Cerulean suckade djupt och såg upp mot den stjärnbeströdda himlen. Det var en vacker kväll, och än hade inte solen helt försvunnit bakom horisonten - nåja, åtminstone nästan. En gyllene strimma av guld glänste långt borta vid änden av vad han såg, en strimma som allt mer bleknade bort i takt med solens fortsatta färd bortom. En gyllene färg som återspeglades i snöns minimala kristaller och fick omgivningen att gnistra likt diamant. Åh, dessa enkla ting i livet...
Den isande kalla luften kändes för en gång skull lätt i hans lungor. Det var sällan han slappnade av, men allt mer började Cerulean uppskatta enkelheten i snöslätten. Det var vitt, vackert och vitt. Inte mer än så. Det fanns ingenting som förvirrade och störde, ingenting som påminde honom om svunna tider och ingenting som kunde säga någonting alls. Lugnt, ödsligt visserligen - men lugnt. Det var en skön känsla, mot allt det obehagliga hans hjärna kokade ihop varenda gång han somnade. 

En lätt rysning genomfor den tunna kroppen och vingarna vecklades ut på hans rygg. De sträcktes stela till sin fulla längd, och vred sig sedan runt honom som en värmande filt. Genast blev kylan mindre påtaglig, och ett svalt leende krökte mungiporna vagt uppåt. Ögonen slöts i en rofylld min. Ensamhet. Ordet skrämde honom inte längre. Trots allt - det var väl vad han alltid varit. Ensam. Det fanns ingenting där som längre drev honom till vansinne. Ensamhet var enkelt och enspårigt, ingen att försöka vara till lags och ingen som kunde såra. Det var en trygghet. Ingenting var ingenting, inget som kunde göra någonting som återigen kunde skära upp de varandra såren inombords. De var alltid där, skavande och smärtsamma, det var omöjligt att vänja sig. Men just då hade han inte orken att känna efter, ibland var det skönt att bara .. vara.

Med en mjuk svepning av svansen drog sig ögonlocken över ögonen igen och återigen blickade Cerulean upp mot de allt mer blänkande stjärnorna.

Två valpar en vit och en brun hoppande runt varandra, båda exakt lika förutom storlek och färg. Deras två syskon satt i en vild diskussion samtidigt som de svalkade tassarna i en lugn bäck. "Du kan inte ta mig!" utropade den bruna honan som cirkulerade runt. Hennes röst var pigg och klar, exakt som den tidiga sommardagen. "Kan jag visste!" svarade hanen med en något mörkare, dock ändå ljus ton i rösten. De hoppade i mot varandra så att deras huvuden krockade och de föll bakåt, sittandes. "Åhh.." sa de båda i kör, dock med ett leende på läpparna. Bror och syster, banden var starkare än vad de skulle ha varit ifall deras mamma hade klarat sig.

Lawenya slog upp ögonen och granskade omgivningen, hon var inte där, hon var inte hemma. Mikael var inte med henne. Det hade varit en dröm, en underbar dröm. "Åhh.." sa hon samtidigt som hon sakta reste sig upp. Man kunde höra hur hon blivit äldre, hennes röst var fortfarande ljus men äldre. Dagarna hade bara flutit förbi framför ögonen på henne.
Med de långa benen så färdades hon över snön, mot en upphöjning. "Snö.." muttrade hon tyst, hon kanppt uttalade orden. Hon sjönk ner långt med sina långa och smala ben vilket fick henne att undra varför hon hade valt att vandra hit.

Väl på toppen av den lilla kullen så fick hon en bättre överblick över det vita landskapet, men det var något som skiljde sig från det andra. Färgerna skar sig på en viss punkt, det var något orange som störde det vita. På bara några få sekunder så klickade det till i huvudet för Lawenya. "Cerulean!" utbrast hon och skyndade sig ner för kullen, men endast några få sekunders tvekan. Hon försökte inte att dölja vad hennes mål var, hon ville mer än gärna återse hanen igen.

"Cerulean!"
Hastigt vände huvudet bak mot ryggen då en röst plötsligt, gäll mot tystnaden, skar genom hans tankebanor och fick honom att rycka till. Likt en uggla vred Cerulean på huvudet och blinkade storögt, och det tog flera sekunder innan den virrande blicken fick fäste. En långbent, brun gestalt kom nerhasande i högsta fart nerför en backe av lös snö (Cerulean blev förvånad att denne inte for ner i kullerbyttor). Han stirrade misstroget med öronen spända upp på hjässan, innan det  klickade till i huvudet och ett genuint leende spred sig över läpparna. 

Lawenya, var det ju. 
Han reste sig långsamt, vek in vingarna mot kroppen och tog några prövande steg åt hennes håll. Han kände igen hennes näpna anlete och de vridna hornen mellan de små öronen. Svansen var tunn och rundad, nästan lite kattlik, medan resten av kroppen mest var lik en hjort eller liknande.

"Lawenya", sade han neutralt, men varm i rösten, till hälsning. Svansen svepte lugnt längs hasorna då han betraktade hennes högresta gestalt. Det var ett tag sedan deras första möte, ändå kändes det plötsligt som igår. Tiden var allt bra konstig.

Lawenya stannade knappt tre meter ifrån Cerulean, hon drog efter andan. Men endast kall luft fyllde hennes lungor. Hon kände sig ordentligt nerkyld, och ifall det inte var för maten i hennes mage så skulle kylan ha funnits i hela kroppen. Det var endast den förödande kalla luften som kylde ner henne inifrån.

