Om det funnis någon sort värdighet kvar i den mörka kroppen medan hon legat och tynat bort på Numoorislätten hade den försvunnit nu. Det fanns inget kvar att hämta ur kroppen. Ingen stolhet bebodde henne. Den lilla livgnista man kunnat återfinna, den som fått henne lämna Kawazatri från början, var död, borta och begraven. Det hade Demonen sett till. Den tid som hon haft orken att ta över kroppen hade hon sett till att verkligen besudla den. Allt för att reta slag på Shady.
 Nu gick hon där, besegrad, nedbruten, kuvad. Hon hade knappast lagt märke till hur landskapet omrking henne förändrats, benen rörde sig som av sig själva, tamdynorna såriga då hon inte märkt av smärtan då hon skurit upp dem. Pälsen var glanslös, blicken tom.
 Envidia hade gått för långt, gått emot alla Shadys principer, utnyttjat livet till fullo. Den eldfärgade blicken sökte sig bakåt, över sin egen kropp. Blicken stannade över buken, hon var äcklad, förfärad. Att ha dem växandes i sig. Det hade inte varit en del av Envidias plan, bara en konsekvens av den.
 Ingen av de hanar demonen omgett sig med hade varit i närheten av värdiga, och redan då, långt bak i sitt eget sinne, hade hon vältrat sig i sin avky.

 Kroppen frös till is, mitt i steget. Alla vältrade hatfulla tankar om de små liven avbröts. För första gången på så länge den mörka hyndan kunde minnas var alla tankar i samma riktning. Misstron stark i det chockade ansikten. Hon måste ha tagit fel. Smärtan i bröstet, hoppet strax bakom det.
 Det dröjde inte länge innan kaoset var i fullgång innanför pannbenet. Hundratals av röster chattrandes, skuggor vältrandes. Demonens ekande skratt. De var kluvna, en del hoppfulla. De hade hittat honom, han var här, han levde. De flesta pessimistiska. De måste ha inbillat sig, måste bara vara en illussion av deras trasiga sinne, en önskedröm.
 Med hjärtat som bultade hårt mot bröstkorgen, tankarna vältrandes i skallen, satte hon åter benen i rörelse. Sakta, osäker, hoppades att det var sant samtidigt som hon så innerligt önskade att det inte var han, att han skulle slippa få se henne såhär.

Blair hade inte kunnat tänka på hela dagen. Ända sedan han vaknade hade han bara haft doften i tankarna. Så välbekant. En av få dofter han aldrig någonsin skulle kunna glömma. Det fanns inga tvivel på vem den tillhörde. Den enda frågan som fanns att ställa var:
   Vad gjorde Shady i Lövskogen?
   Blair kunde naturligtvis komma på många anledningar. Många av dem grundade sig i ett självförakt, men få av dem var logiska. Även om Shady spårat honom från Lavaöknen skulle hans spår kallnat vid det här laget. Dessutom skulle det tagit henne otroligt lång tid. Hon var alldeles för duktig för att han skulle kunna tro på det.
   Trots sina vettiga motargument kunde han inte komma på en annan anledning för Shady att vara i Lövskogen än att hon var där för honom. Hennes hem var i Kawazatri, med de medlemmar som fanns kvar. Kanske hade de redan splittrats? Djungeln var i och för sig inte ultimat för hennes eld, men han hade fått uppfattningen om att ledarsyskonen gillade utmaningen.
   Fakargen gled ner från grenen han legat på. Hjärtat slog hårt i bröstet. Utsidan var en neutral mask, men insidan var en storm av olika känslor. Skam, glädje, undran, förväntan, och skam igen. Blair undrade om han skulle kunna se henne i ögonen. Allt skulle bero på Shady.
   Med hjälp av vinden kunde han lokalisera henne snabbt. Benen kändes tunga när han rörde sig mot henne. Mellan de lummiga träden kunde han snart skymta något svart. Fakargen tvingade sig själv att komma såpass nära att han kunde se hela henne utan problem. Där stannade han. Det var kanske två, möjligtvis tre, meter emellan dem.
   Osäkerheten fyllde honom, och han försökte läsa hennes ansikte. Hon såg mer sliten ut än han mindes henne. Det påminde honom om sig själv den första tiden efter Occultos fall. Munnen var torr.
   "Shady", fick han fram. Ansiktet var fortfarande relativt lugnt, men rösten avslöjade lite av den förvirring han kände inom sig.

