Dantalian vandrade över snöslätten i dess vrede. Stormen hade ännu bara börjat och snön virvlade kring hans stora tassar och den mörka pälsen slets med i vinden åt alla dess vilda riktningar. Han var det svarta fåret. Alla kunde se honom här ute, men han gömde sig inte. Han hade ingen anledning till det, stor och ståtlig som han var tog han sig fram med långa kliv. Kanske var det dags att ta nya tag i livet? Röra sig mer söder ut, ja för här var ju allt dödare än i glaciären kan tyckas. Han ruskade på huvudet då snön samlade sig i hans panna. Stegen riktades söder ut och han bestämde sig för att det var dags att återvända till Numoori, på riktigt. Han skulle åter igen finna delar av sitt förflutna, se tidigare liv i vit ögat. Han var redo. Inget kunde hindra honom. 

Mörkret föll fortare än kvickt och ganska snart var det inte längre till hans nackdel att han var "det svarta fåret" nej nu var det han som inte syntes. Endast de ljust blå glimrande ögonen kunde skymtas ibland där han smög fram i den djupa snön. Stormen hade lagt sig och kylan kröp närmre, som om de ville frysa ut honom. Men han frös inte, tack vare sin långa varma päls. Han uppskattade både isvarg och bergsvargs blodet en natt som denna, de hade gett honom alla förutsättningar i världen att klara sig vintertid vart som helst i landet. Ibland har man bara tur helt enkelt. Ett svagt flin spred sig i ansiktet på hanen och han fortsatte sina långa kliv söder ut. 

[Fenris]

Den turkosa blicken var tom då han tog sig över snöslätten. Han hade vandrat över bergen i ett sakta mak, tagit sig ut på den vita slätten och var nu i full färd med att pulsa mot den skog man kunde se skymta i fjärran. Här och var reste det sig något träd från Nordan, vars frökapsel en gång i tiden varit modig och sökt sig länge ut än alla de andra. Fenris tänkte inte på det, det enda som låg för hans ögon var målet. Målet med hela den här långa resan. Att ställa värden på sin ända.

När mörker hade lagt sig började han gå igen efter en kort stunds vila invid en enorm gran. Han var nära skogen nu men något drog honom ut på slätten igen. Det var en doft som hade jagat upp honom, den av varg. Han kände hur magen kurrade och ett svagt smil lade sig på de bleka läpparna då han började röra sig framåt. Mot doftens källa.


[korv]

Dantalian kunde inte känna doften av främlingen, men hans utmärkta mörkerseende och den ljusa gestalten av en varg kunde han tydligt se. Blänket från kristallerna fick honom genast att tänka på fadern. Hielo. Som han träffat så ytterst få gånger i sina valp år. Hans far var dock alldeles för unik till utseendet att det gick för intet. Denne liknade, men Talian mindes ganska snabbt också hans faders enorma siluett och denne var inte i närheten av hans storlek. Så han ruskade de udda tankarna åt sidan och fortsatte framåt. Denne var helt enkelt i hans riktning, i hans väg och skulle få lov att flytta på sig om denne inte ville råka illa ut. 

Han saktade in desto närmre främlingen han kom. De bleka ögonen kisade smått och den mörka pälsen dansade till i vinden. Denne var bekant. Utan att den andre ens öppnat käften ännu kunde Dantalian svära på att han träffat denna varg tidigare. Fast det var länge sedan. Han själv var den udda i familjeskaran, den som inte var den andre lik. Det ända han delade med några av syskonen var tecknet över ryggen och på öronen som kom från deras kära och välkända moder vid namn FrostCut. Det andra segillen kom ifrån fadern och faderns föräldrar sida. Färgen han bar kom från vrenblodet och pälsen från isvargarna. Man kunde egentligen inte helt se att han var en av dem. En avkomma till några av Numooris grymmaste vargar, men han var det och i hans sinne var han fortfarande värdig deras storhet de lämnat efter sig.