"Lawenya" 
Hälsningen fick ett leende att sprida sig på hennes läppar samtidigt som blicken fästes på den orangea hanen och hans vingar. "Vad gör du här?" frågan ställdes med en nyfiken ton i den klara rösten. Hennes huvud hängde en aning samtidigt som hon försökte återhämta sig efter att a rusat fram. Dagarna sedan hon hade träffat honom i Höstskogen hade bara runnit på, förutom två. Tanken på Mikael fick henne att stela till för några sekunder, hennes blick vek av och stirrade ner i snön. "Mikael.." hon formade endast hans namn på läpparna innan hon såg på Cerulean igen. "Jag trodde aldrig att jag skulle möta dig här, så långt bort från din flock" hennes ord var varma, och leendet fanns fortfarande kvar på hennes läppar, dock något mindre. Dock så kunde hon inte dölja glädjen av att få se hanen igen, den här gången hoppade hon att deras möte få ett bättre slut än senast.

"Jag.." började hon, lite för snabbt. Erbjudandet att  få värme ville hon definitivt inte tacka nej till. Hon gick mödosamt fram och kröp in under hans vinge. Värmen som fanns förvånade henne inte, den fick även henne att slappna av. "Tack" sa hon lugn och såg på Cerulean igen med ett något större leende på läpparna.

"Frågan är om du verkligen vill veta det."
Svaret hade kommit tidigare, men sitt egna svar hade hon funderat över, även då hon ansåg att värmen var viktigare. "Varför skulle jag inte?" hennes ord var fortfarande pigga men något lugnare nu, allvarlige. Hon tryckte lätt till honom i sidan, mycket varsamt så hon såg till att inte råka använda hornen.
"Ceru, det skulle konstigt ifall jag inte ville lyssna, berätta" hennes röst var nu ännu lugnare än förut, hennes mörka ögon sökte efter vad det handlade om, men vinkeln var dålig där hon satt, men hon ville långt ifrån att flytta sig. Då hon kände en viss tröst för att Mikael inte fanns mer, att hon aldrig mer skulle få s honom. Hon hade dock inte berättat något, men känslan av att ha något som värmde henne hade hon inte känt på mycket, mycket länge.

Först verkade hon tveka, för att sedan kravla sig fram till honom genom snön och krypa ihop intill hans sida. Hon var mycket benigare än han hade trott, förmodligen var det en vinthundsliknande kropp som dolde sig under den lurviga pälsen. Cerulean slöt vingen runt henne och kände genast hur hennes kroppsvärme samlades under den och långsamt värmde även honom. Han nickade kort åt hennes tack, men log inte. Blicken vandrade upp mot himlen igen.


"Varför skulle jag inte?" 
Cerulean vände blicken mot henne och synade hennes ansiktsuttryck. Rösten var lugn, även hennes yttre. Öronen tippades tankfullt bakåt då han gör några sekunder stirrade ner i snön, harklade sig lätt. 
"Min historia är föga intressant", påpekade han tonlöst och fångade upp hennes blick. De nötbruna ögonen tycktes märkligt okända. Lawenya var en främmande varelse lika mycket som han var för henne - vad fann hon för intresse i en sorgens berättelse?
"Ceru, det skulle vara konstigt ifall jag inte ville lyssna, berätta." 
Cerulean släppte hennes blick och höjde den återigen mot den djupblå himlen. Han fäste den på den största stjärnan, öppnade knappt munnen då han mumlade några ord (ord som han förmodligen aldrig skulle komma att berätta för någon annan) mot den ensamma materian, långt där uppe. Ibland kändes stjärnorna lika långt borta som hans familj var. Så långt, alldeles för långt..
Tårarna fyllde hans ögon, men han blinkade inte bort dem. Om det var någon han lärt sig, så var det att tillbakahållna tårar inte hjälpte sorgen - utan förvärrade den. Att dölja, är inte att försvinna.
Hanen suckade lågt då han började. 
"Jag.. vet inte hur jag ska börja. Men för att sammanfatta måste jag kanske gå ungefär.. 24 år tillbaka i tiden." Rösten darrade lätt under hela berättandet. "Jag f-föddes i den smala bergsslingan vid Kawazatri och S-solstäppen.. jag växte upp där. Eller kan kanske borde säga - jag började växa upp där.. S-sen.." Han drog ett djupt andetag.
"De dog när bergen rämnade. Jag blev ensam. Helt ensam. Jag var inte mer än kanske fem år gammal, jag fick leva på instinkter. Jag v-visste inte hur jag skulle överleva, hur jag skulle.. ingenting verkade spela någon roll längre. Men jag klarade mig, trots att jag stöttes bort av alla jag mötte. Jag vandrade mot Kawazatri, bosatte mig där en kort tid, och sedan Byomi. J-jag ville se världen bortom bergen.. D-då fann jag Numoorislätten." En tår droppade het ner i snön då han knep ihop ögonen under ett par sekunder.
Det var smärtsamt. Alltihop.
"Jag minns hur ensam jag kände mig. Det var fruktansvärt att inte ha någon.. jag isolerade mig från andra v-vargar i ... ungefär tjugo ... år." Han slog upp ögonen, stirrade ut över himlen igen. "Jag saknade dem. Jag saknar dem fortfarande. Jag kommer aldrig glömma när de försvann.. och.. Jag antar att det var där det gick fel från första början."


Han tystnade, tvingade sig att andas lugnt. Det var så svårt. Enormt svårt.
"Jag blev apatisk av s-sorg under de åren. Jag åt bara det allra nödvändigaste och låg sedan någonstans och stirrade ut i l-luften... Men efter tjugo år, ville jag göra ett försök. Jag tog mig till mig, samlade kraft i flera månader och flög mot öarna.. Där träffade jag en varg, för första gången på så många år. Jag kunde inte hantera det, så jag flydde. Samma med nästa möte. Jag började inse mitt s-sociala .. handikapp, det var fruktansvärt. Men.. Nu kommer jag till det som skulle komma att bli mitt största.. misstag."


