Solen höll sakta, sakta, på att gå ned över trädtopparna. Det återstående ljuset var blandat gult och rött, i en vacker blandning. Molen, som var rosa mot den ljust blåa himlen var tunna, lätta och svävade obekymrat omkring däruppe. Det var annat än om vad man kunde säga om skepnaden som låg nere på marken, på marken nedanför ett stort träd. Även om solen värmde den mörka kroppen nådde inte värmen in till Blairs själ. Han kände sig tom. Tom på liv, tom på allt. 

Mor var död. Den enda, förutom Bambra, som hade fått honom att längta hem.

Han skulle kämpa för henne. Han skulle kämpa för det här, se till att han inte misslyckades. Om han gjorde det skulle all den tid han missat med henne varit förgäves. Blair skulle bli bäst. Han skulle bli fruktad, och han skulle dräpa sin mors mördare. 
Hämndens låga flammade upp så starkt inom honom att ögonen blänkte till. Mördaren skulle få ångra. Ångra så mycket. Blair vände den glödande blicken mot ett träd. Han tog ett språng mot det och klöste ilsket i det. Försökte få ut så mycket kraft som möjligt i varje slag. Han föreställde sig ett vargansikte i trädet, och högg gång på gång.

Efter en stund rann ilskan ur honom. Han satte sig ned. Varför? Varför? Den unga såg förtvivlat ut. Sorgen värkte i hjärtat, som en iskall bit is. Men isen verkade inte kyla ned lågan, utan snarare elda på den. Blair morrade. Han skulle ta hämnd! Återigen flög han mot trädet, högg och slet, tränade. Han skulle bli stark, stark nog att tortera mördaren innan han dödade den.

Humörsvängningarna höll på i längre än en timme. När han, trött, började gå tillbaka mot lyan, kände han sig tom igen. Ilskan hade fått hans energi att fördubblas, men när han använt den så var den borta. Blair skakade på huvudet och försökte koncentrera sig på viktiga - inte viktigare, dock – saker.
Om han skulle bli bäst behövde Shady träna honom. Och om Shady skulle träna honom, så fick han inte bryta hennes förtroende. Detta innebar problem. Han hade sagt till Sheali-So att han skulle hjälpa henne. Kanske… Blair kände sig inte nöjd med att bryta ett löfte, men nu hade han ett nytt mål, och framför att hjälpa tiken eller hämnas så prioriterade han hämnas. Han svängde irriterat på svansen. Blair bestämde sig för att vänta och se. Kanske så skulle han upptäcka något som fick honom att inte känna skuld när han bytte sida? Den mörke skakade på huvudet, och styrde in tankarna på ett nytt spår.
Ännu ett till tillskott till flocken, tillexempel. Ännu en tik. Hon hade kommit hit på samma sätt som Lee, tydligen. Blair kände ett litet hugg av skuld när han tänkte på Lee och brutna löften, men återvände snabbt till den andra tiken i tankarna. Vad var den nyas namn? Han hade inte fått reda på det. 

Det var nästan mörkt när han kommit fram till lyan, men stjärnorna lyste upp någorlunda, och Blair visste att månen snart skulle synas på himlavalvet. Han böjde på huvudet för att ta sig in i den, men hejdade sig. Han var visserligen trött, men om han såg att den andra var vaken kunde han alltid försöka prata med henne.
”Hallå? Är du vaken?” undrade han med låg, vänlig röst som inte skulle väcka henne om hon sov. Rösten bar inga spår av sorgen och ilskan han känt, men den vänlighet den bar var påtvingad. Han kände egentligen inget alls just nu. Kanske kunde hennes sällskap distrahera honom? Om hon nu var vaken. Var hon inte det så fick han snällt gå in till sig och sova. Eller ja, försöka sova, snarare. Han kunde skymta en ljus gestalt inne i den dunkla lyan.

