Det var med bestämda steg Black gick mot ruinerna. Han var på jakt efter en bra plats att hålla flockmöte på. Det var det första flockmötet han skulle hålla själv, och inte bara stå och se på som förr. Han hade inväntat rätt tillfälle och nu hade det kommit. Idag var det dags för möte. 
I ruinernas centrala del fanns något som liknade ett litet torg - en plan stenbelagd yta. Vid ena kortsidan fanns en trappa med en bred avsats i mitten, någon meter ovan mark. Han fäste den gröna blicken vid avsatsen och tog sig snabbt uppför de få trappstegen. Han ställde sig där, vände sig ut mot torget och lät blicken svepa över området. Öronen vinklades framåt. Det var perfekt. Den stora, svarta hanen höjde nosen mot förmiddagssolen och lät ett högt, långt yl kalla på flockens medlemmar. När han till slut tystnade fuktade han nosen med tungan, satte sig ner och inväntade deras ankomster.

Som vanligt hade hon befunnit sig vid ett vattendrag och lekt med det strömmande vattnet när hon hörde Blacks yl. Trots att hon inte varit med i en flock tidigare hörde hon kallelsen i ylet. Öronen spetsades och vattnet blev åter igen oformligt och rann iväg så som vatten gör. Snabbt ställde hon sig upp och travade iväg mot kallelsen.

Hon rörde sig ovanligt snabbt genom vegetationen och lyckades undvika varenda rot i hennes väg. Snart hade hon närmat sig ruinerna och klev in mellan dem. Hon såg black sitta på en upphöjning vid ena kortändan av någonting som skulle kunna vara ett torg. Ett leende bredde ut sig på läpparna när hon närmade sig den stora svarta vargen. Hon slog sig ned nedanför upphöjnaden och såg sig omkring. Det verkade som om hon var den första att anlända.

Tiden i den nya flocken hade flugit iväg med tiden,timmar till dagar och dagar till veckor. Hon hade försökt utforska de flesta områdena i reviret för att ha en någon sådär koll på vad som fanns ljungen som hon kallade det. Men än hade hon inte vant sig vid alla djurarter och växter som fanns i reviret,det skulle ta ett bra tag innan hon hade vant av sig det. 

Hon hade tagit små steg när de gällde flockmedlemmarna, små pratat och lyssnat, varit lite här och där för att lära känna dem.Men blygheten hade alltid funnits där,dock hade den börjat av ta med lite i taget. Små peppar sig själv att våga prata mer och vara mer delaktig istället för att vara själv. De hade gått upp och ner med den planen,tre steg fram och ett bak. Hon gillade att vara i bakgrunden och bara lyssna på andra när de berättade saker eller bara pratade med andra. Att vara själv var något hon hade alltid varit och det skulle ta ett bra tag innan de var bort. 

För tillfället la hon på sidan och villade vid en sten som skyllde hennes rygg, hon vet inte riktigt hur länge hon hade legat där men de hade nog gått en stund. Vindpustar kom i små mängder och fläktade i pälsen. Öronen klippte till lite då och då när nya ljud i omgivningen dök upp, hon öppnade kanske ena ögat då och då för att kolla om någon fanns i närheten men hon hade gett upp efter några gånger. Kom någon skulle hon nog märka det. 

