Det kunde inte vara långt kvar nu. De måste vara nära Blodbergen. De måste. Det kändes som de hade vandrat i en evighet. Kione var utmattad och längtan efter tryggheten på reviret var påtaglig, det märktes, inte minst på hans ovanligt lättretliga humör. Sällskapet gjorde inte situationen bättre för den unga hanen. Han såg matt på när den beniga vrenen nyfiket lunkade fram till ett rykande hål i marken och stack ner den långa nosen.

"SPIK!" Rösten bröt skarpt tystnaden mellan de två varelserna på slätten. "Det där är en gejser, din idiot, ta bort din tjocka skalle därifrån om du inte vill bli av med ansiktet!" Den rangliga kamraten ruskade obekymrat på huvudet och lufsade vidare. Kione såg ut över omgivningen. Dimman från de varma källorna låg som ett täcke över slätten och försvårade deras resa. Kione var osäker på om de gick i rätt riktning. Solen lyste med sin frånvaro. Himlen var täckt av gråa, tjocka moln som olycksbådande blickade ner mot de två vargarna. Kione kände sig instängd - trots att de befann sig mitt på en stenig slätt. Det knastrade till alldeles intill honom. Den bruna hanen ryckte till och såg på Spik som hade hittat en gren som han förstrött tuggade på. Kione fortsatte fram mellan de kokande varma källorna. Med ett öronbedövande vrål sköt en kaskad av vatten upp ur ett hål en bit ifrån dem. Det var som att själva underjorden skrek åt dem att ge sig av. Kione skyndade iväg. Han ville komma bort från källorna. Ut på säkrare marker. 

Eriinari var hemort för de mest besynnerliga varelserna, det hade Shiro berättat. Men mer information än så hade inte Kione om platsen. De var på okända marker och Kione var osäker på vad de kunde stöta på för faror. Vad kunde gömma sig i dimman? En kall kåre sköt genom ryggraden och fick Kione att rysa till. Hela den här jakten hade resulterat i ett stort antiklimax. Hade någon ens fått tag i förrädaren? Eller hade allt varit förgäves? I ärlighetens namn brydde sig inte Kione längre. Han ville bara hem. 


(Till Kilah)

Kilah hade gått vilse.
Hon var inte vilse längre, men hon hade gått vilse, och det hade tagit henne betydligt längre än vad hon hade hoppats på att finna sin väg tillbaka till den rutt hon vagt kände igen. Räknades det som att hon gått vilse om hon inte kände området väl från första början? Kanske. De senaste dagarnas jämngrå himmel och dimman som smugit sig in mellan de ångande vattenkällorna i brist på vind hade inte gjort det lättare. Det hade inte heller varit lätt att spåra sig själv tillbaka när hennes eget spår abrupt slutade, endast för att dyka upp igen längre bort.
     Kilah hade inte tänkt gå vilse – vem planerade egentligen något sådant? – men efter att ha råkat på en grupp stora vildsvin med alldeles för många kultingar så hade hennes rutt plötsligt ändrats. Det hade varit väldigt stora vildsvin. Väldigt stora, och väldigt arga efter att hon kanske lite väl våghalsigt hade försökt fånga en av de små. Hon hade inte upptäckt de större djuren förrän de kommit emot henne, och då hade hon inte haft mycket mer val än att… springa vilse.  
     Nu var hon på rätt väg igen. Åtminstone intalade hon sig det. Det var fortfarande svårt att helt avgöra om hon kände igen stigen hon valt från när hon och Ceylon passerat här, men hon tyckte sig känna igen den tillräckligt för att få en idé om var hon befann sig. Hon kunde, om hon kisade, ana något som kanske var väldigt avlägsna berg i norr. Det borde inte vara mer än ett par mil mellan henne och skogarna söderut. En dagsresa kanske, om hon hade tur. Och om hon slapp fler möten med arga grisar.
     De stora öronen roterade snabbt efter ett nästan ohörbart muller som började någonstans under marken. Det var avlägset, men så dovt att det nästan vibrerade genom manvargens inre. Kanske var det mer av inbillning än av det faktiska mullret. Det hårda ljudet av vatten som slängdes upp från någon av sjöarna längre bort fick Kilah att stanna upp. Den tunga dunsen från gejsern när vattenmassorna slog ner mot marken på nytt var respektingivande. Kilah gillade gejsrar. De var häftiga. Läskiga, men häftiga. Ceylon hade kallat henne många intressanta varianter av korkad när hon erkänt sig dragen till dem. Just nu dock, med skogarna lockande i söder, tanken på växter och enklare byten, så var hon inte säker på att hon ville lämna stigen igen. Ville inte riskera att-
     Kilahs blick föll på en plötslig rörelse i dimman. Två skepnader gjorde sig långsamt synliga. Hon höjde nosen i ett försök att fånga dofterna, men utan någon vind till hjälp var det inte lätt. Istället betraktade hon dem ett kort slag, med öronen alert spetsade framåt. Det tog inte lång tid förrän hon bestämt sig för att skepnaderna var vargar. Hoppades hon. Minnena av besten från Wintera knöt ett stygn av tvekan i hennes inre. Hon ruskade av sig känslan, skakade ut hela kroppen för att bli av med spänningen i musklerna. Metallpärlorna klickade mot varandra över hennes sidor.
     ”Hallå?” ropade Kilah till skepnaderna så snart som hon rätat på sig på nytt.

