[Utspelar sig på Norra Stranden, i närheten av flodmynningen ut i havet.]

Vingspetsen for i vida bågar över den lugna, stilla vattenytan. Den målade udda mönster som sedan smälte ihop med den blankpolerade ytan, en yta som pryddes av åtskilliga, ljusa spegelbilder - stjärnorna över den klara natthimlen. Månens ljus var svagt högt där uppe, men gav tydliga konturer som varghanen länge betraktat medan vingens högra spets fortsatte måla mönster i vattnet. Rogivande, även fast stressen strömmade i ådrorna. För luften var stilla, allt för stilla, för att han skulle kunna känna sig bekväm. Det var som att lungorna blockerats av en osynlig kraft, kanske av de energier som dansande runt den taniga skepnaden vid strandens rand.

Så blev det helt tyst. Den kittlande känslan av okända energier försvann. Blicken sökte sig stelt över axeln, men där fanns inget att finna. Hjärtat pickade i bröstkorgen. Han höll andan i skräck.

...

Himlen exploderade i ett bländande sken. Fakargen gav upp ett skrämt tjut och försvann, över ett hjärtslag och ett vingslag, in mellan buskagen. Alla ljud återvände i något som tycktes öronbedövande, vinden viskade i öronen och vattnet brusade sävligt upp över stranden i sällsamma vågor. De dansande energierna hade försvunnit, men när Cerulean sedan kikade fram med bultande hjärta insåg han att de bara hade förflyttat sig. Luften strömmade ner i lungorna och lättnaden över att återigen kunna andas luft efter en veckas tid fick honom att andas ut i en djup suck. Med blänkande ögon sökte sig blicken upp mot himlen igen, men när han verkligen registrerade vad som hänt - så togs andan återigen ur honom. Vackrare hade han aldrig sett. I grönt och skimrande regnbågsfärger dansade ljuset klart över himlen, böljande i sällan sedda nyanser i färger lika starka likt hans egen pälsfäll.
Så vacker kunde väl inte vara farligt. 
Långsam, oändligt långsamt, smög han fram ur sitt gömställe. Steg för steg kläddes hans taniga kropp i de dansande kulörerna som speglades över världen. Långsamt sjönk Cerulean ner i sittande ställning, med munnen lätt öppen i en min av nollställd chock. Ändå spelade ett leende i ögonen, för trots att han inte förstod det - så tycktes de dansande ljusen förstå honom. Det var allt för lik någonting han var så van vid. 
Och det var oändligt vackert.

Hon var nära, endast några mil därifrån, om en handfull dagar skulle hon nå sitt mål, med säkerhet. Kanske, skulle hon finna något spår efter Mikael, kanske. Allt skulle bli bra, det var i varje fall vad hon intalade sig själv, att allt skulle bli bra. Hon skulle få tillbaka glasen pälsen, och tron. Men magkänslan vittnade om något helt annat. Det kändes som om någon hade stoppat en propp i hennes lungor, som hon höll andan - fast hon andades, hennes lungor var helt funktionella. Något skulle hända, hon hade aldrig varit så säker på det som nu. Vinden viskade och förutspådde något, något luddigt. Något skulle hända. Hon intalade sig själv att det hade med Mikael att göra, men tvivlade starkt på det.

-------
[Ett litet tidshopp här då]
-------

Det var inte för ens natten nalkades som hon kände doften - salt. Det gick inte att missa. Utan att tänka på det, förmedla vad hon ville så satte hon iväg i vild galopp mot stranden, ledd av sin önskan om att få se något efter Mikael, att hitta något. Hon vek undan från stammarna, hoppade över rötterna med blicken fäst på sitt mål. Meter för meter tog hon sig fram, beredde sig för att slänga sig ut på stranden. 

Himlen exploderade av färger och mönster, i en dans som hon inte kunde beskriva. Vattnet som slog mot stranden, sandkornen som drogs med ut till havs, blev upplyst av skenet, de dansande färgerna. Till en början, av ren instinkt drog sig Lawenya undan, in i raden av träd - men för att sedan betrakta färgerna som dansade i natten. De var obeskrivligt.. vackert. Hennes andetag blev stadiga, och för första gången på flera dagar kunde hon känna hur hon kunde andas syrerik luft. Med stadiga andetag så granskade hon stranden, egentligen så kände hon hur utmattningen grävde i henne, men hon kunde inte sova, inte nu.

