Det var lätt att förstå varifrån skogen fått sitt namn — trädstammarna var mörka och raka, som svarta pålar i dimman, och det var väldigt tyst. Han tyckte inte riktigt om tystnaden, det kändes onaturligt på något sätt. Skogar var menade att låta. De var fyllda av liv, och det var självklart att allt det livet skulle göra sig hört. Men just den här skogen verkade knappt innehålla något liv alls, och det var så tyst att han kunde höra sina egna steg, ja, till och med sina egna hjärtslag. För stunden vandrade han ensam, men Noelle var i närheten — han skulle aldrig kunna tänka sig att överge henne. Hon var nära, bara inte direkt närvarande, eftersom de hade bestämt sig för att se om de kunde hitta något att äta. Han jagade på egen hand precis som hon, för det lät så mycket att jaga två stycken på samma ställe, men än så länge hade han inte sett röken av någon levande varelse och det oroade honom. Han mindes fortfarande mötet med zombierna och hur den söta lukten av ruttet kött hade stuckit i nosen. Larzarus skakade på huvudet för att få bort tanken ur huvudet och fortsatte sedan. 
    Plötsligt råkade han sätta tassen på en gren, och ljudet när den bröts var öronbedövande i tystnaden. Inte långt senare uppfattade han en dov morrning och en röst som fräste. En ilning av rädsla löpte genom kroppen; trubbel var det sista han var ute efter.
    Vem där? 
    “Jag”, svarade Larzarus osäkert. Han kunde nästan höra Noelles retsamma röst inom sig. Bra där, Lasse, ett mycket givande svar. Han fortsatte framåt litegrann för att kunna se ägaren av rösten, och plötsligt fann han sig stående framför denne, en mörk varg med ärr på kroppen och lysande gröna ögon. Larzarus stannade på behörigt avstånd — vargen såg knappast ut att vara vänligt inställd. 
     “Ursäkta”, sa han, “det var inte meningen att störa.” Inom sig önskade han att Noelle var här; han hade känt sig oändligt mycket tryggare med henne vid sin sida.

Han ångrade sig djupt när han kände av den andres sinnesstämning; den var allt annat än trevlig. Varför hade han gått den ilskna rösten till mötes? Det var jättedumt. Han hade ju bara varit ute efter något att fylla magen med! Kunde han ens påstå att han inte var ute efter problem? I och för sig hade han inte aktivt sökt efter någon att irritera, utan bara råkat klampa rakt in i trubbel. Det verkade vara lite av hans talang — att osökt hamna i trubbel, alltså. Först de odöda på Stormstäppen och nu den här retliga främlingen. Larzarus vinklade öronen bakåt när den svarte morrade åt honom. 
    “Tja, för stunden var jag på jakt efter något att äta”, förklarade han. “Jag vandrar med min vän, vi är bara på genomresa.” Han blev lite förvånad över hur stadig rösten var, säkrare nu än när han först blivit tilltalad, av någon konstig anledning. Han lät i varje fall mycket lugnare än han kände sig. Upptäckten fick honom att känna sig lite bättre och han vinklade framåt öronen igen, bara för att höra främlingen fräsa åt honom igen. 
    “Mitt namn är Larzarus.” Hjärtat slog hårt i bröstet på honom, men han tänkte hålla sitt minspel i schack och inte låta främlingen veta vad han kände. Det skulle bara spela honom i händerna, misstänkte han. Nej, det var bättre att möta främlingens oprovocerade ilska med lugn. Lugn kom man långt med här i livet. Larzarus lade an ett neutralt ansiktsuttryck — även om hans kroppsspråk knappast var inbjudande var han inte aggressiv heller. 
    “Vad heter du själv?” frågade han dovt, och de gula ögonen höll sig stadigt fast vid främlingen. Inte en chans att han tänkte släppa den här hanen ur sikte.

Han tyckte inte om främlingens stirrande — det var obehagligt. Tillsammans med det faktum att främlingen vägrade berätta vad han hette; Larzarus hade föredragit att ha ett namn på honom. Ynglingen rynkade pannan men sa ingenting. Han hade en känsla av att vad han än sa skulle det inte falla väl ut hos främlingen. Han kunde inte riktigt förstå vargens ilska; den var oprovocerad, irrationell. Han hade inte gjort främlingen någonting, så varför var han så defensiv? Larzarus ignorerade vargens kommentar om mat och lyssnade istället på frågan om hans vän. Den mörka vargen knixade till med huvudet, en blixtsnabb rörelse. Det var uppenbart att någonting inte stod rätt till med denna individ. 
    “Min så kallade vän är också ute och jagar, tro det eller ej”, svarade han och använde hanens ordval. “Det är omöjligt att jaga två på samma ställe, man skrämmer bort bytet. Även om jag inte fattar varför det angår dig.”
    Larzarus gula blick var fäst vid vargen, följde noggrant varje rörelse. Även om han inte begrep orsaken till den andres ilska förstod han så mycket att han höll denne under uppsikt. Han var inte dålig på att försvara sig och han hade sina krafter till hjälp, fastän han vanligtvis inte brukade använda dem. Omärkligt spände han tassarna, grävde ner klorna i marken. Beredd. 
    “Varför all denna ilska?” frågade Larzarus, bestämt men inte otrevligt. “Du kan väl tala om det, åtminstone.” Det vore just snyggt, om han skulle bli attackerad och behöva hoppas på att Noelle skulle rädda honom. Lasse som inte ens kan fixa lite mat utan att hamna i trubbel. Hon skulle aldrig låta honom glömma det.

