Det hade gått en tid. Flocken hade etablerat sig i dalen. De hade gjort sig hemmastadda i grottorna. Lyorna var långt ifrån klara, men Tramptass tyckte på något sätt om att sova tillsammans med de andra i den stora salen innanför diamantgrottan. Det stärkte banden och gav en känsla av trygghet som de helt hade saknat under vandringen.  Det var också viktigt att alla kände sig hemma i flocken, det hade kommit många nykomlingar som satt flockdynamiken i rörelse, det var av största vikt att den blev balanserad igen. 

Han hade kallat dem igen. Devils. För andra gången sedan han tog över efter den vite. Det var något han fortfarande inte riktigt hade vant sig vid, en av flera saker han inte kände sig hemma med. Inte än, åtminstone. Kallelsen hade ljudat i deras huvuden, allvarlig, befallande. Men han fann det roande och det var på ett snedvridet sett tillfredsställande, att känna hur flera av flockmedlemmarna ryggade undan, hur de tyckte intrånget var obehagligt. Det var bäst de började vänja sig. Han ville inte börja med att röja deras position för eventuella grannflockar, inte än. Dessutom passade det honom bättre att använda telepati än att yla, det var ju trots allt ansträngande.

Ljuset från hålet i bergstaket gav inte tillräckligt med ljus att lysa upp salen, istället hade Malvado och Midas placerat ut brinnande facklor som fyllde sin funktion. 

"Vänner. Vi har mycket att tala om." Log han stilla när de en efter en släntrade in i den stora grotthallen.


"OOOCH Nu till första punkten på mötet. Ni måste hitta Bruno!" (nej okej, skämt åsido, men det hade varit kul! 8D ) 

(FLOCKMÖTE! Ytterst viktigt att alla nykomlingar är med och helst alla andra också då mycket viktiga saker kommer att tas upp/avslöjas!)

Dagordning: (Är det något ni vill tillägga finns chans i slutet)
* Grottorna och nya reviret
* Offergåva til Gudarna/Blodbergen
* Nykomlingarna
* REGLER
* Qu
* Elyns belöning
* Uppdrag
* Övrigt

Malvado satt vid sjön tillsammans med Midas när Tramptass kallade. De hade pratat. För första gången på väldigt länge hade de haft ett klassiskt far-och-son-samtal. Midas hade frågat lite om både det ena och det andra, och Malvado hade svarat så gott han kunde, och ville.
Han kastade en sista blick upp mot fönstret mot himlen innan han vände sig om. Han tog några språng upp på stenarna och landade smidigt på avsatsen ovanför. Att ta sig ner och upp gick lättare för var gång, men det behövdes nog en ordentlig väg i alla fall, speciellt med tanke på att de nu hade valpar i flocken.
Valpar.
Malvado skrattade för sig själv. Nevada skulle väl vända sig i graven
(var han verkligen död?)
ett par varv om han såg Devils nu. Men faktumet var att det inte spelade så stor roll vad den store vite ledaren tyckte nu. Det enda som betydde något vad var Tramptass tyckte - han var deras ledare nu.

Han gjorden en bugande gest med huvudet åt Tramptass, men sade ingenting. Därefter blängde han på sin son, som därefter bugade sig snabbt för ledaren. Nöjd över det satte sig Malvado ner och Midas bredvid honom.

[Inte helt koll på hur lång tid det gått sedan Glacial anlänt och hur det ligger i relation till flockrollet, men antar att det inte gått alltför lång tid?]

I Glacials sinne, hade tiden sedan hennes ankomst både gått som en blixt samtidigt som den inte passerat alls. Som i ett töcken hade hon vandrat i flockens spår, i deras skugga, tills hon funnit dalens vindar och landat på deras nya mark.
Värst av allt hade varit träsket, den mörka avgrunden där bara förvirring och lögner bodde. 

Tramptass kallelse ekade i hennes sinne där hon vilade. Resan hade tärt på henne, och hon skulle behöva arbeta för att återvinna den styrka hon förlorat på äventyret. Starka muskler behövdes för att få vingarna att slå och för att ens ta sig upp i luften, och utan dem så kunde en bevingad varg nästan betrakta sig som jordbunden. Hon hade undvikt ruinens brant med ganska bred marginal, men det var likväl en obehaglig känsla att ens ha varit i närheten av att inte kunna flyga.

