Verida hade inte rört på sig mycket, men tagit sig till Eriinari. Hon hade vandrat under en längre tid, men inte långt. Långa pauser på olika platser. Verida hade hört och sett en del på senaste tiden och det spratt i kroppen efter att få pröva sanningsinnehållet i historierna. Hennes själ var vilsen, hon saknade syfte i hennes mening. Hon vädrade i luften, och med ens vädrade hon varg. Detta fick henne att nyfiken köra nosen högre i luften för att snappa upp mer information. Vinden ryckte och drog i hennes kam, den var ihärdig och förde samtidigt med sig doften som svepte genom hennes man. Doften var mild i näsborrarna, och lik en tiks. Eller, Verida var bombsäker på att det var en tik. Hon var inte orolig för att stöta på någon ovänligt inställd, hon kunde försvara sig mer än måttligt. Verida satte av i trav för att först lokalisera doftkällan. Därefter, när hon fastställt rutten, så satte hon av mot doften. Anledningen till detta var mer eller mindre att hon inte känt en sådan doft på dagar och att hon var nyfiken på vad andra än hon gjorde i Eriinari. Landskapet hade inte imponerat Verida nämnvärt, så det lät skoj att få reda på vad som förde andra dit. Hon närmade sig luktens bärare. Till slut skymtade hon en gestalt på avstånd och ökade sprinten. Hon kom nära, några få meter ifrån, och tvärstannade till slut sladdande. Inom hennes skarpa synfält fanns en gråsvart gestalt som det tunga, tryckande mörkret höljde till viss del. Verida såg uppmärksamt på denna.
  "Jag var nyfiken på din doft, menade egentligen inte att störa, det bara blev så. Hej", sade Verida med pigg blick och ett roat litet leende på läpparna. "Verida är namnet."

Paxat till Scylla.

Scylla hade vandrat ut ur Ötamon efter ett tag, hon kunde inte stanna på en plats så länge, hon behövde röra på sig konstant, hon sökte efter något viktigt för henne, även om det inte var en så stor sak för resten av världen.
Hon visste inte ens vad hon sökte vilket kunde vara jobbigt när man var och letade, utan att veta vad det var man sökte kunde det lätt bli att man blev frustrerad vilket hon ofta kände men hon kunde hålla sig lugn efter en stund av fokuserande, så hon satte sig ner och andades lugnt med blicken mot stjärnorna, hon var välsignad med otroligt mörkerseende och hon såg sig omkring för att kolla omgivningen när en röst nådde hennes öron.
Hon vred huvudet mot ljudkällan med en nyfiken min, det var en tik, kanske i hennes egen ålder, hon ursäktade sig för att hon störde samt att hon var intresserad av Scyllas doft och Scylla nickade lätt, det var väl okay, tiken verkade relativt trevlig.
Denne introducerade sig som Verida och Scylla log vänligt och vred huvudet på sned.
"Jag heter Scylla, och du stör inte, oroa dig inte, jag tog det bara lugnt och andades för stunden"

Tiken vred sig åt Veridas håll. Verida såg nyfiket på de glödande ögonen och besvarade blicken med sina egna gulglödgade. Scylla, som tiken presenterade sig som, tydliggjorde faktumet om att Veridas ankomst var välkommen, åtminstone inte störande. Hon bad Verida att inte oroa sig, men det gjorde lawarcestron inte alls. Verida sken upp. Hennes gula glöd i ögonen glimmade till.
  "Toppen!" sade hon vänligt med ett varmt leende.
  Veridas man och lugg låg ostyrigt, men kvar mellan öronen till allra störst del. Verida slöt upp lite mer jämsides med Scylla och såg på ärren i tikens ansikte. Hon verkade fredligare än hon såg ut, men Vera var inte den som dömde.
  "Vad vandrar du mot?" frågade hon och gick ivrigt lite närmare.
  Hon tänkte efter.
  "Själv är jag bara på väg bort. Bort, bort från Bergen och mot Ken-Yak. Jag är intresserad av berättelserna jag har snappat upp under min färd sedan min nyligen lämnade hemvist."

Scylla betraktade den andre vargen, den hade glödande ögon som henne själv, men inte i samma vita ton, utan varmare, mer som om en liten eld dolde sig bakom ögonen på denne och hon kände med ens ett sorts sammanhang med denne, även om det var ganska vagt, det var inte ofta hon träffade på någon som liknade henne det minsta.
Verida verkade glad åt att hon inte störde och hon rörde sig närmre, Scylla märkte att hon kollade på ärren och hon log litet snett, hon skämdes inte för dem, eller var direkt stolt heller, det var bara en del av hennes livsstilsval.
Verida frågade vart hon var påväg och hon kollade framåt igen och suckade kort innan hon vände tillbaka blicken åt den nyfunne främlingen.
"Jag vet inte riktigt, jag söker iallafall efter något, som är lite svårt att förklara"
Verida sade att hon själv var påväg bort från sitt hem och mot Ken-Yak på grund av berättelserna hon hört talas om det och Scyllas öron ställdes nyfiket upp, vad var det med Ken-Yak? hon hade inte varit där ännu och hade inte hört mycket om platsen då hon inte träffade mycket folk.
"Vad är det med Ken-Yak?" Frågade hon nyfiket med rösten lite exalterad, det kändes som om det var något med det här, något hon inte riktigt kunde sätta fingret på så att säga

