Det har gått flera dagar sen Lee har hamnat i Occultos och fortfarande hade hon inte lyckats ta sig ut. Vart hon än gick så kände hon av närvaron av främmande och ytterst fientliga skuggor, de höll sig på avstånd men Lee var övertygad om att de skulle genast skvallra på henne om hon valde att ta sin chans och fly. Blair har lämnat henne och hon visste inte vart han var. Hon skickade sin Skugga efter honom men han ville inte lämna Lee, då skulle hon bli ännu mer sårbar än vad hon redan var.

Halvblodet har även gjort några försök att nå fakargen via tankarna men han var utom hennes räckhåll och alla försök slutade i svaga men envisa huvudvärk. Halvblodet gäspade stort och öppnade ögonen, hon har legat i en mörk vrå nästan hela dagen, maten fick hon sällan och inte mycket, vem vill slösa sina resurser på fångar? Så energin var inte i topp, hon har smalnat av något men kroppen var fortfarande stark.

Tiken sträckte på sig och kom plötsligt på vad som hade väckt henne, främmande ljud hördes inte alltför långt härifrån, uttråkad valde hon att följa den.

[Ophelia, Blair och andra medlemmar som vill joina]

Kawazatri, den tidigare säkraste platsen i världen, gav henne numera mardrömmar. Bakom varenda hörn vilade spioner, skuggor som övervakade alla hennes rörelser. Det var den rödögda tikens fel. Hade det inte varit för henne hade inget av det här hänt. Hon hade då lämnats hemma, i IsilAnar. Tillsammans med sin mor och bror, Blacks två valpar - lekkamrater som hon tyvärr aldrig lärt känna, men ändock saknade närvaron av. Allt var bättre än detta.
Ophelia hade vågat sig ut ur lyan för första gången på dagar. Senast hade känslan om att vara övervakad varit allt för hård, dragit henne tillbaka.. Men nu skulle hon klara det. Det smutsiga ansiktet var fortfarande randigt av tårar, trots att det var länge sedan hon senast hade gråtit. Det fanns inget att vara ledsen över längre, då skulle hon inte komma vidare. Inte klara sig i livet. Nu var tiden då hon skulle ta vara på sitt mod, och hon var säker på att hennes far vakade över henne, från vart nu han befann sig. Hon skulle klara sig. För honom, tack vare honom.
Ett vagt leende skymtades på hennes läppar, för sina egna tankar - aldrig att hon skulle falla in i de eviga drömmarnas rike någon gång redan nu - men det försvann så fort hon svängde runt ett ytterligare träd, ett med en riktigt bred stam och med klängväxter i alla sorter. Framför henne vandrade nämligen en annan varg, svart och större än hennes kidnappare. Detta var tvunget att vara en av deras krigare. Om den skulle komma på henne..

Trots att den den unga hade växt till sig var hon än inte redo.
Felias ragg restes, öronen vinklades bakåt och kroppen kröktes emot marken. Med en skräckslagen men bestämd blick mötte hon den andras gula och en morrning lämnade henne. Hon önskade att den bruna fågelvargen skulle vara där. Fakargen som inte var som de andra. Blair. Höll inte han till däromkring?

Lee's blick fångade en kortväxt, nätt liten figur. Tikvalpen såg  ut att vara halvt panikslagen och Lee trodde först att det var ett barn. Hon spetsade öronen och de gula ögonen med vertikala pupillerna vidgades så att blicken blev nästan svart.
Skuggan som låg på marken snett bakom henne spetsade öronen och långsamt drog sig mot tikvalpens lilla skugga som för att hälsa.

Mentalt snappade Lee upp bara de starkaste tankarna. Blair. Så den här lillan kände till hennes charmiga fångvakt-räddare? Lee's läppar kröktes i ett snett flin.
"Ny här?"
undrade hon enkelt när den lillas morrning hade tystnat. Hon kände inte något hot från henne, tiken verkade vara mer skrämd än arg.

Valpens gröna blick flackade ifrån den mörka vargen och dess skugga, som sträckte sig fram emot henne. Försiktigt tog hon ett skutt åt sidan, och ställde sig sedan i en något bekvämare ställning - fortfarande med öronen bakdragna, men säkrare än tidigare.
Hon såg sedan på tiken igen. Felia kände sig som en liten skör fågel i jämförelse, men något sa henne att de var i nästan samma ålder. Skulle man vara så här stor då? Eller var hon själv kortväxt? Med slutna ögon nekade hon sig själv. Det var den andra som var en jätte. Hon var normal. Varför skulle hon inte vara det? Omen var lika stor. Faktiskt.

