Fortsättning till Searching is half the fun, och paxas åt Scylla.

Verida och Scylla hade varit på äventyr ett tag nu, och det hade tagit dem mycket längre tid än vad Verida väntat sig. Hon var en tidsoptimist. Optimist överlag. En sådan hade inte mer rätt eller fel än pessimisten, men den hade åtminstone roligare. Verida var en glad individ. Scylla som sällskap hade påverkat humöret till ännu bättre och gladare. De hade väl klickat OK, tyckte Verida. Hon kunde lätt se dem som framtida arbetspartners, Scylla verkade vara väldigt taggad på att göra något åt Ken-Yaks zombiesituation, vilket Verida fått veta mycket mer om under Eriinari-genomresan. De hade inte färdats mitt på dagen, så dels därför hade det tagit längre tid, men att ställa om dygnsrytmen hade inte varit ett jättestort problem för Verida. Det var roligt att ha umgänge med sig dit hon gick. Det hade varit dumdristigt att färdas ensam. 
  "Jag skulle säga att vi är vid områdesgränsen nu", sade Verida och såg på Scylla efter en liten stunds tystnad.
  Det var fantastiskt att de haft saker att prata om under tiden de färdats. Verida såg verkligen Scylla som en vän. Hon hoppades innerligt att det var titeln som också Verida fått. Nu kanske samtalsämnena skulle sina, dock, men lika bra var väl det. De skulle behöva koncentrera sig, på fiendemark. 
  "Ta-daa! Ken-Yak", sade Verida och nickade mot landskapet som mycket, mycket sakta börjat förändras i en gradient mellan Eriinaris välkända landskap och de nya dofterna som Verida antog var Ken-Yaks.

Scylla hade vandrat med Verida tålmodigt, hon hade inte bråttom någonstans, Ken-Yak skulle ingenstans, så när det tog längre tid än planerat så stressade hon inte över det utan fortsatte bara i sin egen takt och följde på Verida, man skulle inte misstolka hennes lugn för ointresse dock, hon var mycket angelägen på att ta sig till Ken-Yak för att göra något åt Zombiesituationen.
Verida sade att de var vid Ken-Yaks gränser och luften hade markant ändras, det var en vag doft av förruttnelse nådde henne och världen verkade... fel på något sätt här.
Hon sneglade mot sin nyfunne vän när denne ropade att de var framme vid deras destination.
"Det verkar vara ganska illa bara av doften att döma"
Sade hon och hon fruktade det värsta, kanske var hela området smittat, vilket var värre än hennes värsta mardröm, hon skulle aldrig kunna trycka tillbaka smittan ensam, inte ens med Veridas hjälp, men hon kunde försöka hålla smittan i Ken-Yak om hon bara hade fler folk på sin sida.

Det låg sanning i ryktena. Stanken talade för sig. Förruttnelse och annat otrevligt sade den, mycket tydligt. Scylla kommenterade det Verida tänkt. Cestrolawaren nickade och de glödande ögonen lyste i mörkret. Natten hade fallit och något sade henne att trots att mörkersynen var felfri så var det nog farligast denna tid på dygnet. Ken-Yak verkade vara en tämligen farlig plats.
  "Vad gör vi om vi stöter på en zombie? Har du någon särskild attack vi kan använda? Jag använder mig av kraftfält. Vi borde vara relativt säkra i den bemärkelsen, men jag kan inte attackera."
  Verida hoppades innerligt att de kunde utgöra ett bra team. Hon hoppades att Scylla hade några förmågor som faktiskt inte alls kommit på tal under den långa vandringen trots att man kanske borde ha inlett zombiediskussionen med detta.

Scylla såg sig omkring på det förbannade landet, vem visste vilka skräckinjagande faror de skulle stöta på här, men hon ansåg att det behövdes, hennes blick som lyste i vitt fokuserades sedan på Verida som tilltalade henne.
Hon frågade vad de skulle göra om de stötte på en zombie och ifall Scylla hade någon sorts kraft att slåss mot dem, inte någon som hon skulle vilja för att underlätta situationen, bara styrka.
"Jag kan öka min styrka med en användning av energi, det är inte eld, men det är bättre än inget, ditt kraftfält kan också komma till nytta, jag kan använda styrka för att krossa skallar"
Hon var ändå ganska säker på deras chanser mot de odöda horderna, och ifall de fick ihop flera vargar kunde de klara det bättre än hon hoppats, De hade ett övertag zombierna inte hade, deras intelligens, Zombier skulle troligtvis attackera rakt på och då kunde kraftfältet uppehålla de medans Scylla gjorde sig redo för motattack.
"Innan vi gör något vill jag försöka se ifall vi kan få med fler Vargar då jag tror det kan öka våra oddser att överleva"
Det verkade som en logisk första steg till att fixa till sjukdomen som var Ken-Yak

