämna platsen utan att pumpas på information - och det här var, ja verkligen, det perfekta ögonblicket serverat på ett silverfat rätt framför hennes tassar. Om Blair skulle kunna sättas tillfälligt ur spel, eller i alla fall rubbas bara det minsta ur position, så var det nu. 
  "Du kanske blivit på smällen?", hade Blair sagt. Det tog Ronia obefintlig ansträngning att slappna av i kroppen, tippa huvudet på sne och höja ett ensam ögonbryn, det som inte var täckt av den vilda, röda luggen. De mandelformade ögonen glimmade till, smala pupiller fixerade i den andres skämtsamma blick. Förföriskt.
  "Åh, nej", sade varginnan, med ett snett leende för att möta hans. Hennes röst hade blivit märkbart mjukare, gyllene honung, droppande koda, men Ronia var inte säker på huruvida skådespelet var tillräckligt trovärdigt (även för att vara henne). 
  Hon svepte plötsligt in närmare den forna rivalen, andades ut i ett dröjsamt hummande. "Men du kanske vill göra mig den äran?"

[NO SHAME]

"Åh, nej" Bara tonfallet borde varit en varning. När de båda befunnit sig i Kawazatriskogen skulle Ronia ha fnyst bort kommentaren, och istället kastat en sarkastisk kommentar. Hon var definitivt inte färdig. Slött intresserad lyssnade han vidare.
   "Men du kanske vill göra mig den äran?" Ärligt talat var Blair ganska död på insidan. Han kände inte särskilt mycket, och visade ännu mindre. Men... Han hade aldrig, aldrig, kunnat vänta sig det där. Det visade hur mycket Ronia hade växt som person - eller kanske bara var mer benägen att visa.
   Ögonen blixtrade till, extremt road. Ansiktet var fortfarande slätt, men det ryckte i mungipan. Blair tvingades använda all sin självkontroll för att inte gapskratta. Eller lämna munnen på vid gavel. Han kände för gå raka vägen till Black och berätta vad hans dotter just sagt. Eftersom han var lockad att göra alla tre, var han tvungen att hålla sig själv hårt i skinnet. Mycket hårt.
   "Hur mycket ditt erbjudande än lockar mig...", sa han och kostade på sig ett litet leende. "Så kan jag inte tänka mig att jag skulle vara en speciellt bra far. Någonsin, faktiskt. För mycket sexig skithög, för lite Black." Han såg beklagande ut. 
   "Relaterar du, Ronio?" Trots att det var ett helt okej svar, så var han besviken på sig själv. När han var omkring Ronia lyckades han alltid leverera fräcka kommentarer för att göra henne generad, men nu... Hade hon tagit överhanden? Hon hade onekligen blivit bättre, vilket han bara gladdes åt. Men sitt eget förfall... Han kunde lika gärna falla ihop vid hennes fötter, så svag var han. Fakargen bet ihop och lovade sig själv att inte visa någon svaghet.
   "Hur går det med farsgubben, ligger du närmre ledarpositionen än?"

[Tog mig friheten att PP pyttelite, skrik om du vill ändra <3]

Ronia suckade ljudligt när hon insåg att planen gått i kras, återgick till sin egen karaktär lika smidigt som hon satt teatern i spel, rörde sig förbi Blair och ökade avståndet mellan de båda igen. Förbannat - hon hade varit så säker på att hon skulle ges tillfälle att göra precis vad hon gjort vid deras återseende, för länge sedan; pressa ner Blair mot gräset under deras tassar vunnet ur ett svagt ögonblick, men den här gången inte alls i lek. Hon ville kräva svar ur honom, ville veta varför Fakargen egentligen befann sig här. Riskerna var för stora. 
  Medan hanen pladdrade på, Ronia bestämde sig för att byta taktik. 
  Knappt innan Blair hunnit avsluta sin sista fråga, så öppnade Ronia munnen.
  "Ligger du närmare ledarpositio-"
  "Varför är du här?", klippte hon av, höjde blicken med ny skärpa i de gröna ögonen. Pupillen hade smalnat av till någonting rakbladsvass, sände ett tydligt meddelande att leken var över. Blair stannade upp, mötte hennes blick.
  "-nen än?"
  "Varför - är - du - här?", bokstaverade Ronia övertydligt, tog tre långsamma steg närmare den andre på nytt. Svansen var spänd bakom henne i tyst utmaning, ge upp eller bit tillbaka. För tillfället kände hon inte för det sistnämnda, men det kvittade. Naturen av deras bekantskap kunde inte möjligtvis förbli den samma, och det var den inte eller. Saker hade förändrats. Fantasi hade blivit verklighet, månader hade blivit till år, och lek.. hade blivit till allvar. Det låg mer på spel nu än deras delade stolthet. Ronia var väktare nu, blivande beta, aspirerande ledarinna. Hon var ingen tonåring längre, där fanns ett större ansvar som hon inte under några omständigheter tänkte äventyra. "Spela inte dum, Blair - du vet lika väl som jag att din tidigare förklaring suger. Jag kan inte låta dig lämna platsen innan jag försäkrat mig om att du inte utgör en risk för Isil Anar", hon sträckte fram en silvrig framtass, petade till honom i skuldran med en vass klo, "men jag antar att jag inte ska behöva beskriva vanlig flocketikett för dig?"

