När ordet hem nämndes vinklades öronen fram emot hannen för en sekund innan dom drogs bak igen emot den brandröda manen och det lös till i den lugna blicken. "Jag kallar det mitt hem och där finns min familj." man kunde tydligt höra stoltheten i den småkyliga stämman och hon såg bort emot de håll som reviret fanns. "Vi tar hand om varandra och ser till så att ingen går hungrig eller kraftlös." tassarna hade börjat röra sig framåt över den fuktiga sanden igen och sakta började manen att åter brinna. Att se i mörkret hade hon inga problem med och kylan rörde henne inte alls men det var väl en ren reflex och nu kunde hon inte bärga sig för att få testa sin styrka igen nu när den hade kommit åter till henne.

Om den lille svarte följde efter eller ej visste hon inte, såg sig inte heller om för att se ifall. Ville han ta emot hennes erbjudande så gjorde han det klyftigt att följa efter den bit hon ska eller så ta sig emot Kaiwood själv. Ville han samtala mer så var han tvungen att länga på stegen för här kunde hon inte stanna så mycket längre.

Han var för första gången osäker på vad han skulle göra. Men ändå. Han är bara en liten vilsen valp när allt kommer omkring. Tiken talar och vänder sig sedan framåt igen och börjar åter vandra bort. En känsla av övergivenhet drabbar valpen och han springer ifatt henne. Men han stannar när han just är i höjd med hennes svanstipp. Han är inte säker på vad han ska göra och han gillar inte känslan alls. Han är vilsen. Förvirrad. Öronen lägger sig mot nacken. Men inte på aggressivt sätt. Han ser efter tiken som inte stannat.
"Vad är en familj?" Frågar han vilset. Det hörs i rösten. För aldrig tidigare har valpen hört det ordet. Man tar hand om varandra. De vargar som skulle föreställa valpens föräldrar talade aldrig om familj. Tiken ville som sagt inte veta av valpen och dödades av hanen. Hanen såg bara på valpen som något han kunde träna upp och forma som han ville. Sedan blev även han dödad. Bakbenen viker sig under valpen och han sätter sig ner igen. Han känner sig underligt tom. Han vill inte lämnas ensam igen. Alla har bara lämnat honom ensam. Det är i ensamheten han är född och i ensamheten han alltid vandrat.

Dom små klumpiga tassarna emot ytan fick honan att le en aning, ett varmt leende och belåtet. Han valde att följa efter och vem vet kanske skulle hon lyckas få med honom enda hem till Kaiwood men vad Hielo och dom andra skulle säga var hon inte säker på men Ijin kanske skulle förstå och kunna hjälpa denna vilsna själ. När frågan kom så la hon huvudet lite på sne samtidigt som hon fortsatte framåt i en lugn tackt. "Ja.. Det beror på. Alla familjer ser olika ut men hos oss så tar vi hand om varandra oavsett om det finns någon man gillar mer eller mindre så hjälps man åt. Regler ska följas och den som behöver hjälp får det." hon hade stannat och såg bak emot den lille med ett varmt leende. "Men den som inte följer dom får betala för det på ett eller annat vis. Dom små tränas så att dom den dagen lämnar reviret ska kunna klara sig själva. Världen är farlig men så länge man befinner sig inom reviret så går man säkert. Alla har vi våra egna personligheter men igen går hungrig eller olärd." orden flödade ur tiken om hur hon såg flocken. Visst hade dom alla kyla inom sina hjärtan men fortfarande var dom en familj och hjälptes åt och lämnade ingen i sticket oavsett hur mycket man ogillar varandra så är det ens plikt som flockmedlem att hjälpa varandra i alla möjliga situationer. "Men vi har som sagt regler som ska följas och den som bryter dom bryts som en kvist." plötsligt blev den mjuka rösten hård och allvarlig och lika så den röda blicken.

Han sitter kvar. Ser på tiken som fortfarande rör sig bortåt. Lyssnar på hennes ord och försöker möta hennes blick när hon stannar och vänder på huvudet. Öronen klipper mjukt på hans huvud. Han försöker ta till sig orden som sägs. Försöker förstå innebörden av ordet familj. Men han vet inte om han förstår. Det känns så avlägset. Som en saga.
"Hanen sa alltid att ensam är stark. Att man inte kan lita på någon. Inte ens de som står närmast. Att man aldrig vet när någon hugger en i ryggen. Och det är bara en fråga om tid. För alla är egoistiska i sina hjärtan. Alla tänker bara på vad som gynnar dem själva". Det är vad han har lärt sig. Vad som präntats in i hans lilla hjärna redan från början. När han var alldeles för liten för att förstå.
"Det finns bara en regel. Det finns inga regler. Man kan inte lita på någon. Inte ens på sig själv". Han talar med ett vuxet förstånd. Eller är det vad det är. Han talar om det som format hans värld. Det han levt efter sedan han blev ensam. Det som förmodligen skulle rubba hela hans tillvaro om det togs ifrån honom. Han reser sig åter. Tar några steg mot tiken. Sedan ökar han takten och travar fram till henne. Han stannar när han är ca en meter ifrån henne. Han har inte släppt henne med blicken en enda gång.

