Nique seglade över Ken-Yak's steniga område. Hon seglar med vindarna och natten nalkas inom en snar framtid. Solens nedgång färgar himlen i vackra färger. Det är vackert. Men varginnan är ensam. Hon har även funderat länge. Vindarna för henne mot Kaiwood. Hon känner ett visst tillhörande till den skogen. Hon kan inte riktigt hålla sig borta. Öronen stryks mot nacken och sakta sänker varginnan sig mot marken.

En stund senare tar tassarna mark och de läderartade vingarna viks mjukt in mot kroppen. Hon vet inte vad hon har att förvänta sig denna natt. Ingenting. Hon vet ingenting. Hon är ensam. Hon sträcker på sig. Ser sig omkring. Den isblå blicken försvinner bakom ögonlocken för en stund. När de skymtar fram igen söker de sig åter upp mot skyn. Öronen spetsas på huvudet och tungan söker sig ut mellan läpparna för att fukta tungan. Sedan fnyser hon till. Hon känner sig uttråkad.

[PAX TILL SHIVA]

Han vacklade.

Ilska, förvirring, oro, skräck, ångest, hat. Känslorna strömmade genom hans svartvita kropp, utan att han hade minsta kontroll över dem. Han önskade att han hade mer krafter, önskade att han kunde kontrollera sig själv. Åtminstone en del av sig själv, åtminstone de steg han tog.
Men det kunde han inte.
Staplande emot reviret kämpade han vidare. Han var svag, matt. Han borde samla krafter, måste samla krafter. Ville dra åt sig energierna i sin omgivning. Men det var ju det. Han kunde inte se dem längre. Kunde inte känna dem. Det var som hela världen blivit grå. Svart. Han kunde inte se. Han var blind.
Ögonen var knappt öppna, tungan hängde från munnen och andetagen som drogs var rosslande.
Var det så här han skulle sluta? Var det här han skulle dö? Tanken hade slagit honom flera gånger. Han ville inte dö, han var en krigare, den som överlevde. Den förbannade giftvargen... Han mindes deras möte, mindes vad han hade gjort mot henne. Men han orkade inte ens flina vid tanken. Han var helt slut, både fysiskt och mentalt. Han orkade inte... orkade inte...

Med en duns föll den maskulina kroppen ihop mot den dammiga marken. Bröstkorgen hävdes upp och ned med darrande rörelser då Shiva drog efter luft. Ögonen var slutna, och den lilla livsgnistan han hade kvar var på väg att brinna ut.
Var det så här han skulle sluta?

Månen har redan börjar skymta på den vackra färgskiftande himlen. Månen. En distansierad vänskap för hon tillhör den egentligen inte. Bara halvt. En lätt rökstrimma smiter ut genom nosen. Hon fnyser igen. Just nu behöver hon inte månen. Hon har aldrig behövt den.

Glansen skiftar i hennes blick. Hon älskar månen. Hon vill göra allt för att få vistas i dess härliga sken. Den viskar till henne. Hon älskar rösten som leker med hennes medvetande. Ge henne mer. Hon är inte ensam.

Hon är inte ensam. Någon annan befinner sig i närheten. Öronen rycker till och varginnan vrider på huvudet. Sedan börjar hon styra stegen åt det håll som månen leder henne. Nej, månen leder henne inte. Den ber henne hålla sig borta.

Snart får hon syn på den vitsvarta högen på marken. De svåra andetagen som tvingar ner luft i lungorna.
"Shiva?" Hennes stämma är mjuk och salig. Hon kanske inte behöver vara ensam denna natt.

Någonstans, långt borta, sade någon hans namn. Han hör det, men han vet inte vem. Borde han svara? Nej, såklart inte. Varför skulle han? Han är ju kung, en mäktig varelse, han svarar inte de som är lägre stående. Men rösten är bekant, och plötsligt ser han gestalten som träder fram framför honom.
Han blinkar till, och ögonen öppnas svagt. Verkligheten är inte längre inom räckhåll för honom, han ser inte vad som verkligen sker, det är hans undermedvetna som spelar honom spratt.
"K... Kali?"
Ordet är inte mer än en viskning, men han kan se henne. Illusionen är klar som aldrig förr. Han ser henne, som den vackra gudinnan hon alltid varit i hans ögon. Den hemska, brutala, hänsynslösa skönheten som hon alltid kommer att förbli. Systern som han så länge inbillat sig att han hatat... Och nu, när hans liv rinner ut, står hon där framför honom, precis som han alltid vetat att hon skulle göra.
Och minnen sköljer över honom i hans bortdomnade tillstånd. Av när de var små, av hur de lekte, av hur de kivades och bråkade och gjorde allt för att förstöra för varandra. Men nu var det historia, nu var de inte längre fiender. Och hon var här, med honom. Visade honom vägen, gav honom den trygghet han längtat efter enda sedan mötet med Wami.
Och han log. Ett leende spred sig över hans läppar då han njöt av illusionen han upplevde.