En lång paus stod.
"J-jag flög hem och.. stannade på Numoorislätten, veckorna gick. Månaderna gick. Det var då, en vanlig morgon då jag svävade omkring i himlen, jag såg henne. En albinovarg. Jag var nyfiken över hennes pigmentlösa kropp, hon var albino, så.. jag tog kontakt med h-henne. Det skulle jag kanske aldrig gjort.. Det startade en resa. Hon behövde ta sig mot Stormstäppen, och jag ville hjälpa henne. Något med h-henne.. förtrollade mig. Och jag lät mig ryckas med av hoppet, och fem dagar senare hade vi kommit till höstskogen, där vi skulle skiljas åt. Knappt hade vi äntrat den innan jag.. lämnade henne. J-jag.. Jag visste inte hur jag skulle hantera mig själv. Jag hade aldrig fått en modersgestalt som kunde lära mig om livet. Jag visste ingenting om hur jag skulle, bete mig, och.. bristen på kunskap om någonting alls, tänkte jag inte efter innan jag erkände min.. kärlek för h-henne."
 
Smärta.


"Hon var allt för mig. Allt jag någonsin skulle önska, allt jag någonsin skulle begära. Men hon tryckte min ensamhet rakt upp i ansiktet på mig - hon sade att jag inte visste var kärlek var. Det lät.. det lät som om hon tyckte att det var något fel på mig! Men jag dög väl inte, och i panik flög jag iväg över Höstskogen. Min enda fasta punkt hade raserats, och nu kanske du kan få svar till varför jag var som jag var senaste gången vi möttes.. jag kan kanske säga att.. jag var sjuk. Inte sjuk.. men inombords. Jag var en trasig själ, med sår som inte kunde läkas. Jag visste inte hur man gjorde när man levde, hur man pratade med folk eller hur man.. fanns! Först min f-familj.. och sen henne. Jag älskar henne. Hon tror mig inte. Och.. när jag lämnade flocken jag funnit för att försöka hitta meningen med livet, så fann jag henne. Hon hade hittat sin före detta 'döda' partner. Jag såg det, låg bröt ihop. Hon sade att det alltid varit han. Att det aldrig skulle bli jag.. hon var så elak. Så fruktansvärt elak, även fast hon kanske inte märkte det själv. Jag förstår att hon inte ville ha mig - men hon.. kunde ju h-ha.." 


Ytterligare en lång paus.
"Mitt liv har varit... ingenting annat än ett misslyckande." Rösten var tonlös. "Först när.. min familj.. dog.. Sen när hon inte ville ha mig.. Jag levde på hoppet, länge, vägrade att ge upp - fanns hon fortfarande, fanns det ett litet hopp att hon skulle tänka om. Nu finns det inte och jag har INGENTING!" Tårarna fortsatte droppa ner för kinderna, rann längst nosryggen.
"Jag gav mig ut på resan för att finns meningen med livet, och fann bara ännu mer smärta.  Jag vet inte längre vad jag ska göra." 


Tystnad.


(Kan vara fel i texten, skrev på mobilen xD)

[ På mobilen? o: Orkar inte ens skriva tre meningar på mobilen cx ]

Lawenya kände sig maktlös, hon ville så gärna hjälpa men hon visste inte hur. Hennes gamla misstag sved inom henne, om hon bara hade vetat så hade hon inte sagt så, aldrig. Och att se tårarna falla ner från Ceruleans kinder fick det bara att svida ännu mer inom henne. "Jag beklagar, det är.. Hemskt" hennes blick vandrade iväg medans hon pratade för att sedan fästas på Cerulean. "Jag beklagar henne, men det är inte hennes fel att hon älskar någon annan" hon tänkte nu noga igenom sina ord. "Men att förmedla det på ett sådant sett är även de hemskt.." hon visste inte hur hon skulle förmedla vad hon tänkte, orden räckte inte till.
"Nu finns det inte och jag har INGENTING!"
De orden fick det att svida inom Lawenya, möjligen endast för några få sekunder. "Du har mig Cerulean, jag sviker dig inte" hennes röst var nära på att brista för några få sekunder innan blicken vandrade iväg igen. "Jag tror att vår förflutna formar oss, tyvärr. Både ont och gott"


Blicken vandrade sakta upp i mot himlen, hon samlade sig för att sedan berätta sin historia, bättre än förra gången.
"Min far fanns inte där när jag och mina syskon föddes, och min mor var död. Jag och mina tre syskon var ensamma, flocken tog hand om oss men inte som sina egna valpar. Vi växte och tog hand om varandra" en tung suck följde sedan där efter, alla minnen fick det att brännas inom henne. "När vi var äldre valpar så gav vi oss av, vi lämnade flocken. Jag ångrar det så, vi alla hade kanske klarat oss, kanske. Ting och Lash dog, vi förlorade dem. Jag och Mikael, det var endast jag och Mikael då" Lawenya kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, de försökte att tränga sig ut, men hon tvingade de inne.
"Han hittade en hona, och gav sig av när vi kom hit till Numoori. Jag blev ensam, men jag klandrar honom inte. Hade jag hittat kärleken så hade jag följt den vad som än väntade" en lång tystnad började sedan, hon försökte att inte börja gråta.
"Sedan så kom jag till Silerpile där jag träffade Mikael, han hade alltid varit så stor och stark, en förebild för mig. Men när han kom ut ur skuggorna så såg.. " hon var återigen nära på att brista i gråt "Ett benrangel, han talade om att han inte skulle klara sig till nästa natt, och det var sant. Jag låg under en pil mitt i skogen och talade om all minnen samtidigt som han sakta dog. Men jag tackar gudarna för att jag fick de sista timmarna med honom" minnena fick hennes att skaka, men inga tårar föll. Det tog tid för henne att samla sig innan hon såg på Cerulean igen. "För de flesta så finns det upp och nedförsbackar, men för dig.." det fanns flera ord som hon ville använda, men hon valde inte något. "Finns det något jag kan göra?" samma fråga hade hon ställt vid deras första möte, men hon ville så gärna hjälpa honom.

