Hur kunde det vara så enormt svårt att sova? Varför var gudarna varenda natt beröva honom sömnen? Som att han inte hade nog med problem!

Med en hård suck hävde sig den gyllene och vita hanen upp på benen och trampade frustrerat ut ur grottan. Veckorna tickade förbi, men ångesten, inneboende och fastgrodd långt inombords - släppte aldrig. Att han inte bara kunde få vara ifred! Med några snabba tag med vingarna steg han upp i den kyliga nattluften och slöt ögonen när han nått en höjd ovanför trädtopparna. Försökte dränka sitt sinne i ljudet av den viskande vinden och fördunkla sina känslor i skenet av den allt mer stigande morgonsolen. Hela natten hade han varit vaken och låtit timmarna ticka förbi, men trots det var han inte trött. Smärtan som oavbrutet skar i bröstet gav inte tid för något annat. Inget lugn, ingenting. Med en dov duns landade han i ett träd, några kilometer från flocken, och hoppade smidigt ner mellan grenarna och satte sig till rätta på den skrovliga barken. Slöt återigen ögonen som för att försöka driva bort allt. Driva bort sig själv.

[Sjukligt dåligt, men jaja]

[Nee, kanske för dig, men inte för mig. Det duger bra. c:]

Höstskogens grenar slöt sig över Lawenya, ho lät de bruna tassarna röra sig över marken igen. Hon drog in dofterna, och kände den vara luften fylla hennes lungor. Hon var inte hungrig, för ovanlighetens skull. Hon hade haft tanken på att ta en Blånäbbad svan, men sedan hade hon låtit bli. Ochså hade ett kadaver legat framför henne, fem hundfa meter bort, som om hade fått en belöning, men det var vad hon intalade sig, i själva verket så var det fullt av sår. Hon hade försökt trycka ner var ända bit, men vildsvinet var för stort för att hon skulle kunna äta upp hela. 

Lawenyas ögon betraktade omgivningen, hon drog återigen in luften från omgivningen och kunde urskilja en annans vargs doft, det var dock inte till hennes intresse, men hon blev genast mer vaksam. Hon var starkt medveten om att hon kunde vara betraktad samtidigt som hon ville vifta bort känslan. Snart så byggdes även en nyfikenhet upp, som fick henne att vilja söka upp främlingen och få sällskap. Men den kunde vara lika god som ond. Dock så kunde hon inte låta bli att vandra vidare, leta efter den som doften tillhörde.

Cerulean blickade ner mot marken. Vädrade i luften. En varg var påväg - rakt mot honom. En hona. Nog för att vargvittring alltid fanns i luften vart man än gick i Numoori, men denna var nära.

Långtsamt, ljudlöst, reste han sig upp och såg med spetsade öron ut mellan grenarna och väntade på att främlingen skulle göra entre, om den så att säga inte bytte riktning. Hon borde ha känt hans doft, vilket förmodligen skulle avgöra hennes väg.. Antingen brydde hon sig inte eller så var hon nyfiken; en brun tik dök upp mellan buskagen. Vid första anblicken var honan lik ett rådjur. Samma rundade, men smalare, ansikte och två trubbiga horn som stack upp jämte öronen. Efter att ha betraktat henne ytterligare några sekunder blev han ännu mer säker på sin sak - hon var faktiskt lik ett rådjur med sin slanka kropp.
Borde hon inte skämmas för det? Att vara lik djuret hon förmodligen jagade?

Plötsligt nyfiken på den annorlunda honan lät han henne passera innan han hoppade ner och landade där hon precis befunnit sig - kanske fem meter bakom.

Lawenya kunde känna hur doften blev starkare, hon saktade av sin fart och var på helspänn. Men plötsligt så försvann spåret, lukten av den andra vargen var närvarande, men hon kunde inte förmå sig att förstå hur den plötsligt försvann. Hon fortsatte några meter fram tills hennes öron registrerade en dov duns. Det fick Law att rycka till, hon stannade och stod helt still, skulle den främmande vargen anfalla nu? Hon hade lust att vända sig om på en hundradels sekund och se vad det var för varg. Men istället så försökte hon lugna sig, vända sig om sakta och se på vargen.

