Hon hade tagit sig ända hit. Men vad har hon här att göra egentligen? Hon visste inte vad hon skulle få ut av denna vandring och det kändes på något sätt inte bra att lämna flocken bara sådär. Lämna Lihai. Men förhoppningsvis skulle de förstå. Hon skulle ju komma tillbaka. Men vad gör hon här egentligen. Hon vandrar mellan de stora och små och medium stenarna på Ken-Yak's marker. Det var länge sedan hon var här. Länge sedan hon var så nära DEM. Hon borde inte vara här. Hon borde vända om och gå tillbaka. Men nu är hon här. Vad hoppades hon få ut av det?

Solen står högt på himlen och fåglarna sjunger klart. Det är en vacker sommardag. Trots att sommaren nästan är över. Denna dag kan man inte tro det. Det är värme i luften och vinden är frisk. Varginnan känner jorden under sina tassar och det känns bara härligt att vara. Men att hon tagit sig ända hit? Varför? Hon hade känt en sådan vandringslust att hon inte kunnat hejda sig själv. Så hon hade låtit tassarna styra henne och nu är hon här. Det bästa vore att vända tillbaka. Eller ta sig någon annan stans. Den här platsen är inte bra för henne. Men det var så länge sedan.

Plötsligt hejdar hon sig. Stannar mitt i steget. Som om hon frusit fast. En krypande hemskt känsla letar sig upp över ryggraden. Det här är så fel. Jorden viskar till henne. Väser. Ber henne att vända om. Men det är försent.

[PAX TILL SHIVA]

Han kände henne.

Solen som gassade ned mot marken bekom inte den svartvita hanen. Han följde ingen lukt, letade inte efter källan till något ljud och inte heller såg hans ögon något som intresserade honom. Men energierna i omgivningen, speciellt en av dem, hade fångat hans intresse mer än något på länge. Och han kunde inte bara låta det passera, han var tvungen att ge efter för instinkterna som vaknade inom honom. Det var dags att han fyllde sin roll här i livet, dags att han tog tag i sitt arv, dags att göra det han var tränad till. Det fanns ingen återvändo, varken för henne eller honom. Hon hade gjort ett val, och nu var det Shiva som skulle få henne att ångra det bittert.
Det var ett tag sedan de hade mötts, och helt ärligt hade Shiva varit glad att hon försvunnit. Han kände endast förakt mot den stora Nishas avkomma, då denne helt saknade det som krävdes för att överleva i den här världen, för att höra henne bland de som skulle stiga mot Gudarnas höjder. Patetisk och värdelös. Han hade aldrig trott att han skulle se fram emot att de möttes igen.
Men det gjorde han. Han längtade efter att få se henne, längtade efter att få plåga henne. Förrädare, det fanns endast en sak att göra med dem. Det hade Blossom inpräntat i hans huvud. Förrädare visades ingen nåd, aldrig någonsin.

Solen hettade, men han brydde sig inte. En mörk siluett dök upp framför hans ögon. Han saktade ned takten samtidigt som ett flin bredde ut sig på hans läppar.
"Wami, älskling. Så länge sedan, varför har du inte hälsat på?"

Hon visste att hon vistades på farlig mark. Men det beslut hon fattade. Nu känns det som om det hände för en evighet sedan. Det beslutet var det bästa för henne. Det är inget hon ångrar eller skulle kunna ångra. Hon bröt sig fri från sina bojor. Och aldrig någonsin igen tänker hon låta någon fjättra henne åter. Hon är inte liten och vek längre. Hon är inte längre den som sitter tyst och iakttar. Hon har vuxit på så många sätt sedan hon lämnade Kaiwood. Hon skulle aldrig ha vuxit så om hon hade stannat.