De minuterna som följde började hon stillsamt vandra längs stranden. Hon granskade den med hoppfulla ögon. Vattnet fick hennes kropp att fyllas av ett lugn, hon kände sig trygg. Men känslan skulle hon inte få behålla länge.
Knappt synbart, det var endast färgen som avslöjade vargen - Cerulean. Några få meter lyckades hon ta sig förbi innan hon stannade, granskade vargens rygg och började okontrollerat att saka. Hennes kropp skälvde som när hon grät, men utan att några tårar kom. "Cerulean.." Lawenya lade huvudet en aning på sned, hennes röst var stadig, men hon pratade inte med samma kraft som hon en gång hade gjort.

Cerulean lade inte märke till doften av varginnan. Faktum var att han lade inte märke till någonting alls, annat än det sprakande färgfenomenet som dansade över näthinnan i hans gyllene ögon. Hans inre tömdes på tankar, och hjärtats rytm rubbades till takten av de böljande ljusen. Andetagen var lugna mot vad de hade varit på länge, syresatte hans kropp som darrade av energierna som strömmade genom hans kropp.

Han märkte ingenting annat än vad som skedde där uppe, högt ovanför mark - och han drabbades av en plötslig lust att flyga upp och se om han kunde nå det.. "Cerulean.." Se om det var möjligt, få reda på vad det var. för någonting så vacker kunde knappast vara farlig. Eller?

Fakargen stelnade till, och återvände till sans. Öronen spändes uppe på hässan då han stelt ruskade till på huvudet, andades in. Blicken svepte över till vänster om honom, följde strandens kant mot flodmynnen som lett honom hit. Vinden vände. Näsborrarna vidgades. En doft.. Granbarr. Här? Blicken flackade iväg över åt vänster, bakom honom, och kroppen spratt till av överraskingen. Någon stod ett antal meter bakom honom. Frambenen spjärnade emot då han for runt, vilket drev ut bakbenen i det isande kalla vattnet. Hanen tjöt till då kylan sköt upp som en pelare av is genom baktassarna, och de sköt ifrån lika snabbt och drev upp honom på stranden igen. Så blev han stående, stirrande mot den mörka gestalten. Darrande i kroppen av chocken sökte sig blicken upp mot ansiktet på den taniga varginnan. De noterade två, mörka ögon inramade av mörka ögonfransar. Två horn vred sig upp ur hjässan och ögonens linjer var understrukna med fläckar i beige..

"Vad gör du här?"
Rösten var tunnare än silke då han uttalade den korta meningen. det var egentligen ingen fråga, annat än åt honom själv. Han talade åt sig själv - för vad gjorde hon här?

"Vad gör du här?"
Lawenya tänkte över allt, hon ville finna spår efter Mikael. Men färden hade gjort henne mager, ifall det inte hade varit för den bruna pälsen så hade man kunnat sett revbenens konturer. "Mikael har varit här, jag letar efter spår. Han hade jord som kraft förstår du, han slutade aldrig att öva" hennes röst blev silkeslen när hon mindes sin broder. Hon blötte sin nös och rörde på öronen, hennes okontrollerade skakningar började sakta att avta.

"Men jag fann dig i stället.." de bruna ögonen granskade honom, sökte efter någon skada, eller tecken på det. "Jag trodde aldrig mer att jag skulle se dig.." meningen fullföljdes inte heller den här gången. Hon visste inte hur hon skulle avsluta de, det fanns så otroligt mycket som hon ville säga, men så lite som hon kunde yttra.

En tystnad följde, Lawenya försökte att sammanfatta situationen, hon kunde inte riktigt förstå, flera känslor susade runt i hennes mage, glädje - för att hon hade fått återse Cerulean, rädsla - av så otroligt många anledningar som hon inte kunde sätta tassen på. Nyfikenhet - för situationen som rådde. Och många, många mer som hon inte kunde sätta namn på, eller förklara.
Lawenya såg på Cerulean, "Vad gör du själv här? Ska du inte hem till din flock..?" hennes öron ryckte åter till då hon sträckte fram huvudet några få centimeter.

"Fortsätt med det då. Du har inget här att finna." 
Rösten var en aning kantig då fakargen vände blicken ifrån varginnan. Det fanns ingenting för henne att hämta hos honom. I hans närhet. En hård suckar lämnade honom då blicken flackade upp mot det dansande skenet i skyarna, som nyss förbryllat honom så. Trollbundit hans själ till ett evigt stirrande mot den makalösa skönheten. Nu tycktes det inte spela någon roll längre. Hur vackert det än var. Hon hade förstört det. Den rådjurslika honan. Begrep hon inte? Han ville inte ha henne där. Å ena sidan ville han inte såra Lawenya, men hon var alldeles för förvirrad. Hon hade inga känslor för honom, för något sådant fanns ju inte. Kunde hon inte förstå det! Blue hade ju sagt så.
Det var inte kärlek. Hon hade ju sagt så. Mer fanns inte. Cerulean motade blint på vad hans förälskelse  sagt till honom den dagen han ångrade så djupt. Och han förstod.

