[Detta är en privat rollspel, endast för Shiva. Inga svar, tack!]

Kaiwood. Den uråldriga skogen. Där han hade växt upp, där han hade lärt, och där han levde. Marken, träden, luften, skuggorna, andarna... Alla de accepterade honom. Omfamnade honom. Tillät honom att existera där. Och han tillät dem att existera med honom. De hörde alla hemma där, de hörde alla ihop, de var alla en del av skogen. Han var en del av skogen. Den som stått där längre än någon kunde minnas, den som sades vara hem åt en Gudinna, den som tillhörde historien och för evigt skulle göra det. 

Hans älskade Kaiwood.

Flinet. En tandrad som glimmade i månens bleka sken.
Våren hade kommit, skogen var full av energier. Han kunde se dem, känna dem. De var en del av honom, såsom han var en del av dem. Och han skrattade tyst för sig själv där han låg på rygg med tassarna mot himlen.
Skrattande...

"Vad flinar du åt?"
Rösten avbröt honom och leendet dog ut. Det var sant, vad flinade han åt? Vad var det som var så roligt?
"Det ska väl du ge blanka fan i..."
Muttrande vände sig Shiva på sida. Förbannade idioter som skulle lägga sig i, bry sig om vad han sysslade med. Det var väl oväsentligt, ingen mer än han själv hade egentligen med det att göra.
"Tänker du på henne igen?"
"Vem?"
"Du vet vem, din dåre. Den svarta... Amanita."
"Nej."
"Jo, det gör du."
"Nej sa jag, din patetiska loppa."
"Jag vet vad du tänker på..."
"Och hur fan kan du veta det? Det är ju knappast så att du har telepatiska förmågor. Jag känner det, jag vet vilka krafter du har, det finns inga lögner som kan rädda dig."
"Jag behöver inte telepatiska förmågor, din patetiska ursäkt till flockledare. Jag är dig."

Tystnaden lade sig över området. Shiva låg blick stilla på marken, drog det ena andetaget efter det andra. Han var ensam. Ingen annan fanns där. Inte en enda varelse som han hade kunnat tala med. Ingen.
En kråka skrek från en kvist i närheten. I övrigt var det inget som gjorde några ljud ifrån sig. Han kunde höra sina hjärtslag, hur de bultade i öronen. Ögonen var uppspärrade medan han stirrade ut i tomheten mellan träden.
Han var ensam...

Han rullade runt, reste sig upp. Skakade av sig det som skett, såg sig om i mörkret. Det var dags att röra sig vidare. Denna plats kunde inget gott föra med sig.