Ensam är stark var vardagsmat för henne och tiken skakade bara på huvudet.
"Att inte låta sig öppnas eller lita på någon är ett starkt tecken på rädsla. Rädsla att inte våga känna besvikelse, lycka eller hat. Man må känna dessa känslor ändå men det blir bara en ond cirkel en cirkel som inte låter sig få börja om på nytt, ta en ny chans. Få se och känna att det finns goda och dåliga delar i livet." hon såg ner i marken och öronen vinklades en aning neråt innan hon vände sin glödande blick emot den stjärnklara skyn. "De er far och mor gjorde har inte längre någon betydelse. Ni är en fri själ och kan härifrån välja era egna väg. Alla kommer vi att bli svikna av någon, se någon man håller av dö eller hitta nya anhängare. Det er far sa stämmer till viss del men både du och han tar det på fel vis. Man måste vara stark ensam men glöm inte dom som finns runt om en. Ensam är stark men faller först av oss alla." den så lugna och klingande stämman var stark men även en aningen tom. Hur man skulle förklara något som detta för en som denna främmande valp skulle kunna ta ett tag även om hon hade varit med om de så fanns inte ord eller meningar som skulle kunna förklara de rakt av. Man måste få se och känna det själv för att förstå.

"Ansluter du dig till en flock vilken som helst så kommer det att finnas regler och den största av dom alla är respekt för dom som står över en själv. Trotsar du detta så får man vara beredd för det värsta." valpen hade kommit närmare och hon mötte dennes nötfärgade blick innan hon åter började att röra sig bort från platsen.

Han tippar huvudet på sne igen när tiken talar. Hon talar om sådant han inte förstår.
"Vad är besvikelse, lycka och hat?" Frågar han och rätar upp huvudet och klipper till med öronen.
"Går det att äta?". Lägger han till. Tanken på mat har aldrig varit stark hos valpen. Han tänker inte på sig själv alls. Valpen förstår inte mycket av det som sägs. Av det tiken förklarar. Men han försöker så gott han kan. Men ingen har yttrat dessa ord till honom förut. Han förväntar sig inte att tiken ska orka med honom och hans frågor. Men han vill veta. Och nu har han funnit någon som faktiskt har tagit sig tid att tala med honom. Förklara saker som förvirrar honom något väldigt då det inte stämmer överens med det hans far försökte lära honom.

Han följer efter tiken den här gången när hon börjar gå. Valpen vet inte vad han gör. Inte vad han ska eller borde göra. Han vet inte.
"Är det viktigt att ha en flock?" Frågar han. Han vet inte om han ska tro på det tiken säger eller om han ska lita på det som slagits in i hans skalle av fadern. Tiken får det att låta som att det är något viktigt att ha en flock. Ha andra omkring sig. Valpen är inte så säker på det. Finns det fler flockar än den tiken talat om? Vilken är bäst? Kommer alla tala lika gott om sin flock som denna tik? Det är så många frågor som börjat röra sig i valpens huvud att han blir alldeles snurrig.

"Dessa känslor går inte att beskriva utan det är något som känns inom en." hon smackade lite och rynkade lite fundersamt på nosen och skrattade till och skakade på huvudet så att flammorna dansade till lite extra. "Nejdå det är inget man kan äta lilla du. Eller jag ska inte säga inte men om det gör det så tror jag inte att det smakar speciellt bra heller." man kunde tydligt höra att hon var lite road över de han sa men på ett bra sätt och dom korta öronen klippte till så att en strimma av värme föll ned och lekte runt på den fuktiga marken innan den gick upp i rök. "En flock är inte ett måste det är ett val man väljer. Känner man att man inte vill eller kan ansluta sig till någon utan vill leva livet på fri fot så är det ingen som kan stoppa en. Men att tillhöra en flock och sedan dra sig ur kan vara allt annat än enkelt och konflikter skapas. Förräderi har blivit allt mer vanligt och där av har fler krig brutit ut och liv gått i spillror." orden var kalla och hårda, ja man kunde nästan höra hur mycket hon ogillade tanken men ty flammade blicken vilt vid tanken av krig, hämnd och klagoskrin.