Verida vädrade död och kände konstigt nog någon slags begeistring kring hela situationen. Scylla gick rakt på och verkade verkligen vara på krigsstigen när hon berättade om sin kraft. Verida var på. Helt klart. Scylla sade sedan att de borde vänta, och det lät ju också rimligt även om Verida var hemskt nyfiken på att se hur de skulle komma att jobba tillsammans. Scylla ville ha fler vargar i teamet. Att överleva var ju en essentiell del i att utrota hotet som hägrade i Ken-Yak.
  "Det har du rätt i", sade Verida tankfullt. "Hur bär vi oss åt för att samla ihop ett team?"
  Verida hade en stark känsla av att det kunde bli klurigt. Man kunde inte förvänta sig att en främling på vägen skulle ansluta sig till dem även om de bad snällt. Ken-Yak var väldigt tyst på ett sjukligt sätt just där. Där de befann sig hörde Verida inga fåglar eller prassel någonstans. Det var som att de flytt fältet, allihop. Så kanske det inte var, kanske var det mer liv längre in mot Ken-Yaks hjärta.

Verida sade att hon hade rätt i att de borde skaffa fler vargar och Scylla nickade kort när det riktigt kluriga lämnade Veridas läppar, det hon själv hade tänkte och grunnat på, hur skulle de göra med rekryteringen? Hon kunde gå ut personligen och söka efter individer hon fann passande, men vem visste hur lång tid det kunde ta, men vilket annat val hade hon egentligen? Hon kunde kanske skicka Verida medans hon själv höll koll på det hela här?
"Det kommer inte bli lätt, vi får inte neka någon med gott sinne som vill hjälpa, vi behöver all hjälp vi kan få, hur liten den än må vara."
Hon suckade och såg på den andre tiken med en sorts hopp.
"Men jag tror vi klarar det, jag vill att du ska ta dig öst och leta efter goda individer som vill gå med oss, jag stannar här och kollar hela situationen, så vi vet vad vi har att göra med här"
hon tänkte stanna och gå runt i Ken-Yak, med sitt liv på linan och se hur illa situationen var, men hon befarade att det var illa, om hon dog litade hon på att Verida skulle ta över efter henne.

Verida noterade att hon sagt vi. De var redan ett team, insåg hon, i alla fall i hennes ögon. Scylla tänkte efter och sade att det inte var det lättaste uppdraget att gadda ihop sig mot zombies. Gott sinne. Godhet i själen var ju en fördel om man ville kämpa för att rena världen från ondska. Verida skulle se sin själ som god. Trots detta skulle hon nog inte ha jättestora problem att döda. Slakta zombies. De var ju inte längre vargar, även om det kändes aningen omoraliskt på grund av att de troligen såg ut lite grand som vargar. Verida höll med om att de behövde så mycket hjälp som bara möjligt. 
  "Så är det ju, men kruxet är att veta var man börjar", sade hon och refererade till jakten på rekryter.
  Scyllas blick som mötte Veridas var hoppfull trots sucken. Scylla började med att säga att de säkerligen skulle klara av situationen. Sedan sade hon något som fick hjärtat att sjunka i bröstet hos Verida. Dela på dem. 
  "Att dela på oss gör oss sårbara", försökte hon. "Lättare offer. Det lät på dig som att kraftfält och förhöjd styrka kunde funka, men är någon av oss död så är ju den kombinationen skrotad."
  Hennes blick flackade mellan omgivningen och Scyllas ögon. Nu när hon sett en bit av Ken-Yak så var hon lite rädd för att bli lämnad ensam där. Här. 
  "Det låter verkligen inte som en bra idé att gå skilda vägar i Ken-Yak", sade Verida och skakade skeptiskt på huvudet.
  Det var inte bara att hon ville rädda sitt skinn. Hon hade fattat tycke för Scylla och ville i alla fall inte tillåta att hon heller satte sitt liv på spel.

