Efter att Ace hade spenderat den där eftermiddagen med att först rädda henne från en säker grisdöd till att sedan hitta hennes älskade tiara, ja, man kan väl milt säga att hon hade fantiserat fram alla möjliga romantiska scenarion där Ace hade huvudrollen. Hon hade tagit alla chanser att prata med honom om kvällarna när flocken samlats kring elden och visst hade hon tagit reda på saker om honom. Viktiga saker. Favoritfärg, favoritårstid, sånt som en tonårstjej med vit skrud och lila tiara greppar efter när man försöker konversera med någon som får ens kinder att blossa vid minsta blick. 
      Hon hade nog tackat honom cirka tusen gånger för att han hade hittat tiaran. Det var lite hennes sätt att få fram något när de möttes om dagarna. Hej Ace, tack igen för att du hittade min tiara. Ett blygt leende och tunghäfta. Det var lite rutin nu. Jisses, hade han märkt av det? Pinsamt i såna fall. 
     Nu låg hon på rygg i det högra gräset vid en grönskande ek. Ekens stam var skrovlig men full av inritade intialer och hjärtan. Harli hade först blivit illa till mods när hon hade hittat eken. En kärleksek. Ett ställe där vargar kommit för att rista in sin kärlek. Kanske hade den varat för evigt? Kanske inte. Det fanns hjärtan som ristats över, så troligen inte. Men hon hade stått vid eken och önskat att hon någon gång skulle få uppleva kärlek igen. Gråtit. Känt sig precis så värdelös som Meteus velat att hon skulle känna sig. Men nu hade eken blivit hennes favoritställe och hon kom hit ofta. 
     Hon såg upp mot lövverket som dansade i sommarvinden. Den fluffiga, vita magen var blottad. Pälsen hade vuxit ut och dolde de fruktansvärda ärr som löpte över hela hennes kropp. Men över innelåren där pälsen var som tunnast kunde alla skåda de djupa ärr som Meteus lämnat där. Den unga kroppen var sargad på ett sätt som var svårt att beskriva. Svårt att förstå hur hon hade överlevt sådana skador. 
     Hon tog upp en blomma och höll den framför sig. Återigen lät hon tankarna flyga iväg till en verklighet där Ace väntade på henne vid ett altare fullt av väldoftande blomster. Hur hans ögon skulle tåras när hon skulle glida ner för gången iklädd den vackraste av slöjor. Hur musik skulle spelas och deras vänner skulle dra suckar av lycka. 
     Hon slet bort ett kronblad från blomman. "Älskar" Hon lät det falla till marken. Hon tog bort ännu ett. "Älskar inte"

"Där är du ju. Jag har letat efter dig."
    Hans röst var varm och lekfull. Ace stod vid sidan av med vänstra skuldran lutad mot en grov asp, ett leende på sina läppar när han betraktade Harli liggandes i gräset. Han hade först trott att hon lekt och rullat runt för sig själv – hon var ung trots allt – men hade snart fått syn på blommorna hon plockade och höll mellan sina tår. Han gick fram och satte sig ned intill silvervargen, studerandes de skira kronbladen på den halvt intakta blomman i hennes tass. "Är det där en sån där vitsippa? Eller var det skogsstjärna de hette? Äsch, jag lär mig aldrig." Han skakade på huvudet, mer åt sig själv än någon annan. Nej, någon botanist skulle han nog aldrig bli.
    Han sjönk ner i det gröna gräset bredvid Harli och rullade även han över på rygg. Med blicken fäst på lövverken ovanför drog han in den friska sommarluften genom nosen. "Jag kommer sakna det här", sade han efter en stund. Och det var sant. "När jag så småningom återvänder, du vet. Byoomi är fint och så men luften är så blöt och kvav i jämförelse." Han vred huvudet tillräckligt åt sidan för att möta Harlis profil. Hon mötte inte hans blick. "Du hade nog gillat det däremot", skrattade han. "Det finns massor av blommor. Alla möjliga sorter. Eller jag tror det är olika sorter i alla fall. Rätt säker."
    Harli behöll sitt fokus på blomman från förut och Ace lät sin egen blick vandra. Han noterade hur hon varsamt fortsatte plocka blommans blad och bestämde sig för att plocka upp en egen. Han försökte härma hennes rörelse. Om det fanns någon särskild teknik till det hela, så var det inget han besatt. Han saknade finess och de mycket större tårna fick honom att plocka två, ibland tre blad åt gången. Men det gjorde inte så mycket. Det var rogivande och skönt på något konstigt sätt. "Vad gör vi för något?", frågade han utan att släppa blomman med blicken. Han undrade vad hon skulle ha dem till; om hon kanske skulle använda bladen eller knopparna till något.