"Känslor?" Frågar han och han känner hur nackhåren reser sig. Öronen lägger sig mot nacken och han spärrar upp ögonen.
"Det är något fult. Något som inte borde finnas i kroppen. Utan känslor är allt mycket lättare. Känslor binder än och utan känslor är man fri". Säger han och citerar sin faders ord. Ord som slogs och bets in i den lilla kroppen från det att modern mördats till det att faderns mött samma öde. Valpen kan inte säga att han vet vad känslor är. Han vet bara det fadern berättat för honom.
"Känslor är parasiter som intar kroppen när man föds. Om man inte gör sig av med dem så tidigt som möjligt så tar de snart över kroppen och man blir fånge i sig själv". Åter citerar han faderns ord. Han ser upp på tiken.
"Hanen såg till att känsloparasiterna lämnade den förstfödde kropp så tidigt som möjligt". Säger han. Som om det vore det själv klaraste i världen att göra.
"Alla ärren på kroppen är portar där känslorna har flytt ut". Han undrar om tikens föräldrar gjorde likadant mot henne när hon var liten. Det borde de ha gjort. Fadern hade sagt att det gjordes med alla små valpar.

Talan om känslor, parasiter och ondo fick tiken att lägga huvudet på sne och stanna upp. Manen flammade upp ännu mer och värmen spred sig runt om henne. Huvudet tippade ifrån sida till sida och snart såg hon ned emot den lille. "Ni talar i någon annans plats valp. De dom gjorde mot er har idag ingen betydelse. Vill ni stå ensam utan någon att vända er till så är det ert val. Låt er inte tala i hannens plats utan gör dina egna val, gå eran egna väg och gör det som ni tycker känns bäst." orden var tomma och lika så hennes flammiga ansikte. Hon skulle inte kunna ändra valpens syn utan det kunde endast han göra, han var den enda som kunde öppna sina ögon och se den vridna sanningen. Med en suck skakade Thzu på huvudet och började att vandra därifrån med tunga steg samtidigt som flammorna kring hennes kraftiga nacke drog sig tillbaka,

Inte tala i någon annans ställe? Men den verkligheten är den enda valpen känner till. Tydligen är ingen intresserad av att lära honom hur världen ser ut egentligen. Hur den nu ser ut. Han släpper inte blicken från tiken. Han tycks studera hennes munrörelser när hon talar. Ville han förstå ens? Han känner till mörkret han föddes med. Men vet inte vad det är. Bara att det talar till honom ibland. Därför kan hans tankar bli rätt rubbade till och från.
"Han sa att vi inte har något val. Det vi är födda till kan inte göras något åt. Endast levas efter. Tillslut kommer det vakna. Och man blir den man är menad att bli". Fadern hade tryckt i valpen att han inte har något val. Att ingen har något val. Man är den man är. Och valpen föddes till det. Valpen följer åter efter tiken. Varför han gör de vet han inte. Tiken får väl snäsa åt honom om hon inte vill ha honom efter sig.

Med en kylig och undrande min såg hon emot hannen och branden i den vassa blicken flammade lugnt. Men ty man kunde inte förutspå då när dom skulle blossa upp och blodet skulle flyta på denna stillsamma strand. Född till, det finns ingen som kan bestämma vad man ska bli om man har nog med styrka och självkänsla. Tankarna snurrade sakta runt i hennes huvud men snabbt försvann dom. "Säg mig då... Vad är ni född till? Vad är erat mål och varför?" med en tondöv stämma fortsatte hon framåt och dom mörka klorna rev upp sanden med ett (hur låter det när man håller på i fuktig sand? .__.) strävt rivande ljud.

Vad han är född till? Han vet inte riktigt vad syftet är att han ska bli. Han har bara lyssnat på det fadern berättat. Och tydligen är det långt ifrån sanningen.
"Mörkervarg. Hanen blev det senare i livet. Tiken likaså. Det var hans experiment. För att se om man kunde födas till det". Och det kunde man tydligen. Och mörkret rör sig inom den lilla valpen. Han kan känna det. Det förvrider hans sinne. Men det har inte kontroll ännu. Det verkar inte ännu av egen vilja. Det är lika skört som valpen.

[Kort. -.-]

Med ett väsande likt en brasa då den höll på att brinna ut fortsatte hon framåt.
Mörkevarg hade han sagt. Direkt kom Blossom och Ijin till hennes tankar och med ett belåtet leende lät hon den skära tungan glida över den gnistrande vita tandraden. Ångan stormade ut och tiken såg ut som en skorsten med ögon av djävulen och ett leende bredare än filurkatten själv. "Att ni är född som mörkevarg har ingen betydelse med vad ni måste göra i framtiden. Det finns många av din sort i detta land och dom har sina hem, familjer och egna viljor och mål idag. Fundera på det innan ni försöker få era krafter och bakgrund att låta som en bra ursäkt. Nog må det finnas många naiva individer i detta land. Men det finns även dom som tar allt i sin väg, oavsett familj eller små obetydliga valpar som er." orden var kalla men även roande. Ju närmare skogen dom närmade sig ju mer kunde man se hur det ärrade ansiktet blev förvridet av törst och längtan. Ja hon kunde inte vänta fören hennes kraftiga tassar befann sig innanför TBB's revir igen.