[F'låt! D': jag somnade och min timer väckte mig inte :C Ophelia ~]

En försvarslös kropp med smutsig päls, trängd hårt emot gropens väggar. Darrande andetag och med gröna ögon som var nära att brista i gråt.. Igen. I tikvalpens huvud spelades bilderna upp om och om igen. Hur hon drogs iväg ifrån den trygga själen; Black, hur hon färdades i den höga hastigheten. Undangömd. Över vegetationen, bort ifrån den verklighet hon levt i under så många år nu. Till en annan värld, som egentligen var samma. Här var det helt olikt. Varken hennes mor eller bror var här, kunde hjälp henne. Samt Black.. Var var han? Hade han kommit efter? Eller var hon spårlöst borta? Platsen hon låg på kändes som en avgrund, som på botten av en ocean - trots att det bara var någon meter till djungelns hav av växter. Härifrån var skogen skrämmande. Mörkret uppslukade allt, och natten var inte längre något vackert. Ingenting hon uppskattade.

Då hon tänkte på skuggan som tagit henne kröp hon ihop ytterligare. Hennes medvetande påstod att den farliga var säkert dubbelt så stor, och om hon mindes rätt så var dess ögon likt en skogsbrand eller ett vulkanutbrott. Något som talade om oundviklig förintelse - och Felia var offret. Den som hade fått domen.
Små kulor av jord trillade ner för taket, och rädslan av att det ovan skulle falla och krossa henne grävde ett djupt hål inom henne. Materialet låg dock stadigt kvar, och hon blinkade nervöst uppåt. En ensam tår föll omedvetet ner över hennes kind. Samtidigt spred sig en annan vargs doft in i lyan. En låg röst frågade efter henne. Den visste att hon var där.
Hennes första hopp tändes och släcktes så fort det hade kommit. För, tänk om hon hade blivit tappad - och att denna nya hade hittat henne? Hon hade velat tro på det om det inte var för den fakta att kidnapparen var här som senast någon dag innan; det var skuggan som hade placerat henne här. Så hon svarade inte på hans fråga, utan vände det tidigare ljusa ansiktet emot honom för att möta hans blick med något som skulle föreställa hat och avsky - men Felia kände det inte. Trots att hon letade inom sig kunde hon inte känna det. Den enda känsla som förmedlades var sorg. Sorg och besvikelse.
Ophelia satte sig upp längs väggen, andades ut. Ville prata. Hennes mun öppnades på glänt, och hon försökte forma ord utan att lyckas. Kanske skulle hon inte säga något, ändå. Hon kunde inte säga något.

[Alltså, slutet.. så fail.]

Först hände inget, och Blair började ta ett steg bakåt, antog att hon sov. Men hon rörde på sig och vände ansiktet mot honom.
Det var först då han noterade hur smutsig hennes päls var. De små strecken, som det var tydligt att tårar orsakat, gjorde honom förlägen. Han tålde inte att se någon gråta, inte just nu. Om hon började böla skulle han definitivt börja han också.  
Ansiktet passade till den nätta kroppen. Hennes nos var brun, stod i kontrast till den ljusa pälsen. Hennes ögon var gröna, lika gröna som hans ögon. De var fyllda av besvikelse, besvikelse och sorg. Han backade något steg bakåt. Blair kände skuld över hennes sorg, trots att det inte var hans fel.

Den unga tiken kämpade sig upp till sittande ställning. Hon andades ut, kanske ett försökt till att tala, eller så hade hon hållt andan, rädd för vem det skulle vara. Den tanken fick honom, att tyst i tanken förbanna Shady för hennes tolerans mot kidnappning. Midnight handlade så tydligt på hennes order att det var fånigt. Han fnös lite. Shady var tydligt den som bestämde just nu, men han tvivlade inte på att de två skulle bli jämnställda någon dag. Mid steg ju tydligen i hennes ögon för att han kidnappade valpar. Blair fnös igen innan han vände blicken, som vandrat iväg, mot tiken.
"Är du hungrig?" frågade han med mjuk röst. Blair visste inte var mjukheten och frågan kom ifrån, men någonting med tikens hjälplöshet och rädsla fick honom att vara mjukare mot henne. Hon såg inte ut at vara i form för att jaga, och han tvivlade på att hon skulle ta emot något från Shady om det var Shady som kidnappat henne. Faktum var att han tvivlade på att hon skulle vilja att han jagade åt henne. Fakargen fångade upp hennes blick, och grönt mötte grönt.
"Jag kommer inte skada dig, jag lovar. Inte Shady heller, hon skadar inte valpar." Han log prövande mot henne, och lät inte det sista ordet slippa ut. Fysiskt.

