Hela kroppen darrade, musklerna spändes som av sig själva och käkarna tuggade nästan fram fradga. Huvudet hotade med att sprängas. Det nästintill ringde i öronen av ansträngningen och synen var suddig om vartannat. Den senaste tiden hade träningen varit hårdare, sakta slitit ner på hans sinne.
 Hans logiska tänkade visste at den unga Vikaanen egentligen inte var ett hot emot honom, att han inte menade att skada honom på riktigt. Problemet var att raseriet låg där ändå. Precis under ytan på huden. All hans kraft gick på att försöka tvinga ned känslan som försökte sluka honom hel. Han hade inte tappat besinningen helt med kraften på länge nu, och han vägrade låte den ta över nu. speciellt emot Matvei.
 Röster talade med honom, han kunde höra deras lugna toner, men alla ord blev bara ett brus i öronen. Ynglingen talade, ord för döva öron, och tog ett steg emot honom. Han gjorde det enda han kunde komma på. Den massiva kroppen lyftes av marken och med enorm kraft kolliderade hornens breda sida i ynglingens panna. Han visste inte om det var en inbillning i hans hjärna, men han kunde höra ekot ifrån smällen. Theano var på väg emot honom, han kunde se att han var redo att ta till allt för att få ner Cap men lugnt mötte han den äldre hanens blick. Nickade trött åt honom. De var okej. Han var okej. Smällen hade slagit dimman ifrån hans sinne, han hoppades Matvei klarade sig också. Med lätt orolig blick såg han mot den yngre.
 "Klarar du dig?"

När Capheus reste sig igen efter Matveis lyckade attack så insåg Matvei genast att något inte stod rätt till. Han hade stridit mot Capheus många gånger förut, sett och hört honom i kampens hetta, särskilt sedan de börjat pressas inför att förhoppningsvis antagas. Blicken han mötte var inte densamma som vanligt. Där fanns något djuriskt i den, något lika delar vredgat som skräckslaget och hotfullt. Det var blicken en björnhona hade när hon försvarade sina ungar, eller vildsvinet fick när det rusade mot sina angripare i desperat ilska för att rädda sitt eget liv.
     "Hey, Capheus!" Matvei försökte att resonera med vännen. Kallade upprepat hans namn i hopp om att nå genom raseriet som flödade ur honom i ett vildsint morrande. Grupperna som stridit runt dem stannade upp när de hörde deras röster. Theano, som hade övervakat deras strid just utifall att det här skulle hända, var genast på plats.
     "Capheus!" ropade Theano barskt, och kom mot dem från sidan. "Lyssna på mig Capheus. Lyssna på min röst."
     "Cap!" Matvei borde ha backat. Han borde ha lämnat plats, eller snarare, satt sig själv i säkerhet. Istället tog han ett steg framåt i viljan att hjälpa sin vän. När fler av de närvarande flockmedlemmarna närmade sig för att hjälpa så reagerade Capheus som vilket trängt djur som helst hade gjort, och Matvei var närmast.
     Smällen skakade genom hela Matveis kropp, och sände honom direkt till marken. För ett ögonblick blev hans synfält svart, ackompanjerat av ett högt ringande i öronen som lika gärna kunde vara från ett högt rop av någon av de andra, eller hur hans hjärna desperat försökte tolka den abrupta smärtan och valde att avläsa det som ett ljud. En exploderande huvudvärk jagade ut alla tankar ur hans huvud.
     En kropp pressades mot Matveis sida och hjälpte honom upp på mage, från att ha legat på sidan. Han försökte blinka bort fläckarna framför ögonen, och kämpade för att fokusera sin skelande blick på världen runtom. Han svalde det kraftiga illamåendet som följde yrseln när allt snurrade.
     "Klarar du dig?"
Matvei knep ihop ögonen hårt, men gav en tydlig nickning och ett framkämpat jakande ljud till svar på Capheus fråga.
     "Ta det lugnt. Sådär." Det var Arno som dykt upp vid hans sida. Den äldre hanen flyttade in sig i Matveis synfält när han kisade ut från bakom ögonlocken igen. "Kan du se på mig? Matvei, se på mig." Matvei gjorde som Arno sade, och lät Jägaren kontrollera hans ögon och ansikte.
     "De’är lugnt. D’lugnt. Lugnt." Matvei lyfte öronen över huvudet, och knep ihop ena ögat för att lättare fokusera med det andra. Helt ärligt så var han okej. Det gjorde ont, väldigt ont, men inte mycket värre än den gången han svängde för sent och flög in i en bergvägg. Yrseln var det jobbigaste, men den skulle lägga sig.
     "Säket?"
     "Jag är okej." Han blinkade några gånger till innan han gjorde en ansats att resa sig. Arno flyttade sig tillbaks till hans sida som stöd. Han vände snabbt huvudet efter Capheus, vinglade till av rörelsen, men fångade upp sig själv. Theano verkade se till vännen.
     "Hörrdu!" kallade Matvei. Ett vimmelkantigt leende klöv hans långsmala ansikte. "Vilken smäll, va? Håller du igen för mig eller?" Han skrattade vänskapligt.

