Det var när de hittat en grop som idén till leken kommit till liv. Även om det i synnerhet varit Perditas initiativ var Ymir kvick att ta idén som sin egen. För stunden var de oense om detaljerna, bland annat vem som skulle vara offret och grävas ner i hålet.
      “Okej då,” gav hon till slut med, “men när jag återuppstår, kommer jag vara gudinna över hela världen och du måste lyda min minsta vink!”
     Inte förrän hon försäkrat sig om att systern gått med på hennes krav klättrade hon ner i hålet. Det var inte nytt, men inte heller gammalt nog för att börja växa igen. Jordresterna som låg vid sidan om var fortfarande mjuka nog att enkelt sprida över henne.
     “Har du en ramsa? En bön? Du måste ha en bön, fattar du väl.” Även om Ymir inte kunnat greppat konceptet av religion till fullo, så var det en naturlig del av livet. Det var därför hon visste att böner var viktiga. Duraneir var en välkänd karaktär inom familjen, och emellanåt fick hon höra andra namn men det var ännu inga som fastnat i hennes minne.

[Alla Nuksim-syskon är välkomna!]

Perdita ryckte på axlarna i en halvhjärtad gest. "Okej okej, ska göra allt du säger", försäkrade hon och började putta ner jorden över systern med sina framtassar. Det var en lögn så klart. Ymir skulle bli hennes att styra som hon ville, för Perdita visste hur ritualer fungerade, även om hon aldrig gjort en förut. Hon blev därför aningen irriterad när Ymir antydde att hon inte hade koll.
     "Klart jag har. Men det måste göras i ordning! Väldigt viktigt. Offer, symboler och sen bön." Hon plockade upp en kvist och drog en darrig cirkel runt den grunda graven, med några extra linjer här och var. När allt utom Ymirs huvud var begravet harklade hon sig, redo att demonstrera sina kunskaper i demonernas tungomål.

     "Pre fa mi nocra,
     mi systra di döda"

Perditas förkunnade sin besvärjelse med monoton stämma under tiden hon långsamt strödde det sista av jorden över Ymirs huvud.

     "E gåvo ti diga,
     demono gemiga di kraftum to—TYST! Sluta hosta!"

Hon stampade i marken när systerns kvävda läten trängde upp genom jorden som nu helt täckte henne. Perdita hade kommit av sig helt men gjorde sitt bästa för att rädda upp det.

     "Sempre bla bli blo,
     lorem ipsum solarplexus"

Nu var det bara att vänta. Hon satte sig försiktigt ner, spänd och förväntansfull när hon tittade sig omkring i hopp om ett tecken på att ritualen fungerat. Riktigt hur det skulle ta sig i uttryck visste hon inte men en sak var säker, hon hade gjort allting rätt.

Io gick försiktigt fram. Hon ville vara med i leken men visste inte riktigt hur. Tyst tuggande på läppen står hon i bakgrunden och ser på Ymirs och Perditas interaktion. Det ser roligt ut. Io vill också ha roligt. Valpen tar ett djupt andetag och tar ett steg fram och ett till, så ännu ett. Strax bakom Perdita som är i fullt sjå med att gräva ner Ymir i hålet försöker Io komma på hur hon bäst kan hjälpa till. Hon lossar en tuva gräs och bär fram den till Ymir-högen och placerar den vid sidan. Det är bra va? Sneglande söker hon bekräftelse från Perdita. Det ser ut som att Ios medverkan är ok, hon blir inte tillsagd så hon gör som Perdita och puttar över jorden på Ymir som inte längre syns att det är Ymir. Ett litet fniss undslipper valpen.
 
När Ymir är helt övertäckt sätter sig Io ner vid Perdita sida, likt systerns lilla skugga. Den gulgrönblå blicken hålls uppmärksamt fäst på Perdita och inväntar nästa del av leken. Så när Perdita börjar mässa på demonspråket ser Io på henne med stora imponerade ögon. Wow!! Perdita är så cool! Med svag stämma, vek och viskande försöker Io så gott hon kan stämma in. Det resulterar i en del hm-ande, mh-ande och mi-ande där hon inte får fatt i orden. Men nära nog och Io känner sig rätt belåten med sin medverkan. Rätt så… kanske… det var nog inte så bra. Hon önskar hon var lita cool och självsäker som Perdita.