Hon reste sig och rörde sig till mötesplatsen. Väl där gav hon ledaren en djup bugning och de stora vingarna vecklades vagt ut för att upprätthålla balansen. Sedan ställde hon sig lätt avsides, osäker på vart hon skulle ta vägen - vart hon fick ta vägen. Hon hade sett sin fader, och sin bror. De satt tillsammans, men Glacial visste inte om hon skulle ansluta sig till dem eller ej.

[Derrrrrp.. Seriöst, ursäkta min dRpGhetttttt nfkewnDSMnfwn]

Elyn smög fram ur skuggorna och närmade sig flocken som ännu hade samlats. Hon höll blicken åt Tramptass håll, och begav sig till en plats i grottan där hon var med de andra, men som hon brukade göra så satt hon sig samtidigt lite på avstånd. Men hon var där, och hon var ändå mer intresserad än vanligt om vad som skulle komma att sägas. Det hade varit en lång vandring som satt hennes fysik på ett ultimat test, och det var en sån lättnad att de nu var framme, och att de till och med hade hunnit få till en riktig boplats som inte ens gick att jämföra med öknen de vandrat ifrån. Det kändes verkligen som en nystart för hela flocken, och Elyn var bara lättad över att vara fri från den plats hon växt upp på, och att hon nu fått se en annan bit av världen. Och hon visste att hon ville och skulle få se mer än så här. Inget skulle kunna stoppa hennes äventyrslusta nu om att upptäcka världen. Det skulle bli svårt att hålla sig för still för länge, så en bit av henne skulle hoppas på fler uppdrag som skulle utspela sig på andra platser än på reviret. Hon var helt enkelt mer upprymd än hon någonsin brukade vara över något alls. Som vanligt gick det inte riktigt att avläsa hennes glädje, men nog satt hon med något rakare rygg än tidigare och med en mer självsäker utstrålning. Även om hon inte direkt uppskattade sin flock och dess medlemmar, så kände hon sig nu mer som en del av den, och det gjorde en väldigt stor skillnad.

Tramptass besvarade hälsningen från var och en av medlemmarna som en efter en droppade in i salen. 

"Jag hoppas att ni finner Blodbergen lika imponerande som jag." Log han varmt och såg på den lilla skaran av vargar som hade samlats i bergssalen. "Jag hoppas också att ni vid det här laget har bekantat er med omgivningarna och lärt er var våra nya revirgränser går. Det är av största vikt att de patrulleras regelbundet. Inkräktare dödas, om de inte har en ordentligt bra anledning att vara där - eller - om de tillhör en närliggande flock. Vi måste vara försiktiga med grannflockarna.... Just därför vill jag sända ut en spaningspatrull att söka efter eventuella grannflockar och även spana lite på flocken i Höstskogen. Några frivilliga?" Hans röda blick sökte stadigt efter volontärer. De hade redan på vandringen upptäckt flocken i Höstskogen, inte för att Tass trodde de var något större hot. Men det kunde vara värt att undersöka dem noggrannare - och även kontrollera de omkringliggande områdena efter andra flockar.




 K I O N E 

Han hade smugit in i salen efter att ha fått ledarens kallelse i sitt huvud. Nästan hela flocken var samlad, men mötet hade ännu inte börjat. Den bruna hanen skyndade sig fram, bugade lätt åt Tramptass innan han slog sig ner bredvid Elyn, som som vanligt hade satt sig i utkanten av flocken och såg allmänt bitter ut. Han gav henne ett leende innan han vände uppmärksamheten mot resten av flocken. Hans mor satt stilla vid Malvado och hans son. Tramptass stod orörlig och såg ut över dem. Kione släppte snabbt ledaren med blicken. Hans blick fastnade istället på en av nykomlingarna, en bevingad, rödsvart hona. Kione hade inte talat med henne, men hade hört, ryktesvägen, att hennes inträdesprov hade innehållit bland annat blodiga strider med björnar och en ilsken haj. Tydligen hade hon iallafall klarat provet. När ledaren harklade sig och tog till orda vände Kione nyfiket blicken dit och lyssnade spänt på vad Tass hade att säga. När han nämnde en spaningspatrull nappade Kione direkt, utan att ens tänka över det. Han reste sig och tog ett bestämt steg framåt, mötte ledarens hårda blick, ignorerade sin mors oroliga uttryck i ögonen och bugade snabbt. 

