Eftermiddagssolen kändes som ett hån när han, högst motvilligt, förde stegen mot Jägarnas tillhåll. Stephano var död, och det var hans fel. Det hade varit hans uppgift att uppfostra Varya, och han hade misslyckats. Trots att han gjort sitt yttersta hade det inte varit nog. Hon hade aldrig varit riktigt stabil, men han hade aldrig kunnat gissa att Auroras död skulle driva henne till att döda en av Nilos och Evens valpar.

Hastigare än han hade önskat stod han utanför Jägarnas byggnad. Han drog ett djupt andetag, och blev in. En av de han lärt känna som Arno mötte honom.
       "God eftermiddag," hälsade Grendel med ett trött leende.
Efter ett par hövliga fraser och beklagande över Tenebris förluster fyllde tystnad rummet. Han var tvungen att göra detta, det visste han. Men det förändrade inte att det kändes som att han dödade en del av sig själv.
       "Jag önskar att jag bara kom hit av ren hövlighet, men..." han tvekade ett kort ögonblick. "Jag skulle behöva er hjälp. Ni har utan tvekan hört att Varya dödat en av Evens och Nilos valpar."
       "Stephano."
Han nickade bekräftande.
       "Vad som däremot inte är öppet känt är att hon är vampyr."
Luften i rummet blev med ens tillräcklig tjock för att han skulle kunna ta på den.
       "Och hon har varit det längre än jag skulle vilja erkänna... Någonstans trodde jag att jag kunde hjälpa henne, men..." Med glansig blick mötte han Arnos. "Hon var min lilla flicka, hur kunde jag göra någonting annat?"
Grendel skakade på huvudet. Han hade varit en idiot som trott att han kunde hjälpa henne som vampyr, när ingenting han gjort hade hjälp medan hon var levande. Kärlek gjorde en verkligen blind.
       "Men dum som man är så insåg jag inte att ingenting jag gjorde skulle kunna rädda henne... Så, jag ber er... Om det är möjligt vill jag ha henne levande, för hon är mitt misstag att rätta till, men om inte har jag full förståelse för det och respekterar ert beslut att själva ta hand om henne."
Han kom till dem som så mycket mer än bara flockledare: han var där som far. Och han kunde bara hoppas att de kunde uppfylla hans önskan.

[Skrivet på telefonen, därav ingen fetstil dialog]

Av alla som kunde tänkas komma och möta dem så var Tenebris ledare kanske inte den första Arno skulle ha gissat på. Han hade varit uppe tidigt, hans tankar fyllda av skvaller och gissningar runt de rykten som rört sig runt Civitas de senaste dagarna. Sådant han själv hört när han varit ute, och gärna diskuterade när soltimmarna tog vid, om någon mer av hans vänner likt honom inte kunnat sova. Först dödsfallet av Aurora, en av de medlemmar i Tenebris Arno kunde namnet på utan att faktiskt ha pratat med vargen personligen. Han hade hört viskas om sjukdom, olyckor, eller rent av mord. Några sade att fler av Tenebris skulle ha blivit skadade eller insjuknat i ryktessjukdomen, och enstaka som påstod att fler av flockens viktiga namn avlidit, men det var svårt att avgöra var sanningarna slutade och livlig fantasi tog vid.
     Sedan kom nyheten att Varya, den andra av Grendels döttrar, mördat en annan av flockens medlemmar och flytt från staden. Om ryktena om mord varit påtagliga innan så var det inget mot gissningarna och konspirationerna som gick runt nu. En avundsjuk dotter mot en annan. Fejder och tvister om det ena eller andra som gått över styr. Om arv, eller romantiskt drama. Påståenden om att flockens nya valpar skulle ha tillhört den andra. Fler påståenden om att folk hört eller sett händelserna personligen. Att där varit fler vargar involverade, hela strider, eller tysta lönnmord. Där var nog inget Arno inte hört ännu bland stadens viskningar.
     Eller, han trodde att han hört allt, tills nu. Arno hade skjutit undan det instrument han plockat med när Grendel äntrat det lilla hörn av Civitas som Jägarna tillåtits göra till sitt. Inte officiellt, och inget storslaget, men en plats med väggar och tak, och utrymme för passerande patruller att kunna tränga ihop sig och få lite vila under sina uppdrag. De var mer än en patrull här för närvarade; några vänner på väg ut, och andra på väg hem; de flesta samlade i en hög av päls och snusande andetag. Arno hade sparkat till några av de närmsta för att påkalla deras uppmärksamhet när han själv rest sig och mött upp Grendel. Delade artighetsfraser, innan Tenebris ledare snabbt kom till sak.
     Varya, som mördat och flytt, var en vampyr. Arno sparkade bakom sig igen, trots att han både hörde och kände fler av Jägarna räta upp sig, omedelbart vakna. Grendel fortsatte, med tårfylld blick och en stämma som önskade inget hellre än att brista, slippa be om det han bad om. En faders kärlek och förtvivlan över att döma sin dotter. Arno led med honom, samtidigt som en brusande värme fyllde hans inre – av ilska eller hat kunde han inte säga – över att Grendel hållit den här informationen från dem.  Men han förstod samtidigt, en fader till en annan. Det var inte Arnos uppgift att döma Grendel, åtminstone inte just i det här ögonblicket. Han bad tyst till alla gudar som kunde tänkas lyssna, trots att han egentligen redan visste svaret, att den Varya som kallat sig för Grendels dotter, och den Varya som Valkyrian kallat för syster, inte var densamma.
     "Jag… Vi kan inte lova att vi kan ta henne till dig", svarade Arno långsamt. Han försökte att lägga så mycket betryggande tyngd som han kunde i sina ord, men hans skrovliga röst hade nog aldrig varit skapad för det. "Vi kan försöka, men det blir i slutändan upp till henne." Som att de skulle låta en vampyr leva en natt längre, för möjligheten att ge en fader ett sista avsked. Nej. Men han hoppades att orden kunde ge Grendel någon form av tröst. Även om han kanske inte var värd det, efter att ha dröjt så länge. Han suckade tungt. Den domen var fortfarande inte Arnos beslut allena, tack och lov.
     "Vet du var hon befinner sig? Eller vart hon skulle kunna tänkas ta vägen? Jag… förstår att det måste vara svårt för dig. Om någon av mina-" Han fuktade nosen och kastade automatiskt en blick över axeln, innan han såg tillbaks på Grendel. "Allt du kan berätta om henne är till stor hjälp."

