(PP.ar lite Wami om det är okej annars ändrar jag ^^)

Hösten hade kommit med sin närvaro, vissa dagar blåste det så mycket och regnade så man trodde att det aldrig skulle ta slut. Andra dagar var det vindstilla och så varmt så det kändes som sommaren var tillbaka igen. Ja men träden och områdena visade dock att hösten nalkades och vintern snart skulle vara här igen.


En stor grå varghane stod vid talarstenen på samlingsplatsen en bit bort från lyorna. Hans gyllenbruna öga ser sig omkring runt områdena och log lite för sig själv. Flocken hade vuxit rejält efter det första mötet och han var stolt över alla. Det kändes som de var en enda stor familj och även valparna hade vuxit sig stora och skulle snart upptäcka Numoori och säkert vandra sina egna vägar. men de var alltid välkomna hit. Han trivdes jättebra, visst saknade han att vandra runt i Numoori, men han skulle säkert få tiden till det också.

Öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka och han känner genast av två närvaron i närheten av lyorna. han drog lite på munnen och skakar smått på huvudet så den långa gråa luggen dansar. - Ni är tidiga, mötet har inte börjat än. säger han med en vänlig röst och riktar sin blick mot en gråsvart tik med eldröd lugg och en gyllenefärgad valp med eldröd man och lugg. Hans mor och lillasyster. De båda böjer sina huvuden i en respektfull gest mot honom och han böjer sitt huvud tillbaka mot dem. Han undrande hur de mådde? men de ser båda ut att kommit till ro och verkar trivas här.

Den gråa vargen stannar upp intill stenen och vänder på huvudet. Han ser på den svarta tiken bredvid sin sida, den tiken som han älskar mer än något annat i världen. Hon han vill dela resten av livet med. Hans känslor för henne växer sig bara starkare. Om det ens är möjligt. Han ger henne en mjuk buff på kinden med sin nos.
På den senaste tiden hade han lagt märke att hans älskade verkade rastlöst och de hade pratat ut och han förstod henne, han gjorde allt för hon skulle vara lycklig. och han blev olycklig när hon var olycklig. Han skulle alltid finnas där för henne vad som än händer. - Jag älskar dig för alltid och för evigt min älskade vackra Wami viskar han ömt i hennes öra.

Sedan kliver han upp på stenen. Han ser på Wami igen. Vänder sedan upp nosen mot himlen och ett yl letar sig fram ur strupen. En kallelse. Eller kanske snarare en inbjudan. Flocken behöver samlas. Det finns saker att diskutera.

[FÖR ALLA FLOCKMEDLEMMAR!!! KOM KOM ;)]

Chay svepte fram över marken. Likt en insvetsad vana nalkades samlingsplatsen. Han hade blivit kallad, och lydde kallelsen så som det blivit intryckt i honom sedan valpben. 
Väl framme svepte han svansen kring benen och slog sid ned på behörigt avstånd från talarstenen. Gröna ögon sneglade från skuggan på de som redan anlänt. Ena örat klippte, men annars var kroppen och ansiktet avskalat från känslor i övrigt. 
Han hade omedvetet funnit en lam skugga, något han upptäckte när ögonen åter synade omgivningen i en nervös vana. 
Inte ett av de mest uppenbara tixen, inte för någon som inte vuxit upp som han hade - de hade - men det hade blivit en reflex att ständigt leta flyktvägar. 
På senaste tiden hade han börjat slappna av. Han hade känt sig.. säker. 
Om han nu någonsin skulle vara det igen. 
Ett vagt leende kastades mot Wami, men inga ord yttrades.