Det började bli kväll. Solen stod lågt på himlen och luften var märkbart kyligare än tidigare. Stämningen i gruppen var långt ifrån uppsluppen när de lämnade reviret, men alla omständigheter hade knappast gjort någon av dem på gott humör. Först Yelizaveta, nu det här. Motgång efter motgång. 
    Oron för brorsonen värkte i bröstet, rädslan för att det skulle ha hänt honom något var vild och svår att tänka bort. Ezekiel visste inte vad han skulle ta sig till om det visade sig att Maksim var skadad, eller något ännu värre. 
   De hade inte mycket att gå på, men de var allihop beredda att söka överallt. Vända upp och ner på varenda sten. Ezekiel såg från den ena till den andra. Kolzak, Lune, Ayira, Brann. Idel sammanbitna ansikten. Brann var nyvaken, hade till och med fått gå upp några timmar tidigare än vanligt, men var trots det långt ifrån sitt vanliga snarstuckna jag. 
    "Om alla är redo går vi nu." Det fanns ingen tid att förlora. Maksim kunde befinna sig många mil bort vid det här laget.

[Utspelar sig samma eftermiddag/kväll som Maks försvann. Öppet för sökpatrullen att hoppa in! :D]

Solen sjönk långsamt mot horisonten och färgade klippspetsarna röda. Överallt kastades långa mörka skuggor och det var med ett otroligt sammanbitet uttryck som Lune följde med gruppen ut från reviret. Det var smart att börja söka redan på vägen ner till Ötamon, kanske hade Maksim bara gått vilse och nu börjat försöka leta sig hem. Hon önskade innerligt att det bara var så och inget värre.
"Ayira, håll koll på så stor del av marken runt oss som du bara kan."
Den blinda honan hade fördelar att hon kunde se sådant deras egna ögon inte kunde.
"Och Ez, flyg medan det ännu finns ljus. Sen kan jag nog lysa upp lite med min kraft."
Det var inte halvmåne inatt och hon bad innerligt till Duraneir att skänka dem sitt ljus i sökandet. För tillfället var det spridda moln på himlen men dem fick inte vara kvar när solen helt lämnat himlavalvet. De behövde allt ljus de hade chansen att få.
En del av bönen var också för Maks skull, hon visste hur mörkrädd han brukade vara. Om han var rädd för mörkret i deras trygg hem, tänk så rädd han måste vara nu helt ensam på en främmande plats. Hon vägrade ens tänka tanken att valpen vid det här laget mycket väl kunde vara oförmögen att känna rädsla, eller någon annan känsla alls. Det fick inte vara så och hon tänkte inte ens se det som en möjlighet.
Lune hade precis börjat inse att hon kunde se andra vargar starkare med hjälp av dem ännu ganska nyfunna energikrafterna och noga sökte hon efter Maksims strålar så långt ögat kunde nå och längre. Oftast kunde hon ana energierna även genom träd och sten och det var ju helt klart en fördel. Det här skulle gå bra, några alternativ fanns inte. Hon höll sig nära Kolzak då de gav sig av, visste att han behövde allt stöd han kunde få, och nynnade på en lugnande melodi både för sina egna nerver och för alla andras. Kanske skulle Maksim höra den och lockas tillbaka.

Det hade gått fort sen nyheten om Maksims försvinnande och en slitande känsla slet inom den silvriga lilla kroppen. Hon ville följa med, hjälpa dom i sökandet efter den lilla valpen men Vassya hade precis kommit tillbaka och var inte i det bästa skicket, det kändes som att hon var mer behövlig hemma än ute i fältet. Efter mycket trampande och funderande så bestämde sig Ayira ändå för att följa med Kolzak och dom andra. Vassya var inte döende och fick hjälp att sköta om dom små, även hade hon berättat för Tenn hur han skulle sköta medicinerna.
Ayira samlade på sig lite olika örter, vätskor och annat behövligt ifall någon skulle skada sig på vägen. Hon bar även en mindre skinnpung på sig med vatten i ifall strid skulle bryta ut. 

När dom hade samlat ihop sig och skulle påbörja sökandet kände Ria en lite obehaglig känsla knyta sig i magen och hon svalde hårt, lyssnade till Ezekiel och Lunes ord. Hon hade inte behövt säga nå för att Ayira skulle veta vad hon skulle göra. Med ett djupt andetag slöt hon ögonen och koncentrerade sig ordentligt, började röra sig framåt för att se vad som befann sig runt om henne. En bild målades upp runt om henne och hon kunde se djurens små tunnlar i marken. Lyor, tunnlar och hålor. Men ingen individ som påminde om Maksim. Med ett skamfyllt uttryck såg hon bak emot dom andra. "Han finns inte här, inte på 150 språngs radie." utan att säga någonting mer såg hon framåt igen och började sprinta med lätta snabba steg. För att göra samma sak igen efter cirka 100 språng.

Kolzak försökte känna jorden, känna efter Maksims små tassar - eller något annat. Men han kände ingenting. Han kunde inte känna hans doft. Inte ens när de gett sig ut och letat i Ötamon, kring bäcken där Katya hittat halsbandet, eller längre in i skogen lyckades de hitta minsta spår.
"Förbannat. FÖRBANNAT."
Kolzak flämtade panikartat. Han var tvungen att samla sig, men hur kunde han? Maksim var borta, hans älskade son var försvunnen. "Fortsätt, vi måste fortsätta. Om inte Ötamon, så söker vi i Relictus, Azheka, Itrozo, i bergen, i Eriinari. Vi får inte ge upp."
Ayira tog sprången vidare, sökte inom sin räckvidd. När kvällen nalkades lös Lune upp med sitt ljus. Ezekiel i luften hade bäst utsikt, men med det fallande mörkret skulle det bli svårt.
Kolzak visste inte vad han skulle ta sig till om de inte fann honom.