Kallsup [Matvei]

Solen stod lågt i väst. Bergen som höll den uppe var bara en mörk rand. Mycket av dalen hade fallit i skugga men längs den södra flodbädden lyste den ännu starkt med ett varmt, gyllene sken. Floden var bred här. Alldeles för bred för någon oerfaren att simma över och djupare än någon varg var hög.
      Solveig hade lämnat sina syskon längre upp på slätten efter att hon bestämt sig för att de var tråkiga. Vatten lockade henne alltid, men hon var smart nog att respektera det likaväl. Hon skuttade mer än travade ner för den gräsiga strandkanten. Längre ner stod redan Matvei. Solveig lyste upp i ett glatt leende när en idé slog henne. Genast försökte hon släta ut det igen. När hon märkte att han såg henne försökte hon se nonchalant ut.
     “Åh, vatten! Gott!” utbrast hon i en ton lite för ansträngd för att verka naturlig. Solveig vadade ut en bit i det ännu kyliga vattnet och ställde sig nära Matvei. Hon sänkte huvudet för att dricka men sneglade odiskret på honom hela tiden.
      Vattnet omkring henne hade försiktigt börja vibrera, en förvarning för den uppmärksamme. Så fort han skulle sänka huvudet för att dricka igen skulle en mindre våg skölja upp över hans ansikte. Ett klassiskt trick som hon gjort alldeles för många gånger för att vara helt oväntat.

Matvei hade vaknat redan tidigt på kvällen, och inte kunnat somna om. Så med lite soltid till sitt förfogande hade han spenderat en lång stund sittande med vingarna utfällda, badande i det varma ljuset. Tills han blivit för varm. Alldeles för varm. Nu stod han istället en bit ner i vattnet, i en del av floden där strömmen inte var allt för stark. Det kalla vattnet var skönt mot hans varma päls.
     Matvei såg upp när Solveig kom skuttande ner till flodkanten. Ett illa dolt okynnigt leende sken i hennes ansikte. Matvei höjde öronen över huvudet, milt nyfiken. Hon vadade ut till honom, eller så nära hon kunde komma innan det blev för djupt, med en inte så oskyldig kommentar om vatten. Att hon var ett av Nadies barn var tydligt. Ännu tydligare än vad han visste, men tydligt nog även för honom.
     "Hej på dig också." Matvei såg misstänksamt på henne medan hon drack, fullt medveten om att något var på lur. Han hade fallit för det här tricket förr. Kanske en gång mer än han borde. Den här gången tänkte han inte göra det. Han grep efter sin egen kraft.
     En platt hinna, kanske så bred som en av Lokes tassar, bildades på ett ögonblick framför Solveig. Det lilla kraftfältet slog ner i floden, och stänkte en kaskad av vatten över valpen. Direkt föll Matvei ner i ett ögonblicks lekbugning, innan han skuttade in mot land.

Alldeles för fokuserad på sitt egna hyss kom Matveis motstöt som en fullkomlig överraskning. Vattnet som stänkte upp i hennes ansikte fick henne att släppa taget om sin egen kraft och hon ryggade tillbaka med en grimas. Hon blinkade förbryllat några gånger för att få vattnet ur ögonen och av plaskandet omkring henne att döma var Matvei redan på väg upp på stranden.
     “Ameh!” frustade hon när hon fnyste vatten ur nosen.
Redan innan Solveig hunnit vände sig om hade en liten krusning i vattnet börjat. Den samlade snabbt på sig mer vatten och skapade en klen våg som jagade efter vikaanen upp mot land. Hon stod bredbent kvar i vattnet och med ett vilt leende.
      “Jasåru,” log hon utmanande med en valps övermod. “Är du rädd för vatten eller?” Sol sträckte triumferat på sig. Att han just vunnit över henne på hennes egna spel var inget hon lade vikt vid. Istället tog hon hans flykt som en vinst.

Matvei saktade av så snart han nådde strandkanten. Han ruskade vatten ur pälsen medan han vände sig om för att se efter Solveig. Öronen fladdrade över hans huvud, och han räckte lekfullt ut tungan mot valpen.
     "Ja, jätterädd. Det var därför jag stod bröstdjupt ut i floden", skrattade han till svar.  Hans blick smalnade utmanande av när han sjönk ner på armbågarna igen. Den långa svansen viftade högt i vida vågor bakom honom. En lekfull morrning brummade i hans bröst.
     "Kom an då!" Matvei tog ett skutt framåt, och stampade ner i vattnet så att det skvätte.

“HMPFH!” fnös Solveig bara, ovillig att erkänna sig besegrad av hans svar. Det strålande självsäkerheten skiftade till något mer surmulet. Men bara för något ögonblick, för Sol hade aldrig det i sig att säga nej till en lekinvit.
     Den våghalsiga valpen mötte det skvättande vattnet utan hämningar. Det lekfulla morrandet blandades med ett bubblande skratt i hennes strupe. Lite av ytvattnet följde med hennes rörelser med hjälp av hennes kraft och när hon ansåg sig komma tillräckligt nära kastade hon det utan någon vidare precision efter den äldre Vikaanen.
     “Du är rädd för mig!” ropade hon för att det skulle höras över hennes ivriga plaskande. Hon kastade en ny kaskad av vatten mot honom. “Erkänn bara!”

Matvei skrattade till svar på Solveigs utrop.
     "Väldigt! Du är faktiskt...", han avbröts av en kaskad med vatten som träffade sidan av hans ansikte, men fortsatte nästan omedelbart, lika högt som Solveigs egna rop; "... näst-näst-läskigast i hela Sacrari!"