[ledsen för dåligt namn på rollet, men det får gå xD ]

Den vackert vita raganan travade fram genom den grönskande skogen och log för sig själv när hon hittade en liten glänta full med vackra blommor. Hon stannade till, plockade försiktigt upp en blomma i munnen och bad vinden att blåsa upp den bakom hennes öra.
Vinden följde mer än villigt hennes vilja och hon rätade stolt på ryggen.
Hon var stolt över sitt element och sina krafter.
Men mest av allt var hon stolt över sitt vackra utseende. Hennes vackert vitblåa böljande långa man och lugg, hennes vackert grå-silvriga horn och de vackra lysande mönstrena på hennes rygg.
Hon svepte långsamt med svansen över det nya vårgräset och såg stillsamt upp på det stora gula eldklotet på himlen. Hon förundrades En stund över hur ljust och varmt det var innan hon åter vände ner blicken mot marken och fortsatte sin vandring utan mål.

Varginnan stannade till vid en liten, lugnt porlande Bäck mitt i skogen för att dricka. Hon lapade långsamt i sig djupa klunkar av det kalla, klara vattnet som smakade svagt av mineraler.
När hon druckit sig otörstig satt hon sig ner en stund för att tvätta sin svans och bara njuta av stillheten och lugnet som rådde i gläntan med bäcken. Allt som hördes var det mjuka porlandes från bäcken och det ivriga ljudet av häckande fågelpar.

Efter en stund lade sig varginnan ner med en djup suck, lade tassarna i kors och lade sitt huvud på tassarna. Hon slöt sömnigt ögonen och lät sig vaggas till sömns av vinden som viskade bland träden.

Den lilla valpen skuttade mellan träden och jagade en fågel som inte verkade tänka på att den faktiskt kunde flyga upp bland trädens kronor. Vinden drar i pälsen när valpen drar förbi. Hon älskar att springa. Att sträcka ut den lilla kroppen i språng och njuta av vinden som mjukt piskar ansiktet. Det är en härlig vårdag. Det känns verkligen att sommaren är på väg. Valpen föredrar sommaren faktiskt. Ingen blöt kall snö som är i vägen. Bara grönska och varmt väder. Och svalkande vatten.

Fågeln tycks äntligen fatta att den faktiskt kan flyga högre och gör detta. Valpen följer inte efter utan hon tvärstannar och sätter sig ner och den gyllene blicken följer fågelns flykt. Där sitter hon en stund innan hon reser på sig och börjar traska vidare för att hitta något annat att fördriva tiden med. Det är inte lätt att vara ensam liten valp i stora världen. Utan någon lekkamrat. Men klaga gör hon inte. Detta är faktiskt en livsglad liten valp. Hon stannar upp en gång för att ruska lätt på sig. Den lilla tungan fuktar nosen. Det skulle vara gått med vatten. Hon svänger åt höger och fortsätter åt det hållet för att försöka hitta vatten.

Varginnan rycks plötsligt ur sin djupa sömn av ett svagt knakande någonstans bakom henne inne i skogen. hon reste sig vaksamt upp och kisade in i skogen för att försöka se bättre vem eller vad som var på väg mot henne.
Hon bad vinden att blåsa doften från varelsen till henne och blev förvånad när hon märkte att det var en flocklös valp som kom mot henne.
Hon gick lite närmare skogsbrynet och slängde bak luggen bakom örat för att kunna se bättre utan att allt hår var i vägen.

Grässtråna kittlade under hennes tassar när hon mjukt smög in i skogen för att kunna möta valpen snabbare än om hon varit kvar i gläntan.
En mjuk vindpust talade om för henne att valpen kom närmare och hon gissade på att den var törstig och skulle gå ner till bäcken och dricka.

I väntan på valpens ankomst satte hon sig ner och studerade tyst två fågelhanara kamp om en hona. Den största av dem vann och lyckades jaga bort sin rival från sitt nyvunna revir innan den åter flög till sin hona.