Hans röst får först en isande känsla att smeka ryggraden. Men hon är inte rädd för honom. Hon visste att han var där. Hade känt det länge nu. Kanske redan när hon vandrade in i det här området. Hon kunde valt en annan väg. Men kanske är det dags att möta gamla vålnader och helt klippa banden med det förflutna. Hon stannar upp och den mjukt glödande blicken finner snabbt hanen.
"Shiva". Ett mjukt leende placeras på hennes svarta läppar.
"Om du saknat mig så mycket, varför har du då inte jagat efter mig?" Hon är inte längre valpen. Hon är inte längre det hopplösa misstaget som inte är värt något eller ens är till någon nytta. Hon är Wami.

Ett svagt skratt letade sig fram från Shivas strupe när hennes ord nådde hans öron. Ja, varför hade han inte letat upp henne? Simpelt svar. Han hade varit upptagen med annat.
"Lilla Wami, jag menar inte att göra dig besviken, men jag har haft annat för mig. Du är inte det viktigaste i mitt liv." Svansen rörde sig bakom honom och huvudet höll aningen sänkt samtidigt som han inte släppte henne med de svarta ögonen. "Dessutom visste vi nog båda att detta tillfälle skulle komma, förr eller senare."
Flinet låg alltjämt på läpparna och den svartvita hanen kände hur han hade längtat efter detta mötet. Hur han hade önskat att det skulle komma. Han hade velat visa sig värdig, velat visa att han var deras ättling. Men de fanns inte längre på denna jord, så han kunde inte släpa hem en död kropp åt dem. Tanken stack svagt inom honom i något som kunde liknas vid sorg.
Men han kunde fortfarande göra det han hade blivit tränad till. Han var en krigare av TBB, och han följde TBB:s lagar och seder. Och det som rörde förrädare var klart och tydligt.
Ingen nåd.
Han tog ett litet steg närmare, drog till sig lite av hennes energier. Stirrade, flinade. Åh, så roligt.

Ett hjärtligt leende formas på hennes läppar.
"Det glädjer mig att höra". Svarar hon. Wami orkar inte känna sig jagad. Hon vet att mota tillbaka en hel flock skulle hon aldrig klara av ensam. Men en ensam individ. Och med tanke på vad hon redan känner för Shiva så tänker hon inte backa. Hon är inte liten längre. Hon har vuxit till sig. Hon är inte den fula lilla ankungen längre. Svanen är hennes rätta gestalt. Shiva ser dock ut som han alltid har gjort. I hennes ögon i alla fall.
"Förmodligen. Vissa händelser är redan bestämda att inträffa. När eller var eller hur återstår att se". Hon står stilla. Den långa randiga svansen hålls vilande bakom henne. Hon är inte glad att se Shiva. Han är en uppstudsig översittare som endast lever på sin blodslinje. Bara för att han är barnbarn till Blossom tror han att han är någon viktig. Men man brås ju på blod och på sin uppfostran. Men det finns alltid svarta får i alla familjer. Eller vita får i en familj av svarta får.
Wami vet redan vad som väntar. Hon vet redan vad Shiva tänker. Hon tänker i alla fall inte backa.

Det var som det lilla vett han hade i skallen kopplades bort när han stod där framför henne, som om han tappade alla känslor och gav sig hän åt den mörka, psykopatiska sidan som fanns inom honom.
"Kom, min kära," flinade han åt henne med en kylig blick. "Låt oss dansa."
Och sedan tog han ett språng emot henne, lät energierna omkring dem virvla upp och göra hans omvärld till ett vackert, sprakande färgspel som endast han kunde se. Och han drog den till sig, böjde dem efter sin vilja, och kände sig levande när ruset av att ha makten över dem susade fram genom hans kropp.
Käftarna slog igen, bara centimeter från Wamis vackra kropp. Han ville inte förstöra den, inte ännu. Han ville leka med henne först, ville ha lite roligt. Ville se om hon fortfarande var lika patetisk eller om hon kanske hade ärvt något av sin mor. Men han tvivlade på det, visste att det fanns en anledning till att Nisha hade sett henne som en besvikelse. Svagheten hon besatt, den måste komma från fadern. Åh, så tragiskt ödet var för vissa.