Snart fick han syn på en stor svart varg som rörde sig över vidderna. Vinden slet i den långa svarta pälsen och de bleka ögon glödde i mörker. Fenris stannade. Såg upp på det som han visste var..
”Copo?”
Fick han fram, tvekandes.
Var det brodern? Var det så att ödet av en nyck för dem samman i just samma sekund som de både beslutade sig för att återvända till landet. Var det så att ödet åter givit numoori en duo att lägga på minnet?



[Sorry för kort]

Dantalian kunde inte riktigt förstå att det var sant. Det hade inte varit en underlig känsla, nej nu när doften stod högt kring dem och månen lyste över den ljusa hanen som han kunde se. Förstå och veta vem det var. Det var Yukidaruma. Helt ofattbart egentligen, det var här de hade skiljts åt för så många år sedan. Det var här han hade kommit bort i snöstormen när FrostCut tagit dem från mötet med fadern för sista gången. Det var helt klart något av de mest eftersträvade stunder i hans liv. Föräldrarna spelade ingen större roll, då de aldrig givit honom något att glädjas åt i sitt liv förutom sina syskon. Eller rättare sagt sina bröder. 
- Ruma?
Hans stämma var mörk, ringrostig. Det märktes att han hade levt med de stumma i glaciären en långtid. Nu var han tillbaka och redo att visa sig för världen, visa den här fantastiska individen för alla. Att möta sin bror igen hade varit mer än vad han kunnat hoppas på. Han var så förändrad, så stor, men ändå den samma. Hade han haft några som helst aning om hur man uttrycker glädje hade en tår runnit ner från hans kind, men istället gick han fram den sista biten och ett kallt men upprymmt leende prydde de mörka läpparna. Uppskattning var det ända han utstrålade i sina kalla ögon. Brodern var här!

Ett rossligt skratt som närmsta kunde liknas vid en hostning lämnade honom och svansen slog ett ensamt slag bakom hans väldiga kropp.
"Det var sannerligen länge sedan.."
Sade han sedan och såg med en blick gnistrande av glädje mot den svarte hanen. Mot brodern. Även han hade varit gråtfärdig av lycka om han hade haft en normalt känsloliv, nu fick istället den tårformade kristallen på hans högra kind vikariera för känslorna. Han hade svårt att förstå att de åter möttes, det var en sådan slump att han närmast blev religiös. För kunde detta vara något annat än en nyck av gudarna.
Eller, nåväl, han ställde sig över allt vad gudar var.
Fenris var av en fåordig natur, en vana han lagt sig till med efter hans låga ensamhet. Han hade inte haft någon värdig, eller ens någon alls, att prata med så han hade vant sig vid tystnad. Troligen skulle det bli ändring på det nu, och han var villig att ta första steget i den utvecklingen.
"Jag går vid namnet Fenris numera"
Han log.

Dantalian nickade intygande. Länge sedan? Det var ju minst sagt en evighet sedan. Copo hade inte varit äldre än några år när han försvunnit. FrostCut hade inte letat speciellt länge, de starkaste överlever hade hennes motto varit genom livet. Han avskydde henne inte, han hade troligtvis gjort samma val. Hon valde att rädda resterande valpar istället för att rädda en. Han hade klarat sig bra så det fanns ingen att klandra. 
- Minst sagt. 
Svarade han med rosslig stämma. Han hade alltid varit "det svarta fåret" i syskon skaran, den som varit mest lik modern och fadern men samtidigt så annorlunda. Ruma, Dolencia, Tem och Avalache där emot var tydliga avkommor från fadern, några av dem bar moderns underligga färger. Som Tem och Dolencia. Copo där emot fick sin färg från Vrenerna från faderns sida, samtidigt som storleken, klorna och pälsen kom där ifrån. Tecknen och ögonen kom längre bak från moderns sida och så även de stora tassarna och de spelande musklerna under hans skinn. Han var minst sagt en vacker gåva till världen. 
- Fenris, min bror du kan kalla mig Dantalian. 
Hans mörka ansikte grinade likgiltigt tillbaka. De båda hade gått igenom förändringar i livet som krävde nya namn. Den äldste i famlijen vid glaciären hade döpt om honom till Dantalian. En demon från förr, mäktig och stark. Han hade varit stolt över att få ett nytt namn bland vänner. Den långa svart grå pälsen kring hans bringa for med vinden. Han undrade vad som hände, efter hans försvinnande.
- Vad hände efter snöstormen?