Han såg tecknen redan innan det hände; såg det svarta huvudet som knixade till, såg tassarna med utfällda klor och tänderna som blottades när hanen öppnade käften. Ett rovdjur i attackläge. Frustrationen och förvirringen över den andres meningslösa ilska tunnade ut hans eget humör och Larzarus kände hur han själv bitvis tappade kontrollen över sitt minspel. Han visste vad som hände när han blev rasande, det hade hänt förut och även om han inte tyckte om det kunde det ligga honom till fördel i den här situationen. Tack vare att han lagt märke till den svarta vargens kroppsspråk var han mer eller mindre beredd när denne exploderade i rörelse och han hann kasta sig åt sidan och undvek på så sätt att bli biten, även om han precis kunde känna främlingens tänder nafsa i hans päls. 
    “Jag vill inte bråka”, sa han medan ögonen vaksamt borrade sig in i den andres ögon. “Jag är inte ute efter dig, eller någon annan.” Huvudet var sänkt, men trots att han inte hade några onda avsikter vägrade han visa sig underlägsen, och raggen på ryggen började resa sig varnande. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen och han kände sig lite lätt andfådd när musklerna började fyllas med adrenalin, beredd på det värsta. Han tvivlade på att det skulle hjälpa att säga att han inte var ute efter att skada någon, det verkade som om något hade slagit slint i huvudet på den andre. 
    Han var tvungen att hålla sig i rörelse, för att försvåra en eventuell kommande attack, och gick därför i en cirkel runt främlingen så att han alltid kunde ha ansiktet vänt mot den svarta. Larzarus började fundera kring sina möjligheter i utfallet — det bästa vore att fly. Men han var inte säker på om vargen skulle följa efter honom, och han ville inte råka leda honom till Noelle av misstag. Den svarte var äldre än han, trodde han åtminstone, men Larzarus var smidigt byggd, yngre och snabbare. Dessutom hade han sina krafter till hjälp. Han var inte chanslös.

Caedes hade missbedömt Larzarus smidighet och han hade varit lite för avslöjande i sina avsikter när den andre smidigt och enkelt smet förbi hans anfall utan att ens blinka. Med en hård duns landade Cae på marken, tumlade runt och gläfste irriterat när han kom upp på benen igen. Orden om att han inte var ute efter honom eller någon annan fick ett kallt skratt att välla ur Caes käkar.
-" Det är precis vad dom vill att man ska säga, erkänn... Du har förföljt mig ända sen jag sprang från zombies i Ken-Yak! " Orden han fräste ut fick saliven och spruta. Han morrade argt igen och fäste dom gröna ögonen i hans.
-" Om jag någonsin ser dig förfölja mig igen lovar jag att det är det sista du kommer att se! " Halvt skrek han fram, han var innerst inne livrädd för att den här vargen skulle fortsätta förfölja honom och överraska Cae i sömnen. Hans kropp skälvde till och han tog ett hastigt steg framåt.
-" Om du ser mitt ansikte igen Larzarus, så spring... Spring så fort dina ben bär dig, annars kommer jag... Caedes slita dom av din kropp. " Han tog ett hotfullt språng framåt och högg i luften.
-" Försvinn, långt härifrån!!!!" Morrade han fram mellan sammanbitna tänder.

Främlingen tycktes inte beredd på att han hoppade ur vägen och föll till marken, men var strax uppe på benen igen, och skrattade åt honom. Larzarus bet ihop käkarna och lyssnade på fortsättningen, som förvirrade honom något oerhört. Förföljt honom? Zombies? Ken-Yak? 
    “Jag har inte … Jag har aldrig ens varit i Ken-Yak!” utbrast han defensivt. Han kanske inte var ute efter bråk, men han vägrade ta skit. Dessutom verkade det mer och mer som ett missförstånd, att främlingen trodde att han förföljt honom fast Larzarus varit i färd med att jaga. 
    Missförstånd eller inte, det här kanske inte var den optimala tidpunkten att reda ut det. Främlingen tog ett språng framåt, mot honom. Om du ser mitt ansikte igen, Larzarus, så spring … Spring så fort dina ben bär dig, annars kommer jag, Caedes, att slita dem av din kropp. Nog lät det inte alltför trevligt, och Larzarus var inte särskilt sugen på att stanna och se efter exakt hur mycket av det där främlingen menade. Men han var inte heller särskilt angelägen om att fly med svansen mellan benen — någon form av värdighet hade han väl. Så han gav Caedes en lång blick ur de gula ögonen. “Visst”, muttrade han fram. “Som du vill.”
    Sedan vände han sig om och började gå därifrån, inte överdrivet långsamt men heller inte överdrivet snabbt. Det var rollen han ville spela — varken bytet eller jägaren. Eller kanske båda två. 

[Lasse blir lite less på Caedes xD Vill du avsluta eller lägga till något får du gärna göra det! :’D]

Caedes stod stilla med blottande tänder mot Larzarus, hanens hud vibrerade av ilska och vemod. Orden som den andre uttalade fick honom att gläfs irriterat så saliven sprutade.
-" Lögnare..." Mumlade han irriterat när den andre försökt förklara att han aldrig varit i Ken-Yak. Precis dom orden som man skulle uttala om han faktiskt förföljt Cae hela vägen hit. Han ticsade till med huvudet och skulle precis ta ett steg fram för att mota bort honom när Larzarus instämde på Caes tidigare hotelse, det vore förbannat idiotiskt av honom om han inte gjorde det.
-" Bra...." Morrade han fram och såg vargen vandra bort, när han försvunnit ur Caedes synfällt vände den svarta vargen på sig och fortsatte mot det håll han varit på väg. Så långt bort från Larzarus som möjligt.

[AVSLUTAT]