Den lilla mörka tiken vandrar genom Itrozo's vackra rosor. Fåglarna kvittrar glatt och solen står högt på himlen. Tiken muttrar lätt för sig själv.
"Solsken! *hmpf* Det borde kallas irritationssken". Hon fuktar nosen med den lila tungan och rör sig framåt i en sakta mak. Öronen vippar lite lätt fram och tillbaka. Likt små antenner som försöker fånga upp och uppfatta minsta ljud omkring henne.
"Vacker plats dock". Mumlar hon för sig själv och den udda färgade blicken höjs upp mot himlen och tiken stannar.

*hmpf* "Det hade varit vackrare på natten". Hon sätter den nätta kroppen i rörelse igen. Svansen piskar till bakom henne. Fåglarna fortsätter kvittra glatt.
"Käften". Muttrar hon. Öronen stryker sig mot nacken och det darrar lätt i läppen och solen får de vita huggtänderna att glimma till.

"Pessimist". Suckar hon och himlar trött med ögonen.
"Kan du inte se det vackra i omgivningen?" Hon fuktar nosen med den lila tungan igen och ruskar lätt på huvudet. Hon stannar upp och sträcker på sig. Ruskar lite lätt på hela kroppen och fortsätter sedan framåt.

"Jag ser en lorthög som någon har lämnat efter sig". Svarar hon och hummar lite lätt. Ett litet leende syns på de svarta läpparna en stund.
"Är det det vackraste du kan se på denna plats?". Hon gör en grimas. Vad vedervärdigt. Hon fnyser lätt.
"Vacker vet jag inte. Men den stirrade i alla fall". Öronen klipper till på huvudet och återgår sedan till att vippa fram och tillbaka igen.

"Stirrade lorthögen på dig?". Det där tror hon inte på.
"Jo, stirrade gjorde den. Och försökte bjuda på middag". Hon fnissar lätt.
"Du vill att jag ska kräkas va?". En sur min svärtar hennes anletsdrag.
Hon börjar skratta. Hon måste stanna upp för balansen håller på att tas ifrån henne för en stund. Hon står där och skrattar och vacklar lite fram och tillbaka. Sedan skärper hon sig och harklar sig lite lätt.
"Jag tackade nej i alla fall". Ett kvävt skratt. Men hon kan inte hålla den tillbaka. Hon börjar skratta igen.
"Skärp dig!" Snäser hon. Hon kväver skrattet. Fnissar kvävt. Sedan ruskar hon på huvudet och andas ut. Därefter fortsätter hon sin färd framåt.

[ÖPPET! VEM SOM HELST OCH HUR MÅNGA SOM HELST KAN KIKA IN!]

*pet*

Den mångfärgade tiken gick sakta omkring i den mycket vackra ljusa rosenskogen, så vackert det var. En del rosor som nådde tikens turkosa blick var fortfarande knoppar, men vart hon än går sprider sig grönska och fina blommor omkring henne, de försvinner inte heller eftersom tiken och växterna är ett. Så alla rosenknopparna slår ut i olika fina färgade rosor, även de vissna och ledsna. Hon botar alla växter i hennes närhet men inte med vilja, det är medfött. Hon suckade för sig själv och vände huvudet bakåt, tiken hade skapat en rosentunnel utan vilja, hon log, slöt ögonen och nickade vagt, nickningen betydde att hon raderade en valfri växt. Plötsligt föll rosentunneln till marken och tonades sakta bort, för alltid. Tunneln kommer aldrig tillbaka. De turkosa ögonen öppnades och hennes huvud riktades snart framåt igen och hon började att gå, vart hon än satte tassarna på marken spred sig friskt grönt gräs, vackert gräs. De stora öronen snappade upp vackra fågelljud och hon började att sjunga med dem, hon lät som en Turkosbrynad Motmot, något hon kunde utantill då hon växt upp bland fåglarna i träden med sin familj i djungeln. Tiken fick inga svar av en Turkosbrynad Motmot men det förstod hon varför, detta är ingen djungel, hon log då andra fåglar svarade istället. "Käften" hörde tiken, hon stannade upp och slutade direkt med sin vackra fågelsång, men fåglarna fortsatte att sjunga vackert. "Varför då?" muttrade hon nästintill ljudlöst. Men snart hörde hon någon mer i närheten. "Pessimist" finns det två vargar i här? Hon fortsatte att avlyssna samtalet och följde rösterna dit dess kroppar förde dem. Någon av de två vargarna började skratta och hade svårt att sluta, men den andra vargen sa till den första vargen snabbt. Tiken stannade upp, hon var kluven, var detta två vargar? Hon skakade på huvudet och märkte att ingen talade längre, ingen var här, de hade förflyttat sig. Tiken slöt sina ögon, hon tog hjälp av rosorna som finns i hela skogen. Det var endast en individ som talat med sig själv och inte var så långt härifrån. Tiken öppnade ögonen, de turkosa ögonen såg sig omkring, hon började att gå mot individen. Och som sagt, en individ hade hon kommit fram till tillslut, sakta gick hon fram till individen bakifrån, med hjälp av gräset gjorde hon sig ljudlös. "Hallå? Var är din vän?" frågade hon trevligt, log och satte sig ner bakom främlingen till hona. Hon undrade var den andra vargen tagit vägen, hade rosorna rätt om att vargen talat med sig själv?