Fenris såg på sin broder o plötsligt låg det ro i hans blick. Det väldiga vita hanen hade mycket mer att uppnå med sitt liv men just nu, för denna sekund, var det tillräckligt. Snart skulle diskussionen åter hetta upp honom till att skapa nya framtidsplaner men för stunden var han tillfreds. Han hade sin bror, något han inte ens kunnat drömma om när han begav sig in från glaciären.
Dantalian.
Det var ett värdigt namn. Det var ett vackert namn. Han log.
"Dantalian"
Han var tvungen att smaka på det. Kanske främst för att få in vanan att faktiskt prata. Han hade tänkt mycket under sina år på glaciären, det fanns inte mycket annat att göra där än att tänka och överleva. Men stämbanden hade han inte övat särskilt mycket. Något som lett till att han redan i så ung ålder hade en hes stämma som en människa som rökt o druckit whisky hela livet (en liknelse han själv givetvis inte förstod sig på).
Han kommenterade inte vad han tyckte om namnet. Lite värdighet hade han nog kvar o fanns det något ointressantare att tala om än om namn var bra namn eller icke? Visst var han för en sekund nyfiken på hur Copo fått sitt nya vackra namn, men den nyfikenheten sköljdes bort som ett tassavtryck på stranden då brodern ställde en fråga. Han spetsade öronen och det ena strök lätt emot den sneda kronan av kristaller. En känsla han inte lade märke till då han blivit så otroligt van vid det genom åren.
Han suckade.
"Ja du, flocken stod i spillror - inte för att jag hade mycket insyn i det då för tiden - och mor var väl sitt vanliga jag. Det var inte mycket fokus på oss. Jag gav mig av så fort jag var gammal nog. Jag lärde mig jaga ordentligt och sen stack jag.."
Han visste inte vad han skulle säga. Det kändes så avlägset, som ett helt annat liv eller nästan som en fantasi. Han mindes iallafall att han inte kommit bort likt Dantalian, han hade dragit.
Han ville fråga, apropå att jaga, hur hanen överlevt. Det var en ruskig stor de råkat ut för och han hade själv varit övertygad om att (den om än starke o lite galna) brodern miss sitt liv.
"Vad hände dig?"

Dantalian var idel att höra det hela som hänt sedan han varit "borta" helt ärligt hade han växt upp under helt andra förutsättningar än syskonen. Han hade alltid varit lite smått galen och reagerade väldigt olikt de normala. Kanske för att han är och alltid varit psykopat. Perfekt enligt han själv. Talför, impulsiv, kontrollerande, manipulativ och ja listan är tillräckligt lång för att inte skrivas. Till skillnad från "onda" vargar som ofta drivs av ett mål, att utplåna, döda "goda" eller något liknande saknade Dantalian förmågan att planera långsiktigt, han stävade inte efter något utan lever efter vad dagen har att erbjuda. Han har kortsiktiga mål och lever ut efter dem, på ett kontrollerat sätt och för sig smidigt fram bland normerna utan att bli upptäckt som den störda jävel han är. Han hade vuxit upp med strikta regler och lärt sig förmågan att kontrollera de flesta känsloimpulserna, lärt sig känna igen när de kommer och det var en förmåga han värderar högt.

- Jag hittades av en Elder som det kallades hos oss. Denne tog med mig till en klan som levde i glaciären. Där har jag studerat språk, stridsteknik, överlevnad i alla möjliga former. Ingen är släkt, de delar kunskap fritt och lever strikt. Utan mål.
Sa han med mörk röst. Han skämdes inte, han var stolt över att ha fått lära sig allt från de kunniga. Att få lära sig slåss av en äkta svartvarg hade varit en ära, kanske hade hon varit den sista i sitt slag? Han visste inte men nog fanns det inte många kvar. Han hade fått lära sig Cazari bland annat och flera andra språk då det var enkelt för honom. Mycket hade fallit naturligt för honom vilket hade givit de alla mycket motivation att utveckla alla hans egenskaper. När han inte längre hade något att lära hos dem, bad de honom gå. Att han hade andra ting att uträtta i livet än att stanna där, hos dem. Han hade aldrig förstått vad de rabblat om, men han hade gjort som de sagt. Utan sorg, ånger eller skuldkänslor över att ha lämnat dem utan att ha givit något tillbaka. 
- Nu är jag här.

