Alexia och Baraz gick tysta bredvid varandra när de bar Alexias kropp till revirets mitt. Hon hade tänkt hålla ett flockmöte under de närmaste dagarna, det vara bra synd att det skulle ske av en sådan här anledning. Aisu hade egentligen haft svårt för Alexia, men nu när hon såg den lilla tikens livlösa kropp i Baraz käftar så ångrade hon att hon inte hade ansträngt sig mer för att lära känna henne. Även om det kändes konstigt att ta med kroppen till reviret igen så var det inte mer än rätt. Hon förtjänade en minnescermoni, och resten av flocken behövde ta del av vad som hänt.

"Lägg ner henne här", sa hon till Baraz när de kommer till mitten av reviret. Baraz lade varsamt ner henne på marken och backade sedan undan. Aisu såg på den lilla kroppen en liten stund, innan hon lyfte huvudet mot himlen och lät ett kort yl eka ut över reviret. Det var inte det vanliga ylet för att samla flocken, nej, detta var fyllt med desto mer sorg. Detta var flockens allra första dödsfall, och hon undrade hur de yngre förmågorna i flocken skulle ta det hela. Alexia hade visserligen varit lite av en enstöring, men hon hade ändå varit en del av flocken och någon som man då och då såg flyga förbi över träden.
När ylet till slut dog ut satte sig Aisu ner framför den stilla kroppen och inväntade flocken. Baraz satte sig ner en liten bit ifrån henne med blicken fäst på Alexia. Han hade inte sagt någonting under hela tiden, och Aisu undrade vad som egentligen försiggick i hans huvud.
Aisus egna tankar gick på högvarv för tillfället. Allt bara tycktes snurra och hon visste varken ut eller in. Hon funderade på vad hon skulle säga, samtidigt som hon försökte hålla koll på den vanliga flockuppdateringen till medlemmarna som hon också behövde säga. Allt var bara ett virrvarr och hon beslöt sig till slut för att bara putta alla tankar åt sidan så länge. Det fick bli som det blev.

Med lätta steg tog drakargens tassar henne fram över den grönskande terrängen. Hon hade uppfattat ett ylande, en kallelse, men det hade också funnits något mer i det som hon inte riktigt förstått sig på. Något nedstämt. Trots detta så fortsatte hon framåt med samma glada humör som innan. Vad det än var så hade hon förmodligen ingen förmåga till att göra det bättre, om det nu inte var någon som behövde bada - då kunde hon hjälpa!
Efter en stunds vandrande nådde hon fram till platsen där kallelsen ägt rum, och där stod Aisu tillsammans med den där stora som hon inte uppfattat namnet på. När Aisu hade presenterat henne för honom så hade tankarna vandrat iväg och hon hade helt missat vad som sagt. Men! Hade hon tur nu så skulle någon nämna det medans hon lyssnade.
"Hallåååå!" Jenova gav dem varsin blick och satt sig platt ner på marken med en lätt duns. Dom såg så där inte glad ut, som om det var något fel. Den röda blicken svävade kvickt ut över området när den fastnade vid något på marken som bröt mossans mörka färg. Vitt, lila och turkost.
Ah. Den där lilla vargen. Vad gjorde hon där? Sov hon, eller?

Huvudet på den minimala vargen flög upp från marken, där han mellan tassarna hade en nyfångad ödla. Ett ljud flödade mellan grenarna i Döda skogen, över reviret. En kallning, men det var ingen kallning till någonting bra. Det var uppenbart, då den klara klangen ägde en underton av.. sorg? Det var inte en ylning som endast kallelse. Där var något annat.
  Nibber reste sig upp, och den halvätna ödlan var snart glömd. Han höjde nosen och lät ett liknande ljud stiga ur strupen, om än den var en ylning som inte lät som de flestas. Hans var något ljusare, lite som en valps fast samtidigt inte riktigt. Ljudet var starkt och samtidigt lätt sprakande, som man kunde föreställa sig en insekts egendomliga läten av fladdrande vingar och spelande syrsor. Han svarade ledaren, snodde runt och satte av genom skogen. Tycha var inte med honom den här gången, hon skulle nog kunna ta sig dit tillsammans med någon annan. 
  Det dröjde en stund innan Wapun hunnit fram till de andra, men redan innan spred sig en lätt obehagskänsla genom honom. Aisu befann sig där i mitten, med ett livlöst knyte vid tassarna. En varg, från flocken. Han mindes först inte hennes namn, annat än från den korta presentation han fått sig tillägnad.. Alexia?
  Långsamt rörde sig den ensamma individen framåt, tyst och med huvudet i nivå med skuldrorna, innan han stannade i närheten. Iakttog, och såg sig om efter Tycha.

