Värkarna hade tagit Aurora med överraskning, där hon stått med kargsystrarna och bläddrat bland kläder som skulle passa till hennes pjäs. Med läpparna i ett förvånat o hade hon förklarat vad som stod på. Juno sände någon att hämta Ivo, och sedan bäddade de ner henne bland olika fällar. Aurora hade inte väntat sig att det skulle göra så ont, men hon kände sig trygg tillsammans med Minerva och Juno.
    Hon mindes inte så mycket från själva födseln, förutom att valparna var många och att Ivo var där. Han hade ett stråk av panik i blicken som fick Minerva att fösa ut honom med bestämda rörelser tills alltsammans var över.
    De lämnades ensamma, tillslut, när alla valpar låg levandes och gnyendes vid Auroras mage. Hon såg upp mot Ivo, som förvånat räknade om dem om och om igen. Sju stycken, fyra hanar och tre honor. Vid första anblicken hade Aurora varit bländad. De var så vackra, så otroliga perfekta. När hon hade tittat lite närmare hade lite av entusiasmen falnat. De var fortfarande underbara, men här och där fann hon små skavanker. Extra ögon och öron, taggar som hade stuckit henne, betar som petade ur små mungipor. Hm. Synd, men inte oväntat.
    "Du vet, det går i släkten med många valpar." Hon såg på honom med ett leende. "Jag hade många syskon. En togs en vårvinden. En annan av odöda. Någon försvann med en främling, och någon bara bleknade bort. Det fanns ingen kvar tillslut. Stackars mamma. Ensam. Inga valpar, ingen partner." Istället för att bry sig om valparnas gnyende fixerade Aurora Ivo med blicken. Det låg en bedjande glans över den, men intensiteten gick inte att ta miste på. "Du kommer inte låta det hända mig, eller?" Han hade sagt det förut, men hon ville höra det igen. Hon ville höra det om och om igen, tills det stod skrivet i sten och hela världen visste det. Hon ville att han skulle höra sig själv säga det så mycket att det inte fanns någon annan sanning för honom.
    Hon släppte inte hans blick förrän hon fick ett svar, och andades då ut i ett mjukt, leende andetag. Därefter vände hon sig mot en av de närmaste valparna, drog den till sig. Åh, vad den luktade gott. Doften var berusande. Hon önskade att hon hade kunnat samla och bevara den.
    Just den här valpen kom hon ihåg. Den hade stuckit henne under födseln. Hon betraktade den med avmätt uttryck, såg hur pälsen, trots att den var fuktig, redan hade börjat locka sig.
    "Tistel", föreslog hon, men båda visste att det var mindre ett förslag, och mer ett förkunnande. "Kan du inte hämta nästa? Den som ser ut som en lupin."

[Välkomna till världen, blomvalpar!  ]

Valparna kommer!
Övervägande delen av förlossningen hade Ivo ömsom försök vara närvarande för Aurora, ömsom halvt fått panik. Att bli föst ut ur rummet kändes oerhört stressande, skulle han inte få vara med sin partner när hon födde hans valpar? 
Så när Ivo väl blev insläppt var det med den lyckligaste känslan i bröstet han någonsin känt. Framför hans tassar åg Aurora, hans älskade, och vid hennes buk vilade en mängd rosa små knyten. Och Ivo älskade dem alla, även om han kanske räknat med fyra valpar på sin höjd.
"En, två- SJU?!"
Ivo trodde han skulle svimma av lycka. Sju valpar! Han kunde inte tro det.
Ivo slog sig ned vid henne och lät sina tassar vila över hennes samtidigt som svansen hårt dunkade mot marken. Blicken flackade ivrigt från Aurora, till valparna som gnydde och åmade sig. Men han lyssnade, han lyssnade ihärdigt, och när hon sa det där sista vände han blicken mot Aurora och såg djupt in i hennes vackra ögon.
"Aldrig," svarade han och insåg att han nästan glömt bort att andas. "Ja' skulle aldrig låta de hända dej. Å de vet du. Du kommer aldrig bli ensam, för du har oss."
Ivo tyckte synd om Auroras mor, ett liv ensam utan några efter sig - varken valpar eller partner. Ivo rös vid tanken. Han skulle aldrig lämna Aurora, eller valparna. "Å ja' ska beskydda er."
Aurora drog en valp till sig och Ivo nosade nyfiket på den. Den var så liten, men röd och lockig precis som sin mamma. Faktum var att nästan alla valpar såg mer eller mindre rödaktiga ut.
Tistel. Det var ett vackert namn, och Ivo instämde. Han hade kanske valt något annat, som Tagg eller Pigg. Något coolt liksom. Men Tistel var väl också fint på sitt sätt.
Den som ser ut som en lupin. 
Ivo såg över kullen tills han lade märke till en valp. Den skiftade från mörkt till ljust rosa, nästan som lupinerna i Eriinaris tundra. Han hanade även två små knölar på dess lilla panna - horn. Försiktigt, nästan för försiktigt eftersom Ivo var livrädd att han skulle råka skada de små liven, drog han valpen nära. Nosade på den tillgivet. 
"Ska han heta Lupin? Ska alla heta efter blommor?"
Ivo hade en ivrig röst, även om han gärna ville få in något av sina egna val.

