Det var med eleganta steg som den blåspräckliga unga honan vävde sig fram mellan vargarna omkring sig, på väg från läktarna ned mot fruktbaren. Att befinna sig på en sådan här plats var som en dröm. Fullt av vargar att iaktta och låta sig beundras av, hundratals själar att bränna in bestående minnen hos.
Trots att Lagun knappt var vuxen så vägrade hon faktiskt erkänna något annat än att hon var minst likvärdig - troligtvis bättre - än majoriteten av de här vargarna. Visst hade hon inte kommit så långt än, men när hon sett upp mot den där läktaren där arrangörerna nöjt låg och jäste, så målades en vacker bild upp i hennes huvud - en bild där hon själv låg på de mjuka kuddarna. Skulle det inte se väldigt tjusigt ut?

En hård knuff i sidan tog henne våldsamt ur dagdrömmen.
"Ur vägen hörrö'", grymtade den bastanta grävlingslika vargen som stövlade förbi henne. Lagun vek ögonen bakåt i ett ögonblick och slog blicken i golvet, innan hon häftigt fnös, rätade på sig och med en knyck på nacken skyndade iväg till baren.

En skål med sötdoftande fruktdryck placerades framför henne, efter att hon butit bort ett av de få stycken kaninpäls hon burit med sig. Långsamt lapade hon i sig en munfull dryck, lät njutningsfullt sötman sprida sig över henne tunga. Det här var livet.


Hon sneglade åt sidorna, åt vargarna intill sig. Hennes bärnstensgula blick landade på en äldre hona en bit åt höger, hennes kraftiga gestalt ett resultat av den fluffiga vitsvarta pälsen. Hon skrattade varmt, gestikulerade åt hanen hon talade med, och runt hennes hals klirrade tunga rektanglar av silver, med persikofärgade kristaller infattat i metallen.

Lagun vände bort blicken. Tidigare hade hon passerat de många försäljarna, betraktat deras varor som om hon funderat på att köpa dem, testat hur bärnsten och kristaller vackert skulle vila mot hennes blåspräckliga päls. Det hade varit vackert. Det hade varit helt rätt.
Men Lagun hade förstås inget att byta för dessa vackra smycken - åtminstone inget som handlarna ville ha.

[Abraxas]

Han hade gått iväg själv en stund för att se mer av Skuggfall, och fann mycket snart en bar. Doften av söt dryck nästan kvävde alla andra dofter, och med en nyfiken blick stegade han närmre. Han hade både sett och känt lukten av flera som nöjt lapat i sig drycken, och det fanns inte en chans att han inte tänkte ta tillfället i akt. Det enda problemet var att han nog inte hade någonting att byta med. Han skulle ju kunna stjäla något från ett annat stånd, men han var byggd för strid, inte att smyga omkring i skuggorna. Visst var det gott om vargar i området som sänkte risken för att bli upptäckt, men den var trots det alldeles för stor. Kanske om han-
    "Goddag, goddag! Får jag bjuda på en skål?"
Den plötsliga, hurtiga rösten drog honom våldsamt ur sina funderingar och för ett ögonblick sökte han dess ägare. Försäljaren bakom baren. Självklart. Vem annars?
    "Och här står jag i min egna värld, förlåt mig." svarade han med ett lättsamt skratt. "Att bli bjuden tackar jag verkligen inte nej till, men jag funderade just på om jag har något som är värt att byta, och jag tror tyvärr inte det."
    "Beklagligt, sannerligen beklagligt." svarade säljaren med en teatraliskt melankolisk röst.
    "Men det är möjligt a-"
    "Tillåt mig, kära du!"
En feminin röst avbröt honom och han vände blicken mot den äldre tiken som precis talat.
    "Åh, fröken, du är allt för generös! Jag kan inte-"
Han kunde se förtjusning spegla i hennes blick när han tilltalade henne.
    "Nonsens!" utbrast hon och räckte ett litet, glimmande smycke mot försäljaren. "En skål till min vän här."
Det där gick ju lättare än väntat. Däremot var han inte säker på hur mycket han egentligen tyckte om hennes fladdrande ögonfransar. Han kände sig nästan... smutsig.
    "Tackar ödmjukast." sade han med en respektfull nickning när skålen placerades framför honom.
Det var bara att hålla god min!

Han visste inte hur länge han suttit och lyssnat på den äldre damens, vars namn han mycket snart lärde sig var Barla, pladdrande. Det var nästan imponerande hur mycket hon klarade av att säga utan att andas. Men det var bara att spela med. Så med ett leende satt och han nickade, och svarade där det behövdes och fanns tillfälle.
    "Nej, nu är det nog dags för mig att kila vidare!" utan förvarning planterade hon en kyss på hans kind. "På återseende, Abraxas raring."
Hon blinkade flirtigt med ena ögat och försvann i folkmängden. Ställd över vad som precis hänt vände han sig mot försäljaren, som brast ut i skratt över vad han endast kunde anta var hans min.
    "Barla är en på miljonen." flinade han.
    "Är hon alltid sådär?!"
    "I regel, ja."
En djup, om än lättad, suck över att ha blivit lämnad ifred lämnade honom. Han hade knappt haft tid att njuta av sin dryck. För att inte tala om att han nu visste mer om henne än vad han någonsin både väntat sig och velat.
    En skål placerades framför honom. Med frågande blick såg han på säljaren.
    "Jag bjuder. Du har förtjänat den."
Abraxas gav honom ett trött, tacksamt leende. Att han hade förtjänat den hade han fullständigt rätt i. Vid Morikos heliga älg, han har nog aldrig blivit prövad tidigare som han blivit nyss!

[om det inte ger dig något att svara på så säg till, så löser jag det! :D]