"Förlåt, Lawenya.. J-jag vet inte.. Om jag kan. Om jag någonsin kan. Du.. Sluta aldrig hoppas, om än.. framtiden är oviss, vare sig om.. Det ena eller det andra. Lämna mig inte"

Lawenyas huvud rörde sig sakta sida från sida. "Aldrig någonsin" hon pratade högt utan att ändra huvudets hållning. "Klandra inte dig själv" hennes tårar avtog sakta, vilket gjorde att hennes röst stadigare. "Aldrig någonsin" hon öppnade ögonen och såg ut över snöslätten.

Hopp, och tro. Det kändes precis som om det var det som fattades, hopp. Hon visste inte ifall hon skulle orka med tiden tills hon och Cerulean skulle ses nästa gång, om det blev någon nästa gång. Tanken sved inom henne, hon fick inte förlora sin livsgnistan, hon var tvungen att hitta något nytt, något mer att leva för. Hon hade inte Mikael längre, inte Lash eller Ting. Den enda som fanns var Cerulean, och tanken på att mista honom var den som skulle hålla henne vaken om nätterna, hemsöka henne i sömnen och finnas i hennes tankegångar.

"Det finns inget annat än du, inget annat att leva för" hon pratade något lägre, men fortfarande hörbart.

"Aldrig någonsin.. Klandra inte dig själv. Aldrig någonsin."


Hennes ord var så bedjande, även om rösten hade återfått en viss stadga. Han puffade uppmuntrande på henne, men ögonen var trötta. Det fanns inget han kunde göra, än hade han inte förstått vad hon menade. Jag älskar dig. Det var en mening som gått ur intet i samma sekund hoppet om Blue blåsts ut, det var nu en mening han inte kunde förstå eller hantera. Han hörde henne, förstod innebörden, men inte hur eller vad. Det var bara så omöjligt. Hon sade att det inte fanns något annat än honom att leva för, men han skakade bara på huvudet. Nej, hon fick inte tänka så. Ingenting runt honom var säkert. Det var inte säkert för henne.

"Det finns alltid något för dig." Cerulean betraktade henne med bekymrade  ögon. Han sökte i sitt inre, ville så gärna hjälpa. Sökte efter någonting, en glimt av vad som funnits där för några månader sen, av vad han känt när han sett på Blue. Han körde frustrerat igenom alla tankar och känslor i sitt inre, men hittade ingenting. Bara den starka beskyddarinstinkten han kände för henne. Någonting annat också - en känsla av.. Någonting han inte kunde sätta punkten på vad det var. Någonting.

"Sakna mig inte. Jag är inte värd det."

"Sakna mig inte. Jag är inte värd det."

Han hade fel, helt fel. Lawenya drog upp huvudet, men satt fortfarande kvar, omsluten av vingarna. "Jo, kanske inte för dig själv" hon gjorde en kort paus "Men för mig, för mig är du värd allt och lite till. Vad du än säger eller tycker" det gjorde ont i henne att han nedvärderade sig själv. Vid den bara tanken på att de skulle skiljas åt fick henne att sakna honom.

Blicken vändes upp mot den stjärnklädda himlen, hon granskade den innan hon åter såg på Cerulean. "Jag kommer sakna dig, mer än vad jag har saknat någon". Sanningen, hon hade starkare känslor än vad hon någon sin hade haft för Mikael. Hon hade älskat sin bror, men endast som en syster. De hade varit bästa vänner som små, ända tills de var tvungna att skiljas åt på riktigt.

Lawenya hyste rädsla för att stunden liknade den hon hade haft innan Mikael hade dött, att deras sista samtal ägde rum.

Det kändes fruktansvärt att höra henne uttala de orden. Hemskt, för han visste inte om det gick att tro henne. Hade hon inte sagt, albino, att han inte visste vad kärlek var? Att fem dagar var för lite. Att.. För Lawenya var det bara några timmar sammanlagt. Hon hade haft tid att känna under veckorna som gått, men det..  Cerulean kunde inte lita på det.

"Säg inte så!" Rösten antog plötsligt en viss skärpa. Han drog åt sig vingarna och backade undan från henne. "Jag gillar dig. Mycket. Men du kan inte.. Jag kan inte. Du måste förstå det. Jag vet inte vad du får dina tankar ifrån, jag är inte den man älskar. Jag är den man håller sig ifrån, den som man aktar sig för att knyta band till. Jag finns inte längre, kanske fysiskt, men inombords är jag tom. Förvirrad, och jag förstår ingenting längre."

Han skakade på huvudet. "Jag vill inte såra dig. Men inte heller mig själv."

"Säg inte så! Jag gillar dig. Mycket. Men du kan inte.. Jag kan inte. Du måste förstå det. Jag vet inte vad du får dina tankar ifrån, jag är inte den man älskar. Jag är den man håller sig ifrån, den som man aktar sig för att knyta band till. Jag finns inte längre, kanske fysiskt, men inombords är jag tom. Förvirrad, och jag förstår ingenting längre. Jag vill inte såra dig. Men inte heller mig själv."