Varför såg hon den där starka känslan av sorg i hans blick? Skulle inte han vara.. Nöjd? Var det inte meningen att onda var utan känslor, blodsugande vampyrer och allt. Likt de historier hon hört. De historier sagda av den moder hon nu hade släpats ifrån, de syskon och de vänner. 
Men hon kunde fortfarande inte se arg ut. Inte än.
Stilla betraktade hon honom i dunklet. Hans blick var grön, likt hennes. Han bar fjädrar och dun; vingar likt en fågel. En fågelvarg. En till fågelvarg. Varför.. Varför lämnade dem henne inte ifred? Hon andades tungt ut. Rosslande. Skulle den här också hota henne likt den tidigare, färggranna? Den som.. Den som.. 
Hanen talade åter, med den där mjuka stämman. Den som gav henne blandade tankar.
Jorden buktade något då hon spjärnade emot med tassarna. Allt för att komma så långt bort från liv och verkligheten som möjligt. Hon svarade inte på hans fråga. Det var som om hennes hörsel föll och hennes huvud inte kopplade orden. För henne lät det han sade endast som otydliga ljud, ljud som en gång varit meningar använda till vardagligt prat. 
Felia bet ihop. Kvävde alla försök på rop, skrik, och gråtande. Ändå blev hennes ögon åter glansiga. Långsamt, försiktigt, gläfste hon. 
Det nästa den mörkt bruna sade kunde hon inte heller förstå, men trots den vänliga tonen kändes något fel.. starkt. Han ljög. En lögn. Eller bortsedda ord. 
För första gången rynkades hennes nos. Överläppen drogs upp och hon blottade sina tänder som glänste till i det lilla månsken som trängt igenom lövverket. 
Hon stod stilla.
Alldeles stilla, utan att röra ett hårstrå. Hanen var större än henne, hon skulle aldrig vinna - och just därför avvaktade hon. I tysthet. Tårarna brast igenom.

Tikens blick var stilla när den betraktade honom, granskade honom för att se vad han var för någon. Han försökte se avslappnad och vänlig ut, men han blev något obekväm när hennes blick fastnade på hans vingar och hon rosslande andades ut. Var det något med hans vingar?
Tiken svarade inte på hans fråga. Hon spjärnade istället emot med tassarna mot jorden och tryckte sig längre bort från honom. Blair studerade henne, lät bli att låta någon annan känsla - som nyfikenhet eller otålighet - lägga sig i ansiktet. Hennes ögon hade blivit blanka igen och han fäste snabbt blicken på hennes tassar och jorden de tryckte mot. Av någon anledning blev han generad av att hon nästan grät, och han tvingade sig själv att först få ordning på sin egen sorg innan han försiktigt kikade upp på hennes ansikte, samtidigt som hon gav ifrån sig ett ljud. Hon gläfste, försiktigt och långsamt.
Han funderade på vad det kunde betyda. Var hon stum? Det kunde bli ett problem.
"Ska jag tolka det som ett ja tack?", undrade han, men stannade kvar, osäker på hon verkligen ville ha mat.

Blair såg effekten i hennes ansikte när han försäkrade henne om att han inte skulle skada henne, och när han sedan la till Shady. Han rörde inte en min när hon drog upp överläppen och blottade sina vita tänder som glimmade till i månskenet som slank in genom öppningen när han la sig ner istället för att stå upp. Han antog att hon förstått att han låtit bli att nämna vissa ord. Blair tog inte åt sig, men beslöt sig för att tala sanning. Tiken - han visste inte hennes namn än, det behövde han ta reda på - kanske hade någon kraft som gjorde att hon visste om man ljög eller uteblev med vissa ord?
"Jag kommer inte skada dig.", upprepade han och behöll en vänlig ton. Den här gången var det tydligt att han talade sanning, för även om mjukheten som förut varit där fortfarande låg kvar så var han bestämd, ville förtydliga att han talade sanning.
När tårarna slutligen började rinna nerför den andra tikvalpens kinder tvekade han. Vad borde han göra? Hon såg så liten ut. Blair bet sig i kinden och stack in huvudet i lyan - på gott och ont.
"Såja", hjyssade[wtf? stavning xD] han. "Det kommer att bli bra." En del av honom undrade vad han höll på med - att trösta en främling var definitivt inte något han brukade göra, men ikväll var ett undantag. Om hon flippade ut nu, skulle han förstå. Han var noga med att hålla ett avstånd emellan dem, och stack inte in mer än huvudet i lyan.