Lekfulla morrningar lämnade Elphabas strupe då hon brottade omkull brodern. Hon nafsade honom över halsen innan hon flyttade på sig.
    "Vann igen." sade hon med ett flin innan hon slickade honom i ansiktet.
Deras lek avbröts av en kallelse. Aisu kallade dem till sig och oroligheten blev med ens uppenbar i ungtikens ansikte.
    "Nåt är fel."
Hon nickade åt Leviathans ord. Det låg någonting djupare i kallelsen än endast ett möte: någonting hade hänt. Hon höjde nosen mot skyn och svarade med sitt eget yl innan de båda syskonen rörde sig mot modern.

När de närmade sig saktade hon in till trav. Oförstående såg hon på Aisu innan någon litet, vitt och illa tilltufsad fångade hennes uppmärksamhet. Elphaba stannade abrupt upp. Bestört kände hon igen det vita som Alexia, och instinktivt visste hon att den äldre om än mycket mindre tiken inte längre var vid livet. Långsamt satte hon återigen tassarna i rörelse. Hon kände kanske inte silannin speciellt väl (var det ens någon i flocken som gjorde det?), men hon hade funnits där hela hennes liv. Att plötsligt se henne ligga där livlös var ett hårdare slag än hon hade kunnat ana.
    Hon satte sig ner intill Aisu och tryckte sitt huvud mot hennes hals av både sorg och tröst. Visst hade hon längtat till nästa flockmöte, men det var inte såhär hon hade hoppats på att det skulle börja.

[Lite PP av Levi, hoppas det var lugnt c:]

Öronen spetsades när hon hörde ylet. Hon hade hört ett sånt yl tidigare men från en annan stämma. Sorgen i kallelsen fick en kall hand att krama åt om hennes inre. Hon ville inte gå, ville låtsas som om hon inte hört kallelsen och bara fortsätta vandra längs revirgränsen, men hon visste att man inte fick ignorera en kallelse från alfan. I en rask trav satte hon av mot kallelsen, öronen var nu vinklade en aning bakåt.

Det hade bara gått någon dag sedan hon gått med i flocken och hon hade hållit sig undran från resten av flocken... Faktiskt hade hon bara pratat med Aisu... Men hon hade varit nöjd med det, att själv gå runt och bekanta sig med reviret. Nu var hon dock tvungen att närma sig resten.

Hon kunde mellan dimman och träden urskilja de svarta skepnaderna av flockmedlemmarna. Stegen blev långsammare när hon närmade sig. Hon gick runt och ställde sig i den största luckan, precis utanför den cirkeln som bildats. Eftersom hon inte hade någon uppfattning om hur många dem var visste hon inte om hon var sist eller inte.
Hennes röda blick fastnade på det lilla vita byltet framför Aisu. Det kallnade åter inom henne. Byltet var så litet att det kunde misstas för en valp... en uppenbart död valp.

Jenova var den första att vara på plats. Därefter kom både Nibber och Aisus barn. Han gav dem alla ett litet leende och följde dottern med blicken när hon kom fram till henne. Leviathan höll sig en bit bort och studerade Alexia under tystnad. Sedan kom Tezuka, och slutligen även Erakan och Uriko. Bra, då var alla samlade. Hon såg ut över den lilla skaran av vargar, och sedan på Alexias stilla kropp.
"Precis vid våra revirgränser stötte Alexia på en björn", Aisu tystnade en kort stund innan hon fortsatte. "...och hon klarade sig inte..."
Hon vände blicken till Baraz och suckade tungt.
"Vi tar en tyst minut för Alexia", sade hon sedan och såg runt på flockmedlemmarna. Därefter slöt hon ögonen och förväntade sig att resten av flocken skulle följa hennes exempel. Under hela minuten rörde inte Aisu en muskel och andades knappt. Hon undrade hur de yngre förmågorna tog det hela, de hade troligtvis inte samma syn på döden som vuxna ofta hade.
Aisu öppnade långsamt ögonen och såg mot Uriko.
"Uriko, er eld", sade hon och nickade mot Alexias kropp. Uriko förstod vad hon menade och gick långsamt fram till Alexia. Han placerade en tassen på den lilla kroppen och eld blossade upp runt hans tass. Han drog bort den och backade lite samtidigt som elden spred sig på hennes kropp.
Aisu lyfte huvudet mot himlen och lät ett långt, utrdaget yl lämna hennes strupe. Uriko stämde snart in och fick sällskap av Leviathan.