"Vad ska jag säga då? Ljuga?" Lawenya drog en djup suck. Nej, hon kunde inte ljuga. "Jag kommer klara mig, så länge du lever" hon såg på han och sökte efter hans blick. Egentligen så ville hon stanna med honom, för alltid. Göra allt för att få honom att må bra igen. "För mig kommer du alltid finnas, levande eller död" hon pratade lugnt, rösten var stadigare. Hon såg på han länge och väl innan blicken vandrade iväg mot söder, men hennes kropp var helt stilla, förutom hjärtat som pumpade ut blod till resten av kroppen.

"Vandrar du vidare så är inte så kommer jag inte vara sen med att följa efter" hon uttalade orden sakta, rädd att skada honom. Men hon kunde, och ville inte ljuga. Lawenya visste att det skulle kännas ännu tommare i världen utan Cerulean, även ifall de inte hade varandras sällskap, natt som dag.

"Vad ska jag säga då? Ljuga? Jag kommer klara mig, så länge du lever. För mig kommer du alltid finnas, levande eller död..."
Cerulean kunde inget säga mer än han redan gjort. Han suckade bara djupt, knep ihop ögonen och såg sedan på henne. Uppgiven, då han betraktade den mörka gestalter några meter bort. Omöjligt.
"Det finns inget mer jag kan säga, annat än att jag inte förstår."

Han suckade återigen och blickade ut över slätten. Ödslig och kall, som om han sökte svaren över den gnistrande snön. Fann inga, det var för svårt. För svårt att förstå, för svårt att hantera. Han klarade det inte.
"Vandrar du vidare kommer jag inte vara sen att följa efter."


Blicken vändes mot henne. Undrande. Varför?

"Det finns inget mer jag kan säga, annat än att jag inte förstår."


Lawenya såg på han, hon kände hur hennes mage kurrade och reste sig upp, hon tvekade för några få sekunder innan hon frigjorde sig från hans vingar. Hon mötte hans blick, tyckte att den såg frågande ut, men det var mer hopp än verklighet. "Jag följer dig till världens ende, följer dig överallt, för att jag älskar dig, vad du än säger eller gör" hon gjorde en kort paus, hon ville inte lämna honom för stunden, vilket gjorde att hon satte sig ner igen. "Jag måste hitta föda, ifall du vill så kommer jag tillbaka" hon lät tungan glida över nosen, försökte söka hans ögonkontakt. "Nu, Imorgon eller om tio år. När du vill" hennes mage lät igen, hon kände hur hungern gnagde i henne.

"Jag kommer tillbaka, när du vill. Jag lovar" Lawenya försökte att formulera det på ett sätt så att det inte skulle låta fel. "Jag lämnar dig inte, ifall du inte vill" hennes röst var mjuk, vänlig. "Jag lämnar dig inte, bara din sida för ett tag" hon pratade lägre, upprepade sig om och om igen, endast för att försåt att hon inte skulle svika honom.

[Haha han hade redan backat iväg ju xD]

Hennes ord var som ett lätt brus i hans öron, oviktiga, då han slöt sig själv, vek in öronen med nacken. Tvingade sig att inte tänka, bara för att sedan tvinga sig att göra det han behövde göra. Stirrade ner i marken, drog ett djupt andetag.
Det var allt för likt han och Blue. Allt för likt, trots att han inte kunde tro att hon faktiskt sade det hon sade. Sinnessjukt.

"Nej." Cerulean backade ännu ett steg. "Du ska inte följa efter mig. Historien upprepar sig. Smärtan upprepar sig. Du vet inte vad du ger dig in på."
Nej, hon visste inte. Hon visste inte hur det var att jaga någon man inte kunde få, jaga den lyckan man inte kunde finna - men han kunde hindra henne. Han kunde förhindra att det hände igen.


"Du får inte följa mig. Du vet inte vad du själv säger. Farväl." Han vände om och för första gången på månader bar vingarna då han tvingade sig upp i luften och flög, flydde det han inte kunde förstå. Men lyckan över att faktiskt kunna flyga förnam han inte, då förvirringen över situationen mörknade allt han någonsin varit.

[Ska vi avsluta?]

[Det är endast skills. Jag skyller på att jag hade huvudvärk & feber]


"Du får inte följa mig. Du vet inte vad du själv säger. Farväl."

Lawenya såg efter honom, hon började springa, men hennes långa ben gjorde att hon sjönk långt ner i snön vilket både vara ansträngande och drog ner farten. "Lova att vi träffas igen" hon pratade i normal ton, förmådde sig inte att skrika, ropa. Och han var redan för långt bort. Plötslig så kändes snöslätten så tom, kall, ödslig.

Lawenya kände hur kylan smög sig på igen, hon var tvungen att gå. Hoppades att de skulle mötas igen, att allt skulle bli bra. Hennes steg styrdes åt syd, hon hoppades att hon skulle vandra in på varma och djur rika marker utan några revir.

[Avslutat]