[Reserverad för Tear.]

Det djungel liknande området skrämde honom, precis som allt annat. Växligheten var tät och djurlivet runt den unge hanen verkade vara väldigt... spirande och utbrett. Det var som om skogen aldrig sov. Och det var svårt att se, svårt att känna några dofter då luften var så fuktig, och svårt att kunna förutspå vad han kunde stöta på härnäst.
Men ändå gillade han skogen. Ändå gillade han den täta växtligheten som utgjorde många potentiella gömställen. Han gillade den fuktiga luften som hindrade dofter från att färdas vidare långt. Och han gillade det rika djurlivet, för då fler djur passerade bakom honom doldes hans doftspår. Och han var rädd att bli förföljd, rädd att bli jagad. Så han ville gömma sig, ville inte synas, ville helst av allt inte ens tillhöra denna värld. Men då var döden den enda utvägen, och han var alldeles för rädd för döden.

Den flammiga unghanen vandrade försiktigt fram genom den täta skogen. Han var noggrann med var han placerade sina tassar, försiktig och uppmärksam, ville inte hamna i mer problem än vad han redan var i.
Fjolla...
Ilsket muttrade rösterna åt honom, förbannade den varelse han var och allt som hade med honom att göra. Och han kuvade sig under dem, insåg att de hade rätt, precis som han alltid gjorde. Men samtidigt kom de inte längre åt honom lika lätt. Han darrade inte av skräck så fort han hörde dem, och även om han fortfarande såg sig själv som helt värdelös var han trots det inte lika låg i hållningen då han rörde på sig. Enda sedan mötet med brodern han så länge hade fruktat hade någonting förändrats. Något litet, kanske ganska obetydligt, men för Rani var det ett stort steg. Det första tecknet på flera år som visade att det kanske fanns en liten chans för honom att bli av med de som hade plågat honom så länge.

Hon hade gått ett tag nu. Tassarna tog sig lättare fram över marken nu än vad de gjorde när hon först kom in i denna skog. Trots att hon tog sig fram lättare nu ville hon lämna området och ta sig till kyligare delar. Värmen var inte hennes bästa vän och hon önskade göra slut med sin efterhängsna bekantskap.
Med ett högljutt ruskande på kroppen reste sig den stora tiken upp och fortsatte vandra. Aldrig hade hon trott att så många vargar skulle kunna bo på ett sådant här ställe. Eller bo någonstans... Hon var en vandrare och kunde faktiskt inte förstå hur man skulle gilla att bo på samma ställe hela livet, eller bara för ett tag.
Hon orkade inte riktigt bry sig om att hon lät mycket när vandringen fortsatte, det var ändå så mycket ljud i skogen att hennes framfart knappt hördes.
Hon skymtade någonting vitt mellan grenarna, någonting tyst.
"Hallå?" frågade hon och stannade upp i sin framfart. Varelsen var så tyst att hon var rädd att hon börjat prata med buskar nu, men den var alldeles för vit, och dessutom randig, för att vara en växt i den här skogen. Långsamt tog hon sig igenom grenarna som höll isär dem. När hon väl såg hela varelsen insåg hon att det var en varg. Ett vänligt leende mjukade upp hennes ansikte när hon såg den hukade varelsen.
"Hej!" sa hon och satte sig ner "Jag heter Tear, vad kan ditt namn vara?" Hon hoppades att hennes omedelbara konversation inte skulle skrämma den andre.