Hon kunde se att han inte var i... hälsosamt tillstånd. Något måste ha hänt honom. Han som talat så stora ord senast de träffades. Nu ligger han där och kryper i stoftet. Hon känner sig lite som en drottning där hon står och ser ner på honom. Ett belåtet leende kommer över hennes läppar. Men så talar han.
Uttalar en annans namn.
Leendet dör snabbt bort och hon fnyser hårt.
"Skäms på dig, Shiva. När någon står inför dig borde du i alla fall få namnet rätt". Det hettar inom henne. Hur vågar han yttra sig sådär? När hon närmast svurit honom lojalitet. Om hon kan hjälpa honom till toppen.

Hon ska hålla sitt löfte. Hon ska stå vid hans sida om det är där han vill ha henne. Hjälpa honom att störta den som nu sitter på tronen. För den regenten är inte den som borde styra. Det är Shiva. Men han ser rätt patetisk ut där han ligger. Men hon fascineras fortfarande av honom. Vad kan han har råkat ut för?

Han mumlade oförståeliga ord, det ryckte i hans öron och tassar, och leendet försvann från hans läppar. Varje andetag var ansträngt, och de små hjärtslag som hans hjärta fortfarande tog var krampaktiga.

Han såg henne rätt i ögonen, deras blickar möttes. "Jag är här, broder. Du är inte ensam. Det är du aldrig." Nej, såklart han inte var ensam. Det visste han. När det gällde lojalitet och tilltro så visste han var han hade Kali. Han hade alltid vetat det. Hon var, precis som han själv, något utöver det vanliga. Det var säkert därför han hade haft så svårt att acceptera henne först, sett henne som en fiende. Men sedan, hade saker förändrats. Och nu var hon här, precis som han önskat. Ifall han skulle sluta sitt liv denna natt så skulle det vara med henne vid sin sida. För han visste att hon skulle vaka över honom, hjälpa honom. Visa honom vägen. Stanna. Hon skulle stanna där. Hon skulle vara där, för honom. Han litade på henne.

Något högg till i hans bröst, något som skickade en nästan elektrisk stöt genom hans kropp. Smärtan var olidlig, han orkade inte, den rev sönder honom, delade hans kropp i två delar, och ryckte tillbaka honom till verkligheten.
Med ett ryck öppnades ögonen, huvudet höjdes från marken, och ett vrål av smärta ekade genom natten då Shiva skrek rätt ut. Det kändes som att han slets itu, som om något inom honom rev sig fram genom hans vävnad, kämpade för att komma ut.
Han kunde se natthimlen, kände den kyliga luften runt omkring honom. Käkarna pressades samman då han tystnade, han kämpade för att ta sig upp på benen, men smärtan höll honom nere på marken. Desperat letade han omkring sig med blicken. Vars var hon? Vars var Kali? Hon fanns ingenstans, hon var borta. Istället fastnade blicken på honan med tiaran.
Dominique.
"Hjälp..." Rösten var kvävd, smärtan var outlidlig. Han släppte henne blicken, klarade inte av att hålla huvudet uppe längre. Orkade inte röra sig, men kunde inte ligga stilla. Det gjorde så ont, alldeles för ont. Han vred sig under smärtans makt. Han klarade det inte, orkade inte. Ville bara att det skulle ta slut.

Hans skrik får henne att rycka till. Han kanske mår sämre än hon först trott. Vad hade hon trott då? Att han bara fått lite på pälsen. Att han snabbt skulle resa sig igen och ser ner på henne. Ett verktyg. Det är vad hon föddes till och det är vad hon åter är. I hans ögon. Ju mer månen stiger och tar sin rättmäktiga plats som nattens drottning börjar tiaran av stjärnor på varginnans panna att tändas. Glöden lyser upp hennes ansikte. Får ögonen att skina klart. Den isblå blicken som nu ser ner på hanen som hon kanske faktiskt har någon sorts respekt... eller tilltro till. Hon ville ha ett syfte med sin existens igen. Och han har givit henne det. Så kanske kan hon hjälpa honom. Hon tar flera steg fram. Ställer sig nära. Blicken söker sig upp mot himlen och månen. Elden har slocknat. Månens dotter söker vägledning.
Hjälp honom. Han behöver mig.
En tår rinner ner för hennes kind. En silverskimrande tår. Den tappar sitt grepp om pälsen på kinden och faller ner. Ner mot platsen där Shivas huvud befinner sig. Ögonen glöder. Ett mjukt kallt sken. Månens sken återspeglas i hennes blick.
"Giv mig styrka". Hon viskar ut orden i en stilla utandning. En suck. Ett andetag.