Ett ylande bröt tystnaden och hon höjde huvudet med en gång, en som meddelade att det var dags att samlas från Black. Hon tittade åt hållet ylandet hade kommit ifrån och reste sig sedan efter. Sträckte på sig för att sedan skaka av de växter och gräs som hade fastnat i den vita pälsen. Hon hade blivit imponerad över att pälsen fortfarande var vit och inte någon annan färg. Hon hade slagit vad  om sig själv att den skulle vara smutsig två veckor efter hon hade anlänt till flocken. 
Hon började gå med sega steg för att sedan öka på stegen för att få igång musklerna som inte hade varit ingång på ett tag. De var sega och jobbiga att röra på, men det gick med lite tvång. Fast hon hade legat ner och musklerna hade halvt lagt av så gick hon med lätta och nästan tysta steg fram över marken. Lite då och då trampade hon på en gren då att den gick av på mitten och bröt den lilla tystnaden men annars gjorde hon inte mer ljud ifrån sig. Hon väntade bara på att hon skulle snubbla över något och ramla, klumpigheten fanns kvar och den påminde henne lite då och då att den fans här också. Men idag var den bort,skumt men skönt. 
Hon kom fram till samlings platsen och såg att Black och väntade in alla och Tear hade redan anlänt. Blygheten smög sig fram,fast det bara var dem två så blev hon blyg och osäker. Hon fattade inte varför och blev bara arg på sig själv. Men vad skulle hon göra åt det,hon jobbade på det och gjorde så gott hon kunde mer än så kunde hon inte göra för tillfället. 
Ögonen letade efter en plats att sätta sig på och som gjorde att hon inte satt mitt bland de andra,lite taskigt men det var sån hon var. När hon hittade en lämplig plats började hon än en gång röra på sig för att sedan sätta sig till rätta. Hon vände huvudet på Black och log.

(Inte bra skrivet men har inte skrivit på månader.)

Faderns yl avbröt tvärt Kasais jakt, och det lilla eldklotet som varit påväg mot en apa missade och flög rätt in i ett träd med en liten explosion av gnistor till följd. Kasai vände sig mot ylets källa och det ryckte lite i hans öron när han lyssnade. 
Black kallade till möte. 

Han började springa, men stannade tvärt när doften av rök nådde hans känsliga nos. Han vände sig om mot trädet han råkat träffa med eldklotet, och upptäckte att en av grenarna börjat brinna. Skit också! hur kunde jag missa det?! tänkte han, irriterad på sig själv. Han hade glömt en av dom viktigaste reglerna, att aldrig lämna elden obevakad. Det kunde leda till att nästan hela skogen brann ner! 
Han stirrade på elden och koncentrerade sig, och efter någon sekund dog den ut och lämnade endast en liten, svart fläck på trädets bark. 
Efter en noggrann kontroll av omgivningen konstaterade han att inget annat stod i brand, och han började springa mot källan till kallelsen.

Inom kort travade Kasai in bland ruinerna och ut på den torgliknande platsen där hans far och två främmande honor befann sig. Han antog att den ena var Tear, en vän som Black hade berättat om, men den andre hade han ingen aning om vem hon var. 
Han ställde sig bredvid Tear, mitt emot fadern. 
- Far, hälsade han och slog sig sedan ner. Han antog att alla skulle presenteras för varann under mötets gång, och ville inte störa genom att presentera sig för honorna.

En ylning, och Ronia visste. Hon stannade upp i vad hon höll på med, lyfte huvudet och lyssnade. Black kallade, det var dags. Hon höjde nosen för att svara honom i en betydligt ljusare ton, innan hon snodde runt och lämnade platsen bakom sig. 
  Det var med långa språng honvargen tog sig genom Kawazatri, mot ruinerna. Dofterna av andra låg i luften, de hade samlats. Om än de inte var många, hade de samlats. Det dröjde inte lång tid innan hon i sin fart var framme och saktade av. 
  "Så det är dags", sade hon för sig själv, då hon långsamt nalkades den samlade gruppen där framme. Hon ägnade en nickning åt Kasai då hon sjönk ner bredvid honom inför faderns gröna blick. Hon undvek den, envist undvek den. Väntade. Det var dags, efter alla år, även om hon nu var säker på att det inte skulle ge lika mycket hon hoppats.
  Det hade varit ett misstag att beblanda sig med Occultos.