Ett brett leende bredde ut sig på hans läppar. Åh. Så brodern var redan invigd i the ways of the pack så att säga. Han lyssnade noga och lade varje detalj på minnet. Det hettade inom honom av tanken. De fanns redan de som honom, och han skulle föra in traditionen i inlandet. Det enda han inte höll med om var den lilla avgörande detaljen om att inte ha något mål. Fenris hade ett mål. Ett oh så stort mål. Men det var inte det som hos många andra vargar, att besegra en fiende, att sätta sitt namn på kartan, nej han ville blott förändra den här världen från grunden. Utan att nödvändigtvis ta på sig äran för det.
"Det låter intressant"
Sade han och borrade in blicken djupt i sin broders kalla ögon.
"Bror, vad vill ni ha ut av den här världen? Har ni något mål att uppnå?"

Mycket intressant. Hah, nej inte direkt. Hans liv var allt annat än intressant, snarare tråkigt. Kontrollbehovet styrde allt för hårt över honom och hans djuriska instinkter. Samtidigt som hans någorlunda dåliga impulskontroll gjorde många saker jobbiga för honom. Det var något ingen visste om där emot, han hade enkelt för att dölja saker från främlingar. Han spelade den varelse han såg ut att vara. Ond, elak, kall, det var enkelt eftersom han inte hade några åsikter eller känslor kring något sådant alls. Kanske vore det bäst att spela även för brodern? 
- Inget av vikt att nämna, mål existerar endast i den enkla varelsens liv. 
Sa han med kall stämma. Kanske sårade det brodern, kanske inte. Det spelade honom ingen roll, men denne bad om hans åsikt och han hade inga problem med att säga som han tyckte, istället för att ge brodern det svar han ville ha. Som han i vanliga fall brukar göra. Det kanske skulle bli en vana att vara ärlig? Visa den twistade sidan lite mer? Det kunde trotts allt vara roligt. Fast kanske inte med alla. Troligtvis inte. Ett svagt flin tonade upp sig i det annars väldigt kalla och stela ansiktet. Han ville se broderns reaktion.

Den vita tandrasen blixtrade emot brodern då han hörde hans svar. Inte hade han gissat att hans första möte skulle bli ett såhär roande.
"Oh ja, men jag är en simpel varelse. Och jag har ett simpelt mål, primitivism."
Han visste inte om han skulle ta den långa ramsan eller bara förhorta det hela för brodern. Eftersom hanen inte verkade ha något större intresse i framtidsplaner gissade Fenris att en lång utläggning skulle tråka ut eller rent utav förarga honom. Han smackade tyst för sig själv och lät tunga fukta den snövita nosen. 
"Jag vill helt enkelt ha ett enkelt land där vargar lever efter sig själva o sin personliga viljor, där alla större samhällen är historia o där jämlikhet råder. Där gott och ont inte är ramar längre utan blott personlighetsdrag. Där sådana som du och jag kan leva som de kungar vi är."
Det glittrade i hans turkosa ögon när han talade, att drömma om denna framtid gjorde honom lyrisk. Och det bästa var att han i sitt egna storhetsvansinne inte kunde tänka sig att det inte skulle ske. De skulle få leva i denna värld efter revolutionen. De skulle få uppleva hur det var att leva helt fritt.
Det fanns många ramsor för att beskriva det han ville ha, men den bästa kanske var att alla skulle ha bestämmanderätt över sig själva, utan att ta sig rätten över andra. Inga hierarkier i flockar. Inga samhällsordningar. Inga gudar. Men där han och hans följare skulle ses som de nya gudarna, grundarna av den här världen, och där de skulle få leva fullt fritt som de inofficiella härskare de var. Där de skulle slippa allt ansvar som annars hörde makten till, då alla andra vargar gemensamt skulle dela på ansvaret för världen.
De skulle skapa sig många fiender med denna plan. Många ville ha kontroll. Många ville ha härskare och gudar. Men de skulle få världen att förstå. Egentligen var det bara att övertyga alla som inte hade makt som krävdes. Resten skulle falla när de inte längre hade tjänare. De grävde sina egna gravar.