Allt Lawenya sade hade han hört förut. I ärlighetens namn hade han inte orkar med fler förmaningar, men hon menade väl - åtminstone trodde han det. Alla hade sagt samma sak, ingenting var en nyhet för honom. Om inte annat hade alla ord hon sade virvlad runt i hans huvud de senaste månaderna. Hemska, hemska, smärta. Nu visste ju inte Lawenya hela sanningen, med andra ord sanningen om vad han väntade sig slutet. Aldrig hade Cerulean anat att det skulle bli så, men just då såg han ingen annan utväg. Men han hade lovat sig själv, fullfölj - sen är det över.

Det var ändå med viss skärpa i rösten han svarade, inte fientligt.
"Nej, det är inte hennes fel. Det har det aldrig varit. Måste jag skylla på någon, så ska jag skylla mig.. Själv. Jag var så dum, så korkad, att jag inte bara höll tyst. Vad som helst, bara att vara hennes vän, hade varit bättre än det här. Jag fördärvade min egen framtid, och jag kan ingenting göra åt det. Såren är skurna, ärren kommer bestå. Ärr som aldrig kommer försvinna."
Han blinkade bort den överflödiga vätan ur ögonen, suckade djupt och sekunden senare hade anletet återtagit sin vanliga, nollställda min. Lawenya sade att han kunde lita på henne, och mer än något annat ville han tro hennes ord. Men det gick inte - som allt annat.

"Jag vet inte om jag vågar ge tillit igen, Lawenya. Såren sitter för djupt.. Förlåt mig." Han vände blicken mot henne och betraktade det smala ansiktet. Månen lade delar av hennes ansikte i svart, medan de upplysta färgade hennes bruna fäll i mörkblå Hon var vacker, anmärkte han förvånat. En svag krökning på mungiporna bröt det stela ansiktet innan det vändes upp mot skyn igen.
Plötsligt, började hon tala igen, och en historia rann ur henne snabbare än han hann memorera det hon sade. Han lyssnade noga, klippte med öronen i vemod innan de tippades bakåt. Fundersam. Inga ord kunde förklara, så han höll tyst, och skickade en sorgefylld tanke över till henne utan att den skulle kunna registreras.

"För de flesta så finns det upp och nedförsbackar, men för dig.. Så gjorde gudarna ett val om ett liv olikt alla andras."
Cerulean avslutade hennes mening med ett rasslande andetag av ord. Han slickade sig osäkert om nosen. "Det finns ingenting vi kan göra för varandra. Annat än att du aldrig får sluta hoppas. Jag är allt för trasig, Lawenya. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli lugn igen. Det har hänt alldeles för mycket. För många liv har tagits ifrån mig, för många ord har uttalats. Det.."
Han  knep ihop ögonen, kände hur vätan började rinna nerför kinderna. Åh, han hade aldrig varit så säker på någonting. Utan henne, fanns ingenting. Han hade ingenting kvar att leva för, en låga av hopp hade blåsts ut av en allt för stark vind.


"Sakna mig inte om du inte .. skulle .. hitta mig, igen, en dag."

"Jag vet inte om jag vågar ge tillit igen, Lawenya. Såren sitter för djupt.. Förlåt mig."

"Jag litar på dig Ceru, jag förstår, försöker förstå" orden gjorde ont, men hon förstod, eller i alla fall försökte. Men hon kunde inte klandra honom, hon kunde bara inte. Värmen som hon kände gav dock en viss tröst, att ha någon som höll om henne, igen.

"Sakna mig inte om du inte .. skulle .. hitta mig, igen, en dag."
Lawenya reste sig snabbt upp och placerade sig framför Cerulean. "Jag kommer sakna dig, du är den enda som någonsin har lyssnat och berättat något, som har tagit sig tid för mig" hennes röst var stabil men ändå vänlig. "Jag kommer att sakna dig" orden var små, hon bytte tonart och slog sig hastigt ner med benen spretande åt olika håll, sittandes. "Snälla gå inte.." hon såg upp på honom, med huvudet nervikt. Hon viskade nästan, såg på honom och var nära på att låta tårarna rinna ner för kinderna.
Kylan började tränga upp i henne, men hon orkade inte bry sig. Hon ville hitta honom igen, hon skulle hitta honom igen. Samma känsla som hon hade haft för Mikael hade hon för Cerulean, men hon ville inte acceptera det, samtidigt som hon lät den nätt och jämt styra henne.

"Jag.."

Nej, hon kunde inte säga det. Orden fick förbli osagda. Hon kunde inte erkänna det, inte för sig själv och inte för Cerulean. Inte nu, hon ville inte upprepa Ceruleans historia. Nej, det var fel. "Lev för dig själv, bry dig om dig själv, göra allt för att du själv ska må bra" hon kunde inte hålla in tårarna längre. De droppade ner för hennes kinder, inte i någon snabb takt, utan en stillsam.

När hon drog sig ur hans varma omfamning med vingen så vällde kylan in över honom igen. Han suckade djupt av obehaget och huden knottrade sig under pälsen. Fjädrarna burrade upp sig en aning innan de släta lade sig på plats. De gyllene ögonen tordes inte se på henne då hon placerade sig framför honom. De bruna ögonen borrade sig in i hans sittande gestalt, och rösten var en blandning av vädjan och sorg då hon började tala. Han lyssnade, utan att göra en min, då hennes röst plötsligt mjuknade. Cerulean mötte långsamt hennes blick som såg tillbaka med vädjan.


"Jag kommer sakna dig, du är den enda som någonsin har lyssnat och berättat något, som har tagit sin tid för mig... jag kommer att sakna dig." Hon damp ner på bakdelen framför honom, och deras ögonkontakt bröts av att hennes ansikte vändes ner mot marken. Det skar i honom att se henne ledsen, då tårarna började rinna ner för hennes kinder. De droppade heta ner i snön. Cerulean förstod inte, trots att Lawenya sade att hon försökte förstå honom. Det fanns ingenting som skulle hidnra henne från att fly hans egna öde, ingenting som skulle kunna få henne att slippa hans sorgehistoriska liv.
"Snälla, gå inte.."
Tystnaden återstod hos honom, mållös inför förvandlingen. Lika oberäkneligt som han var - från noll till hundra, han förstod ingenting. "Jag.. Lev för dig själv, bry dig om dig själv, göra allt för att du själv ska må bra", fortsatte hon tyst. 

