Den medelstora honan stod på trappan i himmelsgrottan och talade med hög röst. Några få vargar hade samlats under henne för att lyssna, mest för att se vad det var inte för att de trodde på budskapet. Några fnittrade nervöst åt hennes passion och inlevelsen med vilken hon talade. Mononoke var övertygad, man skulle nästan kunna säga frälst, och nu var det dags att agera. Hennes nästa mål var handelsgrottorna, hennes butik skulle bytas ut mot en plats för att byta till sig meningslöst krimskrams till en lokal för politisk diskussion. Men först, här och nu. Hon hade skruvat upp karisman, det var svårt att låta den styra alla men hon tänkte sig att folk iallafall skulle stanna upp med ett lite extra intresse om hon lät kraften sväva fritt.
"I dagens Numoori ses våldtäkt som något naturligt, säg mig hur många gånger har ni hört om det? Själv känner jag våldtäktsoffer, och det tror jag att även ni gör. Kanske känner ni en våldtäktsman också. Våldtäkt anses vara en del av honors vardag, något vi ska passa oss för men leva med om det händer."
Hon hade insett att hon behövde öva på sitt språk, alltid hade hon varit en belevad hona men med en passion som nu glödde inom henne var det svårare att tala med de fina orden och ibland spårade hon iväg i rent svammel.
"Honor utnyttjas ständigt för vår reproduktiva förmåga, alla valpar som föds i det här landet är inte välkomna. Älskade för det mesta men inte en del av livsplanen modern först hade."
Det glödde i de helsvarta ögonen då hon talade. Hon önskade att dessa vargar kunde förstå. Att de likt hanen hon träffat på stranden för inte allt för länge sedan kunde öppna sina hjärtan för kampen.
"Vad vi behöver är ett motstånd. Vi måste gå samman, visa att nu är det nog. Aldrig mer ska honor känna sig otrygga bara för att de är i löp, aldrig mer ska hanar komma undan med sina fruktansvärda handlingar!"
Nu höjde hon rösten lite extra och frambenen särades lite. Hon såg bestämd ut och vargarna nedanför henne nickade lite, även om de fortfarande såg lite obekväma ut inför hennes spontana tal.
"Vad som krävs är att vi bildar ett nätverk, en nationell gemenskap för oss honor som sträcker sig mellan flockar, mellan typer. Som ger oss styrka både när vi är tillsammans och när vi är ensamma. En rörelse som sätter ner tassen, som visar att här är det stopp. Inte en våldtäkt till, inga fler otrygga nätter, inget förlåtande. Vi ska inte frukta hanarna, de ska frukta oss och hålla sig i skinnet!"