Sedan sänker hon huvudet. Nosen söker sig ner genom luften mot Shiva.
"Ligg stilla". Orden förblir en viskning. Sedan ökar skenet. Tiaran verkar lysa av ett spöklikt sken. Mer än vanligt. Det lyser. Sakta börjar silverskimrande pyttesmå stjärnor falla ner mot hanen där han ligger. Sprider sig över hans kropp. Varginnan sluter ögonen. Och hon börjar sjunga. På ett språk som hon endast hör i sina drömmar. I sitt huvud. Hon kan känna giftet röra sig i hans kropp. Det verkar vara långsamt verkande. Inte 100% dödligt, men det får en att må väldigt dåligt. Som om han bryts ner innifrån. Hon måste rena honom. Rensa hans kropp från fienden som hotar att förstöra honom. Stjärnorna om kring hans kropp börjar glöda starkare. De försöker dra åt sig giftet. Filtrera det. Sakta börjar de innersta stjärnorna söka sig tillbaka mot varginnan. Ge plats för nya stjärnor. Efter en stund drar sig alla stjärnorna tillbaka. Dör bort som glitterstoft. Hon kan inte göra mer. Hon kan inte rena honom helt. Han kommer alltid få leva med sviterna. Men förhoppningsvis kommer det inte ta så hårt på honom. Inte så snabbt i alla fall. Vad har hänt honom? Hon suckar till. Tiaran återgår till sitt mjuka sken. Hon vacklar till och sätter sig ner. Blir sittande.

Han klarade inte mer, orkade inte mer, kunde inte leva med detta längre. Han var en krigare, den som överlevde. Men i just detta ögonblick kunde han inte låta bli att fundera om det kanske vore bättre ifall han fick dö. Det gjorde ont, så ont. Aldrig tidigare hade han upplevt en sådan smärta. Aldrig förut hade han längtat så mycket efter något som han nu längtade efter att detta skulle ta slut. Sluta, sluta...
Och så, mitt i all denna olidliga smärta, kunde han plötsligt märka ett ljussken. Och desperat fokuserade han hela sitt medvetande vid denna lilla låga, klamrade sig fast vid den i hopp om att han på något sätt kunde bli räddad undan det som plågade honom. Det var dumt, idiotiskt, men det fanns inget mer att göra. Han visste inte vad han annars skulle ta sig till. Det fanns inget annat, inget förutom den där lilla ljuspunkten som lös av något som han valde att klassa som hopp.
Och så kände han en lättnad då smärtan som skar genom honom dämpades. Blev svagare, försvann allt mer. Och han bara låg där på marken, alldeles stilla, och kände hur något som kunde kallas liv återvände till honom. Och världen runt omkring honom flimrade till då energikrafter återigen började vakna till liv.
En glädje spred sig inom honom. Han var inte blind längre. Åtminstone inte helt.
Och ögonen öppnades, huvudet höjdes, och blicken sökte sig till varginnan som satt vid hans sida. Med stela rörelser tog sig Shiva upp till sittande ställning, och det var med en trött blick som han såg på Dominique.
"Jag hade inte planerat att vårat nästa möte skulle ske under dessa omständigheter. Det var inte meningen att du skulle se mig i sådant skick." Rösten var sträv, han talade med en låg ton, men han vek inte undan med blicken. Vad hade hon gjort med honom? Han kände sig trött, sliten. Han ville vila, sova, återhämta sina krafter. Energierna flimrade omkring honom, gjorde honom yr. Han saknade dem, de klara färgerna, önskade att de kunde komma tillbaka.
"Du har bevisat att du är någon att lita på."
Systern... Han mindes de sjuka drömmarna han hade haft, och huvudet ruskades lätt. De var oviktiga, betydde inget. Men han måste till reviret, han måste hem. "Tack."

Ett leende sprider sig över hennes läppar igen. Belåtet? Nej, just nu är hon inte i det tillståndet. Trött. Det är hon. Hon kommer behöva ta igen sig i mäktiga tag efter det här. Hon säger inget för att sänka honom mer på de första orden han yttrar. Hon kan ignorera att hon sett honom så svag. Om han själv skulle vilja glömma det. För han är starkare än så. Men hon känner sig nöjd över det han säger sedan. Hon sänker huvudet lätt. I en respektgivande gest.
"Jag står till er tjänst när helst ni behöver mig". Svarar hon lugnt. Ögonen sluts för en stund. Sedan öppnar hon dem igen och den isblå blicken fixerar hanen.
"Som jag gett mitt ord på". Och hon står för sina ord. Det är inte mycket man kan lita på i denna värld. Det behövs inget mer som tynger ner den vågen. Därför håller hon alltid vad hon lovar. Ett löfte är ett löfte. Sen om Shiva själv är någon hon kan lita på återstår att se. Man ska ge utan förväntan att få något i gengäld.
"Om ni inte behöver mig mer denna kväll så ska jag fortsätta med mitt". Svarar hon. Inte för att hon direkt hade andra planer. Men det har säkert han.