[Skräpinlägg, men nu är segproppen här, lol]

Motvilligt lämnade sonen sin svaga moders sida. Han visste det, han hade sett det redan för flera dagar sedan. Slutet var nära, och ingen Ophelia var hittad. Imani skulle få dö utan vetskapen om att dottern var oskadd. Ibland hatade han henne, systern, för att hon varit så oförsiktig.

Kvickt och så ljudlöst som han kunde uppenbarade han sig på platsen, medveten om att vara sen på plats såg hannen ursäktande mot ledaren. Nog var Black empatisk och en förebild, men ändock ledare. 
Under tystnad sjönk tonåringen ned i sittande ställning som han försökte ge all sin uppmärksamhet till vad som skulle yttras. 

(rostig, host)

Den första att anlända var Tear. Black fylldes av värme när han fick syn på henne. Han tyckte om vattenvargen och var glad att ha henne i sin flock. Strax därefter kom Sitera och Black hälsade henne med en nickning. Kasai slog sig snart ner bredvid Tear.
"Far." 
"Kasai." hälsade fadern och nickade. 
Efter en liten stund hörde han dotterns röst och såg henne sätta sig ner bredvid sin bror. Hon såg inte fadern i ögonen efter incidenten som inträffat tidigare. Black suckade knappt hörbart. Till sist anlände Omen, smärtsamt lik sin syster, med en ursäktande blick. 
Blacks gröna ögon svepte över den lilla skaran. Flocken hade varit större, men den hade även varit mindre förr. Nu var den en blygsam storlek, men inte helt obefintlig. 
"God morgon, Isil Anar." ljöd hans röst. "Ni undrar säkert varför jag samlat er och varför antalet medlemmar reducerats. Ni behöver inte undra länge, för jag ska tala om allt för er idag."
Hans kattlika svans svepte långsamt över stenläggningen. 
"Innan jag börjar skulle jag dock vilja se till att ni alla känner till varandras namn. Detta är det första flockmötet sedan jag tog över alfarollen efter Imani så jag tycker det skulle passa."
Han lät en liten eldlåga tändas ovanför huvudet på Tear.
"Allihop, det här är Tear." Han släckte lågan och tände en ny ovanför Sitera. "Detta är Sitera." Nästa tändes ovanför Kasai. "Detta är Kasai, min son." När elden tändes ovanför Ronia sa han "Detta är min dotter, Ronia." Till slut tändes lågan ovanför Omen. "Och detta är Omen, son av Imani och syster till vår saknade Ophelia." Lågan släcktes. "Imani är som de flesta känner till för sjuk för att närvara här idag. Jag ska tala med henne senare om det som sägs under mötet för att hålla henne informerad."
Han lät medlemmarna se på varandra och smälta informationen innan han harklade sig och fortsatte.

"Några av er kanske inte ens har märkt det, men medlemmar har givit sig av från oss, just på grund av följande nyhet; Jag har beslutat att flocken ska flytta till mina hemtrakter i Lövskogen och slå rot där. Ett nytt revir i ett annat klimat nära andra grannar, en nystart. Anledningen till att några har lämnat oss är för att de inte vill flytta ifrån djungeln. Ni är självklart fria att besluta ifall ni vill stanna eller följa med på vårt äventyr. Om någon av er redan nu vet hur ni känner, säg till under mötet. Mina valpar, Kasai och Ronia, kommer leda vandringen som ett test på deras mognad och ledningsförmåga."
Han såg på sina valpar när han sade den sista meningen. Sedan svepte blicken över dem alla. 

"Idag är det även dags för utdelning av ranger. Något ni ska ha i åtanke är att ingen rang anses förmer än en annan, utan är mer av en uppdelning av dagliga uppgifter för att allt ska fungera bättre. Alla medlemmar i flocken har samma värde." Han såg dem i ögonen en efter en och reste sig upp. Solen reflekterades i hans irisar. 
"På grund av vårt ringa antal finns det inte många ranger att dela ut, men det finns några. Så här lyder dem; Jägare blir Sitera och Kasai. Ronia och Omen blir väktare. Tear blir förste rådgivare medan Imani blir andre rådgivare. Det var alla. Förhoppningsvis kommer fler individer att ansluta sig till flocken under och efter vår långa vandring. Om någon är missnöjd med sin rang kan denne tala med mig efter mötet.
Det var i stort sett allt jag hade att säga er idag. Har någon någonting att säga som rör detta?"