Om hjärtat hoppade över ett slag när Ace sa att han hade letat efter henne? Jo tack. Harli fnittrade till när han försökte lista ut namnet på blomman hon höll mellan tassarna. Skakade lättsamt på huvudet.
     "Det är en Rosenskära" berättade hon. Senaste tiden hade hon ägnat många timmar åt att läsa böcker kring flora och fauna. Det var något med växter och blommor som tilltalade henne. Blomster kunde växa på de mest karga, otillåtna platser. De trängde igenom det hårdaste berg och bevisade att även små ting hade en enorm kraft inom sig. Det, och sedan hade alltid Harli haft en grej för vackra saker.
      Hon lät ännu ett blad falla till marken. Älskar. Först hade hans ord bara smekt hennes små, fluffiga öron som den lenaste av honung, men i takt med att blombladet föll till marken så registrerade hennes tonårshjärna vad han nyss sagt. Återvände? Vart då? Skulle han lämna henne? Han också? 
      Hon stannade upp och vred på huvudet för att blygt möta hans blick. Hennes ljuslila sken av besvikelse och som alltid låg den där glansen av rädsla över de stora irisarna. 
     "Vadå återvända? Vad menar du?"
     Hon höll blomman mot bröstkorgen, nästan lite krampaktigt nu när hjärtat plötsligt gjorde ont. 
     "Jag trodde ditt hem var här" med mig. 

Ace såg snopet upp på Harli, blomman mellan hans tår bortglömd. "Till Qu. Du vet... min familj?" Säkerligen var det inget Harli hade missat? Hans närvaro hos Isil Anar hade väl alltid varit allmänt känd. En av dessa dagar skulle hans träning vara över och han skulle återvända till Qu. "Ni är mitt hem, Harli", försäkrade han. Men. "Men jag har ett hem borta hos Qu också."
    Han mötte hennes besvikna blick med sin egen. Den kändes vilsen och sårad, och ett sting av dåligt samvete greppade tag om honom. Han förde framtassen till att vila under hennes haka och bjöd på ett uppmuntrande leende. "Du kan alltid följa med mig om du vill. Till Qu, alltså."

Harli hade säkerligen hört det, men mest troligt hade den informationen försvunnit bland favoritårstider och vilket färgtema deras framtida vigsel skulle ha. Hon lyssnade till hans ord och såg djupt in i hans ögon. 
       När han så mjukt lät sin framtass vila under hennes haka greps hon av panik, som alltid vid plötslig beröring. Hon gnydde omedvetet till av mental smärta och drog sig undan i ren reflex. Hon satte sig hastigt upp. Blomman föll till marken och hon slog skamset ner blicken bland blombladen som låg vid hennes smäckra tassar. 
      "Förlåt" viskade hon. "Förlåt, jag var bara inte beredd" ursäktade hon sig. Ärren över hennes kropp verkade brinna för en sekund innan hjärtrusningarna lade sig. 
      "Varför skulle du vilja ha med mig? Jag gör knappt någon nytta här i Isil Anar. Ibland undrar jag om det inte är Riens förtjänst att jag ens får stanna kvar. Han hade hopp om mig, på något sätt. Jag tvivlar på att någon annan flock skulle se samma potential i mig"
      Osäkerhet i varje ord. Hon var värdelös. Det visste hon. Hon skulle vara tacksam att IA hade tagit emot henne med öppna armar, helat henne, funnits där för henne i stunder när hon bara velat dö. Kian, Ace, Rien. Men nej, inte kunde hon föreställa sig att några andra skulle göra det samma. Hon dög inte till någonting. Hon var slöseri med syre.

Hennes reaktion fick honom att flyga upp på alla tassar som om han blivit bränd. "Nej, nej", pratade han över hennes ursäkter och skakade på huvudet. "Nej, förlåt mig. Gudar, jag är en sån idiot. Jag trodde att– trodde att du–" Skulle gilla det – att du ville. Men Ace var inte kapabel att avsluta den meningen. "Jag glömde av", sade han istället och det lät så fruktansvärt dumt att han tvingades titta bort. Han visste att hon inte gillade närhet – han visste det – och ändå hade han trott att det kanske skulle vara annorlunda med honom. Han hörde inte mycket av det Harli sade därefter, allt för upptagen med att känna sig äcklad över sitt eget agerande.
    "Harli, jag... jag måste gå", avbröt han henne. "Det är uppenbarligen något fel på mig. Jag måste... jag vet inte, jag–" Ett skakigt andetag lämnade honom. "Förlåt igen." Han vände sig om utan att se på henne och skyndade skamset från platsen.

[Avslutat]