"Försvinn."

Allt stannade fullkomligt upp för Lawenya, tid och rum var fullkomligt bortblåst. Det kändes som om någon högg henne med en kniv om och om igen. Hon kunde inte förstå varför, vad hade gått så fel? Inga tröstande förklaringar nådde henne, allt kändes.. tomt. Hon ville gråta, men hon kunde inte. Hon stod endast och stirrade på honom, Cerulean som hade fått en större plats i hennes hjärta än någon annan, än Mikael, trots att tiden som hade gått varit kort.

På någon millisekund så fick Lawenya tillbaka kontrollen över sin kropp och vände sig om, hon började gå - för att sedan stanna upp och endast vända det smala huvudet mot honom. "Vad säger din magkänsla, ditt hjärta?" hon gjorde en kort paus för att få grepp om de följande orden. "Utan att hon - honan som du älskade" hon tystnade för några sekunder och lät huvudet tippa över på sned. "Älskar" hon rättade sig själv kort. "Utan att tänka på allt du har sett, hört eller lärt dig. Utan det hon sa. Vad säger din magkänsla, ditt hjärta?" hennes röst hade aldrig varit stadigare. De bruna ögonen granskade honom med en hård, men vänlig blick. Hon ville gå fram till honom, sätta sig ner och tala om att han skulle få det bra en dag. Att allt som hade skett hade en mening, att det skulle få det. Att allt skulle lösa sig, men ack - hur mycket hon än önskade att det skulle vara sant, att det skulle bli det, så visste hon att det inte fungerade så.

[Ändrade en mening av det hon sa efter att ha "skickat" inlägget c: ]

Det välkända illamåendet började mala i maggropen då varginnan vände sig om. Det välbekanta, saknade ljudet av den viskande vinden kändes plötsligt hård och vass mot trumhinnorna när havsvindarna drev in över stranden. Trots att Cerulean ville att hon skulle gå, kändes det ändå fel på ett vis. Att såra henne, för det var väl det han gjorde? Eller? Nej, så var det inte. Det fanns ingen anledning att känna medlidsamhet, det var upp till Lawenya att begripa att hon hade fel. 
Blicken hårdnade automatiskt då honan stannade upp. Deras blickar, gyllene mot nötbrun, möttes för en kort sekund, men hanen avbröt den snabbt genom att vända bort ansiktet. Det hade snabbt antagit en irriterad min, full av avsmak över rådande situation. Hade hon varit tvungen att återvända, som om det inte vore nog - vad fann Lawenya för nöje i att pressa honom till bristningsgränsen? 
Cerulean fnös över hennes ord.
"Just det. Jag följer vad hon bad.. Nej, sade åt mig, att göra. Se världen. Det är väl det jag gör. Ser världen.. Som om det vore svaret!" Rösten skärptes och skar likt en pisksnärt genom luften. Öronen vreds bakåt i plötslig aggression då han återigen vände sig mot varginnan. Ett långsamt steg togs i riktning mot henne medan benens senor spändes så de skymtade under pälsen. "Tror du jag har kommit någonstans? Tror du att någonting någon någonsin har sagt mig har givit någon som helst effekt? Lögner! Är det. Lögner och tomma ord. Som om någonting så patetiskt som hjälpande ord skulle betyda någonting för en trasig själ. Allt jag begärde var det enda jag inte kunde få. Du kommer aldrig kunna förstå vad jag pratar om, för du vet inte. Du har ingen aning!"
Fakargen tog några snabba steg ifrån henne. Ilskan bubblade och sjöd under huden likt en vulkan nära utbrott. Det blixtrade ur ögonen och läpparna vibrerade i en morrning som hotade att släppas lös i bristen på självbehärskning.
"Försvinn nu! Jag vill inte ens se dig!"

Lawenya vände sig om drog bak öronen och tryckte de mot huvudet. Hon såg på honom med sorg i ögonen, hon hade aldrig trott att han skulle avvisa henne på det här sättet, kanske på något annat sätt - på grund av något annat.