Under tystnad sitter han och bara lyssnar på hennes ord, ser på henne. Men i tankarna spökar fortfarande illusionerna han upplevde när han var avsvimmad. Varför vet han inte, men han har svårt att släppa dem.
Han harklade sig, ruskade lätt på huvudet för att samla ihop tankarna. Han kunde inte låta dem göra hur de ville, det hade han inte blivit tränad till.
Han hade ingenting att svara på hennes ord, så han sade ingenting heller. Hon hade bevisat var hon stod, och han var övertygad om att hon inte skulle svika honom. Åtminstone inte utan anledning. Att de hade mötts under dessa omständigheter var ju dock mindre lycklig, men ingenting fanns att göra åt den saken. Så att grubbla över det skulle inte hjälpa honom. Han hade förresten inte tid för det heller då hon avbröt honom med ännu en mening.
Hon ville ge sig av. Hans direkta impuls var att säga nej, hon fick inte. Munnen öppnades, men stängdes sedan igen utan att ett ord yttrades.
Han var blind.
Faktumet fanns där, mer skrämmande än något annat. Visst var energierna där omkring honom, han kunde ana dem, se dem ibland. Men han kunde inte kontrollera dem, de kunde inte visa honom vägen. Blind.
Han önskade att han kunde be henne följa honom till Kaiwood. Men hon kunde inte vandra in i den skogen, inte ännu. Men till gränsen? Tanken var lockande, men Shiva kunde inte. Det tog emot, även om han ville. Den lilla stolthet han hade kvar efter mötet med Wami hindrade honom. Han kunde inte visa sig mer svag, för han anade att hans styrka var det enda som fick Dominique att hålla sitt löfte. Och det var ju sant också. Utan styrkan var han ingenting.
"Visst," mumlade han fram med en kort ton. En snabb skymt av ett leende drog över hans läppar innan han med besvärade rörelser reste sig upp. Stod upp. Kroppen kändes stel, som om han inte längre kände den. "Jag måste ändå återvända till Kaiwood, dit du ännu inte kan följa mig."

Hon studerar honom efter att sista ordet har yttrats över henne läppar. Det verkar som att han vill något mer. Inte för att han sagt från början av detta möte vad han ville. Hon såg bara vad han behövde och gjorde vad hon kunde. Hon synar honom när han öppnar munnen men inget säger utan stänger den igen. Men hon är inte den som ska kräva något här. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud när han tillslut faktiskt yttrar ord.

En bister min drar över hennes ansikte. Nej, hon kan inte följa honom till Kaiwood. Ännu har hon inte den tillåtelsen. Även om hon gärna skulle gjort det. För borde hon inte kunna få någon form av immunitet om hon är med honom? Men det finns kanske inga sådana regler. Och som Shiva redan sagt tidigare. Han är ingen auktoritet i flocken. Inte än i alla fall.

Hon nickar kort.
"Tills vi möts igen då". Hon reser sig upp. Det snurrar till för hennes syn en stund. Men får hon bara vistas i Månens sken denna natt så kommer hon känna sig bättre när dagen åter gryr.

Han var tyst efter hennes svar, visste inte vad han skulle säga. Borde han säga något mer? Egentligen. För han var övertygad om att hon hade räddat honom från döden. Och borde han då inte vara tacksam? Ja, han var ju det också. Men han borde visa det...
Huvudet ruskades. Nej, han tänkte inte visa det. Det var inte sådan han var, och han skulle heller aldrig bli sån.

Han reste sig, tog ett steg. Det kändes jobbigt, tungt. Han orkade inte. Men han måste orka, det var inte långt kvar nu. Han måste hem, flocken, systern, skogen... De kunde hjälpa honom, på något sätt skulle de hjälpa honom, han var övertygad om det.
"Du kommer inte behöva vänta länge," sade han med en hes röst. "Vi ses snart." Och trots hans utmattade tillstånd så skymtade ett leende på läpparna. Ett slugt, illvilligt flin - precis det som han alltid bar så nöjt annars.
Sedan vände han sig om och staplade vidare mot Kaiwood.

[Avslutat? Vet att det blev en kortis, men det är bara för storyns skull, hehe ;p]

En viss låga av hopp flammar upp inom henne när Shiva säger att hon inte kommer behöva vänta länge till. Hon hoppas på det. Snart. Hon ser efter honom när han lunkar iväg. Vänder sig sedan upp och kastar sig upp mot himlen. De stora läderartade vingarna fälls ut och ett mjukt läte ljudar när hon sveper med vingarna för att vinna höjd. Sedan svävar hon bort över Ken-yak's stenar.

[AVSLUTAT]