Det var vår nu, men nätterna var kalla. Frosten klädde det tunna gräset, de späda bladen, ytan på bäcken. Dimman svävade över dalar och fält. Dagarna började bli behagligt varma, men ännu var nätterna kyliga. Lövskogen låg i skugga, förutom där solen trängde igenom lövverken träden utgjorde. Än så länge var det glest med växtlighet, men allt eftersom sommaren närmade sig skulle allt frodas åter och komma tillbaka i sin fulla prakt. Snart, men inte ännu. Snart. Skogen var tyst, utan en enda vind som störde.
  Cerulean satt där. Stilla. Vingarna ledigt mot ryggen. Svansen stilla. Öronen stilla, men lätt vridna bakåt. Ögonen, vilande på henne. Lawenya. Han visste att det var dags nu, att de skulle gå skilda vägar efter månaderna tillsammans. Det var svårt att gissa hur hon skulle ta det hela, kanske skulle hon reagera likadant som på Snöslätten. Deras andra möte, hade det varit, som slutat i att han flytt platsen med vinden i ryggen och vingar darrande av ansträngning. Hon hade blivit ensam, fakargen likaså. Nu skulle det bli så igen.
  "Du har hjälpt mig." Cerulean flyttade på sig, en lätt skiftning i ställningen, innan kroppen återigen blev stilla. En bris rufsade om hans päls, smekte fjädrarna. Ett lätt, halvdant och leende letade sig fram på läpparna med dog snabbt ut. Det var svårt att le, i den här situationen. "Du.. Du har stått ut med mig. Jag vet inte hur jag ska tacka dig nog."
  En tystnad lade sig över de två individerna. Fakargen slöt ögonen, drog ett djupt andetag, och öppnade dem igen sakta. Han blickade upp mot himlen där den skymtade där uppe. Det var en molnfri dag, en perfekt tidpunkt för att flyga. Han hade dragit ut på det, färden tillbaka till flocken. Men det var dags nu. Kiera och Tien, de väntade. Han skulle inte vara borta längre än ett halvår, lite mer eller lite mindre. Det var dags, och det var oundvikligt. Cerulean kände flocken knappt, men han var lojal, och plikten fanns ändå där. De hade hjälpt honom, tvillingparet, och han var evigt tacksam.
  "Tack."

Lawenya stannade upp, hon stod helt blickstilla som ifall hon var genom frusen. Skulle han..? Nej! Hon hade ignorerade det möjliga faktumet. Skulle han lämna..? NEJ! Det fick inte hända! Allt hade varit så perfekt.. Underbart. NEJ! "Ska du..?" stammade hon hest fram. Den tunna rösten var knappt hörbar, hon förstod inte, eller, hon ville inte förstå. Det brände inom henne, men inga tårar kom. Hon var i chock, det kändes som om hjärtat hade stannat i bröstkorgen på henne. Huvudet tappade höjd och sänktes, öronen plattades ut mot huvudet. Men den mörkt bruna blicken var fortfarande fäst på hanen, Cerulean. Sedan ljöd en lång, stilla tystnad.

Hur hade hon kunnat varit så dum..? Inget varade för alltid, det visste hon. Lawenya lyfte försiktigt upp huvudet och såg på hanen. Hon öppnade munnen för att sedan stänga den igen, det fanns så mycket att säga, men inget passade till det hon ville förmedla. "Tack.." mumlade hon. Önskan om att hon hade fel, så fel om att de skulle skiljas åt växte sig allt starkare, men den här gången hade hon nog inte misstagit sig. "Jag kommer att sakna dig, så otroligt mycket" sa hon. Nyfikenheten, den fanns alltid där under ytan, vart skulle han egentligen? Men hon valde att inte fråga, hon ville få ett kort avsked. Ett som var enkelt att glömma, för att sedan kunna minnas tiden som de hade tillbringat tillsammans.
"Hejdå.. Antar jag..?" det gjorde ont att säga så, skulle de någonsin ses igen? Det kändes som en ren käftsmäll, han skulle inte finnas där. Under de gånga månaderna hade han alltid funnit några meter bort. Alltid. Nätterna skulle bli långa och kalla, framförallt ensamma.

[https://www.youtube.com/watch?v=Y_nU7eLb84I <3]

"Jag kommer sakna dig, så otroligt mycket."
  Cerulean svarade inte, men drog lätt på läpparna. Inte ett leende, bara en antydan till att kunna bli, innan det återigen försvann. Han betraktade varginnan, såg hur hennes ögon gick från förtvivlade till något lugnare. Hon var starkare nu än när han funnit henne igen. Hennes kropp var inte lika undernärt tanig, om än den aldrig skulle se särskilt välgödd ut i hennes rådjurslika kroppsbyggnad. Hon var delvis rådjur. Han hade fått se henne skifta en gång. Det hade varit.. Upplysande. Som om han fått se källan till åsikten han hyste om henne. Det hade varit, upplysande. Cerulean slickade sig osäkert om nosen. Valde sina ord, väl.
  "Du behöver inte göra det. Men jag är glad att du kommer det." Det lät helt sinnessjukt. Han harklade sig lätt och vek undan med blicken. Ja.. Egentligen. Vad fanns mer att säga, än -
  "Hejdå, antar jag...?"
  "Ja, Lawenya. Hejdå." Varghanen såg fortfarande inte på henne. Till slut vände han på blicken, och reste på sig. Mötte hennes blick. Och så tog han ett steg fram, för att mjukt svepa tungan över hennes kind. 
  "Hejdå." Ögonblicket senare hade han svingat sig upp i luften, och lika snabbt som de återförenats vid stranden var de åtskiljda. Lawenya försvann ur hans liv i samma ögonblick trädens glesa kronor med tiden skymde sikten mot marken. Cerulean rätade på vingarna och tillät luftbyarna i det stora blå driva honom högre. Hjärtat var tungt, men blodet flödade lätt genom ådrorna och andetagen var enkla. Ögonen var döda, men själen levde.
  Nu var han påväg igen.

 "Hejdå."
Lawenyas hjärta brast. Var det här slutet? Vad skulle hända nu? Hon drog en lätt rasslande suck och vände sig om. Vad skulle hon göra nu..? Lawenya lät sig vända på huvudet för att se ifall han fortfarande fanns inom sikte - eller hade vänt om. Men han var endast en prick som hon knappt kunde se med blotta ögat. Någon som hade betytt så mycket för henne, bara borta. Det kändes som att det inte fanns någon mening med något längre. Inte att återvända till Ötamon som hon utropat till sitt hem, inte spåren efter Mikael heller.

De små öronen rörde sig lite hastig när de registrerade ett ljud, men det var inget mer än vinden som ökat i hastighet. Lawenya satte tungt tassarna framför sig och började att vandra planlöst, allt kändes så.. tomt.

[Avslutat]