I tur och ordning som ledaren presenterade de olika medlemmarna vandrade blicken mellan de alla. Det stämde, de var inte särskilt många. Men de behövde inte vara fler för att känna en stark samhörighet. Hoppet om den dagen vaknade till liv. Kanske, bara kanske, kunde de bli en blomstrande flock en dag. Det var nästan så ett leende uppbådades vid tanken. 
"Jag har beslutat att flocken ska flytta..."
Öronen stramades upp som orden fyllde honom med en pirrande känsla i magen. Var det förväntan? Lite. Men mestadels väckte det en ångest vid tanken att behöva ge sig av från den enda platsen han varit på. Så ofantligt stort var det. 
Med stort intresse lyssnade den unga hanen till vad som Black informerade om. Väktare. Vad betydde det egentligen? Imani hade ju berättat lite om sådant, men ingenting som hette något sådant. Det lät ju spännande, men oron över det okända var lite väl stor. Vem visste om det passade honom? Fast Black var ju klok. 
"Är Lövskogen långt bort?" sade Omen fundersamt som huvudet lades smått åt sidan.

Tear såg på de vargar som anlände. Det var inte många men hon kände dem trots det bara till utseendet. Det förvånade henne att hon hade träffat och faktiskt pratat med så få utav flockmedlemmarna.
När eldslågan tändes ovanför hennes huvud ryckte hon till men satt sedan kvar. Hon följde eldslågans gång med blicken. Varje varg fick ett namn som hon kunde hålla reda på. Hon såg sedan på Black när han fortsatte prata.
Lövskogen.
Det ryckte i hennes mungipor när hon tänkte på den ljusgröna skogen och dess läten. Lövskogen låg dessutom lika nära vattnet som Kawazatriskogen gjorde, fast det var kyligare där. För en kort sekund drömde sig Tear bort till lövskogen och den tjocka päls som hon skulle få.
Hon nickade och log när han utnämnde henne till förste rådgivare. Det var en stor uppgift som hon hoppades att hon skulle kunna hantera på bästa möjliga sätt. Hon hade inte förväntat sig några fler frågor och var på väg att resa sig när valpen Omen höjde rösten. Hon såg på honom och funderade. Lövskogen låg rätt långt bort... nästan hela vägen upp mot norr. Den blå blicken gled till Black. Det var hans uppgift att berätta för den lille hur långt han skulle behöva gå.

[Alltså fd valparna är ju runt 17-18 nu, så jag vet inte om man kan kalla Omen "den lille" längre xD]