 "Jag anmäler mig som frivillig." 

Saderk hade legat i solen och med nöje blickat på de unga valparna som kravlade omkring framför honom. Han hade precis tagit ut dem, och fått i dem tuggat kött. Han gjorde vad han kunde för att nära dem. Sedan ljudade Tramptass röst i huvudet. Han reste sig lugnt och vandrade fram till de små och plockade försiktigt upp dem och rörde sig emot grottorna igen. Den lilla hanvalpen, som han döpt till Novoka, pep lätt medan hans syster tyst infann sig i situationen. Han kände skuggan omfamna honom då han äntrade grottan och han burrade upp fjädrarna kring halsen något.
Lugnt fann han en plats intill den unga honan som hittat Blodbergen åt flocken.
Kione satt också där men han brydde sig inte. Han satte försiktigt ner de små framför sig och vände blicken mot Tramptass, som nu började tala.
"Om du inte misstycker kan jag mycket väl göra ett litet återbesök i höstskogen" förkunnade han enkelt och lät tungan dras över överläppen. Han sneglade ner på Valparna och såg ut över flocken. Om någon kunde ta hans om dem så klart.
[hoppar in med ett litet kort inlägg~]

Elyn hade noterat att Kione satt sig bredvid henne med ett leende. Elyn var nära på att göra en gliring om att han var sen, men undvek det då hon inte ville störa mer än nödvändigt i mötet. Hon log något tillbaka istället med kände sig mest fånig och generad av att göra så och vände sig framåt igen för att fokusera på vad Tramptass sa. Han pratade på om revir och gränser och så vidare. Generella ämnen som Elyn inte brukade ta till sig av massor, det var information man ändå lärde sig förr eller senare. istället började hon diskret utforska utrymmet med blicken. De hade gjort ett imponerande jobb kunde hon erkänna, för sig själv bara förstås. Klart mer imponerande än hon någonsin tyckte att öknen var. Sen ville hon inte vara självgod, men såklart kände hon extra stolthet och ära i att hon funnit detta område. Såklart hade det inte varit utan kostnader, men någonstans kände hon att det hade varit värt det. Hon visste att det var ett uppdrag hon hade kunnat göra själv, och nu hade hon fått äran själv. Men hon tänkte inte skryta. Hon hade redan fått vad hon önskat i form av ett högre anseende. När hon märkt att andra såg på henne med nya ögon, så visste hon att det var värt det. Hon kände sig mer som en i flocken. Lustigt nog.

Hennes tankegång bryts när hon hör att Kione bredvid henne anmäler sig frivilligt för ett uppdrag. Hon hade knappt hört honom yttra sig tidigare i officiella sammanhang, så det var en positiv grej tyckte hon. Elyn tänkte spontant att hon kanske också bord anmäla sig frivilligt som hjälp, då det vore kul att göra ett uppdrag med Kione. Men innan hon hann svara så hade Saderk hunnit före. Hon förblev tyst, men log istället svagt mot Kione i några korta sekunder. Det var nog lika bra. Ut och vandra hade hon nog ingen lust med egentligen. Det hade hon gjort så mycket ändå. Dessutom så var det nog viktigt för Kione att visa vad han kunde på egen hand. Elyn såg mot Tramptass igen.

"Bra. Saderk och Kione, ge er av så fort ni kan. Kyoko tar hand om dina valpar, Saderk." Tass såg på den ljusa vargen och gjorde samtidigt en gest mot den lilla karghonan som satt vid Malvado. Han var lättad över att den första punkten avkarades så pass snabbt och smidigt.  

