Qu hade kallat en sen vintereftermiddag, och det låg någonting extra angeläget i ropet som fick större delen av flocken att genast spetsa öronen och slänga ett ögonkast åt varandras håll. Deras jämna kontakt med Qu var välkänd dem emellan och ingenting direkt ovanligt, men den här gången var något annorlunda. Det krävde inte mer än några minuter för lämpliga vargar att samlas innan de begav sig ut i Lövskogen.
   Ronias blick vilade länge på den som bar namnet Molok. Trots att hon fått honom beskriven för sig många gånger tidigare så hade hans existens nästan tett sig spöklikt för henne, likt en demon som kom för att skada hennes vänner när hon minst anat det. På sätt och vis var väl det vad som hänt, också. Hon hade aldrig sett honom. Lyckligtvis fanns det fortfarande en varg vid liv som gjort det, och det hade inte dröjt många sekunder för honom att bekräfta hans identitet. Molok. Trots att han var lam i kroppen kunde hans enda öga ändå möta hennes blick från där han låg i snön, giftig bitterhet i den svarta pupillen. Hon såg uttryckslöst tillbaka. Sedan vände hon honom ryggen.
   "Ni har gjort bra ifrån er", konstaterade hon, och såg mot Achilles som stod i spetsen. Hon ville att de skulle förstå hur mycket hon uppskattat deras deltagande i jakten. Det hade inte varit deras uppgift, men de hade likväl sett till att få det gjort. Lojaliteten i handlingen var någonting hon hoppats på länge. Ett nöjt leende skymtade på läpparna. "Men jag väntade mig inte annat. Vi är skyldig er en tjänst."
   
[Till Qu och Isil Anar. Vi har tillstånd för fri PP av Molok. Har inte tänkt mig ett jättelångt rollspel, huvudsaken är att fastställa händelsen. Går bra som ett ensamt inlägg också!]

Även om sorgen var tung att bära och hon helst av allt velat ligga gömd i ett mörkt hål under en sten resten av livet så fortsatta hon framåt. Att upprätthålla rutiner och sköta sina uppgifter höll henne stadig, det var på dem lediga dagarna som hon bröt ihop. Därför tog hon mer än gärna på sig extra arbeten, och som väktare var det naturligt att hon skulle följa med sin ledare när allierade kallade.
Efter Dignes död fanns det en extra nervositet kring att lämna Yanamore. Till en början hade vargar bara skadats, men sedan höstens intåg hade fyra medlemmar dött bara strax utanför reviret.
Det var tydligt att Yio var lätt nervös över det stundande mötet, något som fick Assar att känna sig än mer behövd. Men hanens oro kunde inte ens anas då han bekräftade identiteten på fiendevargen.
"Vid Aurinkos..."
Mumlade hon, full med motstridiga känslor. En del av henne ville kasta sig över den vita fakargen, tvinga honom att erkänna morden på Tirana, Nace, Digne och hennes mor. Hon ville bara få någon form av avslut, veta att den skyldiga var fångad och skogen trygg. Att se honom ligga där, helt slapp men med en brinnande avsky i blicken, var också så otroligt fascinerande. Det var svårt att föreställa sig att vara vid medvetande men inte ha makt över sin egen kropp. Hon hoppades aldrig behöva uppleva det, tyckte det var en genuint skrämmande tanke.
Då Ronia tackade plutonen från Qu stämde hon in med en nickning åt var och en av deras håll. Djupt höll hon deras blickar och sände sitt djupaste tack och lyckönskningar deras väg. Kanske kunde detta vara början på slutet av mardrömmen.

Mercedes hade inte hört kallelsen själv, men det tog henne inte alltför lång tid att inse att någon sorts samling pågick. Hon skyndade dit, och åsynen som mötte henne var slog luften ur henne.
     Det var han. Han. Hon mindes hur hennes kropp darrat när han sett på henne - snälla, snälla, låt oss överleva. Rollerna var helt ombytta nu. Han hängde slapp i någons grepp, tillsynes oförmögen att röra sig. 
     Ronias ord var som ett brus i öronen. Mercedes stirrade bara på honom. 
     "Och dig, lilltösen, nästa gång tar jag dig." Hon kunde bara tänka på Digne när hon såg honom - en vän som nu var död. Hans verk? De kunde inte veta, men Mercedes var säker på det. Hotet hade förverkligats.
     "Nästa gång blir det jag som tar ditt andra öga." När de bådas enögda blickar möttes kunde Mercedes inte hejda det. Ett grymt leende, ovanligt för henne, klöv ansiktet och förvred det i en grimas. Hon önskade honom allt ont i världen.
     "Jag skulle inte tro det", viskade hon till svar, ord endast menade för dem. "Jag. Skulle. Inte. Tro. Det."

Ingen förklaring hade behövts när Lumo och Zephyr hade kommit till Yargol, släpande på en lam främling de högt förkunnade som en vän i behov av hjälp. I sin position som en av de kända helarna som hjälpt till sedan efter Måntemplets sårade anlänt i Civitas, så hade det inte varit svårt för Yargol att ta dem åt sidan. Det var inte svårt att få en ensam individ att försvinna i myllret av annat liv. Han hade talat med några av de andra helarna, förklarat att han behövde lämna dem ett tag, familjeangelägenheter, och det var det. Trevlig resa. Hoppas du kommer tillbaka. Lycka till.
     En mindre grupp av Qus medlemmar hade sedan begett sig österut. En, helt ärligt, väldigt händelselös resa. Yargol, som en av de större medlemmarna i gruppen, hade spenderat större delen av resan bärande den slappa fången, med korta avbrott när Molok börjat bryta ur sin paralys och behövt förgiftas på nytt. När de äntligen anlänt i lövskogen och närmat sig Yanamore så hade det inte varit en dag för tidigt. När Isil Anars medlemmar kontaktats så hade Yargol mer eller mindre hällt av sig fången från sin rygg, och Molok hade slagit i marken med en tydlig duns. Han fullständigt ignorerade den skarpa blicken fången gav honom när han kommenterade, för säkert hundrade gången, hur onödigt tung Molok var. Yargol hade precis sträckt färdigt på sina ben och rygg när Isil Anars representanter anlände.
     Yargol grep tag i Moloks nackskinn när Achilles klev fram för att möta Isil Anars ledare. Han höll upp fakargens slappa skepnad inför Isil Anars medlemmar, visade upp honom för den som fick bekräfta att det var rätt varg de burit med sig. Tacka gudarna för det, Yargol hade inte sett fram emot att behöva släpa en till fånge över hela Numoori. Han släppte tillbaks Molok till den snöklädda marken när en sexbent, deformerad – hellhound, gissade han – varg kom närmre och väste något till fången. Han hörde inte exakt, men det lät som ett hot. Oavsett så var det inte Yargols ensak. Han såg mest fram emot att få överlämnandet färdigt så att Molok blev någon annans problem.

[Mest ett filler-inlägg, för ville etablera att Yargol är där osv. Bidrar.]