Hon orkade inte bry sig om att gå tyst. Hon var törstig och det andra spelade ingen roll då. Även om man alltid måste vara på sin vakt. Det har hon lärt sig från far. Vinden får fjädern på hennes huvud att dansa mjukt. Den långa svansen hålls i en båge bakom henne. För att vara valp har hon en rätt bra hållning. Dels för att det är jobbigt att den långa svansen dras i marken hela tiden. Öronen står spetsade på huvudet. Vinden vänder och nästan pushar henne framåt. Hon kan höra porlet från bäcken. Då är hon på rätt spår. Ett litet leende leker på hennes svarta läppar. Tungan fuktar åter nosen. Men sedan stannar hon upp. Eftersom vinden ligger henne om ryggen så känner hon ingen doft framifrån. Men ljudet avslöjar att det är någon där. Något stort. Öronen lägger sig mot nacken och valpen blir genast på sin vakt. Ska hon fortsätta framåt? Bäcken är där. Och hon är törstig. Är det värt risken? Tassarna sätts sakta i rörelse igen. Hon kan skymta något ljust mellan träden. En stor varelse. Varg? Valpen går försiktigt. Håller hela tiden ögonen på främlingen.

När hon fick syn på den unga valpen reste hon sig smidigt upp och gick en fram mot valpen några steg. Hon förundrades över hur lika de var, med nästan lika dana tecken, bara i olika färger, och samma sak med svansen och manen.
Hon rynkade på nosen när hon studerade valpen vidare.
För att vara så liten verkade hon vara väldigt stolt av sig, med tanke på hur hon gick med svansen högt och en stolt (?) hållning.

Valpen såg ut att tveka då den såg henne, och varginnan log lugnande. Hon skulle inte vara alltför elak mot denna unga varelse som väckt henne.
Hon höll blicken fäst på valpen som Försiktigt närmade sig.

[ ledsen att det blev så kort, men måste sova nu, god natt :) ]

Hon håller den gyllene blicken fäst på främlingen. Ena örat ligger mot nacken medan det andra fortfarande håller sig spetsat. Alltid vara på sin vakt. Det har far lärt henne. Inte lita på någon. Inte ens på de som inte ser farliga ut. Men för en liten valp som inte är så stor så kan allt te sig farligt. Främlingar måste man hålla koll på. Måste ta sig till vattnet. Det är det som lockar. Strupen behöver fuktas. Valpen håller sig på avstånd till främlingen och tar sig mot vattnet. Ibland känns det bättre om man inte stöter på främlingar alls.
Vinden sveper mellan träden och smeker pälsen och får fjädern på valpens huvud att dansa. Tassarna placeras mjukt och ljudlöst på marken. Far sa alltid att man skulle vara försiktig. Speciellt med främlingar i närheten. Valpen nickar lätt mot främlingen.
"Goddag". Hälsar hon artigt och hoppas att det räcker så. För att inte dra på sig främlingens agg är det bäst att säga någonting i alla fall. Förhoppningsvis går främlingen iväg åt det håll hon ska åt och valpen kan fortsätta med det hon tänkt göra. Dricka och sedan fortsätta vandringen. Se sig omkring i detta land. I denna skog.

-goddag lilla valp, varför har du så bråttom?
Varginnan gick långsamt upp bredvid valpen och log vänligt. Hennes tassar landade mjukt på den fuktiga mossan då de närmade sig vattnet.
Hon rynkade irriterat på nosen åt vattnet och tog ett steg bakåt för att slippa bli alltför våt om sina vita tassar.
Tiken lät den lilla bruna valpen gå ner mot vattnet och satte sig lugnt ned för att vänta på valpen efter att den druckit färdigt. Hon svepte mjukt svansen om sina kalla rasar och följde några Livligt kvittrande fåglar med blicken.

Jag tog bort Ashen igen.
Sorry. :P