Hon fortsätter vandra framåt i sina egna tankar. Svansen piskar lätt från sida till sida bakom henne och hon stegar på som om hon hade ett mål med sin vandring. Men egentligen har hon ingen aning om vart hon är på väg. Hon har vandrat allt för länge och har helt tappat orienteringen. Hon går helt enkelt dit tassarna för henne. Och en hel det udda platser upptäcker hon med.

Plötsligt hör hon en röst bakom sig. Hallå, var är din vän? Ivy snor runt och den udda blicken fästs på en väldigt färgglad främling som verkar tycka det är väldigt kul att bara poppa upp bakom folk sådär.
"Du borde vara mer försiktig med vem du smyger dig på". Svarar hon med silkeslen röst.

Öronen spetsas på henne huvud och hon synar främlingen uppifrån och ner.
"Vem är du?" Frågar hon och går närmare främlingen som satt sig ner. Hon svänger åt sidan och börjar cirkulera runt främlingen. Öronen lägger sig mot nacken igen.
"Man borde verkligen vara försiktig med vem man smyger sig på". Säger hon och man hör föraktet i hennes röst. Öronen spetsas igen och bakom främlingen tar hon ett steg närmare och nosar i luften. Sedan hoppar hon åt sidan och börjar cirkulera runt främlingen igen.

"Du är inte härifrån va?" En liten lätt gnutta nyfikenhet kan höras i rösten. Öronen stryks ännu en gång bak mot nacken.
"Det märks på henne. Det är ingen ros vi stött på". Ett lätt flin skymtas på de svarta läpparna. Svansen piskar från sida till sida bakom henne.
"Tsch. Lek snällt". Hon stannar upp på andra sidan främlingen. Hon himlar lätt med ögonen. Ser för en stund förstrött ut över rosenbuskarna. Sedan vänds den udda blicken mot främlingen igen.
"Vem är du?" Med skarp misstänksamhet i blicken ser hon på främlingen.

Oj då, det var visst bara en individ, denne hade ingen vän med sig. "Åh. Förlåt mig" sa hon då de snabba orden for ut ur den andres käft. Tiken märkte hur de olikfärgade ögonen tittade på henne, men tiken själv, hon bara struntade i vad den andre gjorde. "Vem är du?" tiken ryggade bakåt och drog upp läppen för att visa de vita tänderna, lite för närgången var allt honan, men snabbt drog hon ner läppen igen då honan gick runt henne bara. "Infinity är mitt namn, ditt?" sa hon lugnt och väntade på ett svar. "Man borde verkligen vara försiktig med vem man smyger sig på" sa honan och nosade på henne. "Och du bör vara försiktig med vad du gör" högg Infinity mot främlingen, hennes blick var irriterad. "Du är inte härifrån va?" frågade främlingen. "Nej då, jag kommer från ett helt annat ställe, hemskt" svarade Infinity och såg på den mörka honan som cirkulerade runt henne hela tiden. Ur marken frodas det vackert grönt gräs i solens sken, medan en del rosor växer på sina själkar för sig själva vid tikens sida. De log mot henne och bad henne att vara försiktig. "Det märks på henne. Det är ingen ros vi stött på" honan började skratta, men Infinity reagerade på ordet ros, en ros är en växt, en slags växt, men även individer i tikens ögon. Hon började att morra åt honan, argt, högt och otrevligt. "Tsch. Lek snällt" tiken sa inget men slutade att morra. "Vem är du?" sa honan. "Pratar vi ens samma språk!?" utbrast Infinity av ren ilska, denna mörka honan leker med Infinity och det accepterar hon inte! Växterna vissnade av ilskan som växte inom henne, det skar i hennes hjärta av att de dog och det är honans fel.