Hon kunde inte längre följa doften, den hade varit flycktig, som ännu ett av hennes många hjärnspöken. Men de hoppfulla rösterna fick henne att fortsätta, mot hennes egna försånd. De väste lätt, försökte uppmuntra henne, Blair brukade ju ändå leda undan sin doft, det är ändå du som lärt upp honom, det sitter nog kvar.
 Hjärtat som en slaghammare i bröstet, hotade för varje slag att bryta sig ut fängelset, stängerna, som var hennes bröstkorg.  Shady var inte den att vara rädd, ens nervös. Men den hona hon en gång varit fanns inte mer. Hon stannade upp, drog några djupa andetag och lyckades tillslut tysta alla de röster som talade, eller tysta var inte rätt ord, men de hoppfulla rösterna var nu lika hopplöst väsande som de pessimistiska. De hade inbillat sig igen, en önskedröm. Blair var borta likt de andra. Hennes käftar klapprade igen. Tänderna pressades samman och hennes ögon slöts. Envidia i bakgrunden hånade henne. Ekade med sin skadeglädje, glad över den brännande smärtan. Hugget när bubblan av hopp sprack i en kaskad av bultande smärta i bröstet.

 Hela hon ryckte till, som om något plötsligt högg henne. Rösten, var det ännu ett av hennes sinnes hemska trick?
 Ögonen hade slagits upp i samma sekund som hon hört den, och den eldfärgade blicken sökte inte länge innan den fann honom, bara fåtal meter ifrån henne. Hjärtat nästan stannade i hennes bröst. Hennes andetag ökade i takt. 
 Samtidigt som det lindrade hennes smärta något otroligt att han var vid liv, att någon av dem faktiskt levde, så smärtade det henne lika mycket igen att han såg henne såhär. Hennes blick gled över hennes egna kropp, och skam bränn i hennes ådror. Skulle han se den något rundade magen? Eller hade det gått så lång tid att han itne hade en exakt bild att jämföra med.
"Blair?" Hennes röst lyckades på något sätt brista samtidigt som den inte hade någon speciell känsla som färgade den. Tonlös. Hon hade redan accepterat att han sett henne, att han redan förstått hur lågt hon egentligen sjunkit, och hon hade ingen ork, ingen som helst kvar, att försöka lura honom till att tro att allt var okej.

"Blair?" Vad Blair än hade väntat sig, så var det inte det här. Shady hade en hård röst, oavsett tillfället. Det var en röst som aldrig vek sig, och alltid krävde respekt. Vad hade hänt med den? Den här rösten var tom, och brast halvvägs genom hans namn. Blair hade aldrig hört hennes röst brista förut. Förvirrat tog han ett steg närmare. Blicken svepte över henne, försökte hitta felet. Pälsen var glanslös, nästan sjukligt. Under det eldfärgade kunde han se hur tom hennes blick var. Hon hade förändrats, det kunde han konstatera, men det hade å andra sidan han också. Han undrade om han haft samma intensiva blick senast hon såg honom. Det var så länge sedan nu. Tiden hade flutit snabbt i Lövskogen.
   Hanen harklade sig, men fick inte fram några ord. Vad skulle han säga? Jag är glad att se dig? Det var han, men det var inget han kunde säga till henne. Dels för att hon antagligen kunde ana sig till det, men också för att han var rädd för att bli avvisad. Om man yttrade sina känslor högt kunde man bli sårad, det visste han. Han hade gjort det förut, och tänkte aldrig göra om det.
   "Vad gör du här?", frågade Blair istället. Han var uppriktigt undrande. Om hon nu hade kommit för honom, så skulle de i alla fall gå rakt på sak.

