Hon kände att han följde efter utan att se sig om. Hennes blick rörde sig över landskapet framför, föll på de stundom förvånansvärt rikliga pelarna av vad som varit levande träd, på stenar som blottats där det tidigare varit mossklädda kullar och på himlen där stjärnorna vandrade bakom de höga molnen. Svansen förblev lätt höjd bakom henne, krökt uppåt i en båge. Hon behöll samma lugna takt utan att sakta på stegen. Främlingen följde med lika makliga steg, men närmade sig långsamt. Hon uppfattade när han åter sände ut känslor runtom henne. En sorts iver, eller vilja att veta. Hon gav ifrån sig en kort, något road fnysning. Han motsade sig själv, eller motarbetade sig själv, genom att hålla sig undan och undvika svaren när han ville veta mer. Det var något underhållande i det hela, även om hon fortfarande inte helt kunde besluta sig för om det enbart var roande eller något irriterande. Hade hon inte stannat för främlingen så hade hon varit en god bit på väg tillbaks till savannen vid det här laget, ridande på de hårda vindarna. Men hon behövde chansa och möta främlingar. Kunskap kunde inte delas, och jakten inte följas, om hon var ensam. Men den här hanen verkade än så länge inte som något av det hon sökte.
     Efter en stund saktade hon omärkligt in på stegen. Inte så att takten ändrades märkbart, men så att han skulle komma närmare. Om han skulle följa henne i hasorna utan att göra annat än sända känslor så kunde hon lika gärna ha flugit tillbaks vid det här laget. Hon höjde nacken och vände på huvudet för att se på den andre i ögonvrån. När hon tog till orda var det med en låg ton.
     "Vad får dig att tro att vampyrer inte finns?"

Nehexor hade fortfarande inte helt vant sig vid känslan att inte se eller känna honans sinne. Det var inte ofta han stötte på telepatiker eller empater som var starka eller skickliga nog.
När han kom ikapp henne, och när han hörde hennes fråga, gjorde han ingen min.
"För att de kan inte existera. Det vore..ologiskt" sade han stilla, bara musklerna ovanför ögonen som svart rörde sig uppåt i en.. nästan förvånad min. Han hade aldrig trott på sagor eller det övernatuliga. Även gudarna var något han betvivlade, i viss mån, för dem kunde inte ens han med all säkerhet stryka från listan av existerande ting.
"Men det du visade mig.. får mig att tvivla på vad jag tidigare trott. Det kanske inte var en vampyr, men något var det, och jag vill veta vad." han ville se det med sina egna ögon, lära sig allt om det, och - om nödvändigt - finna dess varje liten svaghet och utnyttja den.
Huvudet vreds upp mot skyarna, men uppmärksamheten var dock än riktad mot tiken. Hans kall var kunskap i alla dess former. Att samla den och kultivera den. Någon gång skulle han också lyckats formulera den i något fysisk format, så att alla efterlevande skulle kunna dela vad hans lärt sig.

Hon hann inte hejda det korta, sträva skratt som lämnade henne när hanen talat. Åh, hur signade var inte de som levde i ovisshet, de utan fruktan för natten? Hon skulle ha gett mycket för en drömlös natt, en utan rädslor eller oro. Men hon skulle inte ha bytt det hon hade lärt för något. Ovissheten kunde lika gärna vara en gåva som en svaghet. Hon led med de som tvingades lära sanningen alldeles för sent. De som insåg vad som fanns i den här världen först när de stirrade döden i vitögat.
     "Om det ändå gick att avfärda så enkelt", svarade hon. Hon vände blicken mot den andre och gav honom ett leende som var lika strävt som skrattet varit. Ett leende som inte var det minsta roat. Där fanns ett allvar i de skarpa grå som hon låste vid hanen för ett ögonblick, innan hon vände sig framåt i den riktning de vandrade igen. Efter en kort paus fortsatte hon att tala. "Vad är det du hört om dem som sagt att de inte kan existera? Att de är fångade i natten? Att de lever på blod? Att de är snabbare och starkare än andra? Monster som jagar vargar?" Hon gav omedvetet ifrån sig en ny, kort fnysning. "Då har du inte hört mycket."