Law lyckades, framför henne stod en hane, med en vit och orange färg, som spred sig ut i vingarna. Hon betraktade vingarna med en viss  avundsjuka. Hon ville genast lära sig att ändra form till en fågel och kasta sig upp i luften, men hon kunde inte. Än. Hon ruskade lite på huvudet för att komma på nya tankar, och öppnade sedan munnen för att stänga den igen. Law brukade inte vara den som talade först, hon brukade alltid undvika det, men stå och blå stirra som en idiot ville hon inte häller. "Jag är Law, eller.." hon började hon, hon hade sagt fel! Hon bet sig i läppen och började sedan snabbt igen "Jag menar Lawenya, jag kallas bara Law" när hon hade pratat färdigt så slog hon bort blicken. Hon bannade sig själv för sitt misstag och tycket att det i högsta grad var pinsamt, fast egentligen - vilken hon inte förstod - så skulle de flesta inte se et på samma sätt.

Cerulean betraktade den rådjurslika. Framifrån var hon ännu mer lik djuret. Intressant. Vad som däremot var mer uppseendeväckande var sättet hon betraktade hans vingar på. Långsamt, tveksamt, vecklade han in dem som om hon skulle bitas ifall han rörde sig för snabbt.
Den ljusare bruna honan tog till orda, om än hackigt och senare även - generat.
"Jag är Law, eller... Jag är Lawenya, men kallas för Law."
Cerulean lade huvudet något på sne och vred fram öronen. Det roade honom att hon blev så generad av sitt nervösa misstag, samidigt som han insåg att det varit den första anledningen att le, om än inombords, sen Blue försvunnit ur hans liv..
Vågen av illamående vällde återigen upp och fick honom att sänka huvudet ner med marken med en stötig hostning, tvingade sävligt ner luften i de syretomma lungorna.. Fick lika långsamt kontroll över sig själv och backade ett steg. Hade sånär glömt bort Lawenya.

"Cerulean." Rösten var dämpad och halvkvävd då magen vred sig i protester, men han ville inte uppträda som eb fullkomlig idiot. Den tvåfärgade svalde hårt och slöt ögonen, tvingade den lilla maten han fått i sig att stanna på plats.

Lawenya sökte av hanen efter reaktioner på hennes misstag, men hon kunde inte avgöra något förutom hans huvudrörelse. Det fick henne att bli fylld av en gnutta mer självförtroende dör situationen tills han verkade kräkas. Hade hennes misstag varit så allvarligt?! Hennes blick flackade innan hon tog ett djupt andetag. 

"Hur är det?" sa hon oroligt och överraskade sig över sin egna reaktion. Men hanen var märkbart irriterad av något, han var kanske sjuk? Hon backade ett steg, men skakade sedan på huvudet, ifall han var sjuk så behövde han hjälp. "Finns det något jag kan göra? Finns det en helare i närheten?" sa hon oroligt och sträckte på sig för att se bättre, men det hjälpte dock inte. Hon såg sedan på hanen igen "Cerulean" kunde hon uppfatta och nickade för sig själv, hon skulle försöka att komma ihåg namnet.

"Hur är det?"
Den bruna tikens röst var uppriktigt orolig. Varför? Han var bara en främling. Det enda hon visste om honom var hans namn. Men ändå, verkade hon sannerligen.. Omtänksam. Rösten lät nästan något stressad då hon fortsatte:
"Finns det något jag kan göra? Finns det en helare i närheten?"

Han skymtade att hon skakade på huvudet, varför visste han inte, kanske över mötets plötsliga vändning. Cerulean stämde in genom att svagt svänga fram och tillbaka med huvudet.
"... Mina sår sitter inte utanpå, utan för djupt in att någon helare skulle kunna hjälpa.."
Med ett lätt stön tvingade han upp huvudet och tvingade bort illamåendet som malde i magen. Rösten var matt och trött efter bristen på sömn. "Men.. Tack. Jag uppskattar omtanken."

Lawenya förstod inte, hon förstod verkligen inte. Helare kunde alltid hjälpa till... Eller..? Hon satte sig bedrövat ner och såg på Cerulean. "Inte ens en duktig helare..?" sa hon sakta och såg på hanen och hans besvär. Egentligen så hade de nyss träffats, men hon kunde inte låta bli att bry sig. 

Lawenya kunde höra hur hanen sa något och såg upp. "Varför skulle jag inte visa omtanke..?" sa hon med ett snett leende. Hon funderade och försökte hitta ett sätt att få hanen att må bättre, men icke, hon kom inte på något. Hon såg upp på honom igen och tänkte fråga om han ville jaga, och då slog det henne. "Vad gillar du att göra? Finns det något som får dig att må bra?" sa hon försiktigt och såg sig om. Själv så älskade hon förstås att sova och öva på att byta skepnad, hon såg på han. "Vad har du för kraft?" slank det bara ur henne. Hon bet sig  själv i tungan, hon borde börja tänka mer innan hon bara sa saker, hon kunde säga något olämpligt. Hon kände inte hanen, Cerulean och hon visste inte hur han skulle reagera ifall hon sa något olämpligt och retade upp han. Hon hade varit alldeles för duktig på de i sina unga år.