Aegir tyckte om att känna sig viktig. En av hans favoritlekar var av den anledningen att leka Väktare, och ofta på egen hand stoltsera i marsch runt lyorna och hålla utkik efter faror och andra olägenheter. Han närmade sig moster Kokos och med en myndig röst frågade han: "Allt bra här? Läget under kontroll? Bra. Då så. Invänta apporten vid solnedgången."
     Och sedan vände han helt om och fortsatte patrullen i en annan riktning. Han hade mycket terräng att täcka, och faror kunde lura i varje vrå.

 "Sempre bla bli blo, lorem ipsum solarplexus"
Det var kanske olägligt att han kom över sina systrars lek just när han gjorde det. Perdita var i färd med att strö jord över något, och Io satt vis hennes sida och försökte eka ramsan i takt. Umbriel var med, lite mer i bakgrunden och tycktes tyst observera. I en noggrann analys av situationen blev Aegir snart medveten om att det var Ymir som låg begraven i hålet. Han kände igen ett av hennes ljusa öron som stack upp. Aegir förstod direkt hur han kunde göra leken mer spännande.
     "Stopp i lagens namn!" beordrade han och började utan förvarning dundra rakt mot ritualen. Det var utan tvivel något lömskt i görningen här, hans syster död och begraven. Det här var ett jobb för en Väktare.
     "Väktar Aegir till undsättning! ANFALL!"
Han dundrade rakt över graven och in i Perdita och Io, som han enligt sina observationer bedömde vara skurken i dramat, och Ymir den som definitivt behövde räddas. "Håll ut Ymir! Jag ska rädda dig!"

Det hela tog så lång tid. För lång tid. Ymir hade tappat tålamodet redan innan ritualen riktigt börjat. Hon skruvade på sig otåligt och suckade högljutt, bara för att råka andas in lite damm och började hosta. Ymir blängde irriterat på sin syster. Det var inte hennes fel att hon var så dålig på att vara död.
     Perdita, med hjälp av Io, avslutade sitt mässande. En förväntansfull spänning låg i luften, och plötsligt hände något. Aegir kom galopperande och avbröt deras ceremoni med sin egen charader. Ymir himlade med ögonen, men lät honom inte se det. Nu var ritualen förstörd, men hon var snabb på att anpassa sig till de nya spelreglerna.
     “Väktar Aegir!” ropade hon med spelad panik. Öronen tryckta bak mot hjässan och blicken vidgad av rädsla. “Hjälp mig! Snälla! Dom, dom försöker offra mig till… DEMONER! Dom håller på att DÖDA MIG!” Aegir var störst av syskonen, och därför såg Ymir till att alltid försöka hålla sig på hans sida i lekarna. Ymir började försöka kravla ur jorden, klöste och sparkade. Långsamt började jorden lätta runt henne.
    “Hon är en häxa! En ond besvärjare! Och det där är hennes medhjälpare! Dom måste DÖ!” utropade hon. “Du är den enda som kan rädda världen!” Ymir föreställde sig hur Aegir i leken dräpte dem, och sedan när det bara var hon och Aegir kvar skulle hon bli världens nya härskarinna. Umbriel kunde kanske få vara med, om han inte var så himla motstridig hennes regerande. Aegir var lättare att styra, bara man låtsades att han gjorde något gott.