Aurora slöt ögonen, bara ett kort ögonblick, och log. Det fanns inget att oroa sig för. Hon skulle alltid ha Ivo och sina valpar.
     "Jaa", svarade hon på hans fråga, och tänkte på Grendel. Fadern hade lärt henne så mycket. Att hedra honom genom det här namntemat var det minsta hon kunde göra. "Lupin är faktiskt inget dåligt namn." Leendet var roat när hon såg ner på valpen.
     "Är du en liten Lupin?" Hon blåste valpen mjukt på magen, som bara rullade undan. Den hade inte ens öppnat ögonen, stackaren. Hon hjälpte tillbaka den till magen för att dricka mjölk, och plockade en ny. Den var ljusare än de andra, men fortfarande rosaröd.
     "Veris?" Hon såg upp mot Ivo, lutade huvudet på sned och såg på valpen igen. Dess färg påminde henne om ljusa syrener i faderns trädgård. "Eller Syren? Du får välja, käraste."

"Syren," tyckte Ivo med en nickning. Tistel, Lupin och Syren. Det var vackra namn allihop. Nyfiket nosade Ivo över kullen, snuddade sedan vid den rejälaste av dem. Den var mörk om ögonen, men det var storleken som fått Ivo att reagera.
"Enormo," viskade han och log sedan mot Aurora. När hon gav honom en blick bet han sig i läppen. "Eller jag menar... va tycker du, älskling? Rosen...?"

Ivo föreslog Enormo. Aurora himlade så hårt att det kändes som att själen lämnade kroppen för en sekund. Blicken var menande när hon väl såg mot sin älskade, och han tog snabbt tillbaka förslaget. Hon försökte samla sig igen. Enormo. Ett litet fniss slapp ur henne, men hon drog sedan tungan kärvänligt längs valpen.
     "Tibast..." sa hon långsamt, vägde valpen med blicken, men nickade sedan bestämt. Det var en relativt stor blomma, och var ändå en nickning mot Ivos förslag. Aurora sköt Tibast ifrån sig, och drog till sig två av de tre valparna som ännu inte fått något namn. Med bestämd ton förkunnade hon den ena valpen som Viol, och den andra som Malva. Det var söta, vackra namn som passade in i kullen, och helst hade Aurora bara velat slutföra hela saken själv. Men de var trots allt två föräldrar, och hon fick ge Ivo en chans till. Hon nickade mot den sista valpen, som ännu inte hade något namn.
     "Hon är din att namnge", sa Aurora och drog tungan längs Ivos kind i en kärleksfull gest. "Tänk på blommorna jag lärt dig, käraste." Tonen var mjuk, men det fanns något bestämt över den också.

Tibast fick han heta istället. Ja, det var väl ett bra namn för en grabb. Bättre än Rosen. Men Ivo gillade i hemlighet fortfarande Enormo och han tänkte kalla valpen det i smyg.
Fler vackra namn följde. Viol, Malva. Så många valpar. Vad hette alla nu? Det var Tistel, Tibast, Viol, Malva, Lupin. Syren. 
Nu fanns det bara en valp kvar.
Hon är din att namnge. Tänk på blommorna jag lärt dig.
Ivo svalde hårt, kände sig plötsligt lite nervös. Han ville inte göra Aurora besviken med ett dåligt namnval.
Okej. Blommor. Han kunde fixa det här.
Blicken gled från Auroras vackra ögon ner mot valpen, ett vackert rosa litet knyte. På många sätt lik sin mor, lockig i pälsen, men Ivo anade lite av hans tecken i hennes päls. Var det begynnelsen på två små horn?
Ivo tänkte hårt. Det fanns många blommor. Rosor, Solrosor. Vitsippor och Liljor. Men han visste han hittat rätt när ännu en blomma kom till hans tankar.
"Dalia," yttrade han bestämt, och såg sedan direkt mot Aurora med en lite nervös blick. "Vad tror du om... Dalia?"

"Dalia", upprepade Aurora med mjuk röst och pussade honom på nosryggen. "Jag älskar det, käraste." Det var faktiskt ett bra namn - leendet var uppriktigt när hon såg ner på den lilla valpen. Dalia. Aurora sköt tillbaka valpen mot sina spenar för att låta den dia tillsammans med de andra, och när hon anslöt sig blev hon nästan omedelbart omöjlig att skilja från de andras rödrosa fällar.
     "Titta på dem", andades Aurora och lutade huvudet mot Ivos hals. "Våra små blommor. Åh, Ivo, känns det inte som att hjärtat brister, fast på ett bra sätt? De får alla en bit av det. Våra valpar." Aurora och Ivo hade haft tid på sig att förbereda sig för föräldraskapet, men ändå kändes det otroligt nu när de alla låg här, namngivna och så oerhört verkliga.
     Hon vände upp huvudet mot sin partner, fångade hans blick och log svagt.
     "Jag älskar dig", viskade hon innan hon återigen vände blicken mot deras valpbukett.

Dalia. Ivo gladdes åt att hon gillade hans namnval. Med inget annat än kärlek i blicken såg han de små liven dia. Deras små liv. Det var som att han kunde gråta.
"I tusen bitar," höll han med, och hörde nu hur han darrade på rösten. "Fast på ett bra sätt."

Deras blickar återförenades och Ivo log. Det var som om hans hjärta brast åter och åter igen på det allra underbaraste vis när han såg in i sin älskades blick. Och när hon sa att hon älskade honom ville han bara dra in henne i sin famn och aldrig släppa taget. Han kunde inte begripa att han beviljades det här livet. Det här underbara livet.
"Jag älskar dig."

[Avslutat!]