"Då går vi över till nästa punkt." Ett leende kröp fram ur mungipan på den bruna hanen. Han hade sett fram emot den här punkten. "Gudarna har varit goda, de har skänkt oss Blodbergen! Och som ni vet har vi en fånge från flocken i Kawazatriskogen. " Hans blick svepte sakta över flocken och fastnade vid den lilla svarta honan som Kione och Midas hade vaktat på sedan de kidnappat henne. "Och passar det inte då utmärkt att offra henne? Till Gudarna.. Och till Elyns ära." Den röda blicken borrade sig in i Elyns stålgrå. "Offrandet kommer ske vid nästa fullmåne, vid Midvinterblotet." Han tystnade och lät orden sjunka in ordentligt innan han fortsatte. "Men som ni också är medvetna om så offrar vi i vanliga fall en varg till gudarna för att ge lycka det kommande året. Vi behöver alltså en offergåva till... Och det blir er uppgift att skaffa fram, Saderk och Midas. Det blir ert slutgiltiga prov, ni har till nästa fullmåne på er. Kom inte tillbaka tomhänta." Med de orden avslutade han ämnet, reste sig upp och gick fram till den bevingade, rödsvarta honan som hittills inte hade yttrat sig alls. "Glacial, du har korsat halva landet, utan att tala med någon eller på något annat sätt be om hjälp har du spårat oss från Lavaöknen till vårt nya hem, inom loppet av en månad (eller sa vi tre? xD) Du klarade provet jag krävde av dig. Du har visat dig vara en noggrann spårare och du har egenskaper som passar oss. Du är nu en fullvärdig Devils och kommer bli tilldelad en rang. Välkommen." Han såg nöjt på henne och vände sig sedan till resten av flocken igen. 

"Och nu tror jag det är dags för en repetition av flockens regler, som tydligen inte har sjunkit in så djupt som jag trodde." En snudd av irritation fanns i rösten. Nevada skulle inte accepterat att dessa regler bröts. Shiro skulle behöva pränta in dem bättre i skallen på varenda medlem. "Det är - och kommer alltid vara - förbjudet att skaffa valpar utanför flocken." Hans blick dröjde kvar lite för länge vid Malvado och Saderk. "Valpar ska växa upp i flocken, ingen annanstans. Jag hoppas alla är på det klara med det." Han hade en bitter smak i munnen och plötsligt fick han ett nästan besvärat uttryck i ansiktet. "Och med det sagt har jag en uppgift till er alla... Det vandrar tre vargar i Numori, Ceres, Pandora och Malphas. De påstår sig vara mina avkommor... Stöter ni på dem - döda dem." 


K i o n e 
Kione sneglade på Saderk som hade slagit sig ner intill Elyn. Så det föll på deras lott att spionera på flocken i Höstskogen. Den ljusare hanen ägnade honom inte en blick. Var det medvetet eller lyssnade han faktiskt på ledarens pladder? Kione ruskade på sig och lät blicken glida tillbaka till Tramptass. Han hade svårt att lyssna till vad ledaren faktiskt sa, någonting om Midvinterblotet. Han önskade han kunde ge sig av direkt till Höstskogen. Fast egentligen hade han önskat att Elyn hade följt med. Det var en löjlig tanke, hon var säkert utmattad och less på äventyr. Hon hade mist Molgar på sitt senaste uppdrag. Det knöt sig i magen på Kione, kanske var det bra att hon stannade på reviret. Här var hon trygg. Inte för att Kione inte visste att hon var fullt kapabel till att ta hand om sig själv, men det var en lugnande tanke. Att veta att hon väntade på honom, oskadd, när han kom tillbaka.

