[Reserverad för Blair.]

Det hade varit ett litet bakslag, mötet med Nevrast. Hanen som hade dykt upp från ingenstans och som Paimonia först hade trott var ett svar på hennes böner. Men inte hade Moriko skickat en vägvisare åt henne.
Visserligen hade mötet inte varit helt förgäves, hon hade kunnat räkna bort de östra delarna av landet. Men återstod fortfarande frågan, väster eller söder?
Obeslutsam om vilket hon skulle ta hade hon vandrat lite på måfå. Västerut, söderut, västerut, söderut. En gång hade hon till och med kommit på sig själv med att gå norrut, utan att hon riktigt vetat varför. Hon hade irrat omkring som en vilsen liten valp, och hon skämdes över det.
Så Paimonia hade beslutat sig för att stanna upp ett tag, fundera över vad hon egentligen skulle göra. Och det var därför hon nu satt under ett träd och funderade. Söderut eller västerut, söderut eller västerut...
Skymningen började lägga sig över slätten medan hon satt och lät tankarna sväva iväg. Det var svårt, svårare än hon hade kunnat föreställa sig. Men hon måste bestämma sig, förr eller senare.

[Skumt, innan jag lär känna karaktären ordentligt, ha överseende xD]

Skymningen la sig som en hinna över slätten, men Blair fortsatte outtröttligt framåt trots att benen värkte. Ända sedan han fått ny information om Qu's historik hade beslutsamheten åter flammat upp. Det här var hans uppdrag, och han skulle i Chaibos svans klara det! Det var en bra bit till Lavaöknen och han hade förlorat otroligt mycket tid. För varje dag flyttade Qu sig och deras fotspår bleknade.
   Hanen visste dock att trots allt var det dåraktigt att fortsätta tills benen försvann under honom. Ett lågt träd i närheten såg ut att kunna erbjuda måttligt skydd om det blev regn. Så snart han kom närmare stod det klart att han inte var ensam om att föredra trädet framför slättens barhet. En ung tik i hans ålder, kanske yngre, satt vid rötterna och stirrade tankfullt ut. Hon verkade inte ha hört honom; antingen för att hon var uppslukad i sina tankar eller för att han rörde sig ljudlöst. Fascinerat studerade han hennes vita mönster.
   Fakargen stannade upp. Smidigt formulerade han en fråga och bröt tystnaden - som aldrig var särskilt intensiv tack vare syrsorna - med lågt men fullt hörbart tonfall.
   "Vad tänker du på?"

Rösten fick henne att rycka till. Den hade kommit från ingenstans. Paimonia hade varit alldeles för djupt försjunken i sina egna tankar och hade helt missat sin omgivning. Inte ens hennes telepatiska förmågor, som utvecklades mer och mer för varje dag, hade förvarnat henne om den främmande hanen.
Nu lades den svarta blicken på en bevingad varg som verkade vara i hennes egen ålder. Huvudet lades på sned medan hon betraktade honom, samtidigt som en spydig kommentar formades på hennes tunga.
"Ska väl du ge blanka fan i."
Vem var han egentligen som trodde att han kunde komma såhär och störa henne, och dessutom få reda på vad som rörde sig i hennes huvud? Nej, det var oacceptabelt. En kort tanke om att attackera honom korsade hennes huvud, men hon sköt den åt sidan. Säkerligen skulle hon kunna vinna, men det var dumt att riskera att ådra sig någon skada. Det var det sista hon behövde i nuläget.

"Ska du ge fan i." Ett roat skratt slapp ur de hårt hoppressade käftarna. Han försökte stå emot impulsen att le men det var svårt. Den spydiga kommentaren rann av honom likt smuts på ett lotusblad. Hon kunde lika gärna dragit ett skämt. Det kvittade. Han tog det likadant.
   "Jasså?", undrade han och la huvudet på sned. "Vi är inte så öppna av oss, alltså?" Han fixerade blicken på en punkt i hennes anlete där det snirkliga tecknet passerade under hennes mörka ögon. De var vackra. Han tänkte naturligtvis inte säga det högt. Det räckte med en spydigt kommentar, även om han anade fler. När han var med sådana här vargar var det då han trivdes bäst. Ett litet leende dansade på de mörka läpparna medan svansen snärtade till.