Främlingen verkar väldigt lustig. Ivy sätter sig ner. Hon fnissar till åt främlingen sura sätt. Ett lätt skratt undslipper henne och strax försöker hon kväva det.
"Hon svarar mig och inte dig". Hon ser med glättig retsamhet på främlingen.

Öronen stryker sig mot nacken och hon reser sig upp.
"Vad är det för sätt?" Svarar hon surt och piskar till med svansen. Avslutar varvet runt främlingen och vänder sig sedan mot denne.
"Hon svarar bara på trevligt folks frågor". Det drar i mungiporna och den lila tungspetsen blir synlig mellan de svarta läpparna.

Hon fnyser.
"Trevligt folk svarar på frågor utan att bli sur". Det darrar lätt i läppen och en morrning rullar upp för strupen.
Hon smackar med tungan och får en retlig glimt i ögat.
"Hon vill vara min kompis och inte din. Jag vet vad hon heter". Den sista meningen nynnar hon lätt som i sång. Retlig.

Hon fnyser hårt.
"Skiter väl jag i. Jag han hitta andra kompisar". Hon vänder sig om som för att gå iväg. Öronen ligger strukna mot nacken igen. Men snabbt spetsas de och hon vänder sig mot främlingen igen.
"Trevligt att träffas. Mitt namn är Ivy" Hälsar hon glatt.

"Hon svarar mig och inte dig" sa främlingen. "Jaha, varför har du inte namn på båda sidorna av dig själv då?" snäste hon tillbaka. "Vad är det för sätt? Hon svarar bara på trevligt folks frågor" sa den icke omtyckta honan. "Varför ska jag då svara dig när du är otrevlig? Jag vet att jag svarar dig hela tiden, så kom inte på det i din ärtiga skalle" sa hon surt. Växterna började att blomma igen, hon hade lugnat ner sig. Honan började morra men slutade strax. "Trevligt att träffas. Mitt namn är Ivy" honan Ivy försöker skaka bort allt som om det är kul, visst tyckte Ivy att detta var kul, men Infinity gillar det inte alls, hon vänder sig bara om. "Du är sjuk. Det är för sent för att börja om" sa hon och började att gå därifrån.

Off: Detta betyder inte att rollet är slut, det kan ju vara det, men ja, du fattar, det kan ju rulla på rejält med jättemycket händelser! C:

Det börjar droppa saliv från hennes käft.
"Främlingen tror visst att hon är något. Hon ska akta sig minsann". Säger hon. Och det är inte bara saliv som droppar från hennes käft. Färgen är lätt grön/svart men genomskinlig.
"Låt bli". Hon försöker tala lugnt. Men det går inte. Hon är uppjagad. Arg. Främlingen tror visst att hon är finare än alla andra. Behandlar andra som skräp. Hon ska få ångra det. Ivy morrar. Hotfullt. Tar flera snabba steg efter främlingen. Tar sig runt denne och stannar sedan vänd mot denne. Framför. Blockerar vägen.
"Kom inte här och tro att du är något din fjant".
"Inbecill". Nu är hon verkligen arg.

[Det blir lätt förvirrande när du ska svara på allt som sägs direkt efter att det sägs. För det är mycket av det Ivy sagt tidigare som ska hänga ihop. :P]