Då ledaren bekräftade att han och Kione skulle vara dem som fick uppdraget nickade han lätt och såg mot Kyoko. Hon var en moder och han tvivlade inte på att hon skulle ta hand om hans små. Han lade även blicken på Malvado, han hade redan innan visat intresse för valparna, och Saderk trodde att han uppskattade de nya liven mer än vad de flesta andra gjorde. Tramptass fortsatte sedan tala och den gula blicken lades åter på den gråbruna ledaren. Då han nämnde den unga tikvalpen kastade han en snabb blick på henne innan han stelnade till något. Offra henne? Han var något emot att skada valpar. Blicken föll på de små vid hans framtassar igen. Vad skulle han göra ifall något liknande skulle hända dem? Han skulle ha blivit rasande.
Men han klagade inte. Då Han förkunnade vad hans uppgift var, hans prov, nickade Saderk stilla och tänkte lätt. Han skulle nog allt hitta något, Någon, att offra. Hon drog lätt på mungiporna innan leendet dog ut.
Sedan drogs reglerna och Saderk kände blicken då den låg på honom, och han mötte den orädd, utan tvekan och ånger. Han hade inget att stå till svars för. Valparna hade kommit till innan han anslutit sig till flocken, och när han fått veta om dem hade han tagit dem dit. Det var Tramptass själv som accepterat deras existens och de skulle tränas och uppfostras efter Devils läror. Nej han hade inget att stå till svars för.
Det låg, som alltid, ett lugn över honom, och det var inte fören Tramptass pratat färdigt, nämnt ordern att de tre av hans avkommor skulle dödas vid ett möte, som han lät det enda gula ögat vridas mot Kione, tillsammans med resten av huvudet. Blicken var lugn och ingen annan känsla drog över hans ansikte. 
Blicken för över den yngre, mörkare, hanen som om han vägde honom som person. Synade honom. Så detta var den han skulle färdas med? Det lilla han visste om Kione var att han var född in i flocken, och han hade själv märkt hans dragning till den ljuda honan invid de båda. Utan att ett ljud lämnade hans läppar vände han åter blicken till Tramptass. Var han färdig? Var det något mer han ville säga eller kunde han och ungvargen ge sig iväg?

"Vad gäller Qu..." Han fick svår att kontrollera det glödgande hatet som bubblade inom honom. Så mycket död, så mycket smärta hade de vållat honom och flocken. Nevada hade alltid försökt förhindra strider och konflikter med dödlig utgång. Men Tass hade en annan lösning. "..Så ska de förintas. Möter ni någon från Qu så döda dem. Men var försiktiga, ta inga risker. De är sluga, de är starka, underskatta dem inte. Se till att inte hamna i underläge." 

Han fuktade den svarta nosen och såg sedan på Elyn. Han hade funderat på hur han skulle belöna henne i många dagar nu. Det var hon som hade lett dem hit, hon förtjänade att bli rikligt belönad. 

"Elyn, stig fram." Han tog ett steg bakåt och gav henne plats att ställa sig framför flocken tillsammans med honom. Han kände spänningen i luften. Resten av flocken såg nyfiket upp på dem. "Blodbergen är Gudarnas gåva till oss. Men det var du som fann dem, Elyn. Du kommer belönas med en egen grotta med balkong (i söderläge, med jacuzzi!) i de högrankades kvarter." Det var en generös gåva och Tass var säker på att Elyn skulle finna grottan till behag.


"Men så var det en annan sak också.." 

Elyn hade reagerat tydligt när han bad henne att stiga fram. Hon svalde och sneglade nervöst på de andra om de visste vad som skulle ske, men hon kunde inte finna svar hos någon, det var bara Tramptass som visste. Hon såg en sista gång på Kione innan hon reste sig och tog en plats framför Tramptass. Hon bugade och stod tyst och stilla.

Hon slutade nästan andas när hon hörde vad hon skulle få, visste inte riktigt hur hon borde reagera. Hon blev så förvånad, glad och nästan rädd på en gång. Det var mer belöning än vad hon kunnat drömma om. Det var en stor ära. Det förstod hon. Elyn bugade igen, denna gången djupare. När hon lyfte huvudet igen så var hon inte rädd för att möta Tramptass blick. Hon var fortfarande rädd, men hennes självförtroende hade samtidigt växt sig större, och rädsla bekom oviktigt.

Hon hann inte uttrycka sin tacksamhet i ord innan Tramptass talade igen, hon slutade andas. Vad menade han? Vad mer skulle han säga? Talade han fortfarande till Elyn eller borde hon återgå till sin plats?