Han fortsätter följa efter tiken.
"Hanen sa att man inte väljer det. Man blir det vare sig man vill eller inte". Valpen har många tankar i huvudet. Han talar om det som han lärt sig. Det som berättats för honom och slagits in i hans kropp. Det sitter djupt rotat.
"Jag vet inte om han talar sant eller inte. Men han är inte längre här för att tvinga mig åt det håll han vill att jag ska gå". Säger han. Låter för en stund väldigt vuxen i sitt tal. Allvarlig på ett helt annat sätt än innan. Som om självinsikten finns där. Försöker tränga sig ut ur det skal som fadern skapat. Valpen vet inte vilken väg han ska gå. Eller ens vad han ska göra när ljuset tränger undan mörkret på himlen. Just nu följer han denna eldiga tik. Varför vet han inte. Han fortsätter i alla fall.

Dom korta öronen klipper till och ett klickande ljud bildas.
Ett litet roat leende spred sig inombords när hon hörde valpens ord, att han inte kunde höra sig själv förvånade henne inte men det verkade i alla fall som om att han var på rätt spår. Kanske med tiden skulle han förstå vad 'egen' vilja betyder och följa den. "Man kan inte bli någonting direkt utan det finns vägar med val som man måste välja innan man kommer fram till slutet... Och det är där som man ser och vet vem man är, men den vägen är långt. Får många går det snabbare än andra medans en del aldrig kommer fram. Livet består av val och det finns inget som kan ändra på det förflutna." utan att se ned emot den yngre fortsatte tiken framåt med lugna steg. Hennes far hade lärt henne många saker och hon kommer tydligt ihåg hur poetisk han var i sina tal. Poetiska men även kloka ord och än idag kan hon komma ihåg hur fascinerad hon hade varit och sugit åt sig vartenda ord. Hennes mor hade lärt henne respekt och hennes far klokhet, möjligheten att kunna välja själv.

Han tar långa skutt men med de långa valpbenen lyckas han ändå hålla någorlunda jämnt takt med tiken. Inte sacka efter för mycket.
"Men hur vet man när man funnit en väg? Kan man se dem? Eller finns de egentligen inte där? Om man kommer till ett vägskäl då? Hur vet man vilken väg man ska gå? Tänk om man går fel och inte kan vända om?". Frågorna är många och det känns lustigt att få ur sig så mycket. Men den här tiken verkar inte ha något emot hans frågor. Inte ännu i alla fall. Och så länge hon står ut med honom tänker han fortsätta ställa frågor tills han är nöjd. Ingen har någonsin tidigare ens brytt sig om hans frågor. Det känns som att med varje fråga och svar han får så växer han lite. Inte mycket. Knappast märkbart. Men ändå. Kanske kan han följa den här tiken en bit till. Sen vet han inte vart han ska gå. Borde han gå till Kaiwood? Till det ställa tiken berättat om. Möta denne Thzuki och denne Ijin som nämnts? Kanske skulle det vara en bra idé. Kanske kan han få veta lite mer. Om vad egentligen? Kanske kommer han på det på vägen. Eller kanske när han väl är där. Kanske kan dessa två tala om för honom vad det är han inte vet? Vad han borde veta. Och kanske han vet vad han ska göra? Eller inte. Men det återstår väl att se? Att tänka så långt in i framtiden är utmattande. Det är bättre att hålla sig till nuet. Nu följer han efter denna tik. Det är det han gör just nu.

För att vara så liten så talade han en hel del och ett leende spred sig inombords. Ett leende som skulle få vem som helst att resa ragg om de var ytligt och synligt. "Ni går redan nu på vägen och kommer alltid att göra, går ni fel så är det bara att fortsätta. Även om man har funnit alla sina drömmar och mål så fortsätter man längst denna väg. Den tar stopp då man själv gör det. Det är en väg som följer er från födsel till död." mer än så sa hon inte utan tyckte nu att det var dags för valpen att tänka själv.

När hon hade vandrat en stund stannade hon och såg bak emot valpen och dom mörka ögonen lös kraftigt i en rödglöd nyans. Dom korta öronen var vinklade fram emot valpen och kan kunde knappt se dom tack vare den tjocka röda manen och all den fluffiga pälsen runt om ansiktet och halsen. "Härifrån måste ni fortsätta själv för härifrån kan jag inte fortsätta med er." orden var tomma men man kunde tydligt höra att om han följde efter henne så kunde de sluta med en röd måne och det skulle bli hennes vinst.