Han skrattade åt henne, uppenbart road av vad hon sagt. Med en missnöjd min såg Paimonia på hanen som leende svarade henne. Det här var inte alls vad hon hade förväntat sig av kvällen. Hon hade velat sitta ostörd och fundera ut en plan, men uppenbarligen fick hon inte alls som hon ville.
"Varför skulle jag dela med mig till en total främling, som varken har vett nog att hälsa eller presentera sig?"
Den spydiga rösten dröjde sig kvar då hon talade. Och det var med en buttre min som hon höll honom fixerad med blicken.
En mörk hane, bevingad, i hennes egna ålder. Hon hade noterat allt det, men hon började undra om det fanns mer att veta. Även om han irriterade henne något enormt smög sig nyfikenheten på. Hennes telepatiska krafter kände av hans medvetande, och även om de fortfarande inte var utvecklade nog för att hon skulle kunna höra tankar så fanns det något där som fick henne att vilja veta mer. 
Men hon tänkte inte erkänna det. Aldrig.

"Åh.", svarade Blair stillsamt och rätade på huvudet igen. Med klara ögon mötte han hennes blick. Nä, fastställde han, han var definitivt äldre. Hon var i tonåren - det måste hon nog ändå vara - men inte lika gammal som han. För en kort stund blev han nästan förundrad över sin egen ålder. 
   "Jag är Blair." Han tvekade. Var det värt att fråga efter hennes namn? Hon var så bitsk att han undrade hon skulle ge ett riktigt svar över huvudtaget. Utan att låta något av tveksamheten skina igenom vinklade han alert öronen framåt. Det fick bära eller brista, bestämde han.
   "Och du är?" 

[Wow, så långt O:]

Det var som att något klickade i hanens huvud, för med ens verkade det retsamma tonas ned och istället ersattes det med en svagt allvarsam min.
Det fick Paimonia att flina. Han kanske inte var så korkad som han först hade verkat. Kanske det fanns lite vett bakom hans pannben. Hon skulle kanske få reda på det, beroende på hur länge de fastnade i samtalet. I vilket fall som var hon nöjd över att hon hade fått honom att förstå något.
"Paimonia," svarade hon med samma överlägsna leende som tidigare brett ut sig över hennes läppar. "Eller Pai, som jag kallas ibland."
Hon lät blicken glida över hanen än en gång. Fortfarande samma sak som hon tidigare sett. Ändå kunde hon inte längre neka till att det hade vaknat ett svagt intresse inom henne. Vem var han, egentligen? Och vad gjorde han under samma träd som henne?
"Så, Blaaaiiir..." Hon drog ut på hans namn med en lekfull ton i rösten. "Vad gör du här? Om du missade det, så är detta träd min viloplats i natt. Kanske du borde uppsöka en egen, och sluta inkräkta?"

Huh? Så fort Blair släppte på sin retsamma attityd flög ett överlägset leende upp på tikens läppar. Han såg bistert på henne, men kunde inte hålla minen länge utan flinade sedan själv. Leendet var litet, men det fanns där. Nåväl. Den här tiken kunde han förstå sig på. Det var svårare med genuint snälla vargar. Han var tillräckligt kall för att inte riktigt vara med på den trevliga lek de ville leka, men hade samtidigt hyfs nog att inte vara otrevlig.
   "Paimonia." Fakargen smakade tyst på namnet och nickade sedan som en bekräftelse att han hört. Han gillade uttalet. Ett alternativt smeknamn erbjöds men han hummade bara lätt. Han föredrog sina egna påhittade - något nedvärderande - smeknamn. En lätt bris förde med sig doften av en flock klövdjur långt borta i horisonten. Han spanade mot dem men lät snabbt blicken glida åter till honan. Något sa honom att han hittills bara skrapat på ytan.
   Hon ställde en fråga. Även om hennes röst inte lät alltför kaxig kändes frågan kaxig. Han flinade och vinklade huvudet i sidled.
   "Tjaaa..", svarade han och plirade mot henne. "Det här är mitt favoritträd." Blair nickade mot de andra träden i närheten som avtecknade sig som skuggor mot det sista dagsljuset.
   "Vad har du för anledning till att sno det?" Han såg frågande ut, men med ett litet leende på läpparna.

Hon fnös åt hans ord. Favoritträd, jo visst. Det trodde hon inte ett dugg på, säkert sade han det bara för att retas med henne. Hon hade varit här först, och hon var den som skulle stanna här.
"Jag ser inte att det står något namn på det." Hon flinade fortfarande retsamt emot honom. Han skulle inte tro att han kunde komma här och bestämma. Och inte heller att han skulle få henne att ge med sig. Aldrig i livet. Inte ens om hon så skulle slåss för saken. 
Om det var ett drag som kännetecknade Paimonia var det hennes envishet. Det starkaste i hennes personlighet. Hon gav aldrig med sig. Aldrig.
"Så jag föreslår att du lunkar iväg, för jag tänker inte flytta på mig. Om du nu inte tänker försöka övertala mig om att dela med mig." Hon såg på honom med en blick som visade att hon menade allvar, samtidigt som det retsamma leendet avslöjade att hon var road av situationen. 
Samtidigt började tankarna röra sig i hennes huvud. Han hade vingar... Orden som hon delat med hanen hon mött tidigare gjorde sig påminda, och sakta började en plan ta form i huvudet. Denna hane kanske kunde vara hjälp för henne.