Sekunderna tickade fram, då det enda som hördes var hennes snyftningar. En stillsam gråt, som inte matchade ångesten han kände inombords. Trots det, brast någonting inom honom just då. Öronen vreds bakåt, ögonen mjuknade och han reste sig upp. Svansen svepte lungt bakom honom då han med lågt huvud tassade fram till henne, gnydde lågt till henne och tryckte huvudet under hennes smala haka. Vingen placerades återigen över Lawenyas rygg då han kröp närmare henne och delgav henne av sin kroppsvärme.

"Än har inte mörkret tagit dig."

Lawenya kände återigen värmen, hon satt helt still och lät tårarna rinna ner för de bruna kinderna. Pälsen i hennes ansikte var kall och låt åt alla möjliga håll. Hon lutade sig mot Cerulean för att söka tröst.


"Än har inte mörkret tagit dig."
Hon förnekade det, mörkret skulle inte få ta henne, inte nu. Aldrig. "Nej, inte nu. Aldrig" hennes svar var kort och tyst. Men hon pratade ändå så pass högt att Cerulean fick chansen att höra vad hon hade sagt.
Hennes barndom hade inte varit för intet, hennes systrar hade inte dött för att hon skulle ge upp när hon väl kom till Numoori. Hon hade inte träffat Cerulean för att ge upp, Mikael hade inte dött bara för att dö. Lawenyas blick höjdes återigen, men hennes kroppshållning var densamma. Tårarna hade slutat att rinna ner för hennes kinder och kvar var endast några få droppar i snön. "Cerulean?" egentligen skulle hon ha fortsatt frågan, men hon behövde några ytterligare sekunder för att tänka igen orden, noga. "Kommer du någonsin finna något som ger dig frid? Något som värmer ditt hjärta?" hon pratade åter igen tyst. 

Känslorna blandade sig inom henne, trygghet samtidigt som en enorm sorg. Längtan samtidigt som att väntetiden redan var slut. Känslan av att vara valp igen, samtidigt som hon kände sig stor, vuxen. En knut knöt sig i magen på henne, det var en värmande knut. Den skavde samtidigt som den gav tröst.

"Nej, inte nu. Aldrig."

Lawenya grät, och han lät henne göra det. Det fanns ingen anledning att tvinga sig känna känslor man inte kände. Lika lite som han kunde sluta känna smärta från det förflutna, kunde in göra det. Han kunde ändå inte annat än att glädjas åt hennes fortfarande brinnande glöd - att hon inte tänkte ge upp. För honom tycktes det vars för sent, men inte för henne. Än hade inte mörkret slukat henne och han tänkte inte ge det chansen att göra det heller. Om än han var förlorat, var inte hon det och det höll Cerulean fast vid.
Långsamt drog han tillbaka huvudet och såg forskande på henne. Medlidande, sorg för de förlorade. Ändå visste han att det inte fanns något att göra för att lindra.
I sitt stilla sinne hoppades han att Lawenya skulle finna en partner att dela ditt liv med. Det kändes som att.. det var vad hon behövde.

Tystnaden lade sig återigen över de två omaka individerna, då hans blick vandrade vidare från den rådjurslika vargens tunna skepnad intill honom. Solen syntes inte längre, och den gyllene strimma syntes inte längre. Kupolen av djupblått mörker sträckte sig över de båda med månen ståtande högst upp. Dess söner och döttrar, stjärnorna, glimmade runt om och skapade en sura av ljus runt den stora silverfärgade pärlan, effektfullt mot den tomma bakgrunden. Så vackert, obeskrivlig skönhet som matchade känslan han fick när han såg på Blue. Han saknade henne. Enormt.
"Cerulean?"
Frågande såg han tillbaka mot henne då hon plötsligt bröt tystnaden som lagt sig. Frågande. "Kommer du någonsin finna något som ger dig frid? Något som värmer ditt hjärta?"
En kort paus stod, tills han gav ifrån sig en uppgiven suck. Det var en så svår fråga, en fråga han ännu inte kunde ge svar. Han visste inte. Ingenting.


"Jag.. Jag vet inte vad det skulle vara i så fall."

"Jag.. Jag vet inte vad det skulle vara i så fall."
Lawenya såg upp mot himlen och letade efter de olika bilderna gömda i stjärnornas sken. "En valp" hennes röst skakade fortfarande en aning, men tonen i rösten var säker. "Någon som du kan lära allt du kan, som du kan bry dig om. Se glädjen som sprudlar i deras små kroppar" hennes blick vändes mot Cerulean. För hennes så såg det ut som en bra lösning, någon annan att lägga tiden på, och fylla hjärnan med nya, lyckliga minnen.
Tanken fanns kvar i Lawenyas huvud länge, och desto mer tiden den fanns där, ju mer insåg hon att hon ville ha egna valpar en dag. Men när hon satt där så kände hon sig inte som en modersgestalt, inte just då utan det var något som hon ville senare i livet. Nu så skulle hon kanske hitta något nytt att kalla hem, vandra tillbaka till Ötamon eller försöka få upp vittringen på en flock, kanske.

Hon kände hur hon hade blivit varm igen, tankarna som fanns skulle hon ta tag i, senare. Just då så ville hon bara njuta av värmen från Cerulean och deras samtal. Hon kunde inte förneka att hon starkt gillade att ha träffat honom igen, men hon kunde inte heller acceptera känslorna som hon svagt kände av, inte än. Under tankarna så hade blicken vandrat ut över slätten, mörkret hade fallit, men det var inte riktigt mörkt, snön fick det att kännas något ljusare än vad det skulle ha gjort på Numoorislätten.