Verida kommenterade att problemet med att hitta medlemmar var att veta vart man skulle leta efter medlemmar, och det stämde, men Scylla hade en idé.
"Jag tror vi behöver lämna Ken-Yak för att hitta fler individer då de flesta här är väl förlorade vid det här laget"
Att dela på sig verkade göra Verida mycket bestört och nedstämd så Scylla funderade en stund med hummande ljud när hon såg sig omkring, hon ville inte lämna Ken-Yak det var som om... och då insåg hon det, det var platsen hon skulle skydda.
Hon ville fortfarande skicka ut Verida ur Ken-Yak för att söka efter medlemmar innan de började utrotningen av Zombies, hon ville få träning och lära sig omgivningarna, hon skulle spendera sitt liv med att skydda denna plats och då kunde det vara bra att veta hur landskapet såg ut.
Efter en lång tystnad såg hon tillbaka på Verida.
"Jag vill inte gå och jaga de odöda förrän vi har fler medlemmar, allt jag kan göra nu är att kolla omgivningen, jag hade tänkt att du skulle lämna Ken-Yak för att leta efter rekryter, men om du hellre stannar med mig så förstår jag det"

Scylla sade att de borde lämna Ken-Yak för att hämta förstärkning, och Verida hade lite blandade känslor inför det. Allt blev så verkligt, så äkta, för varje del av dialogen som kom. 
  "Hur låter det här", började Verida och såg Scylla vänligt i ögonen. "Vi lär känna våra jaktmarker innan vi bestämmer hur vi går till väga med nästa steg?"
  Var det ens möjligt att göra något åt zombie-situationen? Verida var inte säker på sin ståndpunkt. Scylla delade väl Veridas åsikt, och det verkade ganska fastslaget att de kunde börja med att utforska de nya vidderna. Scylla sade även att hennes plan varit att Verida skulle ge sig av från Ken-Yak.
  "Ensamvarg?" frågade Verida lite halvt på skoj.
  Verida nickade kort. Scylla var förstående, och gav Verida ett val på sätt och vis.
  "Jag stannar med dig tills vidare, sen får vi väl se", svarade Verida och såg sig om.
  "Kom", sade hon och nickade inåt Ken-Yak. "Bäst att inte förlora mer tid."

Scylla lade fram en alternativ idé med en vänlig blick riktad mot Scyllas ögon och de brände i henne, hon visste att det den andre sade var den intelligenta vägen, Scylla var inte säker på att de kunde stoppa Smittan, men vad som än hände skulle hon se till att den inte spred sig.
Hon stirrade tillbaka på den andres glödande blick med sin egna, innan hon suckade.
"Jo det var vad jag hade planerat också, i sinom tid, men det låter rätt när du säger det."
Scylla log när Verida kallade henne ensamvarg, jo hon hade varit ensam länge och därför var färdskamraten ett trevlig avbrott från den naturen, och det var också därför hon var glad att Verida valde att stanna hos henne ändå, hon ville inte vara ensam här, hon dolde det väl men även hon kände fruktan, speciellt på en plats så full av ondska som denna, där godheten inte vågat visa sitt ansikte förrän nu
"Tack för att du stannar men tids nog måste vi gå, om vi inte hittar någon i Ken-Yak, vilket jag betvivlar"
Hon satte näsan mot marken och rörde sig i en liten cirkel, de var i det nordligaste området av Ken-yak och hon var relativt säker på att miljön inte såg ut så hela vägen ner till söder så hon bestämde sig för nästa steg.
"Såhär gör vi, vi vandrar genom hela Ken-Yak till söder, därefter kan vi bestämma vad vi ska göra."
Hon tog in ledarrollen naturligt och ledigt

Verida nickade och log brett åt Scyllas ord, det här skulle bli spännande. Scylla mötte hennes blick och det fanns någon slags känsla av samhörighet mellan de glödande blickarna, för Verida. Det var fint. Vännen tackade för Veridas val. Tacksägelsen lät äkta också - det kanske inte bara var Verida som tvekade halvt över att springa runt ensam bland zombies. Scylla tvivlade också på att de skulle hitta en god själ i Ken-Yak.
  "Knappast någon ofördärvad", instämde Verida och tittade på sin vän som satte nosen i backen för att bestämma riktning.
  Bestämma vägen var ju ett plus om man ville hålla koll på vart man gick. Scylla applicerade rollen som vägvisare på sig själv och Verida tänkte följa henne. Hon sade att deras nuvarande plan var att vandra syd och Verida hummade betydelsen av ett ja.
  "Det blir bra det". förtydligade hon och började sakta gå.
  Natten vilade tungt över Ken-Yak och Verida var skräckblandat nyfiken över vad den dolde.

[Måste bara sticka in det här... En del ska ha hänt i detta rollspel men efter lite kommunikation bestämde vi att vi avslutar det här rollet med motiveringen att Scylla och Verida fortfarande är i Ken-Yak och ska vidare för att samla ihop rekryter. De hoppas på att kunna göra Ken-Yak till en karantän. Efter den här uppdateringen vill jag bara säga att det här rollet är avslutat, men att en länk till nästa kanske dyker upp sen, i detta inlägg.]