"Din familj älskade dig, jag älskar dig Cerulean, varför kan du inte bara acceptera det?" Lawenya lät huvudet stilla glida fram, fortfarande med öronen bakåtstrukna. "Du kan inte se världen Cerulean, den ser dig" hon suckade, slöt ögonen i några sekunder och såg sedan på honom igen.
"Vad begär du? Att hon ska älska dig tillbaka? Att du ska ha en familj?" hennes okontrollerade skakningar kom tillbaka. "Vad begär du Cerulean?" hon låt blicken glida ut mot havet, långt långt bort. Hon önskade att han skulle förstå, att hon själv skulle förstå. Lawenya kände sig så otroligt maktlös. Som så många gånger tidigare ville hon bli en valp igen, att värden skulle bli så.. problemlös, ingen sorg eller ånger.

Morrningen steg ur strupen då blicken naglade sig fast vid varginnan. Ljudet var vasst och hårt, hotfullt på ett vis han aldrig hade lyckats åstadkomma innan. Svansen piskade till bakom honom och vingarna pressades intill kroppen, liksom öronen. Hur vågade hon ens nämna hans familj. Hur vågade hon ens nämna någonting som hade med honom att göra. Hur kunde hon understå sig till att kasta ur sig saker hon inte visste någonting om.
"Din patetiska.." Andan drogs ur honom då luften tycktes ta slut. Luften pressades återigen ner i lungorna i ett djupt, hastigt andetag då ögonen slöts och sedan slogs upp igen. Morrningen steg återigen ur strupen. 
"Det är ju precis det! Det älskar mig inte, de älskade mig! De finns inte längre och har inte gjort på så många år, och jag kan ingenting göra åt det! Ingen förstår hur jag haft det, inte du, inte hon, inte någon annan heller! Definitivt inte du! Du tycks tro att allt går att reparera genom ett leende eller att tänka framåt, men det fungerar inte så! Du har ingen aning om vad jag stått ut med, du har ingen aning! Du vet inte hur jag kämpat för min egen överlevnad, kvävts i ångest, legat vaken varenda natt och inte funnit någonting som skulle kunna göra saken bättre. Du har ingen aning om hur det kändes när jag uppenbarade att hon hittat en annan som dög bättre än jag, du har har ingen aning om hur hon tryckte upp min egen olycka i ansiktet på mig när det var JAG som tröstat henne, JAG som sålt min själ för henne när hon hade det svårt!" Ögonen fylldes med tårar trots ilskan som fortfarande sjöd, och förde med sig en känsla av kokande hetta mot den kalla kroppen. "Gjorde jag inte allt jag kunde, ändå dög det inte. Det finns ingenting jag vill ha, ingenting jag strävar efter - förutom sådant jag inte kan få! D-du..." 
Rösten gav efter för en snyftning.

Lawenyas blickade tillbaka på Cerulean, hon såg på honom med en tom blick. Hur kunde han..? Hon skakade på huvudet och lät öronen resa sig upp igen. "Jag älskar dig, jag har gjort allt jag kunnat för dig. Men du tycker att jag är för dum!" hon nästan spottade ut det sista ordet och vände sig åter om. 

"De ända jag vill ha är en vän, eller en familj, små valpar som springer runt. Mina valpar" Lawenya brydde sig inte om att se på Cerulean, hon stirrade endast längst stranden. Hon blev förvånad över sina ord, men kände ändå hur hon inte ångrade de. "Du har inte sett mitt liv Cerulean, så prata inte om det som om det var en dans på rosor, för det var det inte" hennes röst hade blivit stadig och helt tom, kall. Hur mycket hon än ville strunta i honom, näst intill hata honom, så kunde hon inte. Egentligen så ville hon vända sig om och se på honom, försöka trösta honom, få honom att må bra - men det kändes meningslöst. Hon hade försökt att se en lösning, men utan Ceruleans med tycke, kraft att försöka, så såg hon ingen lösning.

Tårarna pressade sig ur ögonvrårna trots att ansiktets muskler spändes till bristningsgränsen för att hålla dem tillbaka. En hård suck lämnade honom då varginnan fortsatte - i någonting som för honom bara var ett evigt svamlande. Ett nonsens som han bara viftade iväg likt ett moln i vinden. Ögonens skärpa kvarstod då han drog ett rosslande andetag, utan att släppa henne, den tunna varginnan, med blicken.
"Du vet inte vad du talar om. Älskar. Du om någon borde väl begripa att det inte finns? Inte på så kort tid. Hon sa så. Hade hon väl ingen anledning att ljuga?" Fakargen skakade på huvudet, fram och tillbaka, och tog ett steg bakåt på darrande ben. Magsäcken vred sig i buken och skickade strålar av smärta genom kroppen, medan illamåendet fick honom att andas i stötar.
"D-du förstår inte. Familj, vän, vad spelar det för roll? Du kanske kan förklara för mig, en gång för alla."