Hon står orörlig kvar när han talar, tystnar och sedan far fram mot henne. Hon ger honom bara en bister uppsyn när hans käftar slår ihop bara några suckar ifrån henne.
"Du gör rätt i att inte sätta tänderna i mitt skinn". Talar hon. Men orden är blott en viskning. Men hanen är tillräckligt nära för att höra henne. Om han nu inte visar sig vara så ignorant som hon misstänkt.
Wami har förmodligen ärvt sin personlighet av sin far. Hon vet dock inte vad som är rätt i världen. Vad som är gott. Men efter att ha vuxit upp i TBB vet hon vad som ska undvikas. Hon hade sedan födelsen levt under skinnet på ondskan. Men hon fläckades aldrig av den. Inte konstigt att mor såg henne som en sådan besvikelse.

Den långa randiga svansen piskar till bakom henne och hon lutar sig framåt. Så hennes nos nästan snuddar vid Shiva's öra, och viskande dansar fler ord ut över hennes läppar.
"Jag blöder inte som du gör". Hon vet att hon lever farligt just nu. Shiva vill se henne död. Men om det är hennes död han vill se denna dag så är det även hans död som komma skall. Hon tänker inte ge sig. Och även om Wami själv alltid sett dödande som onödigt. Att det inte behöver sluta så så kan hon inte ändra på andras synsätt och tankar. Men hon tänker dra med sig Shiva om det är det avslutet han vill ha. Även om Wami inte är en krigare eller vidare bra i slagsmål så är ändå hennes kropp ett dödligt vapen. För i blodet rinner minst lika starkt gift som hos både mor och far. Och hennes bett är att akta sig för. Även om hon länge dragit sig för att utnyttja vad hon är född med så går det inte att förneka att det är vad hon är.

De stod nära varandra, så nära. Han kunde känna hennes doft, och han drog den till sig. Mindes den, ja, men inte på detta sätt. Det var något annorlunda, de hade båda vuxit. Blivit större. Lärt sig mer. Hon var inte längre den patetiska valpen han mindes henne som.
"Åh, älskling..."
Han rörde sig inte, stod alldeles stilla framför henne. Och för några ögonblick slöt han ögonen och bara njöt av stunden. Han skulle minnas detta möte så länge han levde, det var han övertygad om. Och han var säker på att det skulle tillfredsställa honom i den mörka natten när han åter låg under ett av Kaiwoods höga träd och drömde sig bort.
"Jag behöver inte bita dig för att skada dig."
Och utan minsta förvarning, så pass snabbt att det var svårt att se hans rörelser, flyttade han sig framåt, snuddade vid hennes sida med nosen och sög åt sig av den livsenergi som fick henne att orka med varje dag hon mötte. Han sög in den, kände hur han blev starkare, njöt av känslan.
Liv.
Och sekunden senare hoppade han bort från henne, skrattade åt sitt egna lilla påhitt. Nej, hon trodde fel om hon trodde att hon var odödlig bara för att han inte kunde bita henne. Nog visste han om hennes giftvarggener, och han var smart nog att passa sig för dem. Men han behövde inte spilla blod för att ta liv, inte längre.

[För att förklara - Shiva har lärt sig dra till sig livsenergi. Något som upplevs mycket obehagligt för de som blir utsatta för det. Så du vet, typ ^^]

[Ajdå. xD]

Wami står kvar. Rak i ryggen och ser på honom. Han ska inte få knäcka henne. Men hon ser avslappnad ut. Men marken under henne är spänd. Hon kan känna dess andetag. De varnar henne för hanen. För vad han besitter.
När han sedan rör på sig hinner hon inte med. Men det känns som att något inom henne snörps åt och gör det svårt att andas. Hon ger ifrån sig ett ljud som kan liknas vid en suck och vacklar till. Efter en stund finner hon balansen igen och ser på hanen. Nu med mörkare blick. Öronen har strukit sig bakåt. De ligger tätt mot nacken.
Hon reser på sig. Rätar på sig igen. Vänder sig mot honom.
Ett flin kommer över hennes läppar.
"Är det allt du har?" Är det allt han är? Han bevisar bara att hon hade rätt om honom.