Fokuserad på uppgiften att ta sig fram genom skogens täta snår och medveten om att riskerna för att någon skulle upptäcka honom var mindre här lade Taranis alldeles för lite uppmärksamhet på sin omgivning. Och när sedan rösten skar genom luften blev han stel som en pinne, stannade upp mitt i sina rörelser och förmådde inte fortsätta dem på flera sekunder.
"Hallå?"
Vem var det, som talade åt honom? Och var det ens åt honom? Med alla sinnena på helspänn lyckades han slappna av nog mycket för att sätta alla tassarna på marken och vrida huvudet mot den främmande vargen som mycket riktigt närmade sig honom. Som faktiskt var väldigt nära honom, alldeles för nära honom. Hans isblåa ögon mötte den främmandes blick som nyfiket granskade honom där han stod.
Främlingen satte sig ned, log ett brett leende mot honom och fortsatte tala.
Så, du trodde att ingen skulle märka dig? Hur dum får du vara egentligen? Så klumpig som du faktiskt är, Rani...
En del av rösterna fnös åt honom, medan andra skrattade lätt åt de uttalade orden. Ja, vad hade han trott egentligen? Att han kunde passera obemärkt? Så idiotiskt av honom, såklart han borde ha lyssnat på dem. De hade ju alltid rätt.
Den andre hade tystnat för ett tag sedan, men Taranis hade fortfarande inte talat. Sekunderna passerade medan han endast stod där, blick stilla, och såg på den främmande honan. Öronen var vinklade bakåt, svansen dragen mot bakbenen och hela hans kropp hade en underlägsen ställning. Det syntes tydligt att han var rädd, och i tankarna försökte han desperat komma på en flyktplan. Det gick dock inte vidare bra.
Så till slut kände sig ungvargen tvingad att säga något. Bara för att den andre inte skulle ledsna på att vänta på ett svar och anfalla därför.
"T... Taranis," svarade han henne med en osäker, stammande röst. Taranis, det var hans namn. Det var ju det hon hade frågat efter.

[Åh, så skumt att rollspela en varg som är rädd för ALLT haha xD]

Hans tysthet förvirrade henne och ju längre tystnaden sträckte ut sig, desto mer slocknade leendet. Hon blev förvirrad när han bara såg på henne utan att säga någonting. Kanske förstod han inte språket? Hon hade ju mött vargar som talade andra språk. Och hon kunde andra språk...
Just när hon skulle öppna munnen för att ställa sin fråga på ett annat språk svarade han henne. Hennes ansikte talade om för den andre att hon blev förvånad, men att hon snabbt samlade ihop sitt förvånade ansikte och satte ihop det till ett leende.
"Jaha Taranis, vad gör du här då? Bara ute på en liten promenad i hettan?" frågade hon med en retsam ton i sitt leende. Hennes svans började långsamt svepa bakom henne för att försäkra den andre, Taranis, om att hon inte ville honom illa. Han såg rätt nervös ut, kanske till och med rädd.

(Hahaha, jag tycker samma sak om att rollspela en varg som är 67 cm hög xD han är PYTTEliten)

Hon blev förvånad, det syntes tydligt i hennes ansikte. Men trots det fortsatte den andre att tala med samma leende i ansiktet och samma vänliga uppsyn. Svansen vaggade lätt bakom henne, som om hon inte hade ett problem i världen och som om detta möte var helt naturligt. Det var det inte, och det var Taranis väl medveten om. Inga möten var naturliga, för det fanns alltid någon som ville honom något illa. Det var alltid den han mötte som ville skrämma honom, skada honom eller döda honom. Och de han kunde tacka för den vetskapen var rösterna som ständigt talade i hans huvud. Så denna trevliga fasad som honan ritade upp med sitt leende och sitt pratglada sätt... Han kunde inte tro på det. Han hade varit med om för mycket för att kunna tro att det fanns något som kunde kallas för gott här i världen. Och att lita på någon gick definitivt inte.
Och när hon sedan åter väntade på ett svar från honom kunde han inte annat än undra ifall hon verkligen trodde att han köpte det, hennes godhet och trevliga sätt. Han hade varit med, han var inte dum. Han visste.
Äntligen har du lärt dig något, din korkade lopphög.
De var irriterade åt honom, oavsett vad han gjorde var de irriterade åt honom. Rösterna som sade sig vara hans förfäder, en lång rad av högt ärade vargar. Aldrig kunde han göra dem nöjda, och det hade han accepterat. Han var inget annat än den odugliga vargen de ständigt såg honom som. Och vem visste bättre än dem, de som levde inom honom?
"Ge dig av," sade han med en tyst stämma. Chockad över orden som lämnade hans mun fortsatte han att stirra på henne med den isande blicken. Han hade aldrig trott att han skulle få modet att säga en sådan sak, och varifrån de orden kom var för honom helt okänt.
Han kunde känna hur rösterna inom honom med spänning väntade på svaret från honan.
Nu kommer du få det hett om öronen, pojk...