Hans fråga fick henne att förvirrat backa ett steg. Vad gjorde hon här? Blicken sökte i skogen, märkte nu att det inte var samma uråldriga barrskog som hon återfått kontrollen i, detta var samma Lövskog on entrtat för så länge sedan. I sin sökan av Midnight. Minnet var så avlägset, hon hade varit en helt annan varg då, innan hon blev Shady Ledarinnan, långt innan hon blev det skal av sitt forna jag som hon var nu. Hon hade varit vilsen då, men nu längtade hon nästan tillbaka dit. Den förvirringen, den ilskan, den sorgen, den hade varit hundra gånger bättre än nu.
 Blicken fastnade åter på Blair. Hon hade inget bra svar, inget hon kunde ge honom. Hon såg ner blicken i marken under henne. Aldrig hade hon vänt undan blicken ifrån Blair, i ren skam. Han borde förstå att hon inte tänkte svara. Han hade vuxit så mycket, hon mindes när hon träffat honom första gången. En liten brun valp som trodde han var något i världen. Han hade krävt av henne att träna honom, lära honom av världen, och kanske var det skrattretande nu att hon gjort just det. Men hade hon verkligen hjälpt ynglingen? Han hade inte klagat iallafall.
"Blair" Hon hade återfått något i rösten. Hon hade ett mål nu. Npgot att se fram emot. Hon måste bara veta något först.
"Föraktar du mig?" Ria hade lämnat henne. Mid hade lämnat henne, alla som hade varit i Kawazatri hade lämnat henne. Om det bara fanns en som inte skulle lämna henne.
 Hennes blick var låst i hans gröna, även om vartenda sekund ville bryta kontakten, ville säga att det inte var något och gå därifrån stod hon kvar. Den enda lilla viljestyrka hon hade kvar.

Shady backade. Istället för att svara sa hon hans namn igen. Blair rynkade pannan. Skulle han inte få något svar? Det verkade inte som det. Shady fortsatte med en egen fråga. Den var så löjlig att Blair skrattade till, en aning malplacerat i situationen. Om han föraktade Shady?
   "Föraktar dig?", frågade han, och rösten var färgad av misstro. "Skämtar du? Ända sedan jag var liten har du varit vad jag har strävat efter att uppnå. Jag har dig att tacka för vem jag är, Shady." Åtminstone för det han ansåg vara positivt med sig själv. "Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig." Blair naglade fast henne med blicken. Frågan var så fånig att han ville vara säker på att hon förstod att han menade varje ord. Bara det att hon hade sjunkit så lågt som att ställa den sa något om vilket skal hon hade slitits ner till. Det gjorde honom lite ledsen att se henne såhär. I hans huvud var hon alltid rakryggad med flammande blick och dominant hållning. Så hade det varit i verkligheten också - fram till nu.

Han skrattade, men hon själv behöll samma, nästan skräckslagna, uttryck i anletet. Hon behövde veta, annars visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Hur hon skulle göra, blicken gled omedvetet till buken igen, med fladdrade snabbt tillbaka till Blair, så flycktigt att det kanske aldrig hänt.
 Han ställde frågan igen, som om han inte riktigt förstod dess syfte, som han nästan inte trodde att han hört rätt. Hans röst färgad av misstron när han fortsatte. Hans ord spred en värme i hennes bröst. En värme hon inte känt på många månvarv. Han hatade inte henne, och hon hade inte förstört hans framtid. Det var något som betydde mer för henne än vad hon någonsin hade trott som sitt forna jag. Ändå var det den sista meningen som satte hennes beslut i sten. Hon skulle kunna uppnå hennes mål, hon skulle bli fri.
"Menar du verkligen det?" I rösten kunde man skymta lättnad, den var inte tom, den hade hopp. Kanske litet av den hårda stäman hon haft förr. Han var tvungen att mena det.
"Svär du på att du skulle göra vad som helst?" Blicken hade återfått litet av sin gnista. Snälla Blair, svi mig inte nu. Jag har bara en sak till att begära av dig. En enkel önskan.

Blair förstod inte riktigt var Shady ville komma. Ville hon ha bekräftelse? Det kändes underligt, men Blair nickade. Han kunde höra på henne hur hon återfick lite av sitt gamla jag. Var det verkligen möjligt att bara beröm kunde få henne tillbaka? Eller var det för att det var han som yttrade berömmet? Den sista tanken var fånig, och han sköt bort den. Trots det kunde han känna värmen i bröstet den lämnade efter sig.
   "Jag svär", sa Blair lugnande. "Jag svär på Gudarna, nä, jag svär på min systers liv att jag skulle göra allt du bad mig om." Shady borde veta hur dyrt han skattade Bambra. Att svära en ed med hennes liv som insats var inget han skulle göra lättvindigt.