Off: Oj, heh, jag ska inte göra så. x3

Vad som händer bakom varginnan är nu undanröjt, hon vet inte vad honan Ivy bakom henne håller på med, men det är helt oviktigt. Hon skrattade lågt, för sig själv. Men plötsligt hörde hon någon springa med snabba steg fram till henne, och sedan ställa sig rakt framför hennes egna tassar, det var Ivy. "Kom inte här och tro att du är något din fjant. Inbecill" sa Ivy argt, hon var irriterad och det märktes, men Ivy får skylla sig själv. "Kan du vara s-snäll och f-flytta på dig?" frågade Infinity snällt och böjde ihop sig på marken, som en liten klump, snart höjde hon ena bakbenet för att visa att hon var mindre än Ivy. "Vad var det vi sa?" dem var oroliga, tiken får inte bli skadad. "Håll bara tyst era huggödlor!" skrek hon rakt ut emot växterna. Starkt ställde hon sig upp, mitt framför Ivy, med spända ögon fästa vid honan, Infinity ska inte behöva spela liten för en idiot. Hon morrade högt och dregel började rinna nedför hennes mun och hänga över hakan. Genom tanken bad tiken alla växter om hjälp, och de reagerade snabbt. Rosor började att kravla sig mot Ivys tassar, rosskälkarna är fulla av taggar med gift i och kommer med säkerhet att skada Ivy - den onda och elaka honan. Växter började att skapa en sköld runt Infinity, snart är hon täckt av skälkar, rosor och andra växter, hon ser ut som en levande växt. Tassarna tog varsina steg tillbaka innan hon tog spjärn och hoppade med ett hugg fram emot Ivy, i hopp om att skada henne.

Off: Nu vet jag ju att Ivy har gift att försvara sig med, så rosorna är ju ofarliga. C:

Ivy står där framför främlingen. Den mörka lilla tiken håller den uppburrade svansen högt och hela hennes hållning skriker ut dominans. Att hon inte tänker låta sig hunsas eller tryckas ner av någon främling som tror hon är bättre än andra.
När främlingen kryper ihop är det ett belåtet flin som leker på den mörka tikens läppar.
"Lär dig din plats". Svarar hon med en förödande len stämma.
Sen vågar främlingen resa sig och skälla åt henne.
"Vilket sätt". Ivy är inte glad alls. Öronen son stod stramt på hennes huvud lägger sig ilsket mot nacken. Främlingen försöker visst kaxa. Den resta svansen börjar irriterat vagga från sida till sida.

Irriterat lyfter hon ena tassen när rosor plötsligt försöker slingra sig kring hennes ben. Deras vassa taggar ristar i skinnet på henne. Men Ivy fnyser ilsket. Främlingen försöker dölja sig med växterna. Ivy spottar frätande syra åt främlingens håll. Sedan särar hon på käftarna och låter ett gasliknande gift svepa mot främlingen. Växtdödare. Ivy bär på många gift i sin lilla kropp.

Infinitys hugg träffade inte Ivy, men det tiken njöt av är rosornas taggar mot honans skinn. Plötsligt spottade Ivy mot Infinitys håll och tiken backade snabbt, hon ville inte skämmas över att få lite spott på sig. Men då den mörka honan öppnade munnen och lät någon slags dimma mot Infinity fanns det ingen utväg. Dimman slingrade sig runt tiken snabbt, dödade de beskyddande växterna om hennes kropp, vad skulle hon ta sig till nu? Det enda tiken bär på nu är rädsla och som en färgklump for hon mot närmaste träd, trots att Ivy kan vara hack i häl. Tidigare har hon skådat Ivy och där finns inga tecken på klättring, men vassa klor har då Infinity gott om för att de behövs för att klättra. Tiken slutade inte att klättra förrns hon kommit högt upp i trädet, fortfarande finns det en beskyddande krona där ovan då trädet är stort, de flesta träd verkar vara stora. Hon andades snabbt och försökte lugna ner sig men det gick inte, detta är allvarligt och påminner henne om sin flykt från faderns elaka spår. "Här får du aldrig tag på mig din springbock!" skrek Infinity.

Främlingen är snabb. Snabbt ilande har den färgglade tagit sig upp i ett träd. Vilken fegis. Ivy flinar kallt. Piskar till med den höjda svansen och sätter nosen i vädret. Den udda blicken fixerar främlingen en stund.
"Bara fegisar tar till flykten". Hon sänker nosen och vänder sig åt höger. Tar sedan några steg bort. Stannar igen och kastar ännu en blick på främlingen.
"Vi kanske ses igen när du vuxit till dig". Sedan fortsätter hon bortåt.

[Kanske ta och avsluta? Jag är inte så aktiv och förlåt om du fått vänta länge på svar]

Off: Det gör inget om du är seg, jag är seg i de flesta roll jag med. (:

Vid Ivy's ord blottade tiken tänderna, hon blev ilsken men var för feg, "Jag är ingen fegis!" ropade hon då Ivy gick sin väg. Tillslut då hon inte kunde skymta Ivy längre så hoppade hon ner från trädet, hon var helt oskadd. Växter började att växa omkring henne som vanligt, och snart fortsatte även Infinity att gå.

[Avslutat!]