[*sparkar liv i sig själv*]

Med Spik, stadigt slafsande på sin gren, vid sin sida fortsatte Kione sin vandring framåt - åt det han åtminstone gissade var Blodbergens riktning. 

"Hörde du också det där?" Kione såg klentroget på sin gråbruna följeslagare. Spik hade tappat sin gren och stirrade förbi Kione. Kione vände sig långsamt om, beredd på vad som helst. Hade inte någon pratat om att det fanns mammutar här? 

Men det var ingen mammut. Kione stirrade in i dimman. Konturerna av en varg framträdde sakta. Ett besynnerligt klirrande följde vargens rörelser. 

"Hallå..?" Svarade han, trevande. Han kisade med ögonen och tog ett steg närmare främlingen. En gejser exploderade plötsligt en bit ifrån dem. Det öronbedövande ljudet fick Kione att rycka till. Ett ögonblick senare fick han en skur av vatten över sig. En djup morrning vibrerade i bröstkorgen. Eriinari, platsen gudarna glömde. Kione ruskade vattnet ur pälsen och såg sig om efter flockbrodern. Spik hade gått närmare främlingen. Han stod under tystnad och betraktade vargen. Kione ställde sig bredvid honom och kunde för första gången se främlingen tydligt. Han nickade artigt och sneglade på Spik. Han stirrade fortfarande, ogenerat. Kione harklade sig och lät åter blicken falla på främlingen. Hon hade besynnerliga pärlor i sin päls.

"Du vet möjligtvis inte hur man hittar ut härifrån?" Hon såg förvisso lika malplacerad ut som Kione kände sig. Men det var åtminstone en bättre plan än att vandra omkring på måfå och hoppas att de någon gång skulle hitta ut.

Explosionen av en ny gejser, den här betydligt närmre än den tidigare, fick Kilah att ta ett överraskat, stelbent skutt i sidled. Ljudet fick det att ringa i hennes öron. En skur av varma droppar och snabbt svalkande ånga regnade ner över Kilah. Hon ruskade snabbt på sig med ett chockat halvfnitter och gned ena framtassen mot ansiktet och sina öron i ett försök att bli av med ringandet. När hon rätade på sig igen så fäste hon blicken vid främlingarna.
     Närmst stod en mörk, högbent varg. En vren, om hon inte misstog sig.  Hon mötte hans blick för ett kort slag innan den andra främlingen påkallade hennes uppmärksamhet. Kilahs blå blick vändes istället snabbt till den lägre av de båda. Brun, kanske i Kilahs egen höjd om än större rent kroppsligt. Hon blinkade ett par gånger innan hans fråga registrerade ordentligt. Ett snabbt leende spred sig i hennes anlete.
     ”Söderut”, svarade hon snabbt, och fortsatte nästan lika hastigt. ”Man går söder- Vet du vad, jag är på väg härifrån själv, jag kan visa om ni vill? Jag är inte jättebra på vägbeskrivningar.” Hon hade inte kunnat beskriva en väg ändå. Inte för att hon var vilse; hon hade faktiskt hittat tillbaks igen, hon kände igen sig, mer eller mindre. Hon visste tillräckligt om vart hon skulle om hon bara lät tassarna röra på sig. Men att fundera ut allt i huvudet och försöka beskriva det var svårare. Kilah hade alltid varit mer för att göra något än att säga det.