Ett glädjelöst skratt slapp ut mellan hans sammanpressade käkar. Hon kan inte vara särskilt smart, den bruna rådjursvargen. Förstod hon inte?
"Nej, inte ens en duktig helare."

Cerulean gnuggade sidan av nosen mot den vänstra vingen och lät blicken glida över till taken igen. Gick ett steg framåt. Hon undrade varför hon inte skulle visa omtanke. Med lätt frysning inombords tänkte hann sitt stilla sinne att världen var en ond plats. Efter allt som hänt kunde han inte lita på någonting, kunde inte lita på att något skulle sluta bra då inget annat gjort det. Ändå, verkade hon ivrig att hjälpa.
"Vad gillar du att göra? Finns det något som får dig att må bra?"

Cerulean suckade svagt och slöt ögonen. Hon ställde så svåra frågor. Det var uppenbart för vem som helst att Lawenya inte var insatt i hans liv. Men för henne skull, varför visste den tvåfärgade inte, så rannsakade han sig själv. Fanns det något som kunde lätta hans sinne? Om så bara för en sekund..

"Flyga." Mumlade han slutligen och satte sig ner i mossan. Illamåendet fick honom att sluta ögonen och slicka sig om nosen. Det var så svårt att finna lyckliga ting då all grund han stått på ryckts bort under hans tassar och kastat ner honom i en avgrund av mörker.
"Stjärnor... Månen.. Himlen."
Han höjde blicken och såg rakt på henne, plötsligt något klarare i blicken. Ändock så svag.
"Vilket kan kopplas till din andra fråga.." Med en mjuk gest med huvudet började vinden susa genom gräset, bar mjukt med sig jotdfragment och lösa grässtrån med sig upp och formade långsamt en virvelvind av sävligt roterande luft. Med en suck släppte han taget om kraften och lät smutsen singla ner till marken.

Lawenya nickade bara till svar, hon kunde inte hjälpa honom. Egentligen visste hon inte vad hans smärtor handlade om, och hon avstod från att fråga. 

När hanen nämnde flyga så vaknade Law verkligen till, "Hur är det ett flyga?" sa hon och såg drömmande upp mot natthimlen och alla stjärnor som klädde den. Hon hade aldrig flugit i sitt liv, och hon skulle förmodligen aldrig göra det, om hon inte lärde sig att kontrollera sin kraft. Hon ville lära sig att förvandla sig till många olika djur, ett kraftigt för strid, ett litet för att kunna gömma sig vid passande tillfällen och en fågel för att flyga. Dock befarade hon att hon bara skulle lära sig att förvandla sig till ett djur.

Law vaknade återigen när hon kunde känna en vind. Hon tog ett steg åtsidan för att inte få jord i ögon eller nos. Hon nickade när hon såg de fall till marken. "Jag kan byta form, eller, jag är nära nog att klara det" sa hon och log snett. "Jag vet bara inte vad jag ska byta form till" sa hon och suckade missnöjt.

Cerulean såg hur hon nickade. Förmodligen förstod hon inte. Det kunde ingen som inte känt inre smärta..
Men när han nämnde ordet flyga så öppnade hon plötsligt upp ögonen på ett helt annat sätt, och tankarna återgick till hur hon betraktat hans vingar.
"Hur är det att flyga?"
Cerulean log, ett svagt leende. 
"Det liknar ingenting du varit med om.. Det känns som att äga världen. Som att slita sig fri från sig själv och lämna alla sina.. bekymmer.. Bakom sig. Att flyga är att leva."
Leendet dog långsamt ut så han började inse hur stor hans saknad bar efter att flyga. Men ändå, när han steg i luften, så kände han inte längre friheten.

Lawenya började tala igen.
"Fågel." Cerulean svarade starkt och tydligt på hennes sista mening. "Har du chansen att flyga, gör det."

Lawenya betraktade Ceruleans vingar noga när han beskrev hur det var att flyga. Hon kände hur avundsjukan växte inom henne, men försökte så gott som det gick att strunta i känslan. Hon ville så gärna flyga, bara känna hur det kändes, hon slöt ögonen och försökte att koncentrera sig för att byta form till en fågel. Men det gick inte, hon behövde öva.