Hennes gula blick var fäst på det lilla vita byltet på marken då hon lyssnade på moderns ord. En björn. Ännu en anledning till att ogilla skogen. Elphaba såg på modern då hon slöt sina ögon och gjorde det samma. Aldrig förut hade en minut gått så otroligt långsamt. Då den äntligen passerat såg hon på den lilla tiken igen. Det kändes konstigt att veta att hon aldrig mer skulle höra hennes röst eller känna hennes doft. Aldrig mer höra hennes dryga kommentarer. Att sitta och se på ett lik kändes väldigt olustigt.
    "Uriko, er eld."
Hon såg först på Aisu och sedan den grå hannen när han lade tassen över flocksystern. Om det var någonting hon inte var beredd på var det hur illa bränd päls egentligen luktade. Ungvargen rynkade äcklat på nosen, men försökte att släta ut det skrynkliga ansiktet. För Alexias skull. Hon tog blicken från den brinnande silannin. Hade det känts underligt att se henne ligga livlös vid hennes tassar kändes det ännu konstigare att se henne brinna. Att höra hur det sprakade om henne. Och stanken. Päls och bränt kött. Elphaba gav ifrån sig ett kvävt läte. Det hon ätit under dagen hotade med att komma upp igen. Då modern sjöng ut för Alexia stämde de andra in. Elphaba svalde hårt innan även hon stämde in.

Lukten av bränt kött steg snart i luften i takt med röken som virvlade upp mot skyn. Hans ansikte såg tomt på när Alexias lilla, färgglada kropp förvandlades till ett flammande inferno, hur hennes päls blev till aska. Den tysta minuten hade känts som en evighet, för det här var död. Kontrasten var stark, livet och döden. Det var här de möttes.
  Blicken vandrade långsamt bort mot de andra, i långsam rörelse över deras ansikten. Uttrycken var blandade. Där var sorg, där var tomhet. Elphaba gav ifrån sig ett halvkvävt läte, väldigt likt det läte då magen var på väg att tömma innehållet. Tycha fanns där, en bit bort. Nibber rörde sig runt de andra mot den valpen, om än hon snart inte kunde kallas för valp längre. Om ett tag skulle hon vara ungvarg, inte valp. Hon växte som ogräs, och var mycket större än honom vidd det här laget.
  Wapun stannade intill hennes sida, lutade sig lätt mot hennes lurviga päls. Det här var livet, och det här var döden. Tillsammans stämde flockvargarna upp i sång.

Erakan sprang. 
Den eviga dimman klängde på allt som reste sig mot skyarna, och han kände den fuktiga kylan försöka göra samma sak på honom med. Han hade levt för länge i isande klimat för att störas av det, och kallat denna skog för hem tillräckligt många månvarv för att störa sig på dimmans intrång.
Labbarna dundrade mot marken. Pulsen ekade i öronen i takt till de stigande klagosångerna. 
Han hade varit långt borta, nästan för långt borta, när det första ylet nådde hans magiskt förstärka hörsel. 
Aisus yl, toner beklädda i sorg.
Andra minnen blixtrade framför hans inre syn. Minnen från hans valptid med haglande is och slitande vindar. 
En bristande glaciäris.
Systerns fall, och stormens antågande. 
De hade lämnat henne på sprickans botten, fortfarande levande men utom räckhåll.
De hade inte ylat avsked för hennes själ förrens stormen lagt sig några dagar senare, och stämmorna jagade honom fortfarande ibland i drömmarna. 
Erakan närmade sig platsen. Han var tillräckligt nära för att känna doften av brinnande kött, men stanken bekom honom inte. 
Hanen drevs på av det nästan ohörbara kvidande som hans hörsel inte egentligen borde ha kunnat uppfatta, och i takt till att fler bekanta ylanden stämde upp i sång översköldes han av både lättnad och förvirring. 
Lättnad för att det inte var Elphabas kropp som man ylade för, och förvirring för att han inte kunde komma på vem det var som saknades. 