Han var sådär tyst igen medan hon väntade på ett svar. Svansen slutade svepa, men leendet stannade kvar där det skulle. Han verkade nästan grubbla, fundera över någonting och hon önskade att hon visste vad han funderade över.
"Ge dig av,"
Hans plötsliga ord sårade henne. De hade inte direkt talat och ändå ville han att hon skulle försvinna. Vad hade hon gjort för att han skulle tycka så illa om henne på en gång?
Öronen vinklades bakåt och leendet slocknade. Hon såg på honom med en blick som antydde att hon hade trott bättre om honom.
Hon studerade honom länge och väl innan hon öppnade munnen för att säga någonting.
"Vad är det som är så hemskt med att faktiskt stanna upp och prata? Du kanske inte skulle ha förutfattade meningar om alla i hela landet." sa hon med en kall ton i stämman "Alla är inte likadana." Hon satt envist kvar framför den andra och såg på honom med den besvikna hårdheten i blicken.

Hon stannade, trots hans tydliga uppmaning. Och när Taranis märkte att hon inte tänkte gå sin väg som han bett henne om högg osäkerheten tag i hela hans kropp och skakade den hårt i hans inre.
Nu har du gjort henne arg...
Benen började darra svagt och öronen vinklades platta mot nacken. Runt omkring honom började det spraka svagt i luften då små elektriska gnistor började skapas mellan hans pälsstrån. Men de var ännu för små och det var för ljust ute för att man skulle kunna se dem. Men de hördes, som mycket svaga knallar i vargarnas känsliga öron.
I den isande blåa blicken kunde man inte se något annat än rädslan som sakta men säkert övergick åt ett mer panikartat håll. Frågorna susade genom hans huvud, tankar och funderingar och flyktplaner som han ändå inte skulle klara av att genomföra. Han var rädd, han ville bort, han ville vara ifred och han ville slippa allt detta. Slippa det en gång för alla, för han klarade inte av det längre!
Och nu hade han förargat henne, nu skulle han få ångra sig.
"Nej," sade han med en flämtande röst samtidigt som han tog ett steg bakåt, sedan ännu ett, vilket gjorde avståndet mellan de två lite större. Hon skulle skada honom, han hörde hur rösterna i huvudet sade det. Han hade varit otrevlig och nu skulle hon skada honom, precis som han förtjänade. Kanske till och med döda honom, om de hade riktig tur. Om de hade tur, och precis som han förtjänade.
Du är ju trots allt värdelös.
Ögonen blev glansiga medan han med en panikartad blick stirrade på den mörka honan, rädd för vad hennes nästa drag skulle bli.

Han verkade inte hotfull, det kunde hon inte säga. Han verkade snarare skräckslagen och hon kunde inte komma på varför han skulle vara det. Det sved fortfarande av hans tysta ord, men hon gjorde sitt bästa för att lägga en tjock skyddande filt över det så att hon fick handskas med dem senare.
Plötsligt hörde hon knäppande. Det började strax efter att han dragit öronen bakåt. Knallarna fick Tear att oroligt stryka öronen bakåt och se sig omkring. Hon förstod inte vad ljudet kom ifrån, även om hon kopplade det till vargen. Det skrämde henne att inte kunna se varifrån ljudet kommer.
Hon såg en skiftning i hans ögon genom de blickar som hon kastade på honom och såg hur blicken som hon först tolkat som rädd blev panikartad. Hennes hjärta vreds om av medlidande för den skrämda vargen och öronen intog en hängande, sorgsen position när varg hanen backande ökade avståndet mellan dem. Trots att sprakandet fortfarande hördes(?) såg hon bara på vargen som backat ifrån henne. Hon hade en gång för länge sedan sett en varg springa ifrån henne och hon ville inte låta det hände igen.
"Du BEHÖVER inte vara rädd," sa hon med desperation i rösten, medveten om att det antagligen inte var lönt "jag förstår om du inte tror på ett ord av vad jag säger, men jag skulle aldrig skada dig! Det finns ingen grund för det!" Hade hon träffat vargen innan hade hon antagligen velat gråta, men nu var det bara åtsnörat i hennes bröst och en röst som bönade hanen om att inte fly.

[Sorry för mitt super jävla sega svar, men ah, haha xD Here it goes!]