"Åh..." De svarta ögonen ser på henne, med en mörk glimt av något mystiskt. Han gillade henne, det måste han medge. Hon hade en viss charm över sig. Så synd att hon hade valt att bli det hon nu var, kanske hon hade kunnat vara till nytta annars?
Han drog ett djupt andetag, ruskade lätt på huvudet med samma kyliga flin på läpparna som tidigare.
"Jag bjöd upp till dans, men visste inte att du såg fram emot det så pass mycket som du gör. Så roligt att jag får känna mig... uppskattad."
Och än en gång kastade han sig emot henne, men inte för att hugga. Nej, det skulle vara hans egen undergång, och det önskade han ju verkligen inte. Han ville se hennes undergång, ville låta henne känna den smärta hon förtjänade. Det som de alla förtjänade, de som vände TBB ryggen. Förrädare, skamfläckar som skulle raderas från jorden.
Och med en lekfull rörelse slog han efter henne med ena framtassen, beredd på att dra åt sig ännu lite till av hennes energier.

Hon inväntar hans nästa drag. Ska han fegt försöka sno åt sig mer av hennes energi? Shiva är en ynkrygg. Han tror han är så mäktig och står så högt. Men han handlar bara med fula knep. Förlitar sig helt på sina krafter. Hon ler åt honom. Dans. Han ville dansa.
När han kommer mot henne tar hon steget fram mot honom och måttar ett hugg. Skjuter framåt med en käft och blottade huggtänder. Stenarna runt dem börjar vibrera. Fortare och fortare. Tills de sakta börjar sänka sig ner i marken. För att lämna en öppen dansbana för de tu.

Hon högg efter honom, tänkte uppenbarligen inte visa sig sämre. Han vek smidigt åt sidan, men kände ändå hur nära hennes tänder var hans skinn. Han hade respekt för honan, åtminstone för de gener hon bar på. Giftvargar kunde vara bedrägliga, då endast ett bett från dem kunde vara dödligt. Det hade han fått lära sig. Och även om hon nu kanske inte var en renrasig sådan så vore det ändå dumt att komma allt för nära. För mot gift hade han ingen motståndskraft, ingen alls. Han ville inte riskera något.
Snabbt kastade han sig runt, lät svansen röra vid henne samtidigt som han återigen drog åt sig lite av den energi hon bar på. Samtidigt sprakade färgerna omkring honom, blev starkare och mer levande. Han såg världen som ingen annan såg den, och han kände hur ett euforiskt rus banade väg genom hans kropp.
Han älskade detta.
Den svartvita kroppen dansade åt sidan, rädd för hennes tänder, medan den svarta blicken åter fästes på den mörka honan. Han gillade hennes utseende, det tilltalade hans ögon på något underligt vis. Så synd att han skulle behöva trasa sönder henne. Men det tillhörde flocken regler och seder, han kunde inte bryta mot dem. Han var född till att följa dem, ära dem. TBB, mäktigast av dem alla. Ja, han var en son av Kaiwood och skulle för evigt förbli det.

Hon försöker hålla koll på var han befinner sig. Men att försöka hålla honom inom blickfånget måste hon snabbt ge upp. Han är för snabb. Varför ska alltid de onda födas med sådana överlägsna krafter? Hon morrar åt honom. Vacklar och försöker hålla andningen lugnt när han suger åt sig av hennes energi. Hennes liv. Han ska inte få ta det så lätt. Hon sluter ögonen. De är ändå till ingen nytta här. Men hon kan känna var han befinner sig. Trummandet av hans tassar mot underlaget. Vibrationerna som hon kan känna ända in i kroppen. Hon står stilla en stund. Kan känna hur han nästan stryker sig mot henne. Hon blir äcklad av hans lek. Hon försöker förutspå vart hans rörelser ska föra honom. Och så hugger hon igen.