Erakan saktade in i ett trav, och blicken sökte genast upp Aisu när skaran med vargar uppenbarade sig. 
Alexia. 
Den vita fällens avsaknad gick inte att ta miste på, och storleken på kroppen stämde överens med slutsatsen. När hanen anslöt sig till skaran från det håll han kommit stämde även han upp i ett yl. Det vajade i tonerna, ostämt och skakigt, men han visste med säkerhet att ingen skulle bry sig.
Fortfarande bultade hjärtat i bröstet efter springturen, och han behövde pausa för att dra lugnande andetag.
Hanen kastade en blick på Aisu, ursäktande och tung, innan den gled vidare till Elphaba. 
Han ville säga att det var okej, eller på något annat sätt förmedla sitt stöd till den unga tiken, men lät en blick vara tillräcklig innan hans ögon drog en lov över de andra närvarande. Alexia hade varit medlem länge, och enstörig som hon varit kunde inte ens Erakan säga att han riktigt känt henne. Många var nya i flocken, och även om skammen drog över honom för tanken så var han glad för att det varit Alexias död och inte Aisus eller någon annans. För de yngsta var det lättare att hantera ett avlägset flocksyskons avsked snarare än kanske sin moders, och för de nya hade en valps död varit ett dåligt tecken. 
Blicken gled tillslut tillbaka på det sargade stycket som brann. Inte mycket var kvar, slukat av elden. Minnen av skogsbranden ville överta hans medvetande, men han tillät dem inte. Han hade tillit till Urikos förmågor att hantera sin kraft, och Erakan hade för sig att även någon mer i skaran hade eldens kraft. 
Ytterligare ett yl slet sig från hans strupe; klart denna gång och tacksamt till tonen. Han tackade Alexia för att hon gjort för flocken, tackade henne för sin närvaro och hennes stöd. Även som enstöring hade hon haft sina stunder med dem alla, och vart enda minne var något att tacka för. 

[gurbnuranv vi säger att det är logiskt <3 *slängde ihop ett svar för att vara med i rollet*]

Hon lyssnade till Aisus stämma och förklaring till det som hänt utan att röra en min. Hennes ansikte sa varken bu eller bä. Hon hade inte känt denna varg, hade inte vetat hennes namn innan den stund Aisu uttalat det. Därför kunde hon inte känna sorg för den lilla. Det fanns dem som skulle kalla henne monster för att hon inte berördes av döden framför henne, andra skulle kalla henne modig.
När Aisu bad om eld spetsades hennes öron och hon granskade hanen som gick fram och lade tassen på den lilla kroppen med uppmärksamt intresse. För henne var det viktigt att veta vilka fler som bar eldens förmåga. Hon ryckte inte ens till när lågorna började slicka kroppen och lukten av bränd varg spred sig. På något vis var doften henne nästan tilltalande. Blicken följde granskande den grå när han återvände till sin plats och fortsatte granska honom redan efter att Aisu bett om en tyst minut för den döda.
Nästan missnöjt slöt hon ögonen och satt tyst tills hon hörde ylet. Hon öppnade ögonen och såg på alfan men väntade i flera sekunder innan hon själv stämde in i ylandet, hon väntade så länge att en sista varg han ansluta sig till dem och stämma in i sången för den döda. En liten en var det som hade anslutit sig. Tezuka såg på honom utan att vrida huvudet innan hon höjde nosen mot himlen och ylade tillsammans med resten av flocken.