Han kunde fortfarande känna många blickar vaksamt följa honom, Theano var spänd som om han skulle skuta ur skinnet vilken sekund som helst ifall det visade sig att faran inte var över. Matvei behövde hjälp att rulla tillbaka på magen och oron satt som ett växande frö i halsen. Trots att Matvei nickade att det var okej så var varken ansiktsuttrycket eller ljudet lugnande, men Capheus höll sig något på avstånd, ville inte tränga på den yngre hanen medan han samlade sig igen, Arno hade ändå kontroll på läget.
 Till slut kom den unga rangliga hanen på benen och försäkrade alla att han var okej, och möttes av många lättade leenden. I ögonvrån kunde Capheus se Theano äntligen slappna av och skaka något på huvudet. Mumlade något om tjockskallade ungdomar. Det drog i hans mungipor.
 "Nästa gång kan jag ta i litet också" flinade han tillbaka till Matvei, försökte ta det med ro även om skuld malde lätt i bröstet. Det var sånt som hände och flocken var alltid där för att stötta dem. Ingen annan såg på honom med skuld i ögonen och det var nog för att det hela skulle kännas mer okej. Men det ändrade inte på att de bara haft tur den här gången. Nästa gång kanske han skulle skada någon ordentligt.
 "Kom så går vi till Krita" föreslog han och närmade sig vikaanen för att buffa honom retsamt i sidan. Noggrann med att inte vara för hårdhänt då han inte riktigt såg ut att ha återhämtat sig ifrån kollisionen.
 "Om du vill kan jag bära dig" retades han lätt, mindes hur han själv ogärna velat visa att man faktiskt var skadad, ville visa sig stark. Men han hade lärt sig med tiden att det var bättre att kolla en gång för mycket än för lite, det var inte värt att förvärra något bara för att man var för stolt för att låta någon hjälpa.

"Mhm. Mmmmhm", höll Matvei med på förslaget om att gå till Krita. Han steppade några steg på stället, mest för att orientera sina tassar när Capheus buffade till honom. När vännen retsamt erbjöd sig att bära honom så skrattade Matvei till, ett högt och klart ljud.
     "Åh, ja, bär mig", utbrast han teatraliskt. Han slappnade av fullständigt och föll ihop i en dramatisk hög på marken. "Du som är så stark. Se, så skör jag är. Jag tror minsann att jag har tappat alla mina ben." Han gestikulerade för att poängtera sin skörhet, men grimaserade nästan omedelbart när illamåendet svepte över honom.
     "Okej, det där skulle jag inte gjort." Matvei stack ut tungan och knep ihop ögonen med ett stön. Innan Capheus skulle hinna oroa sig så skrattade han dock igen. Med ett ljudligt "åååHEJ" gungade Matvei upp på mage igen och började stoppa in de långa benen under sig. Han fick ligga still ett andetag, med blicken himlande mot yrseln, innan han gjorde en ansats att komma upp. Det gick bättre än väntat. Kanske för att han lyckades vingla in i Capheus sida och fånga upp sig själv istället för att stå på nosen. Han gav vännen ett kisande, busigt leende.

Leendet breddades av den spinkiga hanens dramatik, vilken han visserligen bara uppmuntrat.
"Inte kan man gå utan ben inte" höll han med, med en illa återhållen busig ton i rösten.
 "Så klart ska sköra lilla Matvei få skjuts" förkunnade han med en nickning av huvudet. Trots att Matvei redan rest sig igen böjde sig Capheus snabbt ner och kastade ynglingen över nacken med ett snabbt svepande med huvudet under hans buk. Flinade stort emot Arno som fångade upp Matvei i rörelsen och lade honom bättre på ryggen. Han skrattande brummande, kunde känna hur vännen nästintill försvann i all ull-lik päls.
 "Sitter herrn bekvämt?" brummade han igen.
 Efter att ha försäkrat sig om att Matvei inte skulle ramla av började han gå utan att ta till sig några protester eller klagomål. Det skulle ändå gå snabbare än om den rund fotade pinnen skulle försöka gå dit själv.