Livet hade kanske varit enklare om han varit så kuvad, så nedtryckt, så rädd för allt i hans omgivning. Eller, det hade varit mycket enklare. Han hade kanske kunnat kalla sig själv för varg då, han hade kanske haft vänner, han hade kanske kunnat leva livet istället för att kämpa sig genom vareviga natt och dag.
Men allting hade börjat så fel, och sedan hade det bara fortsatt i en ond cirkel som inte hade något slut. Och här var han nu, i denna underliga djungel liknande skogen, vettskrämd av en varg som stod och förklarade att hon inte ville skada honom. Och han önskade att han kunde tro på hennes ord, men hur skulle han kunna göra det? Världen var en farlig och ond plats, han visste om det, han trodde på det som de alltid hade sagt åt honom. Att han var värdelös, han skulle dö, han hade ingen plats här.
"H-hur..?" stammade han fram med en svag röst. Det sprakade ljudet fortsatte då de elektriska spänningarna rörde sig över hans kropp, hoppade mellan pälsstråna som en reaktion på oron han kände i hela kroppen. "Jag... kan inte... varför?" Med en bedjande blick i ögonen såg han på den främmande honan. Han önskade att han kunde tro på henne, han ville så tro på henne...
Så fort du vänder ryggen till kommer hon att slita dig i stycken. Det är det enda du är värd. Hur kan du tro att någon skulle vilja vara vän med en så patetisk varelse som dig?
De hade rätt, de hade alltid rätt. Sorgset skakade han på huvudet, ville bli av med deras röster, skratten som ekade i huvudet. Ville inte lyssna på dem, även om de hade rätt. Det hade alltid haft rätt.

Dem sprakande ljuden gjorde henne nervös. Hon gillade inte elektricitet eller eld och ljuden som kom från den rädda hanen tydde på att det var elektricitet som flödade runt honom. Öronen ville vinklas bakåt, men hon tvingade dem att fortsätta peka framåt för att den rädda vargen inte skulle misstolka henne.
'H-hur..?'
Hans bedjande blick fick hennes bröstkorg att dra ihop sig och hon ville nästan skrika. Hon önskade att hon kunde säga hur han skulle kunna lite på henne.
"Jag... kan inte... varför?"
Det verkade inte hänga ihop, fast allting hängde ihop. Hon förstod utan att förstå.
"Jag vet inte." svarade hon med en tung, sorgsen röst "Jag önskar jag visste men det gör jag inte." Hon hoppades att han kunde höra sanningen i hennes röst, men betvivlade det.
"Om du... lyssnar? Hör tonerna i rösten." pratade hon om sin egen röst eller andra röster som han kunde eller skulle höra? Hon visste inte och tystnade tvekande.

Han lyssnade. Han försökte åtminstone lyssna. Men hennes mjuka, desperata ord blandades med de hemska, hotfulla rösterna som skränade i huvudet på honom. Hans egen fantasi som hade förstört honom på detta sätt, en illusion som hade blivit hans verklighet. Och han förstod inte, för Taranis var rösterna lika verkliga som luften han andades och som marken under tassarna. Det var inte hans egna inbillning som hade skapat dem, de hade alltid funnits där för att se efter honom. Och när saker och ting gick fel, då började de tala åt honom. Och han trodde att det var så det var för alla.
Det ryckte i öronen som var bakåt vinklade och de klart blåa ögonen hölls fästa på den andra vargen med en stirrande blick. Vad skulle han ta sig till, vad skulle han göra?
"Tear..." Det var med en kraftansträngning som han tvingade sig själv att säga hennes namn. Det sprakade fortfarande omkring honom och tack var den fuktiga luften sökte sig de elektriska spänningarna längre ifrån hans kropp än vanligt.
"Det var... trevligt att träffas."
Han tvingade fram ett litet leende, vilket mer såg ut som en grimas av smärta då det nådde hans ansikte och stannade endast i några sekunder. Men han hade försökt, vara trevligt, skapa ett band, se om de hade något gemensamt eller ens gillade varandra. Det var ju det hon verkade vilja göra. Och det här var Ranis sätt att inleda en så kallad konversation.
I huvudet fortsatte de att skratta åt honom, uppenbart roade av hans patetiska försök.