Han svor, på sin systers liv. Shady log glädjelöst. Kanske var det själviskt av henne, eller ja, hon visste att det var själviskt. Hon var mycket väl medveten om att Blair antagligen skulle ångra sin ed, det han svurit på. Men det hade bevisat för henne att han var allvarlig. Han skulle genomföra det som hon bad om, ohc det gav henne sådan frid, sådant lugn, som hon inte känt på år, om ens någonsin, och det syntes tydligt på det härjade ansiktet.
"Det är bra" hon slöt ögonen. Tillät sig att känna den lätta vinden genom den trassliga pälsen. Känna de få solfläckarna som läckte genom hålen i det gröna taket av löv. Känna dofterna ifrån skogen.
 Åter särades ögonlocken för att blotta de eldfärgade ögonen.
"Då har jag en enda önskan" hon såg på honom med plötslig brinnande beslutsamhet i ögonen. Det fanns ingen återvändo, inget val. Hon var redo.
 Envidias kacklade skratt i bakgrunden hade dött ut. Shady skulle vinna, hon skulle gå på sina egna villkor.
"Blair" det enda uttalade ordet, namnet, hade en hängande efterton, som riktigt påvisade allvaret i situationen.
"Jag vill att du avslutar det" hon sökte efter bra ord, för hon visste att han skulle protestera.
"Det finns inget kvar här för mig, och jag vill att det ska ske på mina villkor" Hon såg fortfarande på honom. Han måste inse att hon hade rätt, och han kunde itne backa ur nu. Han hade lovat, svurit.

Shady hade en enda önskan, och Blair lyssnade med spetsade öron. Innanför pannbenet rusade tankarna. Skulle hon be honom att döda någon som gjort henne illa? Eller skulle hon be honom slå följe med henne? Sättet hon sa det på var så slutgiltigt att han började ana oråd.
   “Blair.” Det var tredje gången Shady uttalade hans namn. Blair sa inget, utan lät henne tala utan invändningar. Med ögon som smalnade för varje ord betraktade han henne under tystnad. Hanen kunde inte undgå att känna sig lurad, men visste å andra sidan att hon hade gjort rätt val. Hade hon inte fått honom att lova, så hade han troligen inte gjort det. Vad som helst förutom att ta hennes liv. Han kanske borde tagit med det i sitt lilla tal. Tanken, trots att den roade honom, fick honom inte ens att le. Ett löfte var ett löfte. Ännu kände han ingen ånger inför sin ed, men misstänkte att det skulle komma senare. Eller? Blair var ingen ångerfylld varg. Han accepterade att gjort var gjort. 
   Kanske skulle det här vara undantaget som bröt regeln.
    “Är du säker?”, frågade han lågt och tog ett steg närmare. Tiken nickade. De eldröda ögonen blev plötsligt gröna, sedan röda igen. Vad hände? Blair förstod inte, men han hade redan kastat sig mot henne.

Blair högg henne i halsen. De kraftiga käkarna sjönk djupt ner i köttet, och han kunde känna hur några halskotor krossades. I samma stund som hennes blod började rinna ner i hans mun, så visste han att han hade dödat henne. Ännu kanske hon fortfarande levde, men det skulle inte vara länge till. Fakargen lossade sitt grepp, och högg sedan igen. Ju snabbare hon dog, desto kortare skulle hennes lidande vara också. När nosen åter begravdes i hennes päls kunde han ana hennes doft. Förtvivlan fick synfältet att fyllas av gråa prickar.
  Förvarningen slet sig loss ur hans grepp. Det var den kraft han hade sämst kontroll över, och han var inte ens förvånad. Ovillig att se sin egen framtid sköt han den våldsamt ifrån sig. Istället visade den honom vad som kunde varit Shadys framtid. Han kunde se sig själv - fast Shady - stirra ner på sina tassar. De var såriga efter en lång vandring. Han kände en djup olycka, och en lätt spark i magen. Förvirrat lyckades han kväva kraften, och släppte greppet om Shady. Hon rasade ner på marken, men han märkte det först inte. Känslan i Shadys framtid var så obekant att han inte förstod vad som menades. Sparken hade inte kommit utifrån. Den hade kommit frå-
  Blair insåg vad han hade gjort. Där och då kunde han känna hur en liten del av honom dog med Shady.
  Vinden som drog igenom gläntan var som en storm. Den knäckte till och med de tjockaste grenarna. När de föll mot marken gjorde Blair det också. Ånger, så stark att han kunde känna smaken av den i munnen, fyllde honom.
  Nej, nej.
  Shady hade varit dräktig.
  Han hade inte bara dödat henne. Han hade också dödat hennes ofödda valpar.