Ronia satt tyst och lyssnade. Svansen sveptes runt tassarna, men tippen rörde sig långsamt fram och tillbaka. Blicken följde jändelserna, men undvek envist Blacks väldiga gestalt. Det var inte värt att trigga någon som helst konflikt nu under mötet - och inte annars heller, för den delen. Presentationerna fortskred, eldsflammor tändes en efter en i luften ovanför respektive medlem. Den kom och gick över hennes huvud, men hon reagerade inte annat än att lätt rycka med vänsterörat av den plötsliga värmen ovanför. Sedan dök den ena överraskningen efter den andra upp.
  Rangutdelningen, eller uppgiftsutdelningen, var den första. Väktare. Ronias blick hade smalnat av, och öronen spänts uppe på hjässan ett par korta ögonblick medan hon kastat en skarp men tankfull blick mot Black. Skarp, men inte av ogillande, utan av undran med en touch av Ronias sedvanliga uppsyn. Han gav henne en uppgift, hade in insett då blicken återigen återvände till tomma intet. Väktare - hon skulle få fortsätta röra sig utanför reviret. Hur han hade kunnat komma fram till det beslutet visste hon inte, faktiskt var det helt obegripligt. Var det en gammal plan han inte ville, eller kunde, ändra på som sattes i verket trots detta? .. Eller var det ett test?
  Vandringen var den andra. Kargen hade vetat om vandringen, och hade utgått från att andra också visste om dess framtida existens, men nej. Omen, Tear och samtliga andra såg förvånade ut. Det hade alltså inte visats tecken på att de skulle försvinna, uppenbarligen. Inte ens Omen såg ut att ha vetat om det. Ronias chock var att hon och Kasai skulle leda den. Återigen började hon fundera på om Black testade henne. Testade hennes lojalitet, och hennes slutledningsförmåga att göra det rätta. Vilket inte varit fallet det senaste. Ronia såg mot Kasai. De skulle leda vandringen mot Lövskogen.
  "Är Lövskogen långt bort?", undrade plötsligt Omen. Ronia höjde blicken, som långsamt sjunkit till sina egna tassar, och såg på flockbrodern. Tear uppvisade tydligt att hon tänkt säga någonting, men verkade vänta. 
  "Långt, men inte väldigt långt". Det var första gången Ronia yttrade sig under mötets gång. Den gröna blicken flackade som snabbast över mot Black, för hans tysta godkännande att besvara frågan hon redan fått förklarat för sig innan. Hon såg mot Omen igen, och sedan mot resten av flocken. "Det kommer ta några veckor, kanske något kortare om vi håller tempot, förutsatt att det inte händer någonting på vägen. Raukakekedjan och en del av Numoorislätten är det enda vi behöver klara oss över, och ingetdera är terräng av extrem kaliber." Ronia andades in, och såg på Kasai för en tyst överenskommelse. "Jag - vi två - kommer göra vårt bästa."

"Är lövskogen långt bort?" ljöd en röst. Black vände blicken dit ljudet kommit ifrån för att se vem det var som tagit till orda. Det var Imani's son, Omen. Black visste att han precis som hans egna valpar aldrig hade lämnat hemtrakten. För Black kändes dock "hemtrakten" mer som Lövskogen än denna djungel, trots att han spenderat runt 18 år på platsen.  Den hade aldrig riktigt blivit hans hem. Han hade aldrig slutat tänka på Lövskogen och han såg fram emot flytten.

Det blev Ronia som besvarade Omens fråga. "Långt, men inte väldigt långt." sa hon med ett snabbt ögonkast mot fadern. Han sade inget, utan lät henne tala. "Det kommer ta några veckor, kanske något kortare om vi håller tempot, förutsatt att det inte händer någonting på vägen. Raukakekedjan och en del av Numoorislätten är det enda vi behöver klara oss över, och ingetdera är terräng av extrem kaliber." Black såg att hon kastade en blick mot sin bror. "Jag - vi två - kommer göra vårt bästa."

Det kändes som att det sista var riktat lika mycket till honom som till Omen och flocken. Black kunde inte invända till något av det dottern sagt, utan allt stämde. Hon hade verkligen snappat upp allt han lärt henne om landet. Han var nöjd.
Black såg ut över den ringa samlingen och harklade sig efter att alla fått smälta informationen.

"Ja, Ronia har rätt. Och så länge vi håller ihop har vi ingenting att oroa oss för. Vi ser till att välja en omväg runt Occultos revir, för att inte behöva stöta på dem. Jag kommer att vandra i mitten av gruppen  och hålla koll på det hela. Varje kväll kommer vi att slå läger på improviserade, säkra platser, turas om att sitta nattvakt och vi kommer att jaga tillsammans för effektivaste resultat. " ljöd hans djupa stämma. Han fuktade den ärrade nosen med tungan. "Jag tror att detta är ett utmärkt tillfälle för en nystart."



Avslutat