Hon svarade hanns leende med ett eget leende, ett som inte såg ut som en grimage. Medlidandet fanns inte i hennes leende utan i hennes ögon och hon gjorde vad hon kunde för att dölja det, det verkade inte vara så populärt bland sårade och ledsna vargar att få medlidande kastat på dem.
"Trevligt att träffa dig med. Taranis var det va?" frågade hon med leendet fortfarande i mungiporna.
Hon förstod honom inte. Visst förstod hon skräck, men hon tyckte inte riktigt att han hade någon anledning att vara rädd just nu, men vad visste hon? Hon hade ju aldrig varit så rädd som varghanen framför henne verkade vara och inte heller hade hon någonting att relatera till.
"Får jag fråga vad ni har här att göra? Om det inte är för mycket." men hon var rädd att det var för mycket. Taranis verkade så rädd för att henne att han mycket väl skulle kunna tolka hennes vänligt ställda fråga som ett hot om att han var någonstans han inte borde vara. För en gångs skull önskade hon nästan en annan förmåga än de om hade. Hon skulle vilja tala om för honom med känslor istället för ord då dem inte verkade räcka och vara för hårda vad dem än betydde.

Som svar på hennes fråga gav han bara en kort nickande gest, så otydligt att man lätt hade kunnat missa den. Med stirriga ögon fortsatte han att betrakta den leende honan. Fortfarande rädd för vad som skulle kunna hända, vad som skulle hända, vad hon skulle göra med honom ifall han släppte henne med blicken, ifall han sa något fel, ifall han gjorde något fel...
"Jag... eh..." Han förmådde sig inte svara på hennes fråga, paralyserad. Det enda han kunde höra var rösterna i huvudet, deras viskande, hotfulla röster. De visste vad som skulle hända. De hade rätt. De hade alltid rätt.
"Vad vill du?" Frågan uttalades med en ljus och svag röst. Han förvånades över att han ens vågade tala så åt henne, men nu när han väl gjorde det fortsatte han. "Kommer du att... skada mig?" Han svalde, rädd för var hon skulle svara.

Hon trodde att han nickade som svar på hennes fråga, men det kunde lika gärna vara en rysning eller en nerv som kom lite i kläm. Men kanske var det en nick, var det inte det borde han väl svara med sitt namn?
Hon tyckte det var något jobbigt att hel tiden se på honom och vred lite på huvudet för att se på skogen runt dem. Den var fortfarande mörk och ogästvänlig, lika varm som någonsin och omöjlig att se detaljerna i.
"Vad vill du? Kommer du att... skada mig?"
Tear rynkade pannan och såg förbryllat på vargen. Hur kunde han vara så skräckslagen hela tiden?
"Så klart inte, du har inte gjort mig någonting!" hennes röst var frågande och förundrad på samma gång. Vilka hade han mött om han trodde att hon skulle skada honom.
"Det finns ingen anledning att skada någon som inte gjort mig illa, och du har verkligen inte gjort det." fortsatte hon med en mjuk röst, den lät nästan bedjande igen.

[Ledsen för segt svar, men ah, off-period D: svarar nu, så kan vi fortsätta om du vill. Annars är det avslutat, jag förstår.]

Det var med en darrande kropp som han inväntade hennes svar. Skräcken i de isblåa ögonen gick inte att ta fel på och runt om honom hördes ännu det sprakande ljudet då elektriciteten skapade små gnistor som rörde sig mellan hans pälsstrån. Vad han skulle förvänta sig visste han inte, men självklart hade han svårt att tänka sig något annat förutom det värsta. Rösterna hade talat åt honom, alltid sagt saker åt honom, alltid förberett honom på vilken hemsk värld det var de levde i. Och han hade svårt att inte tro dem, för det som de hade talat om för honom var trots allt det enda han visste om världen.

Så talade hon.

Och en svag lättnad spred sig genom hans kropp. Även om han visste att hon kunde ljuga, försök få honom trygg för att sen anfalla, så kände han lättnad. Det var något varmt och uppriktigt med henne som fick honom att vilja slappna av. Och han önskade att han kunde det, helt och fullt, även om det nog mest troligt aldrig skulle hända.
"Jag... eh..." Han tystnade och såg på henne. Visste inte riktigt vad han skulle svara. Sedan nickade han kort. "Okej," var det enda han fick fram. Men något sade honom att det nog var ett svar som skulle duga i denna situation.

Hon log mot honom och svepte med svansen. Hon behövde inget bättre svar, hon var bara glad över att han svarat över huvud taget. Han var verkligen nervös av alla dess slag.
”Hur många har du egentligen mött som bara attackerar dig utan anledning?” frågade hon. Det var en riskabel sak att fråga, men hon ville fortsätta ett samtal, och att tala om vädret kändes inte som någon bra idé. Och att demonstrera krafter skulle nog bara få honom att fly. Det första hon kommit att tänka på var att fråga honom den frågan. Kanske skulle han mot oddsen prata och slappna av.
Hon hade märkt att han nästan verkade lite lättad av hennes svar, men det sprakade fortfarande om honom och han var fortfarande otroligt stel. Så att tro att han var lugnad kändes som att lura sig själv.