Ymir bossade som alltid över leken, om än i ständig konflikt med Perdita. Medan Io tycktes vara en blind följare satt Umbriel lite på kanten. Det var absolut frestande att hjälpa till och kasta jord i Ymirs ansikte, men helt ärligt ville han inte smutsa ner sig. Och dessutom var han inte korkad, det hade inte undgått hans uppmärksamhet att Aegir inte var inom synhåll, det betydde att han antagligen skulle storma in med någon skenhelig tillrättavisning inom kort.
Och mycket riktigt, som på beställning kom Väktar Aegir stampande och krävde stopp i sin egen påhittade lags namn. Umbriel var snabb med att hålla upp sina rena framtassar som ett bevis på sin oskuld. Det var osäkert om det fungerade eller om Aegir bara inte märkte av honom över huvud taget, oavsett såg han det som en vinst.
Den begravda systern var inte sen att lägga om sin attityd, och Umbriel hade aldrig varit den som tjafsade emot.
"Nobla Väktare se upp! De kan förtrolla ert sinne!"
Han gestikulerade dramatiskt med en tass förtvivlat mot pannan. Oh, ja, ett sånt offer han var i det här.
Förhoppningsvis skulle detta räcka som insats, han var varken sugen på att brottas eller hjälpa till att gräva fram Ymir igen.

När Aegir stormat in och förstört allting tog det inte lång tid för Ymir att byta sida. Och Umbriel som suttit vid sidan om var lat i vanlig ordning och gick med det trygga och enklaste valet för honom. Perdita var inte förvånad och fnös hånfullt när de gaddade ihop sig mot henne. Kallade henne häxa och besvärjare – ljuv musik för hennes öron.
    "Ni får det att låta som att det är något negativt", konstaterade hon och klev över Ymirs huvud när hon gick för att möta Aegir, sin motståndare. "Om HAN är den enda som kan rädda världen är JAG den enda som kan förgöra den." Ett teatraliskt och ondskefullt skratt lämnade henne. "Var har du din måne nu, väktare?", utmanade hon.

Ymir var mycket dramatisk, kravlade ur jorden och skrek om demoner och död. Och offer. Även Umbriel var i knipa. Inte under Väktarnas vakt! 
     "Jag räds inga mörkrets besvärjelser!" förkunnade han stolt och ställde sig utmanande mittemot Perdita. Nånstans utropade Ymir att dom onda måste DÖ, något som fick Aegir att stanna upp och bryta mot sin karaktär.
     "Vänta lite, inte dö väl? Väktare dödar faktiskt inte i onödan, inte ens häxor," förkunnade han sakligt. Det var något han verkligen snappat upp från sin mamma och sin moster. Men han vände sig snabbt till Perdita igen. "Min måne är i mitt HJÄRTA," utropade han dramatiskt, nu inne i karaktären igen. "Jag tänker inte låta dig förgöra världen! Du och din kompanjon," han gestikulerade mot Io. "Överge er onda plan eller SLÅSS."

Aegir tog sin roll på största allvar men det gjorde även Perdita. Hon knyckte på huvudet och log svalt mot sin bror. "Nå väl, några sista ord?" Hon gjorde sig låg, redo att gå till attack. Men innan dess, hade hon ett sista trick.
    "Aber kadaver!", uttalade hon, och ur den uppdikade graven kröp imaginära likmaskar upp, kravlandes i otakt mot Aegir. Hennes alldeles egna lilla armé. Tricket var dock kortlivat och illusionen bröts så fort hon kastade sig över sin bror med ett lekfullt morr.

Io hade vågat vara lite mer närvarande i leken men när den fick med seriösa aspekter då Aegir kommit instormande så hade den lilla tikvalpen sjunkit ner och ner mot marken, öronen mot nacken och rädsla lysande ur blicken. Hon vågade inte stå på sig mer och när Aegir titulerat Io som Perditas kompanjon i att förstöra världen så ville Io helst bara sjunka ner i jorden, men hon kunde inte sjunka lägre. Platt mot marken ligger hon men när imaginära maskar kryper upp ur marken piper hon till och kryper närmare Perdita för att söka lite skydd. Men systern kastar sig över Aegir och Io vill verkligen inte vara med i slagsmål. Skrämt och darrande i hela kroppen, tårarna svider i ögonen, ser hon sig omkring efter någon annan trygghetskälla.