"Vad förknippar vi med namnet Elyn?" Han såg inte längre på den ljusbruna honan, han talade till hela flocken nu. "Är det mod, stolthet, respekt? Eller är det sällsamhet, tystnad och misstro?" Han såg tillbaka på Elyn. "Elyn var en hona som varken sågs eller hördes. Hon smög omkring i skuggorna, fylld av bitterhet och otrygg med sin plats i flocken. Litade vi på henne? Räknade vi med att hon skulle kunna offra sitt liv för flockens säkerhet om det blev nödvändigt? Skulle hon följa oss in i döden?" Han såg ut över flocken igen och lät frågorna förbli obesvarade. 

"Den vargen finns inte längre. Elyn finns inte längre." Hon hade aldrig riktigt passat in. Det hade Tass alltid varit medveten om. Men saker hade ändrats nu. Hon hade förändrats. 

"Du har visat stort mod och stor styrka. Med målmedvetenhet, slughet och stark viljekraft har du  visat var din lojalitet ligger." Tramptass röda ögon mötte hennes grå. Han log inte, utan hade en besynnerligt genomtränande blick. "Precis som åskan, så finns det ingenting som stoppar dig från att nå ditt mål." Han gjorde en paus och rätade lite på sig. 


"Ditt namn är Åskvilja." 

Elyn stelnade till och kunde bara möta Tramptass genomträngande blick. Det var som att han såg rakt igenom henne. Hon blev nervös ett ögonblick. Visste han? 

Men hon bytte tankar. Menade han det verkligen? Hade han gett henne ett nytt namn? Åskvilja. Det klingade bra tyckte hon. Elyn? Ja han hade rätt. Det var någon hon inte var längre. Åskvilja är den som hon nu blivit. Man kunde tydligt se en vördnad som fyllde henne. Hon blev nästan rörd. Detta var verkligen mer än hon förväntade sig.

Hon bugade sig ytterligare en gång. Denna gången blev huvudet kvar i den djupare ställningen längre innan hon lyfte huvudet igen och såg mot Tramptass. Hon lyste nu istället mer av självsäkerhet än av sin tidigare osäkerhet.

"Du hedrar mig, ledare. Åskvilja är mitt namn, och med namnet stärks min lojalitet till dig. Du kan räkna med mig." 

Hon stod stilla en stund och försökte ta till sig ögonblicket.  Hon vände sig sedan om för att gå tillbaka till sin plats. Hon behövde inte ta mer plats nu, och ville inte göra så heller. Hon förmådde inte att se någon i ögonen. Hennes tankar var redan för fyllda att hon inte ens var lite nyfiken på hur de andra reagerade. Hon satte sig igen vid utkanten, på sin plats bredvid Kione, men denna gången inte för att hon kände att hon medvetet valde att vara utanför. Nu kunde hon självsäkert sitta där för att det var en plats hon ville sitta på. Hon skulle inte gömma sig mer, inte skämmas. Hon var en Devils nu, och hon hade visat sig värdig. Det här var hennes plats, och hon satt nu där hon helst önskade, och i denna stund så föredrog hon att återvända till sin plats bredvid Kione. En av de få som fått henne att känna självsäkerhet redan innan hon blev Åskvilja, och hon ville visa att den biten inte hade ändrats. Åskvilja kände sig mer levande än någonsin tidigare.

Kione såg tyst på det som utspelade sig framför honom. Elyn fanns inte mer. Kione var förstummad, det var en oväntad belöning. Och kanske var det just det honan behövde, för när hon vände sig om och gick tillbaka var det med en självsäkerhet som hon aldrig haft tidigare. Han gladdes åt hennes nyfunna styrka. Hon var Åskvilja, pånyttfödd, men för honom skulle hon alltid vara samma hona han hade växt upp tillsammans med och med tiden blivit den närmsta vän han hade. Resten av flocken skulle med största säkerhet tänka högre om henne nu. Han blev varm inombords när hon, trots att hon egentligen kunde sätta sig var hon ville, valde att slå sig ner bredvid honom igen, precis som vanligt.

Åskvilja. Det var ett passande namn.



TRAMPTASS

Åskviljas svar var honom till belåtenhet. Hon hade accepterat sitt namn och Tass fick en känsla av att hon verkligen skulle leva upp till det. Då hon återgick till sin plats riktade ledaren uppmärksamheten till resten av flocken igen. 