Frågan hon ställde fick den unge hanen att fundera. Hur många hade han egentligen mött som bara attackerat? Sanningen var, nu när han tänkte efter, att det inte varit vidare många. Även om han nu faktiskt hade varit på sin vakt, och tagit det väldigt försiktigt, men... Det hade inte varit många. Det hade bara varit ett fåtal. Ett väldigt litet fåtal.
"Eh..." Han kände sig som en idiot där han stod och tvekade och knappt fick fram ett ord. Hon verkade ju så snäll, och han kände sig trygg i hennes närhet. Och så betedde han sig på detta sätt, hon måste tro att han var korkad.
"Det har väl hänt... Men det är inte det. Det är... Rösterna. De varnar mig alltid för onda vargar. Jag har kunnat undvika de onda tack vare rösterna."
Om Taranis bara vetat hur fel han hade i det uttalandet. Men det var så han såg på saken, det var hans världsbild. Det var det rösterna hade intalat honom under en stor del av hans liv. Han hade gjort fel, och han fick lida för det. Alla jagade honom, alla ville honom illa - Det var så världen såg ut för en som svek sitt hem och sin familj.

Hon rynkade inte pannan, visade inga tecken på missnöje utan såg bara milt förvånad på honom. Ett litet leende böjde hennes mungipor när hon såg på honom efter att han tystnat. Dem här rösterna gjorde henne på sätt och vis orolig. Det lät inte som andras tankar, men dem verkade styra honom dit dem ville.
"Säger rösterna ofta åt dig att göra saker?" frågade hon försiktigt utan leende "... Han du någonsin försökt att inte lyssna på rösterna? Levt och fattat beslut utan att dem fått bestämma?" Svansen svepte mjukt bakom henne och rasslade bland några nerfallna löv och kvistar.
"Jag menar inte att dem alltid har fel, absolut inte, rösterna har säkert hjälpt dig... men ibland kan även det bästa ha fel." Ett försiktigt men betryggande leende syntes på hennes läppar och hon studerade Taranis med vänlig blick i ett försök att förmedla välviljan som hon nu misstänkte att rösterna sa åt honom inte fanns.

Honan talade ord som för Taranis verkade underliga. Aldrig hade han tänkt på det sättet innan, och inte heller kunde han förstå hur hon kunde göra det. Att inte lyssna... Det fanns ju en anledning att de talade till honom. Och nu påstod hon att han kanske borde klara sig utan dem... Nej, det verkade allt för otrolig. De fanns hos honom för att han inte klarade sig ensam. Det hade de sagt åt honom, så att han visste om det.
Lyssna inte på hennes dumma ord!
Rani ruskade på huvudet, förvirrade över det hon frågade. Hur hade hon kommit på idén när han själv aldrig ens hade tänkt på det?
"N... Nej." Ordet uttalades långsamt, med mycket eftertanke i rösten. Det var nytt och spännande till en viss del, men samtidigt skrämde det nästan livet ur honom att behöva klara sig på egen hand.
Det behöver du inte, du har oss. Lyssna inte på den dumma honan, låt henne inte lura dig!
Taranis såg på henne, in i ögonen. Hon verkade inte det minsta dum, även om de sade att hon var det. Hon verkade bara snäll och varm, som om hon inte önskade honom annat än gott här i livet. Hur kunde rösterna säga att hon var en av de onda?
Det är hon, hon är ond! Hon är...
"Tyst!" Avbröt han dem, samtidigt som han ruskade på huvudet som för att skaka bort dem. Och sedan vände han åter blicken mot henne. "Så du menar alltså att jag kan... klara mig själv?"

Hon såg stilla på honom, på den inre striden som verkade pågå. Han svarade på hennes fråga, och svaret gjorde henne inte ens förvånad.
Hans plötsliga krav om tysthet fick henne att klippa med öronen och tippa huvudet en aning på sned. Hans fråga var trevande. Hon log mot honom.
"Det är jag övertygad om att du skulle." hon var tyst ett ögonblick, funderade på om det var klokt att berätta for honom och bestämde sig för att det nog var det bästa för honom "Jag hör inga röster, så jag fattar alltså mina egna beslut... Man blir fri när man bestämmer själv."
Hon mötte hans blick och höll den stadigt, svansen svajade försiktigt bakom henne. Det kändes som när man gick på tunn is, man vet inte om nästa steg ska få en att gå igenom isen eller om den ska hålla för ytterligare ett steg.