Han fortsatte att göra ljud. Visste han inte att hon inte förstod? Kunde han inte.. Förmedla på andra sätt? Istället för att bara se sådär mjuk och oskyldig ut! Hon gnydde rastlöst, och även om hjärnan inte kopplade talet så lät hennes mage högtidligt. Hon behövde något att äta, men.. Nej. Hon skulle göra det så snart hon tog sig hem, om hon så svalt. De kunde förgifta henne. Hon vägrade att dö. Hon hade ett helt liv framför sig, och det var inte i fångenskap. Hon föreställde sig vuxen, som en av befälhavarna i den lilla familjeflocken, och där var hon solklart en självständig individ. Fri från bekymmer.
Fågeln rörde inte en min då hon blossade upp. Var han inte ens skrämd? Kunde han inte försöka hindra henne?! Hon snyftade lågt, granskade förfärat då han istället slog sig ned på marken och släppte in mer månljus. Snart nog skulle det nå hennes hörn, och hon ville inte.. Hon ville inte lysa - vilket pälsen hade en förmåga att göra - inför denna bruna. Han skulle inte se det. 
Hon bet sig i tungan. 
Skada. Inte. 
Frustrerat försökte hon koppla det han sade utan lösning, men denna gång kände hon på sig att han talade sanning. Ändå fortsatte den envisa lågan att brinna i hennes bröst. Han skulle inte kunna överlista henne, hon var IA trogen. Men de taktiker han använde.. Varför kändes de så hemskt äkta?
Tårarna droppade ner på jordgolvet, de gröna ögonen sken av en tvekande beslutsamhet - men då skuggans hjälpare stoppade in huvudet eldades ilskan bara på. Något sade henne att han behandlade henne som någon liten nyfödd, på det där godtrogna sättet - det hon egentligen behövde men inte av honom - och hon ogillade det. Likt alla hans andra handlingar.  

Felia gjorde ett utfall rakt fram, emot dess nos, innan hon skrek i hans ansikte.
"INGET kommer att bli bra, ni förstörde just ALLT! NI tog ifrån MIG det ENDA jag höll KÄR-.." hon fnös till då rösten tonade ut, då hon tappade bort sig i allt, och stirrade endast intensivt på honom. Omedveten om vad hon precis hade sagt, trots att det kändes så rätt. 

Ovanför fakargens huvud släpptes strålarna igenom, och i verkligheten obefintliga vattendroppar bildades i ett skinande mönster över hennes ljusa päls.

Blair betraktade henne lugnt. När han för ett ögonblick slöt ögonlocken för att återfukta ögonen flimrade en inre bild förbi. Han hann inte fundera över den, så snabbt var den över, men den innehöll den ljusa tiken. Hon var närmare på bilden, med ilskna ögon. Blair fäste åter blicken på henne - något mer vaksammare - när hans ögon var åter öppna, studerade henne, förfarande med ett lugnt anlete. Hennes blick var ilsken och något beslutsam, men tårar droppade ner på det stampade jordgolvet.
Tiken kom närmare, precis som bilden hade visat honom. Hon gjorde ett utfall mot hans nos och han drog sig tillbaka något. Han ville inte behöva stirra i kors på henne, och sedan kände han inte för att bli av med halva nosen. Något förebrående mötte han hennes blick och lyssnade på hennes ord.

INGET kommer att bli bra, ni förstörde just ALLT! NI tog ifrån MIG det ENDA jag höll KÄR-..