Den andra sade att hon sökte något som hon inte ännu riktigt kommit underfund med vad det var. Eller snarare, något som kanske troddes vara lite för komplext för Veridas förstånd. Eller bara svårt att berätta om.
  "Intressant", sade Verida mycket intresserat, och lutade sig lite närmare.
  Hon lutade sig lurigt framåt än mer.
  "Det är hemsökt", sade hon tillgjort dramatiskt. "Odöda. Eller döda. Snarare ... Vad ska man säga. Zombies. Det är ungefär det enda jag har hört om Ken-Yak. Myt eller sanning? Det skulle jag bra gärna vilja veta, men helst på ett visst avstånd."
  Hon såg tankfullt bortåt mot hållet dit hon tänkte att Ken-Yak låg. Hon var osäker på hur man tog sig dit, men hon var ingen skeptiker. Hon var en drömmare som trodde sig kunna åstadkomma det allra mesta.

Verida lutade sig närmre henne och verkade intresserad, men hon hade redan försökt att förklara det en gång förut och kämpat med att hitta de rätta orden.
När sedan hemligheten i Ken-Yak kom fram vände sig Scylla mot hållet där Ken-Yak låg, det var ett tag sen hon passerat förbi, men inte in där när hon skulle till Silverpile och då hade hon inte hört något om det.
"Om det du säger är sant måste jag ta mig dit för att se om det är så med mina egna ögon"
Hon hade haft rätt i om att det var något med det hela, men hon hade inte kunnat ana detta, hon var tvungen att ta sig dit om det den här vargen sa stämde, hon hade som uppgift att göra sig av med monster och ondska, och så vitt hon visste var Zombies båda tingen.
"Om du vill se det kan du slå följa med mig, jag måste ändå dit nu"
Det fanns en viss trygghet i att gå tillsammans

Vargen Scylla sade att hon var mycket angelägen om att röra sig mot Ken-Yak nu. Verida gjorde en lustig grimas.
  "Det är säkert inte sant, men jag har liksom inget bättre för mig så jag känner detsamma", svarade hon. 
  Verida följde tikens blick och stannade där en stund. Sedan vände hon den förstrött åt andra hållet och sedan till Scylla igen. Scylla föreslog att de kunde slå säg ihop mot de zombies Verida påstod sig ha hört om. Det var säkert verkliga. Verida hoppades samtidigt som hon inte hoppades. Hon var där för thrillen, men hon ville inte dö. Än mindre bli smittad. Hon skulle nog hellre dö, utifrån det hon visste om zombies. Hade hon Scylla med sig kanske det inte skulle vara lika otrevligt att besöka Ken-Yak. Fast hon hade ju ändå tänkt dra sig ditåt. 
  "Det kan du hoppa upp och sätta dig på", sade Verida med ett leende och tippade huvudet snett för ett par ögonblick tills hon rätade på sig, harklade sig och talade igen. "Om vi går en bit vet jag säkert snart var Ken-Yak ligger, skulle jag tro. Jag är uppvuxen här, för många år sedan."
  Hon hade inte sett någon särskild anledning att stanna kvar i Eriinari för evigt, dock.

När Scylla sade att hon ville gå mot Ken-Yak så sade Verida att det troligtvis inte var sant, men det spelade inte någon större roll, Scylla var tvungen att ta sig dit, för om det var sant var någon tvungen att ta sig dit och försöka göra något.
Verida sade också att hon inte hade något bättre för sig och därför skulle hon dit, Scyllas anledning var lite annorlunda.
"Jag tänkte ta mig dit inte för att se det utan för att försöka stoppa det, om det är sant det vill säga"
Verida sade att hon gärna skulle följa med Scylla dit, samt att on kanske visste vägen, vilket var bra, för Scylla hade bara ett ungefärligt hum om vart det var, väst sen lite syd, om hon mindes rätt.
"Det skulle vara bra med en guide, så om du inte misstycker, kan du gärna ta och visa vägen"
Hon ställde sig upp igen, det var ingen tid så bra som nuet, och hon ville komma så långt som möjligt innan dagen grydde.

Verida såg lugnt på Scylla. Hon ville sätta stop för zombieapokalypsen som sades hägra i Ken-Yak och det lät inte så fel. Verida trodde inte att Scylla skulle lyckas i den bemärkelsen men hennes drivkraft var intressant. Verida såg med nyfikenhet på den mörka tiken som omslöts av natten bortsett från de glödande ögonen som lyste kallare än Veridas gula glöd. Veridas nos glödde matt och lyste mot tungan som svepte över nosen lite snabbt.
  "Räkna med mig då", sade hon smålistigt. "Jag tror att jag kan bidra lite."
  Det kunde bli skoj ju, och Veridas kraft skulle kanske komma till hands för en gångs skull. Just det var spännande om något särskilt. Scylla påpekade att en infödd vägledare från Eriinari, vilket dock kanske inte var riktigt den informationen Verida delat med sig av, inte skulle sitta fel i en situation som denna.
  "Visst är jag på", instämde Verida vänligt och såg Scylla resa sig upp.
  Det verkade bära av till zombieland redan nu. Eftersom att Verida tolkat det så, satte hon genast sin kropp i rörelse igen. Hon började raskt gå bortåt men väntade in Scylla i saktare mak efter en kort stund.
  "Varför så engagerad i zombiejakt?" frågade Verida. "Har du sett såna förr? Det har ju inte jag, så jag vet inte riktigt vad vi skulle ha att göra med, utöver livsfara."