[Omg, förlåt för så seeeegt svar, hahah <3 men har haft noll inspiration och varit dränkt i jobb, men har börjat få tillbaka rollusten nu. Du får säga om du vill fortsätta eller inte. svarar i alla fall.]

Han lyssnade. Hörde orden hon sade. Hörde dem bättre än rösterna som ilsket viskade. Men det var som att de var tystare. Han hörde henne bättre.
Man bli fri...
Fri.

De blåa ögonen såg förundrat på Tear. Denna frihet hon talade om... Var det vad han hade letat efter hela livet? Det lät på något vis så lockande, så underbart.
Varför hade han inte funnit den?
"Jag vill vara fri."
Rösten var mjuk, avslappnad och så hemskt sorgsen. Blicken sjönk mot marken han stod och det var helt plötsligt jobbigt. Jobbigt att inte ha dem där, rösterna, som höll honom upptagen med annat. Då slapp han tänka på allt detta sorgsna som nu kom över honom.

(Det är lugnt, jag fortsätter gärna om du vill x3 )

Ett mjukt leede spred sig på hennes ansikte när hon såg på den sorgsna figuren. Det såg ut som att han blev tyngre. Hon var tyst och funderade en minimal sekund innan hon reste sig, gick två steg närmare Taranis och satte sig sedan ner. Förhoppningsvis skulle han inte bli skrämd av att hon närmade sig. Hon sänkte rösten när hon talade med honom och sänkte även huvudet en aning.
"Det är inte lätt att vara fri, men det är värt det." sa hon med den mjuka röst "Att vara fri är inte heller samma sak som att vara ensam." Hon log mot honom och sökte den blå blicken.
För all i världen ville hon inte skrämma honom, men allt verkade skrämma stackaren. Varför hon ville förstå och hjälpa vargen visste hon inte, men det fanns någonting hos honom som fick henne att vilja hjälpa. Kanske var det den hjälplösheten som han verkade känna gentemot röserna som bara han hörde som fick henne att önska honom bättre... önska honom fri.

[Men Gud! Nu har jag varit så seg igeeeen, förlåt <3 ]

Honan reste sig och gick nått steg närmare. Rörde sig mot honom. Det ryckte i Taranis kropp. Instinkterna skrek åt honom att han skulle fly. Men han tvingade sig själv att sitta stilla, trots att det kändes som vanvett. Men hon var snäll, hon var vänlig, hon ville honom inget illa...
Det är vad du tror ja, dumbom.
De skrattade och hans öron veks bakåt. Han gillade inte rösterna, gillade inte vad de gjorde med honom. Och ändå var han tvingad att lyssna, tvingad att lyda. Precis som det var tänkt att han skulle göra i livet.
Ta order, lyda, följa. En krigare.
Men denna frihet som honan talade om lockade så mycket mer än hans egentliga öde. Därför hade han gett sig av, därför hade han fått lida, och nu var han här. Livrädd för en varg som endast ville honom gott.
"Det var... Frihet. Jag sökte det en gång i livet." Ja, visst hade han letat efter frihet. Och det var då allting blivit så fel. Men ändå ingav honans ord hopp inom honom. "Kanske jag kan söka det igen?"

[haha, det är lugnt ^-^]

Hennes huvud tippades på sned när han berättade att han sökt frihet en gång tidigare i livet. Ett uppmuntrande litet leende vändes mot honom.
"Du kan alltid söka frihet, det är det ända som inte går någonstans." sa hon. Det var lite svårt att veta vad som skulle hjälpa honom och vad hon kunde säga.
"Det är alltid värt det att vara fri." upprepade hon och såg upp i skogen. Det vilda livet i skogen tjattrade ovanför dem utan att visa sig för deras skarpa ögon. Svansen rörde sig bakom henne när hon åter såg ner på den randiga vargen.
"Du kan vara stark Taranis, styrkan att vara fri sitter inte i musklerna utan i hjärtat." sa hon log mot honom.

[Det här blev lite för kort, sorry]