"En valp."
Cerulean stelnade till. huvudet höjdes långsamt, nacken drogs upp och nosen några centimeter in mot halsen i en omisskännligt förbryllad min. Förbryllad, och fruktansvärt förvirrad. Vad pratade hon om? En valp? 
Han stirrade oförstående på henne med de gyllene irisarna nästan självlysande i mörkret, krävde vidare förklaring genom sitt ögonkast, och sekunden senare började hon tala igen.
"Någon som du kan lära allt du kan, som du kan bry dig om. Se glädjen som sprudlar i deras små kroppar."

Återigen blev det knäpptyst runt dem. Han hade låtit blicken glida tillbaka, ner mot marken och det gnistrande snötäcket. Funderade. Men visste samtidigt att hennes förslag var omöjligt, ja, fullkomligt absurt. Han skulle aldrig kunna ta hand om en valp! Egentligen var han inte så mycket mer än en valp själv. Åtminstone kändes det så ibland.. Inte känslomässigt, iallafall. Och tänkt så skulle han plötsligt försvinna? Dö, bli sjuk? Vad skulle hända med valpen då? Skulle den genomgå samma historia som han? Aldrig, i, livet.

Ett torrt, glädjelöst skratt lämnade honom till slut.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Jag? .. Fader?" Han ruskade febrilt på huvudet. Nej, nej, nej. Aldrig. "Och vad skulle jag få den valpen ifrån? Jag har ingen.. partner. Jag kommer aldrig ha heller. Jag vill inte tända ett hopp som när som helst kan släckas. Jag vill inte göra mig själv illa mer. Det.. Jag.. Jag kan inte göra mig själv det igen. Inte utsätta mig för den risken."
Cerulean vände den tårfyllda blicken mot henne, och sedan mot natthimlen. Tonlöst, tomt, uttalade han de två slutgiltiga orden för vad han hade att säga.
"Aldrig mer."

 "Och vad skulle jag få den valpen ifrån? Jag har ingen.. partner. Jag kommer aldrig ha heller. Jag vill inte tända ett hopp som när som helst kan släckas. Jag vill inte göra mig själv illa mer. Det.. Jag.. Jag kan inte göra mig själv det igen. Inte utsätta mig för den risken."

Lawenya tänkte till en början resa sig upp, men hon satt kvar, hon ville inte gå miste om värmen. Hennes huvud rördes från sida till sida, "Nej, ingen partner. En valp från flocken, en hemlös eller helt enkelt en med en familj" hon hoppades att han fortfarande var en del av flocken. "Den behöver inte vara ung, utan kanske något äldre. Den kan ha en mor, men du kan hjälpa till att lära den.. allt" hon såg hoppfullt på Cerulean. Det skulle förmodligen göra honom gott. Ifall hon hade varit ung fortfarande så skulle hon inget mer än att glädjas åt att få en läromästare. "Det gör även valpen gott, din bakgrund kan ge fördelar" det var sant, eller i alla fall så ville hon tro det. Det kunde vara en bra historia för något äldre vargar, de skulle få en erfarenhet av någon som inte bara var stor och stark, utan som bar sorg med sig.

"Aldrig mer."
Hennes blick vandrade tillbaka till Cerulean, hon försökte avgöra hur han reagerade. Hans tidigare skratt hade varit en lätt förvirring för henne. "För mig?" orden tog emot, att kanske skada honom igen, men det kunde även få honom att må bättre, förhoppningsvis.

"Jag vet inte", mumlade han lågt och lät ögonlocken slutas över de gyllene ögonen. Tankarna virvlade inom honom, men han visste en sak åtminstone - att han inte skulle kunna ha gott inflytande på en valp. Det lät helt sjukt att han skulle .. uppfostra, eller ha som lärling, en valp. Han suckade lågt och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Inte gråta. Var stark.. "Jag är nog inte rätt varg för ändamålet. Jag kan knappt ta hand om mig själv, hur skulle jag kunna ta hand om en valp?"
Han skämdes att säga det, men han orkade inte bry sig. Det var sanningen. Inte mer än så. Det var inte för intet han rasat i vikt och bara blivit en spillra av sitt forna jag. Det var svaghet, och han skämdes för det.

"För mig?"
Cerulen såg på henne, tankfull. Tippade huvudet en aning på sne. Osäker på hur hon menade med vad hon sagt. "Jag kan inte ta hand om valpar. Lawenya.. Jag är ledsen, men jag.. Om jag ska l.. Det kanske finns ett annat sätt.. Det var väl därför jag började vandra. Jag ville försöka.. Hitta någonting."

"Jag är nog inte rätt varg för ändamålet. Jag kan knappt ta hand om mig själv, hur skulle jag kunna ta hand om en valp? Jag kan inte ta hand om valpar. Lawenya.. Jag är ledsen, men jag.. Om jag ska l.. Det kanske finns ett annat sätt.. Det var väl därför jag började vandra. Jag ville försöka.. Hitta någonting."


Lawenya kände en viss sorg, hon ville så gärna vara till hjälp. Hon kunde inte klandra honom, men hon ville inte heller ge upp. Det kunde vara lösningen, det var den enda lösning som hon såg. "Det vet du inte ifall du inte har försökt" hon upprepade orden som hon så länge sedan hade hört. "Valet är ditt, men jag tror starkt på att du skulle klara det. Du kan alltid hjälpa någon annan" hon försökte komma på argument som skulle kunna få honom att ändra sig, men hennes huvud var tomt. Det ända som fanns kvar var att vädja, men hon lät bli, lät han tänka igenom det. Hon försökte att inte tjata allt för mycket och hoppades att han med tiden skulle förstå. 
I hennes ögon så kunde han inte fortsätta som han gjorde, det skulle ta död på honom, tillslut. Tanken fick det att svida till inom honom. Ögonen tårades igen, men hon höll det inne samtidigt som hon vända bort huvudet. Han skulle inte få veta vad hon kände, hon ville inte skada honom mer och ge honom mer komplicerade minnen.