Små droppar blod trängde fram där huden rispades av hennes vassa tänder. Och Shiva kunde inte hjälpa det, utan var tvungen att stanna upp. Hans mörka ögon vreds mot hans skuldra där den vita pälsen sakta färgades röd. Hon hade faktiskt lyckats, hon hade rispat honom. Inte bitit, nej. Men nog hade hon fått tag i honom alltid. Och det var med en skräckblandad förtjusning som han såg mot henne sedan.
"Inte illa, Wami. Är det min tur nu?"
Han visste inte vad som skulle hända nu, visste inte hur han skulle påverkas. Hade hon gift i sitt bett? Det var oklart. Och om hon nu hade det, hade han fått det i sin kropp? Shiva gillade inte att inte veta, han ville ha koll på läget. Hon hade just tagit ifrån honom den där kontrollen.
Han skulle ge igen, nog skulle han ge igen. Hon skulle få se vad som hände när man bråkade med fel person.
Och han kastade sig mot henne, tänkte in låta henne komma undan. Deras lek hade just tagits till en ny nivå, blivit roligare men också dödligare. Och han tänkte kasta sig in i den med liv och lust, för det var detta han hade blivit tränad till.
Han skulle suga livet ur henne, bokstavligt talat.

Hade hon fått tag i honom. En bit av den vita pälsen på hans kropp färgades röd. Hon hade fått tag i honom. Hade giftet fått fäste? Det brukar oftast bara räcka med en droppe blod. Men Wami har aldrig velat döda någon. Inte ens sin värsta fiende. Om hon har någon. Kanske kan man se Shiva som det nu. Så giftet som hennes huggtänder är dränkta i är inte dödligt. Men nog kan det orsaka smärta ändå. Gift kan påverka på så många olika sätt. Och hon besitter en mängd olika gifter i sin kropp. Hon vet inte hur alla påverkar offret. Men hon vet vilka som är dödliga.

Men Shiva ser det hela bara som en lek. Han verkar nästan förtjust? Är det det uttrycket i hans ansikte vill säga? Att han njuter av det? Hon hade öppnat ögonen när hennes nos hade mött päls. Hon hade kunnat känna värmen från hans kropp. Och för honom har leken bara börjat. Förmodligen escaletat i och med att hon lyckades skada honom. Även om det inte ser mycket ut. Hon känner sig trött. Tung i kroppen. Men hon tänker inte låta honom vinna så lätt. Hon ska kämpa och om det är att hennes liv ska ta slut på denna stenslätt så ska hon dra honom med sig. Hon sluter ögonen igen. Marken börjar vibrera under hennes tassar.

[Alltså, så svårt att skriva utan att det blir pp. Drar ett kort inlägg. Sedan får du gärna förklara lite mer om hur Wamis gift fungerar ^^]

Han rörde sig snabbt, tänkte inte förlora ett enda ögonblick. Slog ut med tassen efter henne, ville fånga henne. Dräpa henne, kanske. Han var inte längre säker, det enda han visste var att han kanske inte hade särskilt långt kvar. Om hon nu var giftig, vad kunde han då räkna med? Skulle han ens märka av bettet på det sättet? Kunde den lilla skråman döda honom?
Osäker och obekväm, han visste inte vad han skulle ta sig till. Hade inte längre någon kontroll, hade tappat den. Han hade varit oförsiktig, dumdristig. För långsam.
Såg de honom som en besvikelse nu?
Hans tass landade på henne, och Shiva sög åt sig av den kraft som hon bar på. Även om den var mild kunde han känna styrkan som brann inom henne. Och det gjorde honom gott att få ta del av den, gjorde att han kände sig levande och kraftfull. Han älskade det, han njöt av att känna hennes liv försvinna från henne. Han skulle kunna livnära sig på detta, utan problem. Skulle inte behöva äta eller sova, bara dra till sig andras livsglöd. Skapt för att döda.
En mördare... Var det detta han var? Kanske, men det berörde honom inte det minsta.