Han var rapp i svars.
"Det faktum att jag bara hört." ord var ord, och sagor var sagor. Knappt ens var hans minne om de fåtal historier om mörker mer än kvällssagor att underhålla.
"Om vart talat ord bar fullständig sanning, skulle våra marker sväva och vatten gå att andas." han sänkte huvudet, vred det så att ögonkontakt vore möjlig.
"Jag behöver mer än ditt ord" 

((kooooort men ett svar likväl 8'D ))

Lika snabbt som han tystnat stannade Dimitrij.
    "Att inte ha sett något innebär inte att det inte Kan existera." Hennes ton hade djupnat märkbart och blivit påtagligt lugn. Där fanns ett isande allvar i vart ord. "Det är skillnad på att kunna vara sant och vara det, men det betyder inte att något är en lögn eller saga. Att avfärda allt man inte sett med egna ögon som påhitt är inte mer än trångsynthet. Jag har sett vargar gå på vatten, vinglösa flyga och jorden vrida sig för en vargs tanke. Jag har mött döden många gånger, köpslagit med den, talat med de som inte längre borde finnas här i livet." Hon hade mött vinden själv. Talat med gudarna. Slagits mot... mot monster. Kämpat för en framtid hon aldrig skulle leva för att själv få uppleva.

[Mitt-i-natten-inlägg <3]

Nehexor var tyst, genuint mållös. Inte för att hon talade om under och mindre mirakel, utan för att hon kallat honom trångsynt - och till hans förtret - med all rätt. Han hade länge tagit sin öppenhet med stolthet, att inget någonsin skulle få förvåna eller förarga.
Men där stod han, ärligt nästan förnekade något som kunde vara sant för sina principers skull. Hur långt hade han gått på denna väg av blindo? 
Att försvara sin princip nu vore inget mer än småaktigt, så han valde den väg han normalt ogillade mest.
"Det är sällan jag erkänner en svaghet, men du fann en av dem och jag tackar dig för att ha gjort mig något visare."
Hans kropp var stilla, ekon av den tidigare svagheten fortfarande märkbara i hans lemmar.
"Om så är fallet, vore du villig att lyfta mig ur okunskapen och upplysa mig inom ämnet?"

((nattnattnatt svar <3 ))

Hon stod tyst och såg på hanen. Såg hur han samlade sig efter att hon troligtvis träffat en öm punkt. När han talade bekräftade han hennes misstankar. Ordvalen fick henne att omärkligt höja på ögonbrynen innan hon spetsade öronen framför hornen. Kunskapssökare. Där fanns för få med tillräckligt öppna sinnen för att tro det som för dem var otänkbart.
     "Tror du på gudarna, främling?" Medan hon talade insåg hon att hon inte visste vad hanen hette. Det spelade dock ingen större roll. Inte än. Utav hur han redan uttryckt sig antog hon att han var en av alla som inte trodde. En tanke som för henne var underlig. Hon var uppvuxen i en stark tro, och hade inte ens förnekat deras existens under de svåraste tider. Och nu kunde hon aldrig förneka dem. Hon hade mött vinden. Ibland undrade hon om det verkligen varit så, eller om det varit skräckslagna feberdrömmar. Men platsen hon stod på, där askan täckte marken, var bevis nog för henne. De sår som hon tvingats läka efter branden höll hon som vittnen. Hon hade sina minnen. Hon hade sitt hopp och sitt ansvar. Sin förlåtelse. Det räckte långt mer än något annat.

Nehexor begrundade frågan noggrant i tystnad. Trodde han på gudarna?  Genom åren hade han inte till sina sinnen vetskap sett något som skulle ha påvisat deras existens, men han hade något mycket, mycket mer värdefullt än sina egna sinnen.
Den gången, den enda och ensliga gången, han hade frågat sin fader hade hannen blivigt stel och först inte svarat alls. Vad som följt hade varit hannens egna minnen av vad som kallats Gudernas vrede, smärtan, plågan, och den ljuva förlåtelsen som kom den sista dagen. Nehexor hade själv inte varit född då, men minnena fanns att tillgå som om de varit hans egna. 
"Jag kan inte förneka dem." svarade han ärligt. Han bad inte, varje sig dagligen eller någon gång då och då. Han ödslade inte tid på sådant. Men han kunde de böner som hans fader lärt honom, till de stora fem och till ett av deras barn. 
"Men om de vill mig något, om de skulle välja ut mig bland tusen troende, vågar jag påstå att de kunde ha valt en mer värdig av deras uppmärksamhet."

Hon nickade. Även om han inte verkade tro så var han inte en av alla som förnekade dem med helt slutna sinnen. Det var bra. Om han ville höra historierna, om han ville ta del av den kunskap hon bar, så skulle han behöva ett öppet sinne. Han skulle behöva tro. Kanske inte på gudarna, men på att det fanns sådant som inte alla hade sett, sådant som vid en första tanke kanske lät främmande och overkligt.
    "Gudarna har spelat en stor roll i vampyrernas och jägarnas historia", sade hon efter en paus. "Det är en lång historia, och många berättelser om jakt och död." Öronen slappnade av bakom hornen på nytt. "Jag jagar ännu." Rösten förblev låg och något entonig när hon talade. När hon tystnat släppte hon hanen med blicken och fortsatte att i maklig takt röra sig framåt.