"Du vet inte vad du talar om. Älskar. Du om någon borde väl begripa att det inte finns? Inte på så kort tid. Hon sa så. Hade hon väl ingen anledning att ljuga? D-du förstår inte. Familj, vän, vad spelar det för roll? Du kanske kan förklara för mig, en gång för alla."

Lawenya stod kvar hur mycket hon än ville vända sig om. "Vem är hon?" hon spottade ut orden, hon var så otroligt trött på det hon hade sagt. "Kärlek handlar inte om tid, rang eller vem du är" hon drog ett djupt andetag och slöt ögonen. "Du väljer det inte, du styr inte över det" Lawenya vände sig om, såg på honom med samma blick som hon sett på honom för länge, länge sedan. "Jag vet inte varför, och jag valde det inte Cerulean, det är mycket vi väljer, förutom äkta känslor" hon tog en paus och blinkade hårt för att hindra tårarna för att börja rinna. "Det ända jag vet att den du älskar är anledningen till att du kliver upp om morgonen, fortsätter din dag och överlever" Lawenya svalde hårt och såg på honom, hon visste inte hur hon skulle förklara. Det fanns så många ord som beskrev, men hon ville få honom att förstå, se världen bortom mörkret, smärtan. "Du kände det Cerulean, ifall det inte var kärlek, vad var det då?"

"Du minns din familj, jag vet inte hur den var, men, ni tog hand om varandra, älskade varandra. De tröstade dig när du hade gjort dig illa, tog hem mat när du var hungrig. De vill att du skulle må bra" Lawenya hade egentligen inte en aning om hur Ceruleans familj hade varit, men hon gissade, trots att hon inte hade haft en mor eller far själv. "Och ifall gudarna vill oss väl, alla varelser, så kommer du få se dem igen. Men jag tror, jag känner inte dem, men, de vill att du ska försöka må bra. Lämna allt bakom dig, strunta i allt som har hänt, vandra till ett annat land, du behöver aldrig mer se mig, eller någon annan igen. Starta ett nytt liv, glöm allt, du kommer hitta någon som älskar dig tillbaka, som kommer göra allt du gjorde för henne"

Lawenya tystnade, henne tanke - lösning  - var det sista hon kom på. Men hon ville att se honom lycklig, att veta att han var lycklig. Hon skakade på huvudet och kände hur en tår stillsamt rullade ner för hennes kind. "Hon ljög inte Cerulean, men hon hade inte heller rätt. Det handlar inte om tid, det bara händer" Lawenya svepte med blicken över landskapet, betraktade skenet i skyn som speglade sig i det mörka vattnet.

Cerulean förmådde sig inte att se på henne när hon försökte förklara. För varje ord som strömmade ur henne tycktes hans värld bara förvridas, mer och mer för varje sekund. Trots det, slutade ilskan bubbla, och det kändes som att någonting plötsligt börjat försvinna.
"Jag vet inte varför, och jag valde det inte, Cerulean."
Så var det borta.
Det kröp i kroppen av kylan som plötsligt tycktes krypa inpå kroppen när adrenalinet inte längre pumpade i ådrorna under det plötsliga utbrottet. Han började så smått inse sina handlingar,
och för första gången under mötet, så hade han vett att skämmas. Enormt, chockad över sin egen dumhet. Nej, han trodde henne fortfarande inte. Men att kalla henne patetisk? Skrika åt henne som en idiotisk vettvilling? Sade inte det mer om honom, än vad det någonsin skulle kunnat göra om henne? En rysning genomfor varghanen plötsligt, äcklad av sig själv och sitt eget, oförklarliga beteende. Lungorna pressades ut för att dra ner ny luft, syresatte den lätt darrande kroppen, innan hanen andades ut i en lätt pust. 
"Det handlar inte om tid, det bara händer."
"Ja." Han vände sig om och sjönk ner i sittande ställning. "MEn hon tycktes inte förstå det. Jag tror inte ens hon ville förstå.. Och även om-", huvudet vinklades för någon sekund åt sidan så de gyllene ögonen siktade henne, innan det vändes fram igen, "du inte skulle hitta på, så skulle jag inte.. Kunna. Jag menar.. J-jag.. Jag lovade mig själv."

Lawenya såg på han, väntade på att han skulle säga något nytt, något som sa i mot det hon sagt. Hon skulle försöka förstå, försöka. Det var mycket som hon inte hade förstått i livet, ännu mer som hon inte skulle förstå. Hon försökte finna sina egna förklaringar, men mest av allt så skulle hon vilja ha någon som förklarade allt för henne, som hon endast behövde fråga.