"Så, nu när det var avklarat", började Aisu, och insåg att hon lät mer neutral på rösten än vad som var meningen. Hon vände bort blicken från Alexias brända kropp och såg på flocken.
"Det är tråkigt att ett flockmöte ska behöva börja under dessa omständigheter, men det är lika bra att jag går vidare nu. Nibber, Tycha, Tezuka - varmt välkomna", hon gav dem ett kort leende.
"Som ni kanske vet så är vi ingen stor flock i nuläget, och vi är inte starka nog att slå tillbaka om någon skulle få för sig att attackera. Just därför finns det några riktlinjer, eller kanske rättare sagt regler, som det är viktigt att ni alla känner till. Det råder en allians med Qu, det är viktigt att alla nya är medvetna om detta. Vargar från Qu ska behandlas med respekt!" hon var bestämd på den punkten, hot tolererade ingenting annat. Qu var hennes födelseflock, och att ha en god förbindelse och relation med Qu var för henne otroligt viktigt.
"Vi föll i Kaiwood, mot TBB. Vi var svaga, under ledning av min bror gav vi oss in i en strid vi aldrig skulle gett oss in i från första början", fortsatte hon. Erakan, Levi och Phaba visste detta, men de nya behövde ha någon form av kunskap om vad som tidigare hänt. "I nuläget kan vi inte stå emot en attack från dem, därför vill jag inte heller att vi ska ge dem en anledning till att göra det. Shiva, deras ledare, skyr inga medel och han är inte vidare diplomatisk. Biter först och frågar sedan, så att säga", hon skrattade kyligt. "Jag vill att ni är försiktigt i närheten av Kaiwood, och starta inga bråk. Jag förväntar mig inte att ni backar om en strid med en annan varg skulle ske, men det gäller att veta när man bör slåss och när man bör låta bli. Om ni inte kan vinna, gå inte ut i strid", hon såg runt på flocken. Aisu visste att en del av flockmedlemmarna inte var krigare, och kanske aldrig skulle bli det heller. Men en flock behövde vargar som inte deltog i strid, medlemmar som kunde ta hand om de sårade om så blev fallet.
"Jenova", Aisu vände blicken till den unga damen. "Ni har varit här ett litet tag nu, och än ser jag er som för ung för att få en officiell rang. Men jag ser er som en väktare i framtiden, men fram tills dess är det träning som gäller", sa hon med ett leende. "Leviathan kan lära er en del om vad väktarjobbet innebär, och jag får personligen fylla i de luckor i information som kan komma", fortsatte hon. Hon kastade en blick mot Leviathan. "Förutom er vanliga träning så vill jag att ni tränar med Jenova"
...
"Tezuka", hon vände blicken mot tiken. "Ni får rätta mig om jag har fel nu, men jag ser er som en krigare. Än har du en bit kvar för att bevisa er styrka och vad ni kan, men jag ser en möjlighet för er att nå upp till Sergeant eller till och med ännu högre*", med det sagt vände hon sig till Nibber.
"Nibber, jag har svårt att se er som en krigare, och med det menar jag absolut ingenting illa. Vad jag dock ser att ni skulle kunna passa som är spion - vilket i min mening är en rang som innehåller mycket mer än bara spioneri. Och när det kommer till att lära sig förflytta sig så ljudlöst som möjligt så är jag säker på att Erakan har en del att komma med", hon vände blicken mot Erakan. "Har ni något emot att träna lite med Nibber?" hon vände sig hastigt till Nibber igen. "Och ja, tills vidare så är Tycha till största del ert ansvar, men vi alla kommer ta del i att hon är säker här", lade hon snabbt till.
"Elphaba, ni tränar som vanligt. Jag tror att både Baraz och Uriko kan ha något att lära er, och ni kan säkert lära dem ett och annat", hon log mot sin dotter och kastade sedan ett flin åt både Urikos och Baraz's håll.