Blair rynkade lite på nosen, men slätade snabbt ut sina ansiktsdrag igen. Hon behövde inte säga ni, för alla hade inte kidnappat henne. Han var inte inblandad i den här kidnappningen, och han var säker på att det fanns andra i flocken som inte tyckte om kidnappning. Blair funderade på om han skulle säga vad han tyckte - med risk för att Shadys skuggor hörde honom - för han ville inte bli förknippad med Shady, inte när det gällde kidnappning i alla fall. Shady var värd respekt, men kidnappningar var inte rätt.
Blair funderade noga i några sekunder, försökte formulera sig rätt utan att dra på sig Shadys vrede och se till den andre förstod. Han hade märkt att tiken inte riktigt verkade uppfatta ord om han sa för många, så det gällde att vara kortfattad men tydlig. Han fuktade omedvetet nosen men släppte inte hennes blick.
"Kidnappning suger. Men saker har en tendens att ordna sig - även om det är på ett sätt man inte förväntar sig." På något sätt - men dock inte för alla. Men det verkade orättvist om hennes liv skulle förvandlas till en plåga när hon inte ens valt det själv. Hon verkade för... Oskyldig för att ha hela livet fast i fångenskap utan ett hopp för en bättre framtid. Han la huvudet på sned. "Jag heter Blair, förresten."

Den bruna ryggade precis i tid, och hennes tass kom endast farande igenom luften - rörde upp smuts och damm som bildade spiraler framför dem innan det åter lade sig till rätta på jordgolvet. Främlingen såg ut att tänka, till synes inte alls reagerande av hennes vredesutbrott. Det gick henne än mer på nerverna, och något sade henne att hon gjorde bäst i att bara ge upp, sätta sig i ett hörn och grina surt. Buttert och ostört, i väntan på att något i hennes instängda värld till Kawazatri skulle bli bra. Men inget ordnade sig själv - hon var tvungen att ta sig därifrån, och det snart. 

Felia fann sig själv darrande. Om av inre rädsla, sorg, eller hennes irritation verkade inte gå att urskilja, men hon gissade på en blandning av allt. Hon ville frustrerat studsa upp och ned samtidigt som hon ville fortsätta att trycka sig emot väggen. Hon ville lägga sig ned och vänta ut dyrbara timmar av hennes liv, gråta tills hon inte kunde mer.. Tills att hennes ögon torkade ut, eller något. Vad var det hennes mamma hade nämnt om det? 
Hon ruskade på huvudet för sig själv med slutna ögon, tog ett djupt andetag. Hennes egna päls, dystert lysande emellan instängt mörker och en natts sanna glans bländade henne. Den passade inte i sådant tvåsidigt dunkel. Den skulle skina i friheten, inte i fångenskap. 
Valpen mötte igen dennes blick. Hans mun hade öppnats och likt tidigare gånger formade han ljud. Känslan av osäkerhet låg som en sten i hennes bröst. Hon fnös tyst, stirrade på honom. De arga ansiktsdragen tinade sakta bort tills hennes min var helt uttryckslös. Skakningarna i hennes lilla kropp avtog. Hon var på vakt. Att han ens hade modet att presentera sig - för hon antog att han berättade sitt namn. Blair kändes som ett namn - fick henne att lugna ner märkbart, men inte tillräckligt.
 
Hon gav åter ifrån sig ett lågt skall, innan hon bet sig i läppen. Tvekande.

Den lilla darrade. Om hon frös eller om det var av överflödiga känslor visste han inte, men när han fäste blicken på hennes skälvande kropp märkte han att hennes päls lyste. Inte klart, men ett mjukt sken som lyste upp den dystra lyan hon låg i. Blair blev nyfiken. Han tvivlade på att hon frivilligt ville visa sina krafter för honom, så det måste vara något annat som fick hennes päls att skina. Han slängde en blick på månen som oskyldigt hängde där uppe. Månen kanske?
Blair avbröt sig när hon skakade på huvudet och mötte hans blick. Valpen bemötte hans ord med en fnysning och stirrade på honom. Det arga ansiktsuttrycket smälte bort till en uttryckslös min. Hon slutade skaka, men slappnade inte av. Hans ord hade haft en positiv verkning, men inte positiv nog för att få henne att slappna av.
Hon gav ifrån sig ett skall, försiktigt och tvekande. Han la huvudet på sned och var osäker på hur han skulle tolka det. Tonen hon använt fick honom att vara säker på att hon inte var aggressiv. Kanske.. Kanske var det en fråga, en fråga om han gick att lita på? Blair ogillade att inte veta säkert.
Han gav ifrån sig ett liknande skall, försiktigt, men utan det tvekande. Istället såg Blair till att fylla tonen med en försiktig vänlighet. Kanske skulle hon förstå - om han istället för att förvänta sig att hon skulle prata som han istället kommunicerade på samma sätt som henne.