Blair tvingade sig bakåt från kroppen. Alltför äcklad över sin egen handlingar kunde han inte hindra sig själv från att spy i en buske. Den hårda fasaden, som han alltid bar, smälte likt snö på våren. Tårarna vällde upp i ögonen, och han grät. Blair hatade sig själv för det. Han hade lovat att inte gråta igen, men det gick inte att stoppa. Desperat kravlade han tillbaka mot Shady. De nu eldröda ögonen var halvöppna, och han slöt dem.
    “Nejnejnejnej”, mumlade han frenetiskt. “Nejnejnej schhh du bara sover-” Blair fällde ut de stora vingarna runt dem båda, som en skyddande vägg mot resten av världen. Gråten fick honom att skaka, och eftersom han halvlåg över henne, så skakade de båda. I hans omtöcknade sinne tolkade han det som något positivt. Hon levde fortfarande! Lyckligt log han upp mot himlen, och tackade Gudarna för att de sett till att han misslyckades.
   “Vet du”, fortsatte han medan blodet fläckade honom röd. “Jag har inte berättat för dig om hur Ophelia försvann. Jag har inte vågat innan, antar jag. Tänkte att det vore bra om jag fick ut sanningen någon gång.” Orden dämpades kraftigt när han körde ner nosen i hennes päls, men Blair brydde sig inte. Han berättade allt för henne. Om Ophelia, hur han hade flugit henne över bergen, om hur de hade lovat varandra att ses igen. När han väl börjat så kunde han inte sluta. Blair fortsatte, berättade om allt han sett. Han berättade om överfallet, och Occultos fall. Det fick honom bara att gråta ännu mer, men det var som om sinnet och kroppen inte längre riktigt hängde ihop. Han kunde inte sluta prata, lika lite som han kunde sluta gråta eller göra allt ogjort.
   Hur länge han låg där var oklart. Mörkret föll, kroppen under honom blev kall, och det stelnade blodet fick pälsen att bli tovig. Trots det reste sig inte Blair upp. Men å andra sidan, varför skulle han göra det? Inte nu, när de för första gången på länge spenderade tid med varandra igen. Han och Shady tog bara igen förlorad sömn.

[Tillstånd för PP :’)]

Han hade frågat om hon var säker. Det var hon. Hon kunde inte se hennes liv ta någon fördelaktig väg, någon väg hon kunde gå med stolthet, eller åtminståne hopp. Det enda som ingivit henne hopp nu var i väntan på sin egen död, det var befriande. Vad var det Envidia hade sagt? Du kommer aldrig bli fri. Hon log vagt, det var mer skuggan av ett leende som flycktigt fladdrade över läpparna innan det dog ut. Nej. Hon var beredd. Säker.
Hon nickade, och i samma sekund kände hon Demonen kasta sig framåt i kroppen, i ett försök att få kontrollen, något som lyckades enbart i en sekund innan Shady var tillbaka igen. Aldrig igen skulle Envidia få kontrollen över henne, hon var fri, och hon skulle dö fri. På sina villkor.
 Blair hade redan kastat sig framåt, och hon gjorde inget motstånd när hans tänder slöts om hennes hals, följde villigt med i rörelsen som fick henne att sjunka ner på ena sidan, hängde i hans käftar medan blodet, livet, rann ur henne.
 Envidia förbannade henne, skuggorna väse upproriskt, fladdrade villt över hennes döende kropp. Hon tog farväl av dem, tackade dem för alla år de haft, för alla de gånger de hjälpt henne. Men det var över nu. Hon ville tacka Blair, försökte forma orden med läpparna, men fann att hon hade knappt kontroll över dem. Det blev bara en väsning.
 Hon var inte medveten om att han flyttat på sig, märkte inte hur han kastade upp sitt maginnehåll i en buske. Det susade i öronen, och hon kände sig först orolig. Hade han lämnat henne ändå? Han hade lovat. Men sen kände hon, i sista stund, hans tyng mot hennes sida, och det var med det mest genuina leende hon någonsin ägt, med lugn, lycka, som hon andades ut livet. Det sista av henne som fanns kvar. Hon hade äntligen blivit fri.

AVSLUTAT