[Ursäktar att det blev så mycket prat från Aisus sida ^^']

]*Sergeant är de bästa krigarna i flocken (Tezuka har nu rangen Menig, vilket är rankad precis under Sergeant). Vad Aisu insinuerar här är att Tezuka även har en chans att bli Överste, vilket motsvarar andra flockars General-rang. ]

Ett humoristiskt leende smög sig fram på läpparna när Aisu påpekade att han nog inte var en krigare. Nej, verkligen inte, och det visste han om. En fiendeflock skulle kunna knäcka hans ryggrad som en trästicka utan problem. Helt försvarslös var han inte, dock. Nibber var svår att upptäcka, mycket snabb och trots att där inte fanns något speciell kraft så kunde han injicera gift genom hörntänderna. Det hade han behövt göra en gång, och falken som råkat ut för det hade inte fått det mysigt.
  Det ryckte lätt till i hans öron vid förslaget. Funderade över möjligheten. Spion. Det lät häftigt, och uppdraget var passande. Blicken fladdrade som hastigast över mot Erakan, en av de han ännu inte träffat personligen men mindes kännetecken och namn på. Till hans stora förvåning så upptäckte han att denne var nästan lika liten som honom. En vänskaplig nickning tillägnades denne, då de uppenbarligen skulle träna tillsammans. De hade nog tips att lära varandra, Wapuhanen och Erakan. Det fanns många hemligheter Nibber lärt sig genom åren ute på Numoorislätten.
  Nibber nickade bara åt vad ledaren sa om Tycha. Jo, hon skulle vara hans ansvar ett bra tag till, men det gjorde honom lugnare att veta att de ändå skulle hjälpa till att hålla henne säker. Än så länge var hon valp, men Tycha växte snabbare än gräset. 
  "Spion.." Hanen smakade på ordet. Det var den perfekta uppgiften.

Leviathan lyssnade på sin moders ord och nickade tyst som svar. Han kastade en blick på Jenova. Än hade han inte riktigt pratat så mycket med henne, bara ytligt och så där i förbifarten. Han kände dock en stolthet i att få chansen att faktiskt agera lite av en lärare, det var något han inte hade väntat sig. Dock förstod han varför - de hade ju faktiskt ingen vuxen väktare längre förutom han... Så ja, det fanns inte så mycket för hans mor att välja på. Antagligen hade modern valt Alexia att till att träna Jenova, om hon nu fortfarande hade varit vid liv. Levi kastade en hastig blick på liket vid tanken, men vände sig snabbt mot sin mor igen. Trots att han antagligen inte var förstavalet så sträckte han på sig. Jadå, han skulle göra sitt bästa för att lära Jenova det hon behövde. Han hade dock en känsla av att hon skulle bli en mycket bättre väktare än honom, eftersom hon hade vingar och kunde se över en mycket större yta än vad han kunde göra som tvunget måste hålla sig på marken.
Resten av vad hans mor sade hörde han knappt, det var inte längre någonting intressant. Han ville bara sätta igång med sin egna träning, och att visa Jenova allt det han faktiskt kunde! Och kanske till och med lära sig av henne...? Trots att hon var yngre än honom...

[Skriver ett litet kortissvar c: ]

Erakan lyssnade, och nickade mot Aisu. Blicken gled över de samlade, och saktade in varje gång den gled över en mindre bekant. Han granskade dem, lyssnade på deras hjärtslag, deras andetag. 
Ingen var rädd eller skärrad, vilket var ett bra tecken. 
Erakans blick fastnade till slut på den han i framtiden skulle träna med. 
"Det ska inte vara något problem." sade han medan blicken fortfarande låg på hanen. Sedan vreds huvudet mot Aisu, och han gav en artig nickning.

Yl:et, hon hade genast förstått vad det innebar, mest för att Nibber hade förklarat ett och annat för henne. Hon små sprang till den som låtit ylet flöda - det var svårt för Tycha att ta sig fram. Hon växte och glömde då och då bort hur långa hennes ben faktiskt hade blivit. Men efter lite om och men så fann hon sig bredvid Nibber, det kändes tryggast så. Hon hade knappt bytt något ord med någon av dem andra vargarna. Visserligen var Tycha en valp so hade svårt att knipa, men här - nu, det var ibland som hon tappat sin talförmåga. 