Law slog upp ögonen och såg på Cerulean igen, ho ntippade huvudet lite på sned och nickade sakta. "Ja.." sa hon fundersamt, men vad för fågel? En stor och vacker fågel. "Örn!" utbrast hon triumferande och sänkte huvudet ursäktande. "Ehh.. En Örn skulle väl passa?" sa hon försiktigt. Hon hade god lust att försöka igen, men det var inte rätt läge.

Lawenya mindes hur hon så gärna bara ville kasta sig upp i luften och förvandla sig till en stor och präktig öron för att imponera på flocken och framförallt de andra kaxiga valparna. Dock så hände det aldrig. Hon såg sedan på Cerulean, "Finns det något som du vill uppnå i ditt liv, som du vill klara av?" sa hon med ett snett leende på läpparna. Själv så ville hon förstås flyga, vilket hon på ett eller annat vis ofta lyckades klargöra för de flesta vargar hon mötte.

[Glömde påminna dig om att det är morgon, typ vid 6-tiden i rollet xD]
Cerulean tystnade efter sin sista meningen och lät blicken långsamt svepa över skogen runt om. De sista stjärnorna hade sånär bleknat bort vid horisonten, som delvis skymtes av brandfärgade träd. Han undrade när resten av flocken skulle vakna. Inte för att det var direkt ovanligt att han befann sig långt ifrån alla andra, men brukade åtminstone vara där när de vaknade. Han tänkte dock inte ge sig av från Lawenya innan han fått reda på lite mer om henne.

"Örn?" Cerulean vände blicken tillbaka mot henne och drog tungan över högra mungipan. "Det är en bra fågel.. Stor och oattraktiv för vargar på jakt."
Han log ett svagt leende, men lät det rätt snabbt dö ut. Orkade inte le. Det kändes som att det var.. Onödigt. Som att inget skulle bli bättre för det.
"Finns det något du vill uppnå i ditt liv? Som du vill klara av?"
Cerulean stelnade till och stirrade ner i gräset. Först trodde han att hon sade "något som du inte klarar av". Då hade han svarat att han inte kalrade av någonting, och det kunde ju vem som helst förstå att han tyckte - men när han insåg var Lawenya egentligen sagt så svalde han och svarade efter en stund:
"Nej.. Eller.. Jo. Jag.. Jag vill bara vara lycklig. Det är allt. Hur eller genom vad kvittar.. Jag vill bara bli fri."
Illamåendet malde återigen till i magen. Alla tankar på hans liv, eller någonting kopplat till hans liv, fick honom att bli dålig igen. Antingen mådde han illa, fick magsmärtor, ont i huvudet eller bara psykisk sjuka. Han hatade sig själv för det. För sin svaghet som alltid gjorde sig påmind.

[Anade att det var någon på natten, men lyckades glömma det c:]

Lawenya höjde huvudet till sitt normala läge innan hon bytte ställning då hon starkt ogillade att ha samma ställning förlägne. Hon rörde lätt på svansen för att visa att hon var tacksam för sällskapet.

"Det är bättre en en småfågel.. Antar jag" sa hon när hon fick höra Ceruleans svar på hennes plötsliga ide. Den gick förstås att utveckla, men hon var ändå nöjd då hon inte kunde se några läckor. 
*Dock så måste jag öva mer.. Senare* tänkte hon belåtet hennes leende som dröjt sig kvar lämnade hennes läppar vid tanken. Hon hade inte lust och ville bara vakna upp och behärska hennes kraft.

Lawenya ryggade lätt tillbaka vid det hackiga svaret på hennes andra fråga, men hon spetsade snart öronen igen. "Cerulean, de är enkelt egentligen, du måste bara säga ja eller nej till rätt saker. Är det något som tynger ner dig?" sa hon en aning oroligt. "Det händer dåliga saker väldigt dåliga saker, men du måste säga ja eller nej" sa hon, och mindes alla gånger hon hört något liknande, men dock så gillade hon vad de betydde - att inte ge upp.

"Cerulean, det är enkelt.."
Resten av meningen hörde han inte. Medvetandet blir svart då han mållöst tog in ordet. Enkelt... Han hörde någonstans långt borta att hon fortsatte prata. Men han hörde inte. Det var som om någons toppat in bomull i öronen på honom, tills han höjde blicken med en gnistrande irritation i den.