"Men hon tycktes inte förstå det. Jag tror inte ens hon ville förstå.. Och även om-"
Till en början så skakade Lawenya på huvudet, knappt synbart. Inte på grund av förnekelse. Egentligen så ville hon träffa honan, inte för att skylla på henne, straffa henne - utan endast för att.. träffa henne.
"Ibland är det enklast att inte förstå, utan bara.. leva" Lawenya skakade lätt på huvudet och drog in det mot kroppen. "Vad lovade du Ceru, vad är ditt löfte?" hon såg på honom med en nyfiken blick - nyfiken på att få veta vad hans löfte var.

Blicken sökte sig långsamt upp mot himlen. 
"Att..", mumlade den tunna rösten. Återigen drabbades han av en stor lust att flyga upp dit och se ifall det dansande skenet gick att vidröra, om det var lika vackert på nära håll som det var på långt. Om det var en substans, eller om det bara var någonting... Icke-egentligt. Mellan de skimrade slöjorna av färg lyste stjärnorna igenom och gav himlen en drömsk atmosfär. Cerulean önskade djupt att det, någonstans bland massan av stjärnor och outforskade möjligheter, kunde finnas ett svar till allt. Ögonen sökte mellan slöjorna, men fann inget. 


"Att.. Jag aldrig mer skulle.. Jag menar.. Försöka känna vad jag en gång gjorde. Jag kan inte. Du kanske inte förstår.." Han mindes så väl när han, med hjärtat bultande i panik och halsen ihopsnörd av ångest, rusat ifrån Blue och Jayce. Det hade gjort så ont att se dem tillsammans. Men han skämdes också för det - bara att se henne med en annan varghane, vän eller fiende, hade fått hjärnan att reagera så kraftigt att nedbrottet vad totalt. Det var inte förrän Blue talat till honom som fakargen insett. Han hade varit självisk. Det bästa hade varit om han hållit god min och önskat de båda lycka till i livet, eller någonting annat i hans ögon lika fånigt. Blue hade inte gjort sig förtjänt av hans idiotiska handlingar.
Så heller inte Lawenya.

Blicken gled ner mot de vita framtassarna, följde sedan en naturlig, minimal sandvall med blicken. Den ledde fram till strandkanten, där den ebbade ut i den våtsandade mynningen. Sedan ruskade han lätt på huvudet och suckade, ett uppgivet läte, medan öronen vek sig bak mot nacken. Skamsen, fortfarande med ryggen åt henne.
"Jag skäms. Du förtjänade inte det jag sa. Jag menade det inte."

"Att.. Jag aldrig mer skulle.. Jag menar.. Försöka känna vad jag en gång gjorde. Jag kan inte. Du kanske inte förstår.."
Lawenya vek benen under sig och satte sig ner i sittande ställning, blicken granskade hanens vingar. Fascinationen för de hade ännu inte försvunnit. "Jag förstår inte helt.." hon lät blicken vandra iväg, granskade naturen omkring de. "Men jag försöker att förstå" hennes tunga blötte den mörka nosen när blicken vandrade tillbaka till Cerulean.

"Jag skäms. Du förtjänade inte det jag sa. Jag menade det inte."
Lawenya flög upp och såg på honom med en oroad blick. "Nej Ceru, det är inte ditt fel. Det är okej" hon tog några steg i mot honom, men stannade för att få besked om han lät henne komma nära, eller ifall han ville hålla det tidigare avståndet. "Alla gör vi misstag, jag borde ha lämnat när du sa åt mig" hon suckade tyst, lät tungan blöta nosen och satte sig ner.

"Ja", andades han djupt, stirrande ut över havets nyfunna brusande. "Men jag gör för många. Jag väntar fortfarande på den dag jag gör någonting rätt, och jag har väntat länge. Den tycks inte vilja komma. Vad är meningen men allt, om allt jag tar för mig slutar i kaos? Är det inte vad som hänt?" Käkarna spändes en aning då han noterade att hon kommit närmare, men flyttade inte på sig. Vingarna, som pressats krampaktigt mot kroppen, läts slappna av en aning tillsammans med resten av kroppens muskler. Att andas, det var vad han behövde göra. Andas, leva. Så småningom skulle smärtan gå över. Så småningom skulle han glömma. Så småningom skulle hjärtat sluta svida. Det var iallafall vad han hoppades. 
Kanske kunde Lawenya hjälpa honom att glömma. Ceruleans kropp darrade till i en rysning, då havsvindarna letade sig in under pälsen. Kanske kunde han hjälpa henne.