Omedelbart visste Blair att deras spel var över, och han kunde inte känna något annat än lättnad. Han hade spelat dåligt. Allt hade bara varit ett kasst skådespel tills det att han fick återvända tills sitt förstörda jag. Visserligen så betydde det här att han behövde spela ett mycket allvarligare spel, men ändå. Han behövde inte låtsas vara okej när han verkligen inte var det. Det enda han egentligen behövde göra var att spela uppgiven, och uppgivenhet hade han gott om.
   Blair var dock alldeles för stolt för att säga sanningen - att hans liv var i spillror och att flocken var borta. Det var bättre att låta henne tro att han gav henne viktig information. Ronia var egentligen bara ute efter att veta att han inte skulle skada hennes fjant-flock. Det var han inte heller, så det borde väl inte vara en lögn så länge han fick fram budskapet?
   "Ärligt talat Ronia", sa han och fnös. "Tror du att Isil Anar, av alla flockar, skulle vara så intressanta att vi kom efter er, halvvägs över Numoori?" Det var i och för sig sant. Occultos hade alltid betraktat Isil Anar som en liten, irriterande sticka i tassen: endast ett irritationsmoment. Visst, de var inte dumma nog att underskatta familjeflocken, men Shady fann då inget värde i att attackera dem. Blair hade inte ägnat IA en tanke fram tills nu.
   "Om du nu så prompt måste veta, så letar jag efter någon som... pratat för mycket, om man säger så." Blair behöll sitt felfria pokerface, men på insidan sökte han febrilt efter ett namn. Någon som Ronia omöjligen kunde ha mött eller känna på något sätt. Någon som Blair hade god relation nog med för att kunna låtsas vilja mörda. Någon som inte talade med andra vanligen. Blair kom på det perfekta namnet, och fortsatte oberört.
   "Tavar. Har du träffat denne?" Svaret borde definitivt vara nej. Om Ronia skulle ha träffat vampyren, så skulle Blair bara glädjas åt uppgifter om var han kunde vara. Fakargen skulle verkligen uppskatta Tavars sällskap just nu. "Och jag borde, på tal om det, fortsätta söka." Blair backade smidigt undan från henne, men väntade på invändningar. Han tänkte inte fly från platsen. Skulle det inte komma några, skulle han gå.

Ronia svarade inte på Blairs retsamheter - det lönade sig ändå inte. Istället lyssnade hon noga på den vidare förklaring som faktiskt kom, vilket däremot först fick henne att haja till. Hans historia hade ändrats något, från att endast vandra, till att också söka efter någon. Att ändra i berättelsen och sen plötsligt överdetaljera ..
  Hon kunde inte vara säker, men Blair hade haft en poäng. Vad skulle Occultos vilja Isil Anar när de befann sig så långt bort? Det var inte som att de på något vis givit den forna flocken mindre rum att röra sig på. Inte heller hade de några faktiskt otaligheter emellan som skulle kunna få dem att söka upp Isil Anar själva, snarare var det tvärt emot och hade alltid varit. Occultos defensivt för vad de tagit från dem - Ophelia - och Ronias egen flock offensiv för att möjligtvis få tillbaka vad som stulits.
  Det fanns ingen anledning för Occultos att skicka Blair annat än för att se vart de tagit vägen. Och om det var fallet, så skulle nyheten så småningom kommit fram ändå, rykten om flockar verkade spridas likt kastvindar genom Numoori.
  "Tavar?", upprepade Ronia kort, sen skakade hon på huvudet när Fakargen backade för att visa att han planerade lämna. "Ingen aning, men se till att hälsa från mig". Ett knivsmalt leende spred sig över läpparna innan det försvann och byttes ut mot hennes vanliga, oimponerade min. Med en lätt fnysning vände hon om och började röra sig tillbaka till reviret. Kargblodet tvivlade på att Blair utgjorde något hot, inte efter att ha övervägt möjliga anledningar.
  Ronia visste att egentligen, borde hon sno runt och sänkta både käftar och klor rakt ner i Blairs tunnare-än-vanligt-gestalt, visste att hans kropp och sinne båda verkat trötta det där ögonblicken innan hon undrat ifall det bara varit inbillning. Det var det enda sättet att vara säker - men Isil Anar var inte lika svagt som det varit under hennes valpår. Inte längre. De var fler, starkare, och om Occultos av någon anledning skulle söka upp dem så skulle Black veta om det.
  Ronia äcklades av det, men inners inne, visste hon att det fanns fler anledningar till att inte villa skada honom än så, samma anledning som hindrat henne från att utnyttja Blair för sin egen vinning längre tillbaka i tiden vid deras tonårsmöten.
  Hatet, frustrationen, blossade upp på nytt.
  Det kvittade.
  Blair fick gå.
  Hon skulle åtminstone berätta för flocken vad som skett och be samtliga vara på sin vakt.
  "Vi är klara här."

[Ronia lider av resting bitchface om jag inte lyckats göra det klart vid det här laget ;) Ronia försvinner iväg och lämnar Blair bakom sig. Avslutat om du inte känner för att tillägga något!]