[Hm... Ja, jag tänkte mig lite att du själv kan bestämma hur giftet påverkar Shiva. :3 Men det gift Wami brukar använda mest är väl det dödligaste för att när hon jagar vill hon göra lidandet så kort som möjligt för bytet. :P Men sen har hon ju nervgift. Gift som påverkar synen. Gift som får en att domna bort för omvärlden. Gift som kan få en att hosta blod utan att vara direkt dödligt. Gift som dödar under lång tid(alltså att individen kan leva med det i många år). Gift som påverkar motoriken. Gift som skapar illamående och även kräkningar. Wami har en hel mängd olika gifter. :3 Och du får pp:a. :3]

Att ha honom så nära får det att krypa i skinnet på henne. När han lägger tassen mot henne och hon känner sina energier tas ifrån henne. Vacklar hon åter till. Håller på att tappa balansen. Men tvingar benen att bära henne. Hon tänker inte ge vika. Men det börjar bli svårt att andas. Hjärtslagen är ojämna. Tungan hänger lätt utanför munnen på henne. Hon vänder sig mot honom och utdelar ännu ett hugg samtidigt som hon samlar kraft för att mota honom ifrån sig. Jorden omkring henne viskar avdomnat. Hon känner inte lika mycket längre. Han tar allt ifrån henne. Men då ska även hon ta allt ifrån honom. Snart borde de första symtomen av hennes gift framträda. Om hon lyckades att smitta hans blod.

Han undvek henne smidigt, såg hur hon verkade kämpa för att samla krafter nog att hålla honom borta. Såklart hon gjorde det, för hennes energi tillhörde nu honom. Han kunde känna den inom sig, njöt av ruset som for fram genom honom då den enorma styrkan hennes livslåga gav honom strömmade genom hans kropp. Han var mäktig, han hade en kraft som många endast kunde drömma om, och han älskade det faktumet.
Tassarna rörde marken med lätta slag då han skuttade bort från den mörka tiken, samtidigt som blicken hölls fäst på henne. Leendet hånade henne när han återigen tog sats för att kasta sig mot henne. Men något hände, något var fel, och när hans ena tass gled över marken, förvånades han över hur han kunde missa det annars så säkra greppet han hade. Samtidigt glimmade energivågorna omkring honom till, som om han för ett ögonblick hade tappat sin förmåga. Och det var med ett dovt väsande som han snubblade till och återfick balansen. Blicken hade släppts från Wami och det var med en skräckblandad panik som han började inse vad som höll på att hända med honom.
Giftet.
Den lilla... Huvudet vändes mot tiken som stod en bit ifrån honom. Leendet var borta, och överläppen drogs upp då tänderna blottades samtidigt som ett dovt ljud sökte sig ur hans strupe. Blicken i de svarta ögonen brann då han stirrade på Wami.
Det handlade inte längre bara om nöjet. Hon hade förgiftat honom, och hon skulle sannerligen få betala för det.
Med ett ursinnigt vrål kastade han sig mot henne samtidigt som energierna omkring honom glimmade till än en gång, sedan ännu en. Men han brydde sig inte. All den skräck och panik som rörde sig inom honom omvandlade han till den vrede som skulle hjälpa honom att få den förbannade honan att betala för det hon hade gjort.
Han skulle suga livet ur henne.
Tassen slog ut, han struntade i var på henne han skulle komma att lägga den, bara han fick lägga den på henne och visa vem av dem som bestämde.
 
[Okej, Shiva goes rage, hahhaha xD]

Hon ser de första tecknen. Hanen vacklar. Varför får det henne att le. Samtidigt som en kall kåre går längst med ryggraden. Hon har aldrig velat skada en annan varg förut. Men Shiva har hon inget emot att se svag. Hon flyttar sig åt sidan, bort från honom. Han kommer förmodligen inte att de av den dos gift hon utdelat. Men att de honom vackla får henne att känna sig både nöjd och rädd.
"Jag kan hjälpa dig". Säger hon. Men rösten är inte lika stark som den brukar. Och det ursinne hon ser i hans svarta blick får henne att rygga.