Lawenyas tog ett djupt andetag, lyssnade och nickade stilla. "Du måste att lära dig att se. Försöka. Ifall jag aldrig hade träffat dig ute i snö landskapet hade jag aldrig orkat med allt" hon tog två steg närmre Cerulean. Sedan blev allt stilla. Allt som hördes vad vågorna som slog i mot stranden och vinden som drog igenom skogen. Till hon bröt stillheten igen. "Inget kan bli värre, endast bättre" hennes röst svek hennes när hon uttalade de sista orden, det var just det hon önskade - att inget kunde bli värre.
Sedan la sig stillheten igen. Lawenyas blick färdades upp till skenet som dansade över himlavarvet. Hon hade aldrig sett något liknande, och kanske, kanske var det här sista gången som hon såg något så otroligt vackert.

Det var hennes mage som väckte henne ur sin beundran. Hungern gjorde sig medveten, men Lawenyas blick vandrade bort till Cerulean, hade han sagt något?

"Sätt inte din tillit till någon som inte förtjänar dig." 
Fakargens blick sjönk återigen ner mot tassarna, innan den fortsatte bort mot den rådjurslika honan. En lätt suck lämnade honom, innan han hörde hur det kurrade om hennes mage. Mitt i allt elände tedde det sig som ett vardagligt, upplättande ljud, och i Ceruleans ansikte syntes plötsligt ett svalt leende då han mötte hennes mjukt nötbruna blick. En kontrast mot hans tidigare utbrott, trots att han skämdes, någonting han inte riktigt kunde släppa. Det var ju inte hennes fel.
Det kurrande lätet tystnade, och hanvargens blick släppte varginnan och återigen sneglade upp mot himlen. Den fortsatte i sin vilda dans, skiftande i kulörer av grönt i alla dess tänkbara nyanser.
"Skönt att iallafall något verkar vara som det ska." Rösten var en aning torr då han slet blicken från skenet och backade undan från strandkanten, då en något större våg vällde upp och blötte hans tassar. "Gå och ät då."

"Sätt inte din tillit till någon som inte förtjänar dig." 
Lawenya närmade sig honom med lätta steg, beredd på att han skulle be om avstånd. Hon kunde inte låta bli att önska att få se honom lycklig. Att se hur ett leende spred på hans läppar. Hon hade inte sett det. Än. 
"Vem förtjänar min tillit då?" hon såg på honom, fann fortfarande inte orden som kunde vända på allt. I hennes ögon förtjänade ingen annan än Ceru hennes tillit, hon ville endast att han skulle inse det, hur mycket han faktiskt betydde för henne.

"Gå och ät då"
Lawenya stannade tre meter ifrån honom. "Jag kan göra det senare" till en början tänkte hon fråga ifall hon verkligen skulle stanna - men var för rädd på vad svaret kunde bli och försökte istället att tänka ut ett samtalsämne

"Tror du att det gröna betyder något?" hon nickade upp mot himlen. Hon hade inte tänkt på det tills nu. Kanske hade det en betydelse, något som hade med gudarna att göra.

"Senare", verkade bara vara ett svepskäl att stanna kvar. Cerulean kunde inte förstå varför, när han rullade med skuldrorna för att sträcka på vingfästets stelnade muskler. Förblev envetet tyst när hon talade om tillit. Det fanns ingenting han faktiskt visste säkert, förutom att förvirringen, den outgrundliga förundran, över det gröna var stark. Lawenya tog det på tal, nästan precis som han tänkte det. Det fanns faktiskt inget bra svar på hennes fråga.
"Jag vet inte", uttalade hanen långsamt efter en lätt suck, och vred öronen framåt vartefter blicken klättrade upp mot den stjärnbeströdda himlen. De dansande bågarna i jadegrönt svepte vild över himlavalvet, men fakargen förmådde sig inte att skrämmas av det. Det var någonting nytt, och allt som var nytt kunde bara betyda nystart. På vad?
Det visste han inte.
Långsamt reste hanen sig upp, och ruskade sanden ur pälsen. vingarna vecklades ut och slog några korta, prövande slag. Fjädrarna ruggades upp under ett fåtal sekunder innan de slätades ut till en glänsande matta igen, varpå nacken rätades och blicken som hastigast höjdes mot himlen igen. Musklerna spändes per automatik, men så hejdade han sig.
"Ska du med?"

Laweya betraktade Ceruleans vingar med samma förundran som första gången de hade mötts. Hon betraktade varje centimeter av vingarna och kände hur lusten att flyga kom åter.

"Ska du med?"
Hon inte, hon kunde inte placera in orden och framställa ett svar för ens en lång tid efter att frågan hade blivit ställd. Vilket ledde till en långt tystnad.