Nehexor lyssnade, även om det kanske inte framgick vid första anblick. Han hade åter vänta bort huvudet, upp mot skyarna uppslukad av sina tankar. Han lyssnade dock, och visade det med att låta öronen uppmärksamt stå i givakt. Han matchade även takten hon satte upp i sin gång. Att hamna efter var inte inkluderat i hans planer. 
I huvudet roterade tankar om gudarna och annat övernaturligt. Minnen om vrede och smärta och mörker, som inte var hans egna. Bilder och känslor som kommit honom tillhanda genom tiden.
"Alla jagar något, kanske bara inte alltid något så påtagligt." sade han, och ur den stela, kalla masken bröt sig lös ett försiktigt fundersamt uttryck. Tydligen hade han ärvt samma benägenhet att visa känslor som hans farmor.  
"Jag har alltid sökt kunskap, oavsett form eller källa." sade han, och det kändes konstigt att yttra något som ändå var ganska personligt. Han vred huvudet åter för att betrakta tiken, smakade på den monotona rösten och brände in hennes form i minnet. Han hade talat mycket denna dag, mer än vanligt. Främlingar var vanligtvis ointressanta och ytterst ogivande att tala långe med. Samma sak om och om igen. Tråkigt. 
Men denna tik var något annat. Hon var en källa till något han sökte efter, något han ständigt törstade efter. En del av honom ville gripa tag i hennes sinne och aldrig släppa taget om skatterna som vilade bakom murarna, men hennes krafter hindrade honom att ta genvägar. Det både gäckade och gladde honom. 
Efter en kort tystnad tog han till orda igen.
"Lär mig. Låt mig någon gång få höra alla dina historier och ta del av dina kunskaper. Låt det ta den tid det tar."

Hon betraktade hanen i ögonvrån medan han talade. Det ryckte lätt i Dimitrijs mungipor när han avslutade sina ord, och hon vände ansiktet för att svepa över honom med vägande blick innan hon fångade hans ögon.
     "Skulle du kämpa genom oländiga tider för att nå ljuset på andra sidan? Skulle du följa mig, en främling, för att dela min kunskap? Skulle du delta i den tysta strid som utkämpas?" Där fanns en plötslig intensitet under den lugna tonen i hennes röst. Dimitrij sänkte hakan och över de tunna läpparna spändes ett målmedvetet leende.

Nehexor mötte hennes blick; han hörde henne tala med en röst som nästan gav honom rysningar och såg ett leende formas. 
Hade ett absolut öde funnits, hade det funnits någon form av högre sanning eller en samling gudar som dikterade hela hans liv, så kände han nästa hur just detta ögonblick vägde tyngre än många andra i hans liv. Detta var viktigt, men han visste inte hur eller varför.
Det bara var.
"För kunskap, för din kunskap, finns inga gränser jag i stundens ögonblick känner till som jag inte skulle korsa."
han log inte till svars. Nehexor brukade inte alls visa sina känslor via kroppen utan föredrog de empatiska signalerna. Dock lät han bli att använde dem, utan lät orden tala för det skeva leende som inte syntes.

Kanske hade hon funnit det hon sökt på en av de platser där hon inte trott att det skulle finnas. Kanske hade hon funnit en framtida jägare. Det var något tiden skulle få utvisa. Hans ord fick målmedvetenheten i hennes bröst att dansa, så som den gjort allt oftare den senaste tiden. Bara kort efter att hanen tystnat svarade hon med samma lugna intensitet.
     "Dimitrij." Hon hade satt något i rullning. Hon skulle resa dem igen. Det var ett krig hon rustade inför. Ett krig som redan pågick och som hade pågått i många generationer, i flera åldrar. De hade blivit sänkta till bottnen, brända till aska, men likt livet skulle de resa sig igen. De skulle inte dö.

Med eldens vrede hade en hel skog utplånats, och under hans tassar vilade askan som bevis. Men aska var blott näring för det som under lagret grodde, och med tiden skulle unga träd och levande grönska spira upp mot skyarna. De skulle bli växa sig starka, och de första åren skulle både blommor och insekter man aldrig annars såg frodas i den näringsrika jorden. 
"Nehexor" svarade han. I vanliga fall skulle han ha gett en titel eller ett av de många smeknamn han fått genom tiden, men detta kändes... för viktigt för det.