Sedan far han fram mot henne. En tass slängs ut för att nå henne. Få tag i henne. Hon försöker ducka men känner snart tassen på sidan av halsen. Klor som river hennes skinn och hur energin åter sugs från henne. Han stjäl hennes energi. Hennes liv. Hon morrar trött åt honom.  Hon vacklar och ena frambenet ger vika så hon slår sidan i marken. Snabbt försöker hon resa sig igen. Vrider så smidigt kroppen orkar och hugger efter hans tass och strax efter slänger hon ut med sin egen tass.

[Stackars Shiva.  Och stackars Wami.]

[Haha, söt Wami <3]

En röst nådde honom. Hon talade, sade honom något. Vad? Han försökte minnas orden, fokuserade på dem.
Jag kan hjälpa dig.
Hjälp.
Hans tass gled av hennes hals, han backade undan, ruskade på huvudet. Det var som om han inte existerade i denna värld, han kände sig konstig, underlig. Energierna omkring honom flimrade allt kraftigare, men han hade beslutat sig för att inte ge sig. Han skulle aldrig vika sig, aldrig någonsin. Och hon frågade om han ville ha hjälp...
Det var med nöd och näppe han undvek hennes bett då han fnös åt hennes ord. Hennes tass däremot slog emot hans kind, rispade hans hud. Han kände hur blodet rann ur honom, men det bekom honom inte. Det var oviktigt, han skulle få henne att lida, betala, visa vem som bestämde. Och om han nu skulle dö så skulle han göra det som en krigare. Precis som han hade blivit lärd.
De skulle bli stolta, alltid vara stolta.
Och han kastade sig mot henne, fann styrka i den ilska han kände inom sig. Han skulle få henen att böja sig, tvinga henne till underkastelse, just innan han skulle ta livet av henne. Och i ett desperat försök att göra det innan hennes gift skulle göra honom ännu svagare så kastade han sig emot henne i hopp om att trycka henne i marken med båda framtassarna.

Hon orkar snart inte mer. Hon känner sig fasligt trött och orken är inte med henne. Men hon tänker inte ge upp. Han kan ta ifrån henne energin. Han kan ta ifrån henne livet. Men han kan aldrig ta ifrån henne viljan. Hon morrar åt honom när han undviker hennes bett. Men hennes tass träffar och hon känner hans skinn rispas upp under klorna. Ett lätt flin kommer över hennes läppar. Men den lilla ork hon har kvar gör att det snabbt försvinner.

Han kastar sig mot henne igen. Denna gången hinner hon inte undan och hon slås till marken med hans tyngd över henne. Hon vill hugga honom. Slita i hans skinn. Giftet rinner till i munnen på henne. Hon struntar i vad för gift. Hon morrar. Försöker hugga mot honom men hon når inte. Han trycker henne mot marken. Han har trots allt tränat för glatta livet sen han var liten. Hon har aldrig varit intresserad av det där. Hon har aldrig velat skada någon annan.

Han tryckte ned henne i marken, kände triumfen av att ha vunnit. Hans drog till sig av hennes energier, kände hur hon kämpade emot, men hennes låga var på väg att slockna.
Han hade vunnit.
Och då, mitt i allt, dök idén upp. Som från ingenstans. Nej, han skulle inte döda henne. Visst var det så flocken såg på det hela, och nog ville han följa deras regler. Men så fanns ju Thzuki, och hennes regler var han inte vidare pigg på att följa. En ledare som inte hörde hemma... Nej, döden skulle vara för simpel. Och hur mycket han än ville ta hennes liv så fanns det värre öden.
"Hjälpa..." Rösten var låg då han böjde sig framåt, placerade sin nos alldeles vid hennes öra. "Du ville hjälpa mig. Du är så... vänlig, Wami. Låt oss se vad denna svaghet som kallas vänlighet kan ge dig här i livet."
Den söta doften om låg runt henne fyllde hans nos och även om han kände alldeles för mycket raseri för att kunna le fylldes hans inre med en belåten känsla. Han skulle se till att hon aldrig glömde detta möte, eller honom för den delen. Ifall han skulle dö tack vare hennes gift skulle han se till att hon inte kunde glömma honom för det. Hon skulle aldrig få glömma honom.
Och utan att tveka tvingade han sig sedan på henne, med en ännu mer triumferande känsla än tidigare inom sig.