"Och hur tänkte du att jag skulle sätta mitt namn på trädet?", frågade Blair roat och skakade på huvudet. I sitt inre kunde han se sig själv försöka rista in konturera av sin framtass. Det var skrattretande. Han skakade åter igen på huvudet. Hennes kommentar hade en svaghet, och han hade redan lärt sig att man måste vara snabb med att påpeka sådant för att hon inte skulle bli för kaxig.
   Hon föreslog en ny lösning som inte föll honom i smaken. Han fnös nekande och ruskade på sig så pälsen smattrade. Han hade ingen lust att lämna trädet. De kunde väl dela? Han hade hellre velat ha det för sig själv, men honan var för envis. Det var bättre att sova två istället för att behöva ta sig bort till nästa träd.
   "Har du inte hört att delad glädje är dubbel glädje?", frågade han och satte sig ner några få meter ifrån henne. Nonchalant sträckte han ut benen framför sig och spärrade ut klorna för att riktigt sträcka på sig.
   "Nåväl. Jag är en av de där jobbiga typerna, så antingen flyttar du eller så får du stå ut med mig." Musklerna spelade under huden när han åter rätade på sig.

[Skrev klart det här igår men glömde posta.. oh well xD]

Med en road min i ansiktet granskade Paimonia hanen då han talade. Även om han irriterade henne, något otroligt med tanke på den korta tiden de befunnits i varandras sällskap, så var det något där som hon gillade också.
"Vi kan säga såhär." Hon flinade retsamt åt honom samtidigt som tankarna susade genom hennes huvud och hon försökte komma på hur hon skulle framföra sin tanke på bästa sätt.
"Om du kan ge mig en ledtråd om vart flocken Qu har..." Hon tystande för några ögonblick, letade efter rätt ord. "... försvunnit, så kan jag ge dig privilegiet att stanna här med mig inatt."
Det var kanske en vild gissning. Paimonia visste att det inte var vidare smart att tala om sitt uppdrag, men vad annat val hade hon? Flocken var inte här, hon hade inga spår, och hon var tvungen att fråga sig fram. Dessutom, med tanke på konversationen hon haft med en hane tidigare, kunde Blair vara till hjälp. Han hade vingar, han kunde flyga, han kunde se så mycket längre än henne.

"En ledtråd om flocken Qu.." Ingenting hon hade sagt innan hade fångat hans uppmärksamhet på det sättet. Sinnet blev genast skarpare och hans hållning blev rätare. Intresserat lutade han sig framåt med öronen vinklade framåt för att inte missa något hon sa. Det var inte lika bra som han velat, men bra nog. Varför letade hon efter Qu? Hade hon också ett uppdrag? Ville hon ansluta sig? Det snurrade i huvudet på honom och han tippade fundersamt huvudet på sned.
   "Säg att jag inte vet..", började han sakta. Svansen svepte fram och tillbaka, som ett kattdjur på jakt. "Eller vet.." Han tippade över huvudet till andra sidan. "Vad skulle du göra med informationen?" Han älskade det. Förut hade det varit hon som haft kontroll över situationen, det fick han erkänna, men det här gav honom ett övertag, om än litet.

Paimonia höll blicken fäst på den andre. Det ryckte svag i öronen då denne talade, och när hon hörde hans ord kröp irritationen över honom. Det här var verkligen... Hur dum kunde han vara?
"Vad tror du jag kommer göra med informationen?" Leendet hade försvunnit från hennes ansikte och hon såg på den mörka hanen med en irriterad blick i de mörka ögonen. "Antagligen så söker jag dem, annars skulle jag väl strunta fullständigt i vars de håller till."
Hon visste egentligen att han retade henne, men samtidigt började hon bli otålig. Ifall han visste något ville hon ha fram informationen nu. Ifall han inte visste något... tråkigt. Då var han värdelös. Men tala skulle han göra, för deras små ordlekar var inte längre lika roliga nu när det började närma sig kritan. Hon måste få reda på var Qu befann sig.
"Vet du något, eller jävlas du bara med mig?"