Verida sade att Scylla kunde räkna med henne som hjälp och då slog det henne att hon kunde sätta ihop en flock av individer likt henne själv som ville se ett slut på ondskan som härjade däromkring och om inte annat se till att det inte spred sig vidare.
Verida sade att hon trodde att hon kunde bidra litet, och med tanke på hennes storlek trodde Scylla det med.
"Tack för att du uppoffrar dig, det är inte många som skulle göra något sådant för en god sak, ja, om det du hört stämmer det vill säga."
När Verida satte av så började hon följa efter, hon visste inte hur långt det var, men hon hade vandrat länge och att ta sig fram under längre sträckor var en vana för henne vid det här laget.
Verida frågade henne varför hon var så engagerad i Zombiejakt och hon log litet smått.
"Min familj är monsterdräpare, både den bokstavliga och bildliga sorten, och sist jag kollade är Zombies monster"
Sedan frågade Verida om hon sett sådana förr och skulle sanningen fram hade hon inte det, men hennes familj hade sagor om både Zombies, Vampyrer och demoner, samt hur man kan försöka ta hand om de.
"Jag har aldrig sett en personligen nej, men jag vet lite om dem, de är vandrande lik som inte känner smärta eller nåd, de går inte att tala med då de inte känner något annat än viljan att sprida viruset i deras kroppar"
Hon skrattade kort och sneglade mot sin färdskamrat.
"Hoppas jag inte avskräckte dig där?"

Verida lyssnade noga till Scyllas röst som tackade henne och verkade tycka att det var ärovärt av Verida att haka på idén. Den andra tiken svarade med att humma lågt. Goda sakens skull, ja, hon skulle väl se sig själv som god och en kämpe för den goda sakens skull. När Scylla svarade på frågan om varför hon var så taggad på att jaga monster så spetsade Verida öronen. Scylla kom från en familj som dräpte ondsinta varelser, monster, och Verida hann inte riktigt tänka ut ett lämpligt svar på det första förrän det andra svaret kom. Zombies var tydligen inget Scylla sett än i sin livstid men hon kunde upplysa Verida om en del saker gällande ämnet. Det lät inte så trevligt. Monsterdräparen undrade, inlett med ett skratt, om hon skrämt Verida som skakade lätt på huvudet så att manen lade sig i oordning. Hon ruskade på huvudet för att det skulle falla lite bättre.
  "Nehej du, nu är jag bra på hugget", sade hon men hon visste inte om det var sant eller ej. 
  Troligen var det sant. Verida fortsatte att gå, raskare nu. Hon var ganska peppad, faktiskt. 
  "Jag tror att vi bör slå läger vid minst två tillfällen, kanske ska säga... mer eller mindre", förvarnade Verida.
  Det var nämligen en bit att gå.

De gick medans de talade och Scylla tyckte det verkade som hennes nya färdskamrat lyssnade på vad hon hade att säga, vilket var bra då det kunde vara nyttig information i framtiden, iallafall dit de skulle.
När Verida sade att hon var på hugget nu så fnissade Scylla litet, med en hint av nervositet, det var inte många saker Scylla fruktade, men att bli en zombie kunde kanske räknas in till dem, men då påminde hon sig om att vara modig inte var att inte känna rädsla, det var att känna rädsla men att ändå göra det man var rädd för.
Verida sade att de kanske behövde slå läger två gånger och Scylla nickade kort för att visa att hon hörde innan hon spärrade blicken mot deras mål, hon hade för första gången på länge ett fast mål att ta sig till.

Scylla fnittrade åt vad Verida sagt, vilket gjorde henne stolt. Hon log brett. Verida hade ju vuxit upp i Eriinari och trodde på att hon kunde ta sig till Ken-Yak utan besvär. Det var skönt att inte vara ensam, hon hade kanske inte dragit iväg till Ken-Yak själv. Det lät nu vid närmare eftertanke, och med ny information, inte som ett trevligt turistmål. Inte längre. Så det var bra att ha resesällskap. En kamrat, som kanske kunde bli en vän för livet. Det hoppades Verida på, och Scylla verkade väldigt tillmötesgående.
  "Vi är där på nolltid!" sade Verida sporrande muntert.
  De hade en bit kvar att gå, men när de gick tillsammans skulle tiden passera fortare. Det var också en sådan där optimistisk förhoppning som Verida verkligen trodde på.

[Avslutat, fortsätts i Ken-Yak [här]]