"Finns det någon annan anledning att du gav dig av?" hon vände tillbaka huvudet, tårarna hade dragit sig tillbaka. Oron att det var något annat skavde i henne, sedan första början hade den funnits där, hon hade endast väntat på rätt tillfälle att ställa frågan, samtidigt som hon hade dragit sig för det. Hon ville inte att han skulle tro att hon inte litade på honom, för det gjorde hon.

Cerulean skakade på huvudet, långsamt och kraftlöst. Kanske hade hon rätt, men han vågade inte lita på någonting längre. Tillit kunde skäras av likt ett liv klipptes från Numooris yta... han hade aldrig varit rädd för slutet. Aldrig hade han fruktat ett slut, döde var inget han någonsin varit rädd för. Döden var enkelt. Åtminstone trodde han det. Det var inte livet. Om inte annat så fanns hans familj där, och det var allt som räknades.
Så nära, så enkelt. Bara en strimma luft genom hjärtat. Smärtlöst, sen frihet.. Åh..

"Finns det någon anledning att du gav dig av?"
Lawnyas röst var frågande då Cerulean bröts ur sina tankar. Blicken vändes mot henne, funderade över ett svar. Ögonen smalnade av och ett lätt stön lämnade honom. Den tunna kroppen spändes och tungan for osäkert över nosen. Hon hade förstått. Förstått att det fanns någonting under ytan, något han inte sagt. Någonting som var större än en resa.. Någonting som inte var lika intetsägande. Åh, han avskydde att ljuga. Hon förtjänade det inte. en hon verkade hysa en viss tillit för honom, och han.. Han ville inte skapa mer smärta. Hon var för smart för sitt eget bästa, alldeles för skärpt i sinnet. Cerulean ville inte säga det. Men.. Något drev honom att sluta ljuga. För henne.

"Jag.." Cerulean svalde och drog ett djupt andetag. "Jag.. Förlåt. Jag kan inte förklara, jag vet inte hur det.. Jag vill inte ljuga för dig. Men först, när jag var med Volantis, började jag fundera på att.. Kanske.. Lyckas vinna Blue åter.. Jag menar, försöka få henne att inse, att om detta inte leder till något.. Att jag... Jag har insett inom några få månader k.. Kommer jag ha återförenats..." Han drog ett raspigt andetag, kände hur en tår rann ner mot snön på marken. Ögonen kneps ihop. Smärta.
".. Med min familj."

Lawenya kunde inte beskriva den fruktansvärda känslan av att höra det, tårarna började åter igen rinna kontrollöst. Hela hennes kropp skakade. Nej.. Det ända hon kände var smärta en enorm smärt. "Nej.." orden var endast en viskning, en förnekelse. Hon ville inte förlora Cerulean, från första början så hade han betytt något, men inte mer än vad han gjorde nu. Hon kände smärta, smärta över att förlora något som betydde något. Hon ville inte, kände sig helt maktlös. "Nej.." ordet formades igen på hennes läppar, åter igen en förnekelse. Hon ville inte, han fick inte.. Och det fanns inget som hon kunde göra för att få honom att må bättre, inget.

Pälsen under hennes ögon blev återigen blöt. "Jag äls.." det var en svag viskning kanppt hörbar, hon kunde inte säga det, riskera att skada honom mer. "Snälla.." hon talade lite högre, försökte att säga orden korrekt samtidigt som hon satt och kippade efter andan. "Nej.." ordet kom återigen, lägre än förut. Hon ville inte, kunde inte låta det hända.
Lawenya lutade sig mot Cerulean, lät tårarna rinna samtidigt som hon sköt in huvudet under hans haka för att söka tröst, samtidigt som hon kände sig så otroligt hjälplös.

Lawenyas reaktion var en aning oväntad. Hon brast i gråt, hejdlöst snyftande. Hon bad för hans liv i upprepande nekanden, stack in nosen under hans haka. Han kände hur hon skakade, de rasslande andetagen som fick hennes tunna kropp att vibrera. Ändå, fanns det ingenting han kunde göra för att tysta hennes .. sorg. Han ångrade inte vad han sagt, men led med henne. Han förstod inte varför, inte heller hur, men något hyste hon för honom själv, och det var någonting Cerulean inte kunde förstå. 

Han hyssjade lågt och sträckte även den andra vingen efter henne, virade in henne i ett varmt bo av silkesmjuka fjädrar. Hon mumlade oavbrutet, lågt och ohörbart. Hans inre skrek efter förlåtelse, trots att det inte fanns någonting att förlåta. Han skulle inte betyda något för henne - borde inte betyda något. Det var allt för rubbat. Sinnessjukt.


"Åh, Law.." Han strök tårarna från hennes kinder med sidan av den mjölkvita nosryggen. Hennes chokladbruna päls kittlade den grå nosen. "Förlåt mig. Men jag tror att jag... Måste. Jag vet inte. Än återstår tid, men jag är trasig. Kanske allt för trasig. Någonting som inte går att läka. Det är ting som inte kan återgå, inget som kan återkallas inom mig. Jag dog, dog med min familj och dog med hoppet som släcktes. Jag har försökt, och jag har lovat mig själv att inte sluta hoppas. Inte än."
Han tryckte nosen mot den lurviga pälsen på hennes hals. Hon doftade skogslikt, granbarr och dagg. Så olik henne.
"Sluta inte tro, bara för att jag gjort det."

"Förlåt mig. Men jag tror att jag... Måste. Jag vet inte. Än återstår tid, men jag är trasig. Kanske allt för trasig. Någonting som inte går att läka. Det är ting som inte kan återgå, inget som kan återkallas inom mig. Jag dog, dog med min familj och dog med hoppet som släcktes. Jag har försökt, och jag har lovat mig själv att inte sluta hoppas. Inte än."