"Vad grinig du är, Paaaiiii.." Liksom hon hade dragit ut på hans namn drog han ut det. Det rullade bra över tungan. Han kunde nog stå och leka ordlekar med henne hela kvällen. Den mörka honan hade tappat humöret och det gjorde det ännu roligare. 
   Fakargen kunde egentligen inte se varför han skulle sitta på informationen. Det fanns ingen egentlig anledning till att skydda Qu. Dessutom var det värt att avslöja informationen för att få sova här. Ingenting hindrade honom från att locka ur honan lite skvaller.
   "Jag vet var Qu befinner sig, eller i alla fall var du ska börja leta.", svarade han efter en redig paus. Släpigt gick han fram till trädets stam och la sig ner. En nöjd grymtning slapp ur honom. Det var ett fint träd hon valt.
   "En hona jag pratade med hade senast sett dem i Lavaöknen och det ryktas om att de har fortsatt åt väster efter det, längs med kusten."

Först kände hon sig bara irriterad och det var med en butter min hon såg emot Blair då han retade henne. Han verkade inte förstå hur mycket som stod på spel. Ifall situationen hade varit annorlunda hade hon kunna munhuggas med honom hela natten, och säkert funnit det underhållande också, men nu fanns det ingen tid till det. Hon behövde veta var Qu befann sig.
Och till hennes förvåning svarade han henne.Paimonias öron spetsades då Blair talade om att de vandrat söderut, mot Lavaöknen. Ett område hon aldrig hade besökt, men ändå visste var det låg tack vare den kunskap hon fått av de vuxna. Och sedan sade Blair att de vandrat västerut, längs kusten. 
Tankarna susade genom Pais huvud. Hon behövde gå söderut. Förbi denna slätt och över en bergskedja. Där skulle hon finna det hon sökte.
Ett nöjt leende spelade på hennes läppar. "Tack, Blair." Rösten var tacksam, trots att det retsamma tonen fortfarande fanns där.
"Förresten, hur vet du så mycket om Qu?" Hon ville bege sig vidare på sin vandring, men samtidigt vore det oklokt. Hon behövde vila, det var en ny dag imorgon. "Eller var de befinner sig. Tillhör du dem, eller är du bara nyfiken av dig?" Hon flinade emot honom. När hon inte skulle fortsätta vandra ikväll kunde hon lika gärna konversera vidare med den bevingade hanen.

"Tack Blair." Ett leende, mjukare än de tidigare spelade på hans läppar när hanen ironiskt sänkte huvudet i något som kunde tolkas som en bugning. Inte för att han egentligen gjort henne en tjänst - han hade bara gjort sin del av överenskommelsen. Marken var bekväm under honom, om än något kall. Värmen lämnade sakta men säkert slätten. Solen gick ner bakom henne. Stråk av guld och orange färgade slättens kullar. Luddiga, rosafärgade moln avtecknade sig vagt mot en ljusblå sky. 
   Fortfarande i sina egna tankar vände han blicken mot henne när hon talade. Öronen vibrerade lätt när han tyst nickade, eftertänksamt. Tja, anledningen till att han visste var ju precis samma som hennes. Han letade efter dem.
   "Det tillhör allmänbildning att känna till var flockarna befinner sig", svarade fakargen slutligen. Roat blickade han mot henne.
   "Ska du inte sitta ner?"

[Kommer inte ihåg om hon satt eller stod upp. Herpderp.]

[Vi säger att hon står upp, bara för dramatiken, ahahah 8D]

Ja, det tillhörde allmänbildningen. Men Qu hade befunnit sig på Numoorislätten, och nu var de inte längre där. Det var det som gjorde Paimonia lite förvirrad, och även ytterst tacksam över att ha stött ihop med denne hane som kunde leda henne på rätt spår efter den försvunna vargaflocken.

När han sedan frågade om hon inte skulle sitta ned blev hon med ens medveten om att hon faktiskt fortfarande stod upp. Med en smått irriterad min gentemot Blair satte sig Paimonia, och blev genast medveten om hur skönt det var för hennes ben. Något som sade henne att hon faktiskt var lite trött.
"Bra förslag," mumlade hon fram samtidigt som den smått bistra minen byttes ut mot ett svagt leende. "Kanske det finns hopp i denna värld för en som dig, Blair. Du verkar trots allt inte vara den dummaste av vargar."
Retsamt flinade hon emot honom. Ifall hon gillade den unga fakargen eller inte var det ännu för tidigt att säga något om. Men nyfiken som hon var ville Paimonia gärna ta reda på den saken.


[AVSLUTAR detta då det stått stilla vääääldigt länge nu :'D]