Solen steg började sakta värma upp skogen. Hummandet från insekter som dansade i den ljumna luften och fåglar som sjöng ut sin morgonsång var nog den mest behagliga väckning Imani kunde tänka sig. För en ytterst kort stund var det endast ett stort välbehag som fyllde henne. Omens lilla knubbiga kropp som låg tätt intill, som den morsgris han var. Och Oph-.. Då kom hon ihåg. Ophelia hade försvunnit kvällen innan. Imani var van vid att dottern vandrade iväg och hade sina små äventyr, men då den lilla tiken ändå blivit rätt stor litade modern på att hon höll sig i närheten. Något måste ha hänt, som hon hade letat och inte funnit ett enda spår. Illa till mods hade Imani till slut känt sig tvungen att få Omen in i lyan så den slutkörda valpen kunde sova lite. Även han var utom sig av oro över sin syster, sin tvilling.

Med gråten i halsen krånglade hon smidigt sig ifrån den lille som fortfarande sov tungt - luften kändes så tung och jobbig. Där gick det inte att stanna en sekund till utan att kvävas kändes det som.

Luften som nästan slog emot vargen när hon dök upp där i den nästan helt dolda öppningen mellan trädrötterna var precis så frisk som hon önskat. Ett djupt andetag, in - ut. På något sätt skulle dottern återfinnas. Detta kunde inte, fick inte, vara slutet på detta. Inte ännu en dotter som stack iväg. Dock kändes det som om det inte var samma historia med Ophelia som med Aideen. Den äldre dottern hade iallafall sagt farväl, något kändes inte rätt. Och Ophelia var för ung. Nej, hon måste finna Black och höra vad han tror.


[Eve! c:]

"Far! Låt mig följa med!" pep Ronia och kravlade sig uppför lyans sluttande golv mot öppningen. Black såg sig över axeln. Morgonens första ljus hade brutit mörkret i djungeln och solstrålar silades ner genom det illgröna taket och fick skuggfigurer att dansa över marken i sin flykt undan dagen. "Kom då." svarade han mjukt, och väntade tills den knubbiga valpens tassar stod på marken intill hans betydligt större. Han hade klorna infällda, och lyfte ena framtassen för att stryka henne över ryggen med sin mjuka trampdyna. Kattsvansen rörde sig som en orm bakom honom men var relativt stilla. Den rörde sig som mest när han var upprörd på något sätt.
Thamani skymtade i lyans mörker. Hennes tankar var undrande.
"Vi ska inte långt." svarade han  på en outtalad fråga. "Vakta Kasai." Hon försvann.

"Då så. Då går vi." Han höll sin röst lugn och lekfull trots den växande klumpen av blandade känslor i magtrakten. Oro, skuld och självförakt. Vad skulle Imani säga? Han hade svikit henne genom att misslyckas. Han hade jagat den mörka honan flera kilometer då hon tagit Ophelia och sprungit, men tappat bort dem och återvänt hem skamsen. Han hade tagit kidnapparens namn och hemmahörighet via sina krafter, men det var allt han hade. Han hade ingen aning om vart hon hade fört valpen.
Det var inte långt till Imani's lya, de behövde bara runda ett par gamla stenblock som förr varit en mur, ta sig förbi ett buskage och så var de framme. Det tog lite tid på grund av Ronia's korta ben. Black gick lugnt och såg i ögonvrån hur hon stretade på för att hinna med. 

Imani. Hon stod utanför sin lya. Han kände Omen's medvetande nerifrån lyan som var dold av trädrötter. Han stannade när de nådde fram till den ljusa honan. Ronia var inte beredd på stoppet utan gick rakt in i hans ena bakben och tumlade runt på marken. Han log tankspritt och hjälpte henne upp med baktassen innan han, med plötsligt allvar, mötte Imani's blick.

"Det är Ophelia..." började han.  Sedan berättade han vad som hänt dagen innan. 
"Jag är så ledsen." avslutade han lågt, och de gröna ögonen talade om att han menade det.

Hade Ophelia rymt? Eller var det något som hade hänt? Varför hade hon inte följt med dottern..? Många frågor ekade i huvudet på den bedrövade tiken som hon fick syn på den svarta hannen med en av sina valpar.

Utan att så mycket som att dra efter andan lyssnade tiken tigande till vad som skett kvällen innan. Jag måste vara Numooris sämsta mamma...
Efter en kort blick på Ronia och sedan tillbaka på Black så brast det.
"Nej, nej, nej..!" tårarna kom nästan samtidigt som orden, ilskna, sorgsna tårar. Nosryggen rynkades till max som tiken tänkte över vem som kunde gjort detta. Men vem? Fiender hade hon inga. De hade levt i stillhet i skogen utan att stöta sig med någon. Och vampyrerna skulle knappast kidnappa.
"Såg du vem det var? Något namn? NÅGOT?" I vanliga fall lät Imani inte sådana här känslor ta över henne, men det var för mycket. Alldeles för mycket. Och Kaine fanns inte där, hon hade behövt hans stöd. Någons stöd!

Blacks ögon fylldes av medlidande då Imani brast ut i tårar. Han hade förlorat en valp han med. 
"Kidnapparen verkade inte intresserad av att döda henne. Vi hittar henne, ska du se." sa han i ett försök att trösta sin vän.
"Såg du vem det var? Något namn? NÅGOT?" utbrast hon.
"En mörk hona. Hennes namn var Shady, av flocken Occultos. Deras revir ligger norrut här i djungeln." svarade han lågmält. Ronia gnydde oroligt vid hans tassar med ögonen på Imani. Black kände vännens sorg i vågor som slog emot hans medvetande. Han såg upp från sin dotter på den ljusa honan och tog ett omedvetet steg framåt och sänkte huvudet för att se henne i ögonen.
"Vi har folk emot oss, Imani, även om vi inte är en flock. Vi är så gott som en familj nu och vi borde passa oss."

Han såg på medan Ronia tassade fram till Imani och gned sin panna mot hennes ben för att trösta med sin lilla närhet.
Black såg sig omkring, följde tankspritt en ödla med blicken medan den klättrade uppför en trädstam. Solens strålar silades in genom det täta lövverket. Han tänkte efter.
"Du är väl fortfarande ledarinna för flocken Isil Anar? Har flocken haft tidigare dispyter med dessa Occultos?" 
Så fort han sagt det rynkade han pannan och insåg att han borde ha hört talas om den främmande flocken tidigare. Det kunde inte stämma. Det måste vara en ny flock. Han vände den gröna blicken mot henne.
"Imani, vi har visst fått en ny, ond flock på halsen. Våra nya grannar har hälsat genom att ta Ophelia, och det är nog dags att vi svarar."