När hanen lät eld dansa över kroppen som låg framför dem så valde Tycha att vända bort huvudet och fokusera på Nibber. Hon förstod inte, och en massa frågor brusade upp inom henne, men hon knep. Även fast hon inte hade allt för mycket bakom pannbenet så förstod hon att det inte var rätt tid att fråga varför dem bar sig åt som dem gjorde. Om än mer frågor brusade upp inom henne när den svarta vargen, Aisu, började att prata. Hon lyssnade uppmärksamt och försökte att memorera alla vargars namn och utseende, men hennes blick varade några sekunder extra på en varg, Erakan tycktes han heta, mest för att han skulle träna Nibber - så som Tycha förstod det, och även att dem båda hade ansvar för henne. Men hon? Skulle inte hon göra något? Hon ville också! Och precis då kunde inte Tycha hålla sina tankar inom sig längre. "Jag då! Ska inte jag göra något?" rösten var hög och en aning gnällig. Hon förstod inte själv att hon inte var lämpad för så mycket mer än att valpa sig och växa.

[Kastar in ett liten summering för Tycha som är lite allmät sen då jag glömde bort att Tycha faktiskt hade roll att skriva i.. ^^']

Blicken flyttades från det svarta liket till Aisu när hon välkomnade dem nya, hon själv var visst inte den ända. Hon lade den nya informationen på minnet och höll blicken stadigt fäst på den svarta varginnan.
När Aisu vände blicken mot henne och talade till henne svällde hon en aning och hakan höjdes en halv centimeter. Det drog i mungiporna när den mörka talade om henne som en krigare. Ja, inte hade hon gått med i flocken för att sitta barnvakt i alla fall... Hon nickade nästan omärkligt som för att bekräfta att hon förstått.
Tyst satt hon och sneglade på vargarna runt omkring sig allt eftersom Aisu tystnade... ända tills hon hörde en gnällig röst. Långsamt vreds hennes huvud en aning och hon sneglade på... valpen. Det krävdes en kraftansträngning för att inte rynka på nosen när hon hörde valpens gnäll om att den också ville göra någonting. I några långa sekunder såg Tezuka på valpen innan hon vred tillbaka huvudet och fäste blicken på Aisu.

Aisu vände blicken till den lilla valpen som talade. Eller kanske rättare sagt gnällde. Hon log kort.
"Tycha, ni är fortfarande ung, och några större uppgifter kommer ni inte få förrän ni är äldre", svarade Aisu med bestämd röst. "Men att träna är aldrig fel, speciellt när det kommer till kraftträning", lade hon sedan till i en mjukare ton. Hon insåg sedan att hon faktiskt inte visste vad den unga valpen hade för krafter, men det var något som skulle komma fram tids nog, så Aisu frågade ingenting om det för stunden.
Förutom Tycha verkade samtliga i flocken förstå och acceptera de uppgifter de hade, och hon hade lagt väl märke till att Tezuka tycktes växa lite i sin hållning när hon hade hört sin del i allting. Aisu var mer än nöjd över att flockens medlemmar var nöjda.
Hon vände blicken till Erakan.
"Jag skulle behöva tala med er sedan när ni har tid", sa hon och såg sedan runt på de andra. "Om ingen har något mer att tillägga så är ni fria att gå"

Nibber lyckades precis heja sig ifrån att pressa tassarna mot Tychas mun för att tysta henne. Istället, suckade han lågmält och såg menande bort åt ett annat håll medan öronen tippades ut åt sidorna. Ibland var hon oerhört barnslig, trots att han med alla medel försökt få henne att lugna ner sig ett par grader. Allt verkade alltid vara menat att hända nu, inte sen, i hennes värld. Nu.
  Efter Aisus milda tillrättavisning skrattade han lågt till och såg mot den unga tiken. Ena ögonbrynet var retsamt höjt och ett snett leende infann sig på läpparna.
  "Du får nog uppdrag när du blivit lite äldre", tröstade han och stötte lätt till henne med skuldran då gruppen en stund senare började skingras åt olika håll. Stanken av bränt kött vilade fortfarande i luften, men det mesta av Alexias kropp var nu till aska.

Aisu hörde hur Nibber försökte trösta Tycha och hon log smått för sig själv. På sina håll kunde Aisu se en likhet mellan Tycha och hennes egen dotter, Elphaba. Speciellt när Phaba var liten.
Mötet var avslutat och medlemmar gick åt olika håll. Aisu hoppades att hennes information hade gått fram, och att var och en accepterade vad hon hade sagt. I annat fall fick de komma till henne och tala om det.

[Sätter flockmötet nu som officiellt avslutat. Karaktärer som har något att invända för göra det för Aisu i annat roll eller så ^^ ]