På nätter med nymåne, som den här, var Aurora halvblind. Hon hade försämrad syn även i dagsljus, men när ljuset försvann så gjorde det mesta av hennes synfält det också. Hotet om att sticka sig på Itrozos rosor fick henne att vandra mycket, mycket sakta genom skogen. Det var endast med stjärnornas hjälp som hon inte gick helt på måfå.
     Hade det inte varit för att hon var i Itrozo, hade hon använt sitt eget ljus. Efter månader av träning bedömde sig Aurora vara bra på att hantera ljuskraften. Hon hade med lätthet kunnat lysa upp sin omgivning och vägen framför henne - men det gick inte, för hon befann sig i just Itrozo och här var hennes kraft en hemlighet.
     Men inte länge till. Hon skulle berätta sanningen för sin pappa, och allt hon kunde hoppas på var att han inte körde bort henne.
     För varje steg Aurora tog slog hjärtat hårdare, och utan resultat försökte hon lugna det. Han skulle höra henne på hundra meters avstånd, så det fanns i alla fall ingen risk att han skulle missa att hon var på väg mot honom.
     Det tog ett antal minuter, men sedan var hon äntligen framme vid platsen hon hoppats kunna finna honom vid, och mycket riktigt väntade han på henne. Hade det inte varit för att lite av stjärnornas ljus föll över hans päls och reflekterades i ett öga, så hade hon inte ens kunnat vara säker på att det var han.
     "Pappa", började hon darrande. "Jag har något jag måste berätta." Redan nu kände hon hur underkäken började darra, men hon spände den hårt och fortsatte. Det var lika bra att få ut det. "Jag- jag har ljuskrafter." Att säga ordet högt fyllde henne med sådan skam, och hon snyftade till. "Förlåt. Jag har tränat för att aldrig riskera att skada dig, och helst skulle jag bara glömma den men det började läcka ut och jag var tvungen så att jag kunde kontrollera det men det var verkligen inte meningen pappa, det var verkligen inte meningen-" Nu grät hon på riktigt. Om det var på grund av lättnaden över att äntligen ha sagt det, eller av den fruktansvärda rädslan i bröstet visste hon inte. Hon kunde inte lämna den här familjen. Det skulle förstöra henne. 
     "Förlåt, förlåt, jag ville inte", snyftade Aurora. "Snälla förlåt mig. Visa mig vägen. Jag ska aldrig svika dig såhär igen."

Han hade väntat på henne.
Even stod kvar i skuggorna när Aurora närmade sig. Han förblev stilla när hon samlade sig och tog till orda. Orörlig, när hon, skakande av nervositet och rädsla, erkände sin synd. Han hade väntat på hennes erkännande, velat höra det från hennes egen mun. Han hade vetat att hon skulle komma till honom, förr eller senare. Och här stod hon nu; gråtande och bedjande med sprucken röst.
     Skarp vrede spelade i hans inre. En våldsam, hungrig ilska gentemot det brännande ljuset. Mot kraften som Aurora erkände sig bära. Det skoningslösa ljuset som brände och slet i hans skinn, ett hot, något som borde avslutats direkt. Utan tvekan eller barmhärtighet. Vreden i hans inre var mörk och hård, men den var också kontrollerad.
     Tunga, rungande snyftningar skakade Auroras kropp när hon bad om förlåtelse. Hon bad om hans vägledning. Bad om hans nåd. Even drog ett djupt, långsamt andetag, innan han till slut rörde sig. Han slöt lugnt avståndet mellan dem, och bjöd med en gest henne in till sin famn. Han höll henne nära, med nosen pressad mot hennes nacke när hon kröp ihop mot honom. Rösten var låg när han hyschade hennes gråt. För ett par långa minuter satt han stilla, med hennes skälvande form i sin famn, och väntade ut hennes tårar. När han äntligen tog till orda var det med en varm, tröstande stämma.
     ”Jag är stolt över dig, Aurora.” Han lutade sidan av nosen ner i hennes päls. Höll henne närmre. ”Det kräver stort mod att erkänna något sådant.” Han tystnade igen för en kort stund. Lyssnade till hennes snyftande andhämtning. Det stressande ljudet av hennes hjärta. Han kunde känna pulsen under sin nos. Han hyschade henne igen, lågt och tryggt.
     ”Hush nu. Det är okej. Det kommer bli okej. Du har gjort rätt som kommer till mig.” Even lyfte sitt huvud från hennes nacke, och såg ner på henne med mörka ögon. ”Du har inte valt din kraft, Aurora. Jag kan inte lära dig använda den, men jag kan hjälpa dig att ge den syfte. Och jag kan ta den ifrån dig, om bördan är för tung.”

Det dröjde ett ögonblick, men sedan kände Aurora vampyrens kalla famn. Hon pressade sig mot honom och försökte kontrollera sina tårar, men lättnaden som forsade genom hennes blod verkade bara göra dem ytligare.
    ”Jag är stolt över dig, Aurora.” Gråbrodet lyssnade på Evens ord med en växande varm känsla i bröstet. Tårarna hade slutat, men andhämtningen var fortfarande sliten. När hon kände honom lyfta nosen från hennes nacke, höjde Aurora blicken. Ljust mötte mörkt, men i sitt hjärta kände hon sig närmare vampyren än någonsin förut. Inga fler hemligheter - någonsin.
    ”Ge mig ett syfte,” viskade hon, ”jag följer dig vart än.” Där och då visste hon att hon inte såg honom som en pappa längre. Pappor kunde svika, överge och göra en besviken - men inte Even. Han var en ledstjärna, bländande, ironin till trots. Aurora skulle följa honom blint in i mörkret. Triviala spärrar som moral och etik föll bort framför henne när hon såg på honom. Ledstjärnan.
     ”Vad som helst för dig.”

Ett varsamt leende spred sig över hans läppar när Aurora andades ett svar. Han kunde se det i hennes ögon, lika tydligt som han hörde orden lämna hennes läppar. Såg hennes blick klarna i insikt och lättnad. Han kunde höra det i hennes hjärtslag. Rytmiskt. Ljuvt.
     ”Åh, Aurora.” Evens röst var låg och mjuk, fylld av varm trygghet. Han lyfte den framtass han haft i marken och lade den mot hennes kind, den andra ännu vilande över hennes rygg i en omfamnande gest. ”Älskade Aurora.” Han strök lugnt tungan över hennes ögon, det ena efter det andra. Torkade bort resterna av hennes salta tårar. Han lyfte hennes ansikte med sin tass för att möta hennes blick igen. ”Du kommer gå långt, min vän.”
 
[Avslutat]