"Jag har goda nyheter. Efter Nevadas försvinnande skickade jag ut en spanare för att söka efter honom. Han har vandrat land och rike på jakt efter spår av vår vite vän." Den röda blicken sökte sig ut i mörkret bakom flocken. "Nu har han återvänt.. Välkommen tillbaka, Frost." 

Han hade stått där en stund, dold i mörkret vid ingången till grottan. Tyst hade han betraktat flocken, det som var kvar av den iallafall. Mycket hade ändrats sedan han gav sig iväg på sitt uppdrag. Han hade lämnat allt utan ett ord, de enda som visste något var han själv och Tass. Han såg på de församlade vargarna, lät blicken vila extra länge på vissa av dom, på ledaren, på sonen... Ett snett leende skymtade på hans läppar, en hörntand glimmade till. Vid ledarens välkomstord lösgjorde han sig ur skuggorna, lät mörkret om omgivit honom falla och avslöja hans utseende. Han höll den röda blicken riktad mot Tass, även om han fick anstränga sig för att hålla den där. Privata angelägenheter, bråk och förklaringar fick han ta itu med senare. Hans massiva gestalt glödde svagt då han tog plats framför ledaren, han sänkte det stora huvudet i en bugning innan han åter fångade ledarens blick.

"Tack, ledare och broder."

[Gehh, inte nåååååå ringrostig x)]

Elyn kallades fram och Saderks blick följde henne där hon gick. Det var, av allas ansikten och reaktioner att döma, något nytt. Något stort. Den erbjudna lyan hade räckt för at få nästan vilken lågställd varg som helst att jubla inombords, men det nya namnet. Äran som lades på denna unga tik var stor. En pånytt födelse som markerade hennes nya liv, hennes nya medlemskap i Devils. För han förstod på orden som sades att hon förut inte riktigt varit med, att hon bara hängt på likt ett löv för vinden.
Då hon vände sig om för att vandra tillbaka emot dem, han och Kione, log han lätt mot henne. Ett tecken på att han grattade henne.
Blicken föll snart dock åter på Tramptass. Han talade om ett uppdrag, en spanare som letat efter den försvunne vita ledaren. Förlusten av Nevada syntes fortfarande på flocken, inte minst för vart de nu befann sig.
Frost. Namnet var inget han kände igen, men blicken sökte sig till den mörka hanen som klev ut ur mörkret, som om han alltid funnits där. Ingen oro eller rädsla svepte över honom då hannen trädde fram. Varför skulle han känna sådana känslor här? Novoka pep tyst till, och även hans syster Nora.
Ett leende spred sig på hanens läppar och han sträckte ner nosen till de små, för att försäkra dem att han var där, och sig själv att de fortfarande mådde bra. De tystnade igen när de kände nosen mot sina små kroppar och Han lyfte åter huvudet och reste på sig. Mer än så rörde han dock inte sig, utan höll nu blicken på Tramptass. Han undrade smått när mötet var över så han kunde lämna de små i Kyokos vård och bege sig ut för att utföra sina två uppdrag.

"Slutligen.... Har någon något att rapportera eller tillägga?" Han gjorde en kort paus utan att vänta på svar. "Annars är ni fria att gå."

Tramptass såg ut över flocken. Han såg på Malvado. På Shiro. Kyoko. Frost. Hans äldsta vänner. De hade gått igenom så mycket och nu stod de här - trasiga, men fortfarande trogna. Han såg på resten av flocken. De följde honom - trots att många av dem knappt kände honom. Det var ren ödmjukhet han kände när han stod där och såg ut över sina bröder och systrar. Han var inte säker på att de visste om det, men utan dem så skulle hans värld rasa samman.


[Vill någon tillägga något så gör det, annars är detta roll avslutat!  Glöm inte era uppdrag, Kione och Saderk ska spionera lite på flocken i Höstskogen, Midas och Saderk ska hitta en varg att offra (riktig eller npc, det kvittar, men det ska rollas fram, väljer ni en npc så ska det rollas ändå och det ska framgå att de verkligen har kämpat för att fängsla och släpa med fången till reviret). Ingen tidsgräns men gärna så snabbt som möjligt!]