Kione såg med höjda ögonbryn på den bruna honan då hon talade. Hennes mun rörde sig snabbt, orden kom i ett. Det tog honom en stund att försöka sortera orden. Skulle hon visa vägen? Spik gick obekymrat fram och ställde sig bredvid den långbenta främlingen, redo att ge sig av. Kione stod kvar på sin plats och blinkade förvirrat.

"Men du känner oss inte." Han såg på henne, förvånat och förvirrat. Hennes pärlor klirrade. Hans blick sökte sig till dem. Hon måste ha någon form av metallkraft. Kione litade inte på honan. Men hade han något val? Hon verkade knappast utgöra ett hot - men han visste också att skenet kunde bedra. Spik verkade gilla henne. Flockbrodern kanske var en aning korkad, men han brukade också vara avvaktande mot främlingar. Kione suckade tungt. "Nåväl. Visa vägen." Sa han tillslut och vände blicken mot söder. "Är det här en fälla kommer jag slita halsen av dig." Lade han till med en iskall blick på honan.

Vrenen var inte sen att sluta upp vid Kilahs sida, och hon gav honom ett glatt leende. Den brune hanen verkade mer tveksam. Hans ord fick Kilah att skratta lätt.
     ”Hade jag velat ha halsen utsliten hade jag stannat i Wintera. Tips, bråka inte med stora katter.” Hon vägde omedvetet vikten från det framben vars axel tydligt pryddes av stora, ännu läkande ärr. ”Men okej. Ni kan båda putta ner mig i närmsta gejser om det visar sig att jag har en slug plan på lager. Två mot en och allt det där. Känns det bättre då?” Hon skrattade igen, och indikerade med en nickning vilket håll de skulle åt. Hon besvarade den brunes blick med ett flin.
     ”Mitt namn är Kilah, förresten”, fortsatte hon och började gå.

”Hade jag velat ha halsen utsliten hade jag stannat i Wintera. Tips, bråka inte med stora katter.” Kione sneglade undrande på honan. Wintera. Det var ett område han aldrig hade varit i, honans uttalande gjorde honom inte vidare nyfiken på att undersöka området heller. Kione började långsamt gå i den riktning som honan instruerat. Hennes skratt klingade i den fuktiga luften. Kione slogs av hur avslappnad hon var i deras sällskap. Var hon alltid sådan bland främlingar? Han förundrades över hennes lugn men kunde inte riktigt avgöra om hon bara var naiv eller om det var han som helt enkelt var för paranoid för att förstå hur någon kan vara så avslappnad bland främlingar. Honan presenterade sig som Kilah.

"Kione. Och det där är Spik. Han pratar inte så mycket." Kione nickade åt den mörka vrenen som frånvarande lunkade på bredvid Kilah, hummandes på en melodi. Kione sa inget mer på en lång stund. Plötsligt påmindes Kione om varför han egentligen var där. Han fäste blicken på honan. Hon hade vandrat från Wintera. Kanske, kanske, fanns det en chans att hon visste något om Malvado. "Kilah, du har händelsevis inte stött på en ful gammal varg på sistone? En svart varg som går under namnet Malvado." Det brände till av sorg och besvikelse när han uttalade namnet. Han hade inga förhoppningar att Kilah kunde komma med nya upplysningar - men det skadade inte att fråga åtminstone.