Den ljusa grimaserade åt främlingens flin och fråga. Åter fick hon känslan av att vilja svara, men så fort hon öppnade munnen verkade hennes strupe snöras ihop. Ingenting annat än ljud och andetag kunde lämna henne. Hon var oförmögen att tala.
Tidigare skulle det ha fått henne panikslagen, men i detta fall, i denna tid verkade det vara okej. Mer okej än tidigare. Hon behövde inte prata, inte med dem här.

Ophelia bet sig i läppen och skakade sedan på huvudet, följt av en nickning. Hon var ny, men inte en av dem. Det skulle hon aldrig vara.

"Kom hit, du skrämmer ju henne"
väste hon åt sin skugga när den lilla hoppade en bit ifrån henne. Skuggan slöt sig upp vid Lee's sida och började bete sig normalt, som vilken skugga som helst, dvs kopierade sin mästarinnans rörelser.

Återigen så snappade Lee upp lite tankar den lilla hade. Var hon för stor? Nej, alla i hennes släkt var stora, mor, syster. Hon var iof större än mor men systern var också högrest.

Valpen skakade på huvudet, nickade. Lee höjde ögonbrynen och snärtade till med svansen.
"Är du stum eller?"
Hon funderade.
"Öppna ditt sinne för mig, då kan vi prata"
Lee kunde gå in i valpens sinne utan hennes tillåtelse men det skulle kräva en del energi och jobb. Bättre gick det när andra själva tillät henne att läsa av deras tankar.
'Mitt namn är Lee. Vad heter du?'

Stum? Nej, hon var inte stum. Varför skulle hon vara de-
Ophelia såg till en början nekande på henne, missnöjt, tänkte bevisa det med att säga saker men inte ett ord kom ut. Stum. Hon kanske var det ändå.
Nekandet försvann, men missnöjet låg kvar. Vad gjorde det? Hon kanske inte kunde tala, men det var inte hela världen. Eller? Hon förstod det inte. Hon skulle kunna berätta hur det var. Men.. Nej. Jo. Nej.

Öppna sitt sinne? Hur gjorde man det? Valpen såg förvirrat på den andra, men då dennes tanke ekade igenom hennes sinne vidgades pupillerna och hon spetsade öronen. Känslan av förvåning spirade inom henne, och utan att veta hur eller varför så försökte hon sända något till Lee.
'Felia. Typ.'

Lee log lätt när den ljusa valpen hörde henne och svarade. Att fånga upp någons tankar när de vill det är bland det lättaste som finns. 'Dåså, nu känner vi varandra. Kan inte säga att jag kan välkomna dig hit, men ditt närvaro kommer mycket möjligt ge mig fördel. Vart kommer du ifrån?'
Skuggan på marken ryckte till och försvann in i buskarna. Lee riktade ena örat dit och så klart började lyssna efter främmande sinnen. Blair var där och med mat. Till de? Det var på tiden. Lee har nästan hunnit vänja sig vid den ständiga hungerkänslan. När hannen dök upp ur byskarna hennes Skugga tidigare försvann i lig hon hälsande åt honom och utan större förlägenhet plockade upp bytet och började slita sönder buken. Hon tänkte äta först. Resten kan den ljusa tiken få. 

"Tack Blair. Det var på tiden. Vart har du varit? Uppdrag?"
Halvblodet lyfte upp den gula blicken och studerade hannen medans hon tuggade i sig köttet. "Föressten, ni känner varandra eller hur? Felia här, menar jag"
Hon nickade menande åt den stumma valpen och sänkte åter ner huvudet för att slita upp en ny portion.

[Lugnt om jag hoppar in?^^]

De kattlika djuret fräste hårt åt den korpsvarta tiken och som ett svar fick puman ett grovt och mörkt muller som kom från BloodQueen.
Komigen då din fegis.. Gör den första attacken så jag kan ta dig! Deras blickar möttes, det var inga vänliga blickar precis. Dom bara stod där, blixtstilla och den som gör den första minsta lilla rörelse, då smäller det.. Man kunde verkligen känna den spända energin..


Och självklart var det kattdjuret som tog ett steg fram. Och eftersom BloodQueen redan var så aggressiv och uppblåst så sa det smack!
Medans tiken hoppade och öppnade käftarna mot puman gav hon ifrån sig ett högt muller. Puman skulle dö, trodde katten att den bara kunde stiga in sådär i reviret och förstöra? Nej nej så funkade det inte... Dumma katt..

[välkommen :) Ophelia, din tur :D]

[Jag drar mig ur, så ni får bestämma om ni vill fortsätta detta eller avsluta c: Nu när ändå Sheali inte är med i flocken och så c:]

Vi kan ta och avsluta detta då? Jag skulle gärna vilja ha det avslutat(I need more plats in Blairs tidslinje xD), och om ni drar er ur så drar jag mig ur c:

Om det nu inte är så att det här ska rulla på(PM:a mig så ändrar jag) så räknar jag det här som

AVSLUTAT