Lawenya orkade inte, orkade inte hålla det inom sig. Hon orkade inte höra orden, hon ville att han skulle känna sig hel, må bra. Hon började gråta allt mer hysteriskt, hon lät allt rinna ut. Orkade inte.

"Jag.." hon hade svårt att säga det, oron att skada han samtidigt som hon inte kunde hålla det inom sig. "Jag älskar.. dig" det tog emot, orden var en svag viskning, men ändå hörbar. Det var en lättnad, samtidigt som oron steg, hon visste inte hur Cerulean skulle reagera. Hon hittade på allt som kunde hända, men vad det än var som skulle hända, så kunde hon inte klandra honom. Aldrig någonsin. Tystnaden, ifall den så än bara var i några få sekunder, kändes som timmar. Tårarna rann än, men inte i lika stor mängd. Så vitt hon visste älskade Cerulean någon annan, inte henne, men hon kunde inte hjälpa det.

Att känna världen frysa till is över en halv sekunds tid - det var någonting Cerulean aldrig skulle få uppleva igen. Hela hans kropp, varenda fiber av den tunna gestalten, varje morrhår och fjäderdun, varenda cell i hela den trötta kroppen. Stelnad, mörker och förvirring. Andetag som upphörde och hjärtslag som stannade. En känsla av ingenting, medan hjärnan kopplat ur av chock och rädsla. Att känna den gyllene blicken stirra rakt ut i luften, hur blodcirkulationen avstannade och hur kylan kröp sig inpå, att känna hur organen lade av under bråkdelen av en sekund och hur obeskrivligt, omöjligt lång den korta sekunden kändes.

Tystnad, rädsla. Rädsla, tystnad, smärta. 
Förvirring. Ting som inte gick att förstå, obegripligt. Förvirring och rädsla, smärta över det som borde ge läkedom. Obegripligt, förvirrande, oförståeligt. Det som borde te sig bra, var inte det längre. Han ville, men kunde inte, kunde inte men var ändå kapabel. Att inte vilja och vilja samtidigt, att inte kunna men ändå göra det. Förvirring, smärta. Det borde inte vara så. Situationen var absurd, den gick inte att förstå. Hennes ord gick inte att förstå - vad var det som hände?


Det var smärta över svunna tider, samtidigt som han alltid försökt se framåt. Det gick inte, om än aldrig han ville ge upp. att försöka med inte lyckas varett begrepp Cerulean blev allt mer van vid, men det enda han lyckats utröna ur världen var att den var en grym plats. Grym, elak, obarmhärtig. Smärtsam och sårande. u fler svar han fann, desto fler frågor. Alltid samma, fler frågor än svar. Sinande kunskap och vettighet över vad som borde vara och inte, då blicken långsamt vändes mot Lawenya. Stelt, medan deras blickar kopplades samman. De nötbruna ögonen stirrade tillbaka, tårfyllda. Ett darrande arndetag i de syretörstande lugnorna, ett mörkersom skingrades inombords. Dimma som lade hans sinne i ett moln av svärta, släppte bara igenom strimmas av vetskap.
Orden som hon sagt, han kunde inte förstå även fast han ville.Kunde inte förstå hur hon resonerade eller hur hon ens fått ihop den meningen. Tanken var sinnessjuk i hans öron, då han tog in den. Bearbetade den och öppnade munnen.

"Jag älskar dig", "Jag älskar dig", "Jag älskar dig", det fanns inte. Det gick inte. Han förstod inte, och kunde inte göra det heller. Smärta.


"Jag förstår inte."

"Jag förstår inte."


Hon ville fly, slita sig loss, springa. Men samtidigt så ville hon sitta kvar, insvep i Ceruleans vingar. Inget fanns mer allt var helt meningslöst. Inget spelade någon roll, inte nu, inte då. Orden var simpla, men samtidigt så kunde de betyda så mycket.

Dumhet, hon visste att han inte kände samma sak för henne, hon hade alltid vetat. Hon ville få det ogjort, men hur hårt hon än önskade det så förändrades inget. Allt var meningslöst, livet hade inte någon mening längre. Hon hoppades att tiden skulle läka såren, sy igen de som den alltid hade gjort, alltid borde göra. Hon skulle läka, långsamt.

Det horn beprydda huvudet tryckte sig närmare Cerulean. "Jag älskar dig" hon ville bara säga orden om och om igen, säga det till han förstod men det gick inte, det skulle inte sluta lyckligt, aldrig. Men fortfarande så kunde hon inte klandra Cerulean, han hade inte valt hennes känslor. Den enda hon kunde klandra var sig själv, ingen annan. Tårarna började flöda i större mängd igen, hon slöt ögonen för att försöka hålla de inne, men de klämde sig ut. Hon orkade inte, hon ville inte.

Hur hon tryckte sig närmare honom, trots han stela yttre,fick isen inom honom att smälta en aning. Inte mycket, men lite, och det var tillräckligt för att han skulle kunna svepa vingarna tätare runt henne. Han ville trösta henne, ville göra henne glad igen. men det fanns inget han kunde göra, ingenting han kunde påverka. Han skulle nog aldrig kunna våga ge tillit igen, och det var fruktansvärt.

"Jag älskar dig." Hennes ord kände som ett skott genom hjärtat då han drog efter andan, tvingade luften ner i lungorna. Tvingade sig att andas. Det kunde inte vara verklighet, utan bara en illusion av hans sinnesrubbade hjärna. Han ville hjälpa henne, av hela sitt hjärta.

"Förlåt, Lawenya.. J-jag vet inte.. Om jag kan. Om jag någonsin kan. Du.. Sluta aldrig hoppas, om än.. framtiden är oviss, vare sig om.. Det ena eller det andra."
Cerulean såg på henne med sorg i blicken, men också ömhet. Han avskydde att se henne så ledsen, men han kunde inte göra någonting för att få henne att må bättre. Men om det var någonting han visste, så var det att de behövde varandra. Oavsett..
"Lämna mig inte."