Dantalian höll de svarta blå markerade öronen spetsade emot hanen, mot brodern. De var verkligen varandras motsatser, svart och vitt. Frågan var om Dantalian fortfarande var det svarta fåret i kullskaran. De alla var nog lika "twisted" numer så att säga så det gick nog inte att skilja på dem längre. På sitt egna sätt var de nog alla lite galna. 
- Det lät som ett långsiktigt mål. 
Kommenterade han endast, som om han påpekade att det var något som skulle ta väldigt långtid. Fast visst han hade inget bättre för sig, brodern skulle även inse själv att Dantalian inte skulle vara med och hjälpa till 24/7. Men nog kunde han ställa upp då deras vägar flätades samman. 
- Så vad är du på för steg just nu? Hitta lika sinnade?
Sa han sedan och de kalla outgrundliga ögonen stirrade rakt in i broderns. Han undrade egentligen hur detaljerna såg ut, det var det som var spännande, hur brodern faktiskt tänkt kring alla aspekter och sånt som kunde ske på vägen. Men något sa honom att brodern var mer av en stor drömmare och skulle ta detaljerna på vägen än att ha tänkt på dem nu.

Han hummade bara till svar på hanens första ord. Ja, det var en lång väg som låg framför dem, många delmål. Han hade redan en bild av hur det skulle gå till, men det var i väldigt stora drag. Detaljerna kunde enbart erbjudas av de vargar han mötte. De som valde att ansluta sig till honom.
"Jag måste börja skapa ett nätverk, både av de som vill driva kampen o de som kan leva passiva o vänta in rätt tid. De som bara kommer ge med sig när tiden kommer."
Han talade med säkerhet i rösten. Detta var vad han lagt över tio år av tystnad att fundera på. Kanske hade åren på glaciären gjort honom till en än mer rubbad person. Kanske hade den kalla luften o den stjärnrika natten trängt sig in i hans själ och befläckat den med mörker och drömmar. Han var en drömmar, även om han inte ville kalla sig själv just det. Snarare en visionär. En anarkistisk förkämpe.
Och antingen skulle han få leva efter revolutionen eller dö och bli en martyr. Det fanns inte en chans att han skulle vika sig, ge upp. Detta var meningen i hans liv nu, det enda syftet till att han återvänt.

- You know I will always help you brother.
Sa han bara med djup stämma. Det fanns ingen tvekan i hans röst. Troligtvis skulle Dantalian göra många konstiga saker genom åren. Gå med i en flock, förråda en annan och alltid ha sin brors rygg under tiden. Han följde konstiga nycker och flocklivet är inget för honom, men fann han något intressant där just då skulle han inte tveka att gå med i en för att få som han vill. Egentligen den ultimata spionen som enkelt vänder kappan efter vinden. Den kungliga spelpjäsen. 
- Just tell me what and when. I will fix it. 
Sa han och flinade svagt. Eller så kanske han skulle sabba det, det berodde lite på humör. Han gjorde sällan något till 100% för någon annans skull, vann han inget på det såg han till att han åtminstone fick ut något roligt ur det. Vare sig det skulle gynna brodern eller ej. Man skulle kanske inte kalla honom för den mest hjälpsamma helt enkelt. Men nog är han brodern lojal och trogen. Så länge han får göra vad han vill under tiden.

Febris log mot sin bror. Något sade honom att brodern skulle vara en tillgång, en tillgång som var omöjlig att kontrollera men lik väl en tillgång. Och att ha en broder med sig genom striderna var aldrig fel. Och Fenris skulle vara Dantalian lika trogen, vad som än behövdes skulle han finnas där - lösa det på sitt sätt men enda med intentionen att hjälpa. De skulle ha varandras rygg, och det var en extremt skön känsla. Han bugade sig lätt för hanen.
"Until kingdom come"
Sade han och leendet blev till ett flin.


[AVSLUTAT]