"Enkelt?" Han spottade ur sig ordet. "Enkelt?" Han drog ut på ordet, som om han talade med en trögtänkt, vilket inte var fallet precis. Lawenya var skärpt och smart - men där tyckte han att hon verkligen gjort bort sig, totalt. 
"Mitt liv är allt annat än enkelt. Har du någonsin.. Har.." Han tog ett djupt hackigt andetag och tvingade ner luften i lungorna. Han kunde knappt prata av raseriet som sjöd likt kokande vatten under skinnet. Sedan rann meningarna ur honom, utan paus.
"Har du någonsin sett dina föräldrar dö, vid sju års ålder? Har du någonsin sett ditt liv försvinna bort med själarna som färdas till Chaibos? Har du någonsin levt i isolering i 16 år, har du någonsin vågat ta kontakt igen och fått resulterat att bli trampad på som om man vore smuts? Har du någonsin äntligen funnit lyckan och fått den avhuggen sekunden senare? Har du någonsin känt att du bara vill dö?"
Ilskan lös ur de gyllene ögonen och tänderna blottades i en ljudlös morrning.

"Nej, det har du inte. INGEN kan någonsin förstå. Det spelar ingen roll vad alla envisas med att säga. 'Det blir bättre, glöm det som hänt, gå vidare'.. " Han fnös, full med avsky över sitt liv. Hopplöst. Cerulean stirrade stint på tiken, naglade fast henne med blicken och lät ännu en morrning stiga och sänkas i takt med andetagen.

Lawenya lyssnade noga, hon var rädd, så rädd men sedan tog ilskan över. Hon mindes sina dagar som ung och ingen skulle gå skrika på hennes som han gjorde. Till en början så tänkte hon lugna han, hon hade valt fel ord, men hon orkade inte.

"Jag har aldrig sett mina föräldrar, jag är föräldralös, jag har ingen familj kvar. Förutom en bror men han har stuckit!" hon pratade högt och surt, men inte i samma ton som Cerulean. "Jag såg mina syskon dö, på grund av ett misstag, mitt misstag" sa hon sammanbitet och kände en liten gnagande klump i magen. "De var de ända som brydde sig. Inte flocken, ingen annan. Jag och mina syskon var utbölingar, och nu är jag ensam!" morrade hon surt. Hon hade lust att hoppa över honom och ge honom en läxa, men samtidigt så ville hon inte skada honom, inte någon. "Jag kunde ha sett mitt liv blåsa förbi ögonen på mig, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte, jag ville dö" sa hon och kände en viss lättnad. Hon hade inte fått tagit ut sin ilska på länge.

När Law sedan kom att tänka på de sista orden som han sa så väckte det ett minne i henne, av ord som hon än gång tänkt eller hört, vad mindes hon inte. "Du har rätt, ingen kan känna samma sorg eller ilska, men vad spelar det för roll? Du kan skita i allt, bara ge upp, men till vilken nytta? Ingen Cerulean, ingen. Alla säger så ja, för att det är sant" sa hon och tystnade. Hon ville välja rätt ord för att det skulle gå in i honom. "Det har du säkert hör flera gånger med, eller hur? Men bara du kan välja din framtid, ingen annan gör valen åt dig. Fortsätt, för din flocks skull och för alla andras skull som du kan dela din erfarenhet med" sa hon och hämtade andan efter ilskan och allt hon rabblat upp. Hon mindes att samma lukt som hon känt på Cerulean hade hon känt nära ett revir.

Cerulean blev förvirrad då hon också verkade bära på sorger. Det hade inte verkat så. Men han lät sig inte rubbas. Hon hade valt sina ord klumpigt, och han kunde inte hjälpa att han.. Var som han var. Om det bara var för tillfället eller för alltid han skulle vara sån, visste han inte. Men han orkade inte. Orkade inte tro, när det inte fanns något kvar!

"Jag beklagar, men du.." Han suckade hårt. "Tack för omtanken på riktigt. Jag vill inte att vi skiljs som fiender, men du måste förstå att.. Att jag inte är den jag varit, och kommer aldrig bli igen. Jag kommer aldrig blicka framåt, för framåt finns bara mörker.. Hejdå, Lawenya. Jag hoppa du finner lyckan någonstans."
Rösten mjuknade mot slutet då han vände om och travade iväg bort från henne. Han hoppades att det skulle mötas igen, men det skulle nog dröja länge.. Om han inte hann träffa Chaibos före henne..

[Avslutar om det är okej <'3]

Lawenya nickade när hon hörde hans ord. "Jag håller med, jag hoppas att du finner frid, tillslut" sa hon och började röra sig bort från platsen. Hon visste inte ännu vart, men hon skulle fundera över det när hon väl fått mat i magen. Hon skulle velat ha stannat och pratat, men det var bäst att de skildes åt, och förhoppnings vis att de möttes igen, om några år.

[Avslutat]