[Reserverad för Demetrius.]


I den kalla natten som hade svept in över den döda slätten fanns inte mycket att hämta för den varelse som var levande. Det var en ödslig plats, fylld av inget annat är hat och tomhet. Livet hade sedan länge vissnat bort, dukat under för det mörker som hade satt sig i själva själen för platsen. Dunkel var den, och vagt kunde man ana att något inte stod rätt till där. Det var ingen plats man borde vistas på, det var en plats man borde sky, frukta likt pesten. Det fanns ingenting kvar där som kunde locka de levande. Ingenting som kunde locka en varelse med ett hjärta som slog. Det enda platsen kunde ge var en känsla av obehag och en vilja att vända om.


Men det gällde inte alla.


För ur mörkret hade en gång en varelse skapats som var menad att vandra just där. I nattens kalla svarthet, skapad endast för att sprida skräck, död och förödelse omkring sig. Och det var en av dessa mörkrets avkommor som nu sakta reste sig från marken med stillsamma rörelser.
Ett par lysande gröna ögon öppnades och såg ut över området som var dränkt i mörker. Men det gjorde ingenting då de var skapta för att se genom nattens svärta.
Hon var ett nattens barn, hon var en av de odöda, en av de mäktigaste varelserna som vandrade på jorden. Och hon njöt av varje sekund som hon upplevde, samtidigt som hon fylldes av tillfredsställelse då hon visste hur lång tid som låg framför henne.

Hon skulle leva i en evighet, föralltid, och det var en av de saker som hon älskade mest med sin förvandling. Även om tiden rörde sig runt henne, så stod hon stilla. Hon var, och skulle föralltid vara, lika magnifik som dagen hon mötte Honom. Dagen då hennes riktiga liv började, dagen då hon äntligen fick en mening med att vandra på denna jord. Dagen då hon fick veta vem hon tillhörde, vem hon skulle tjäna, vem som gjorde allting värt något.

Och nu, när hennes evighet äntligen fylldes med ett enda mål, fanns det ingenting som kunde få henne att retirera.

Det hade slagit slint, då som nu. Hennes ögon hade speglat något fasansfullt och farligt, trots rädslan hon så tydligt visade. En skapelse han aldrig trott sig skulle finna, ett sådant smutsblod. Likt skuggor som flydde solen hade han dragit sig tillbaka. Kriget för flera år sedan hade han gått förlorad i ett löfte att aldrig återvända. Deras eld kunde stjäla hans makt. Men hur var det möjligt?

En mörk gestalt skymtades i ögonvrån. En allt för bekant siluett med graciösa steg. Ett ansikte som nästan var glömt. Locura. Han hade sett den vampyrinnan växa upp i en roll som speglade av hennes vackra sjuka sida något otroligt. Hon var näst intill perfekt. Så länge hon inte slet sig från hans klor, liksom Tavar. Där hade han snart släppt greppet.

Det långa öronen tippade framåt då det ljusa ögonen slog upp mot himlen. Mörkret var en trygghet, hans slätt var oberörd. Snart skulle även Numoori tillhöra endast honom. Jägarna skulle falla. En efter en. Smutsblod, en existens så värdelös. Ett obetydligt löfte, hah. Kunde en vampyr ens vara lojal?
- Locura, var har du hållit hus?
Ett flin, det vanliga gamla grinet klädde hans smala ansikte som när dom träffades första gången den där natten.
Han tvingades se på henne, beundra sin skapelse från topp till tå.
- Min alldeles egna, perfekta skapelse.
Sa han i följd av ett tyst skratt. Men det som skulle antas vara ett hån var i själva verket en vacker komplimang till någon som var så bestulen verkligheten.

Då rösten nådde henne spred sig ett svagt flin över läpparna. Den högresta, vita vampyren som såg mot henne var verkligen något som ingen någonsin kunde glömma. Hela uppenbarelsen av honom var något som fäste sig på näthinnan, för evigt stannade i minnet. Hon var magnifik, en av sitt slag, mäktig och perfekt. Men vid hans sida var hon inget annat än en mörk gestalt i skuggan av en långt mycket mäktigare varelse.
En simpel tjänare, en slav och ett redskap. Möjligtvis var det så. Men Locura själv valde att se det på ett annat sätt. Trots allt hade hon Honom att tacka för allting, och på vilket annat sätt kunde hon då tacka honom?

- Ingenstans, överallt... Vad spelar det för roll egentligen?
Den hesa stämman störde nattens tystnad då hon svarade på frågan som hade ställts henne. Hon, Hans alldeles egna, perfekta skapelse.
Erkännande. Det var det enda hon någonsin hade önskat av Honom. Bekräftelse, uppmärksamhet, beröm. Oavsett ifall orden var sarkastiska eller ifall de verkligen var uppriktigt menade så sög hon åt sig av deras innebörd och njöt av stunden. För vem visste när hon nästa gång skulle få höra något sådant.

De lysande gröna ögonen vändes mot skyn.
Himlen var mörk, inga tindrande stjärnor syntes på det svarta himlavalvet. Ingen måne kastade sitt vakande sken över marken. Det var svart, allting omkring dem var svart.
- Och i mörkret finner de en trygghet, ja, en vän som inte klagar eller dömer, endast finns där med sin kalla och likgiltiga tystnad.
Hon flinade åt sina egna ord, utan att riktigt själv förstå dem.

[Jisses vad det var svårt att spela Locura nu, är så länge sedan jag har gjort det, har tappat greppet om henne xD]