När de väl börjat röra sig så föll Kilah lätt in i sin vanligt raska takt bredvid Spiks långbenta kliv. Hon lyssnade med ett öra på vrenens hummande, men höll sig annars fokuserad på riktningen. Då den brune hanen, Kione, öppnade munnen på nytt efter en stund så vände hon uppmärksamheten till honom igen. Hon pressade tankfullt samman läpparna för ett ögonblick innan hon svarade.
     ”Kan inte säga att jag känner igen Malvado.” Hon gav Kione ett ursäktande leende. ”Jag mötte en… Malphas? En gång. Men jag tror han var brun? Så jag gissar att det inte är samma.” Kilah ryckte lätt på axlarna. Hon pendlade snabbt med blicken mellan hanarna. ”Ni har inte mött en hane vid namn Ceylon? Gråbrun, lite bitter. Kanske i din storlek.” Hon nickade åt Kione.

"Malphas?" Kione ryckte till och rynkade pannan när han funderade över varför namnet lät bekant. Hade inte Tramptass nämnt att han hade en son som hette Malphas och som skulle avlivas? Kione hann inte fundera mer på namnet innan Kilah ställde en fråga om en annan varg, Ceylon. Kione skakade på huvudet och hummade lågt. "Nej, tyvärr. Ceylon låter inte bekant. Är det en vän till dig?" Kione sneglade på honan vid hans sida. "Hmm, Kilah, du råkade inte stöta på den där Malphas här i närheten?" Kione försökte se lagom ointresserad ut. Som att han mest frågade för att ha någonting att prata om.

Kilah nickade. ”Ja. Men vi kom ifrån varandra.” Borttappade i ett oväder. På sätt och vis var det kanske lite komiskt. Deras gemensamma resa hade påbörjats under ett annat oväder. När Kione fortsatte tala – ställde en ny fråga – så drog Kilah tankfullt på munnen. Hennes fundersamma tystnad varade inte länge.
     ”Döda skogen. Det är, ehm-” Kilah skiftade blicken mellan de båda hanarna igen. ”Känner ni till Döda skogen? Ligger åt sydöst.” Hon visste inte var de här båda främlingarna kom ifrån, eller vad de hade för kunskaper om landet. Där fanns många vandrare i Numoori, men det garanterade inte att alla kände till vad som fanns i andra änden av landet.

"Åh, jag vet hur det känns att tappa bort en vän." Muttrade Kione och sneglade irriterat på Spik. "Men han dök upp igen när jag minst anade det." 

"Döda skogen är vi bekanta med." Svarade Kione med ett roat flin. Men Malphas fick vänta, de hade mer brådskande ärenden. Men Kione lade informationen på minnet, Tramptass behövde upplysas om det. Under deras samtal hade omgivningen runt dem sakta förändrats. Dånet från gejsrarna hade de lämnat bakom sig och en uråldrig skog bredde ut sig framför dem. De hade hittat ut ur Eriinari, nästan utan att Kione märkt det. Kione stannade upp och såg vänligt på deras tillfälliga följeslagare. "Jag tror vi hittar härifrån. Tack för hjälpen." Han log svagt. "Jag hoppas du hittar din vän, Kilah. Tack för hjälpen. Vi ses." 

Landskapets förändring runtom kom plötsligt. Det var som att kliva ut ur dimma. Vilket det kanske på sätt och vis också var, när Kilah tänkte efter. Hon kände igen platsen, mer än tidigare. Äntligen. Över de närmsta krönen visste hon att skogarna fanns. Träden gick redan att se, deras kronor burna på höga stammar.
     ”Ingen orsak.” Kilah log brett åt dem båda. ”Och detsamma. Lycka till med ert letande.”
     De gick skilda vägar där, men Kilah var tacksam för sällskapet. Om än det bara varit för en stund, så gjorde det resan lite lättare.
 
[Avslutat c:]