"Ja" hennes glädje syntes inte i hennes kroppsspråk. Men hennes ögon - och röst - talade om något helt annat, total lycka. Knappt märkbart började hennes svans att röra sig i en stilla rytm, höger till vänster, från vänster till höger. "Men hur?" Lawenya sänkte huvudet en aning. Chansen fanns att hon var för tung för Cerulean att bära - dock så hade hon tappat massor av vikt de närmaste veckorna, och hon visste inte heller hur starka Ceruleans vingar var, eller inte var.

"Men hur?"
Lawenyas entusiasm över erbjudandet var översvallande i hennes nötbruna ögon då hon svarade. Cerulean himlade med ögonen, höll tillbaka en suck och kastade en kritisk blick mot hennes taniga kropp. Hade hon inte ätit ordentligt? Nog för att hon alltid varit smal, men nu var det extremt. Han var säker på att hennes midja skulle rymmas i tjockleken av ett kaninhål och benen var tunna som buskris. Hon kunde inte väga mycket, det var han säker på. Och vingarna svek aldrig. Nu när han kunde flyga igen och vinden var tillbaka så var det inga problem. Dessutom hade han sina krafter - han om någon hade haft tid att öva dem. Varje dag i lyan på Numoorislätten hade ägnats åt gedigen träning, för trots allt, var det det enda som kunde dra tillräckligt med koncentration för att få hans tankar att lätta ifrån vad han förlorat.
En plågad grimas skymtade i ansiktet, innan han ruskade lätt på huvudet för att få bort den och såg sedan på varginnan, med ansiktet återigen i en rätt intetsägande min. Ögonen smalnade av en aning, knappt så det kunde märkas, då han ryckte på skuldrorna.
"Det enda jag litar på här i världen är mina vingar." rösten var saklig, men en aning stel. Varje ord uttalades långsamt, som om det var en trög varg han talade till. Sedan knyckte huvudet till i en enkel gest mot ryggen, innan hukade en aning för att förenkla för henne. "Nästa stopp, mat."

"Okej.." Lawenya röde sig sakta mot honom, försökte räkna ut hur det skulle gå. Men det för blev tomt, hon hade aldrig trott att hon skulle få flyga efter att ha tagit form till ett rådjur istället för en fågel. Samtidigt som förväntningarna - och lyckan - fanns så kände hon hur osäkerheten steg när hon slutligen kravlade sig upp på hans rygg. Hon spände hela kroppen när hon försökte att hålla balansen, men det gjorde det endast värre. Hon tvingade sig själv att slappna av, att ta djupa andetag och tänka positiva tankar. Trots att det kändes som att hon skulle falla av när som helst så kände att hon fick lite mer kontroll över sin balans för att känna sig något säkrare.

"Redo" orden var knappt en viskning, men hon visste att ifall hon inte skulle följa med nu så skulle hon grundligt ångra och förbanna sig själv i framtiden. Så Lawenya gjorde sitt bästa för att hålla kvar det lilla lugnet hon hade och litade på att Cerulean skulle klara att bära henne.

[Ursäktar för mig seghet! Ceru is back <3]

På ett vis förvånade det honom att hon svalde förslaget så enkelt. Var hon inte höjdrädd? Å andra sidan var det kanske en dum idé över huvud taget. Nog för att Lawenya var spinkigare än det rådjur hon så starkt liknade, så var det ändå en ovan tyngd som pressade ner musklerna när han sänkt kroppen för att låta henne kravla sig upp. Benen darrade till då fakargen rätade på sig igen, och genast vecklade han ut vingarna från ryggen för att återfå jämvikten. Varginnans närhet fick det att bränna när deras kroppar rörde vid varandra, men inte på samma vis som när han fått äran att vidröra Blue. Inte alls.
Han skakade bryskt av sig tankarna.
"Redo blir du aldrig", och så lät han vinden få grepp om vingarna för att föra honom upp. Tassarna lättade från marken, och per automatik fann de den bästa vinkeln för att hålla upp de nya kilon som satts för vingarna att bära. De gyllene ögonen flackade för bråkdelen av en sekund över mot Lawenya, innan han med en enkel knyck på kroppen förde sig framåt. Det sved i muskelfästet innan vinden fick ordentligt tag om fjädrarna och han steg i höjd. De första hundra metrarna kändes det ovant och ostadigt att flyga med henne på ryggen - men lika snabbt hade han vant sig och fann sig i de annorlunda krängningarna som extrabagaget innebar. Ovanför dem böljade de grönröda ridåderna av färg som nyligen intagit sig på himlavalvet och färgade skogen under de båda i samma färger, sken upp vägen han valt ut. 
"Var har du varit efter.. Att jag lämnade dig?"