Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den gråa stora hanen gick med långa kliv i den stora skogen, hans ena öra topp är avslitet och tre ärr löpte över det vänstra ögat som han även är blind på. Han ser sig omkring i den stora skogen, den som är han och Wamis flocks territorium

hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hans lyssnade efter ovanliga ljud i flocken, men också fåglarnas sång. han slickar sig om nosen och går vidare.

Han kommer fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, han stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

Mivria hade denna dagen vandrat längre bort än hon brukade från hennes träd hon hade som hem i skogen. Hon hade vandra djupare in i de delar som väckte många minnen av hennes tidigare liv, innan hon hade blivit en del av Qu. Nu var det som att hon hade återvänt hem, och återförenades med den hon en gång var, och kanske kunde ha blivit. Och det var egentligen bara fina minnen hon hade. Hon fick så mycket värme, inom sig, och det om något behövde hon nu.

men det var ett speciellt skäl till att hon hade vandrat just hitåt idag. En energi av en varg. Det var inget ovanligt för Mivria, med åldern och erfarenhet så kände hon av mycket energier omkring henne, såklart ännu mer i månsken, och oftast så var det bara som en viskning i vinden, eller som när man får upp spåret av en varg i sin nos, men för Mivria så kände hon det först med energierna. Var det en okänd varg, så var energin väldigt diffus, men den här kändes som.. Bekant. Hon var ändå rätt säker på att det var en varg hon inte hade träffat tidigare, för de energierna kände hon igen. Men det här var mer som att energin bar med sig spår av energiminnen som hade betydelse för henne. Hon kunde inte urskilja vad, men hon reagerade nog för att känna att hon ville undersöka saken. Kanske var det oviktigt. Kanske var det viktigt.

Hur som helst så gjorde promenaden henne gott, och den gamla sagolika skogen hade en lugnande och behaglig effekt på henne. Att utforska nya delar, eller delar hon inte befunnit sig i sen valpben, det gjorde henne lycklig.

Snart hörde hon ljudet av vatten, och när hon passerade ett av de enorma träden så såg hon snart en öppning mellan träden som avslöjade ett vattendrag, och där framme stod han, vargen hon hade känt av. Hon stod stilla och betraktade honom i tystnad en stund, ville låta honom upptäcka henne.

Hon visste såklart inte vem det var. Men känslan av något, bekant, som från gamla minnen, var starkare och tydligare nu. Och det gjorde den gamla vargen väldigt nyfiken.

han dricker klart och höjer huvudet en aning och ser sig omkring, öronen rörde sig och han såg i ögonvrån hur det prasslade i buskarna och han blir genast på helspänd, men ett rådjur hoppar ut ur buskarna och stannar upp och för någon sekund fast det kändes som flera minuter så stirrar den gråa vargen men det långa gråa luggen och enda ögat och rådjuret på varandra innan djuret vänder snabbt om och försvinner in bland andra buskar.

han suckar en aning och ruskar lite på huvudet, han var inte på humör att jaga just nu, dessutom patrullerande han och han tänkte inte låta något distrahera honom. Trodde han ja,han vänder sig om och lämnar bäcken med stora smidiga steg när hans nos uppfattar en doft i närheten, väldigt nära och han stelnar till och ser sig omkring, efter ägaren till doften.

Tar några steg framåt och vädrar i luften igen och klipper smått med öronen - Kom fram, jag tänker inte skada dig. säger han men en vänlig röst. Hans sinnen är dock på helspänd för man kunde ju aldrig veta vad det var för någon man kunde möta och på vilket humör främlingen hade.

Mivria klev nu fram, och man kunde ana ett leende i hennes ärrade ansikte. Hennes åldrade mörka stämma kunde höras.

"Inte trodde jag nog att du skulle skada mig, men det är klart att det alltid är trevligare med en bekräftelse på att det är en godsinnad varg man mött."

Hon stannade till framför honom. Vargen var märkbart större än en äldre honan, men Mivria hade aldrig förlorat sin stolta hållning.

Hon studerade diskret hans bekanta ansiktsdrag innan hon bugade lätt och hälsade: "Jag är Mivria, men säg mig nu vem ni är. Jag vet att vi inte har träffats tidigare, men det är något väldigt bekant med er."

Han spetsar öronen en aning, hans friska gyllenbruna öga möter den ärrade svarta tikens blick. Han log ett varmt leende mot henne. - Det har du rätt i min vän.


Även om han är större än hon själv så har hon en stolt hållning, Och hennes ärrade ansikte och kropp tydde på att hon måste ha varit med om mycket. Han granskade henne diskret, för att inte förolämpa henne eller verka respektlös.

När tiken som presenterar sig som Mivria, så klipper han lätt med öronen, och bugar sig lätt tillbaka, - Väll mött Mivria, Jag är Lihai, ledare för Trinity.

Han ser undrande på henne, bekant? Nej de hade itne träffas förut, men ändå. Något med Mivria kändes som de kände varandra på något sätt. - Jag känner också att det är något väldigt bekant med er också Mivria. Men jag kan inte komma på vad det är.

Han funderar en kort stund innan han öppnar munnen igen och fortsätter: - Du kanske har stött på eller känner någon av mina föräldrar? Visserligen var hans far död och han mindes vad hans mor hade berättat om honom. Men man kan inte dvälja i det förflutna.

Hon skrockade lite.
"Det är mycket möjligt att jag har det, jag har mött så många vargar på mina vandringar. Som gammal flockledare är det oundvikligt att inte ha kontakt med andra vargar. Vad är deras namn?"


"Jag hoppas också att ni inte har något emot att jag rör mig i dessa skogar. Det är mina hemmarker. Jag önskar bara att få vistas här i lugn och ro, njuta av ett liv långt ifrån krig och smärta. Jag kommer inte att störa er." Det nästan glimtade till lite busigt i henne, som om hon vore en ungvarg som skulle hitta på hyss.