Matvei slängdes över Capheus rygg som om han inte vägde nått alls. De långa benen sprattlade stelt, och svansen pendlade i ett försök att få balans, innan huvudet hängde med i vad som hänt. Med ett kort, teatraliskt hulkande ljud blev Matvei hängande.
     "Yepp", instämde han kvävt som svar, men det spelade nog ingen större roll vad han hade sagt. Capheus gungade bara lite som för att se till att Matvei låg stilla, och satte sedan av nästan innan Matvei hunnit få fram sitt svar. Det var bara att skratta och vagga med i rörelsen, och be till gudarna ovan.
     När de kom fram till Krita så mer eller mindre rann Matvei av från Capheus fluffiga rygg. Han blev liggande på marken med benen i vädret. Krita, som var van vid ungdomarnas dumheter och egentligen hade annat för sig, pendlade föga imponerat med blicken mellan de båda pojkarna.
     "Och vad har hänt här?" Trots blicken var hennes röst mer road än anklagande.
     "Ser typ stjärnor och sånt", förmedlade Matvei från där han låg. Krita hummade överdrivet förstående till svar.
     "Jag ser…" Hon såg från Matvei till Capheus med höjda ögonbryn.
     "Nej, jag ser", bidrog Matvei hjälpsamt. Krita suckade och skakade på huvudet.
     "Caph, kan du ge mig…"
Matvei slöt ögonen och slutade lyssna. Färden dit hade inte gjort varken yrseln eller illamåendet bättre, men han kände inte det lika tydligt om han låg heeeeelt, fullständigt stilla. I ett par minuter tilläts han att zona ut, innan han drogs tillbaks till verkligheten av en liten tass som klappade till sidan av hans huvud.
     "Så, öppna munnen."
Matvei gjorde som han blev tillsagd. Han ångrade sig genast. Vad än Krita stoppat i hans mun sved och smakade vedervärdigt. Han sprattlade skrämt upp från marken, men vinglade genast ihop i en ny hög bara ett överraskat skutt bort. Spottande och fräsande såg han mot den lilla fakargen som målmedvetet kom efter honom.
     "Försöker du döda mig eller? Vad i Morikos svans-?!"
     "Tyst med dig, det är mot illamåendet. Ligg still."
Han visste inte hur mycket han trodde att det Krita stoppade tillbaks i hans mun faktiskt var mot illamåendet, eller om det var hämnd för alla gånger han råkat välta ut hennes örtblandningar med sina långa, ostyriga lemmar. Matvei sökte bedjande med blicken efter Capheus i jakt på hjälp, medan Krita satte sig uppepå honom och lade tassarna mot hans ansikte i beredskap för att använda sin kraft.

Matvei sa inte så mycket på vägen, även om den var kort. Capheus kunde lätt tänka sig att den vingliga färden inte direkt hjälpe mot illamåendet, men han fick väl nöja sig i att färden skulle vara över fortare. Väl framme så gled Matvei utan problem av rakt ner i marken, och han undrade kort om det inte gjorde ont ifrån den höjden. Men såklart var Matvei lika dramatisk som vanligt då Krita försökte ta reda på vad problemet var, och hur hon skulle åtgärda det.
 Ett brett leende mötte henne när hon gav upp på Matvei och frågade honom istället, och han förklarade situationen, en lätt skam och genans kunde anas i hans röst då han förklarade sin roll i det hela. Krita såg medlidande men förstående på honom och nickade innan hon rotade bland sina burkar skålar och flaskor.
 Han vägde på stället, osäker på om han skulle stanna eller gå. Trots allt var inte natten slut ännu, och kanske ville de andra som varit på plats höra hur det gått. Han hann inte tänka längre innan Matvei for upp bara för att hamna i en hög igen bara ett skutt bort ifrån där han varit innan.
 Ett Varm skrockande lämnade honom då han följde scenen med blicken då Krita tvingade på Matvei medicinen igen. Vännens bönande blick möttes bara av en busig glimt.
 "Nähä du, Krita är jag smart nog att inte bråka med" han flinade brett och lipade med tungspetsen. När Krita verkade ha kontroll på Situationen förklarade hon kort att det skulle bli bättre om ett par timmar, men att huvudvärken kunde sitta i längre än så. Capheus nickade och tackade för sig då hon insinuerade att han kunde gå. Det lät mer som om hon bad honom att lämna dem och ge plats. Med en sista blick på Matvei som fortfarande var i Kritas vård, vände han sig för att återvända till de andra och ge dem nyheterna.

Avslutat