[Mobilinlägg~]

Blair kastade en blick bakåt - efter månen? - och hon antog att han hade kopplat den med hennes skinande fäll. För.. Vad annars kunde få den att lysa? Hon var säker på att han hade hört om månvargar. Vargar med så-kallade tatueringar i sin päls, de som var troende på den där guden. Felia skämdes över att hon än inte hade lärt sig att komma ihåg hans namn, något på D var det, men det hindrade henne inte ifrån att ha en stark beundran till honom. En hemlig beundran - för även om Imani med all säkerhet visste skulle hon inte våga nämna det för Omen.. I rädsla för att bli skämtad med. Hon ville inte det, det var hon som skulle skämta med honom! Inte tvärtom. 
Hennes öron vinklades något framåt, endast för att lyssna. Svansen blev rak efter henne. Den gröna blicken flackade från den brunas, ner i den tätt packade marken, innan den åter mötte hans igen. Hon fortsatte att stirra, med endast blinkningarna som avbrott. Hallå? Förstod han inte? Kunde han inte... Göra något tecken på att ha förstått? Hon lade tyngden på högertassen, så att hela hennes kropp lutades något åt sidan. Kunde han inte.. Göra sig föstådd. Eller få henne att förstå. 
Valpens önskning gick i uppfyllelse. 
Fågelvargen svarade på hennes skall, med en tydlig, försiktig vänlighet. Det smälte hennes stelhet något mer. Var han på riktigt? Menade han seriöst att han inte ville vara farlig? Hon ville skratta ironiskt. Istället suckade hon, fortsatte att hålla sig relativt tyst.

Vad var han ute efter?

Det blev tyst efter att hans skall tonat ut. Det enda som hördes var deras låga andetag, och ljuden från de nattaktiva djuren. Han undrade hur länge tystnade skulle vara och spetsade öronen för att leta efter eventuella ljud från henne, men allt han hörde var en tyst suck. En tyst suck. Blair spärrade klentroget upp ögonen. Den där sucken fick honom att undra om han tolkat henne helt fel och om hon tyckte han var pantad nu. Antagligen. Ett litet flin smög sig upp på hans läppar, innan det försvann efter någon sekund. Varför han log visste han inte, men det kändes bara så dumt att ha tolkat henne fel, och hans reaktion var ett leende.
En tyst suck hördes även från honom och han rullade över på rygg - men aktade sig noga för att mosa någon av sina vingar - och stirrade upp mot den mörka himlen.
"Så... Har du något namn?" Han sa det mest bara för att bryta tystnaden. Egentligen trodde han inte att hon skulle förstå - och om hon gjorde det, svara - men han ville försöka. För Blair var nyfiken på vad hennes namn var. Han var trött på att bara benämna henne med 'honan' och 'tiken' i sina tankar.

[Derp och kort xD]

[kort. yeeey]

Hanen spärrade upp ögonen. Det fick honom att se.. En aning dum ut. Som om hon hade överlistat honom utan att ha riktigt gjort något. Hennes muskler slappnade av än mer. Hon grimaserade matt.  
Blair rullade över på rygg, som om han släppte allt. Varför var han så angelägen om att få henne till.. Vad han nu ville? Hon rörde sig framåt, emot hans huvud som stirrade upp i stjärnorna. Då hon själv trädde ut i det verkliga ljuset sken hennes päls något mer. Hon lutade sig över hans ansikte med sitt, så att deras blickar åter möttes, och hon fnös. Besvarade först inte hans, vad det verkade som, fråga. Valpens ögonlock slöts.
"Namn.." Hon mumlade, lågt för sig själv. Sedan slogs de gröna åter upp, med en ny glans och hon pratade.
"Ophelia."

AVSLUTAT och så levde de lyckliga i alla sina dagar