[Hahaha! Barnförbjuuuuudet ;D]

[Spola framåt lite och ytte-pytte PP. (A)]

Det var som att hennes värsta mardröm hade krypit på henne. Hon kände sig äcklad. Först hade han velat ta livet av henne. Men nu hade han låtit henne lida värre än döden. Vad väntar här näst? Det skulle vara allt för milt av honom om han skulle avsluta hennes liv efter detta. Nej, hon är säker på att han inte skulle låta henne dö efter det här.

När han klivit av henne. Ser hon hellre sin chans att ta sig bort från honom än att försöka göra mer motstånd. Hon har ändå inte orken att göra något mer. Kroppen bär henne bara tillräckligt för att hålla henne uppe.
"Ditt monster. Jag hoppas du dör!" Väser hon fram. Det bränner i ögonen på henne. Hon hatar honom för vad han just gjort. Allt hopp som hon kanske faktiskt hade har han nu visat att han inte är värd. Om hon ändå kunde göra honom mer skada. Och en flyktig tanke tar henne till Lihai. Den hane hon faktiskt älskar av hela sitt hjärta. Hur ska hon kunna visa sig för honom nu? Se honom i ögonen?

Tassarna placeras på marken, huvudet ruskas. Energierna flimrar omkring honom och han känner sig yr. Konstig. På vilket sätt påverkar giftet honom egentligen? Han kan inte låta bli att undra även om han egentligen inte vill veta svaret.
Han kastar en kort blick på Wami, går närmare henne och ser henne i ögonen, noga med att hon ser det breda flinet som spelar på hans läppar.
"Jag vet, älskling. Och kanske du får din önskan uppfylld. Men trots det kommer du aldrig att glömma mig." Ett kort skratt lämnar honom, hest och mörkt. Sedan höjer han huvudet, backar undan, vänder sig om. Han har inget mer här att göra. Han måste tillbaka, måste till Kaiwood, måste söka sig nya krafter. Han behöver Kali. Systern och hennes fantastiska förmåga att stärka honom. Och han måste söka svar, måste finna ett sätt att få bort giftet, få det att inte ta hans liv.
Han vill inte dö, måste överleva.
Han tar några staplade steg bort från henne, vänder sig sedan om med ett snett leende. "Jag hoppas att du hade det lika bra som jag hade det."
Och med de orden lämnar han henne. Utan att se sig om, utan att ens ägna en tanke åt henne, vandrar han bort över den steniga slätten. Hans mål är Kaiwood. Vad som väntar Wami i framtiden bryr han sig inte det minsta om, det är inte hans bekymmer. Det enda han nu oroar sig över är sig själv. Han måste hem, måste finna svar.

[Tänker att vi avslutar där, Shiva är alldeles för brydd för att ens vilja se på Wami igen D: Hemsk som han är.]

Hon morrar varnande åt honom när han kommer närmare. Hon orkar inte mer. Hur gärna hon än hade velat sätta tänderna i honom och fått honom att ta sina sista andetag här och nu. Men hon orkar inte.

Så det är vad han ville. Att hon aldrig ska glömma honom. Varför då? Hon ska minsann ge igen. En dag. Någon gång. Hon har aldrig hatat någon så mycket som hon nu hatar Shiva. Hans ord äcklar henne. Han äcklar henne.

När han går iväg vänder Wami snabbt om och ta ris bort från platsen. Med svidande ögon och gråten i halsen springer hon. Bort. Bort från Ken-Yak som från och med nu kommer vara en plats hon aldrig mer vill sätta sin tass på. Hon vill hem. Hem till Ötamon. Till flocken. Hem till Lihai.

[AVSLUTAT]