De hade stannat i Civitas på vägen hem för att byta ord med de vändande patrullerna. Den enorma sovhög som bildades i deras hörn av Civitas var oemotståndlig för vem som helst och Valkyrian hade nöjt myst ner sig mellan Nena och Orkide medan de lyssnade på Arnos plinkande.
Han hade varit halvvaken när Tenebris ledare hälsades välkommen men lyfte genast på huvudet för att i alla fall se vaken ut. Det var ytterst ovanligt att se någon så högt stående inom flocken närma sig deras tillhåll. Valkyrian lyssnade bara till hälften då Grendel mest verkade bekräfta delar av skvallret som de hört, skvallret som han hade svårt att ta till sig. Vem Varya än var nu var hon fortfarande hans syster, det var i alla fall vad han ville tro.

Det lät som att en bisvärm flyttade in i hans öron, allt runt omkring tystnade då kroppen stelnade till och blicken stirrade oseende framför sig när Grendel fortsatte.

’Vad som däremot inte är öppet känt är att hon är vampyr’

Vad?

Orkidé hade verkligen myst av närheten till de andra och låg och dåsade med Kyrian närmast. När det knackade på dörren hade hon dock höjt på huvudet. Hon hade hört Grendel närma sig men trodde inte att det var hit han var på väg. Nu stod han där i dörröppningen och samtalade med Arno och Orkidé försökte att bara lyssna på de öppet uttalade orden. När informationen om Varya lämnades, att hon är vampyr, märkte Orkidé förändringen hos Kyrian. Hur han stelnade till. Hon drar öronen bakåt och borrar mjukt in nosen i hans päls som stöd, en liten tröst, av egen oro och impuls. Namnet kunde tillhöra någon annan, en ringa tröst. Det stod rätt klart att det var Varya. Kyrians syster. Orkidé kan inte ens tänka sig hur Valkyrian processar nyheten och hon skulle aldrig ens tänka tanken att snoka. Det krävs tillräckligt mycket koncentration att inte snoka i Grendels tankar, även om det är lockande. Hon ser förbi Kyrian mot dörren. Tanken hon kan tänka är att det här är galet. Kanske är det här bara en dum dröm skapad av Arnos plinkande. Det lät faktiskt lite falskt där en stund. Men det var ingen idé av att försöka ljuga för sig själv. Det är inte inte hon som lider av den här informationen. Tyst studerar hon den öppna dörren där Arno och Grendel står.
Allt du kan berätta om henne är till stor hjälp.
Orkidé kan inte göra annat än att lyssna spänt. Hon har inte ens kunnat resa sig. Nog borde de alla vara vana vid överraskningar. Men det slår ändå hårt när det händer.

Att dela sovhög med resten av flocksyskonen stod nog allra högst upp på Nenas mentala lista över saker hon hellst gjorde. Precis under att hantverka, få syskonen att skratta och få flockens yngre individer att rodna. 
Hon gömde leendet i Kyrians päls, där han hade klämt ner sig och där hon hade krängt sig runt hans större form för att maka plats. 
Hon hade legat och hummat lågt till broderns spelande, när en varg hon kände igen som Grendel av Tenebris anlände. 
Varya. Vampyr. 
Det brände i halsen. Det kanske inte var samma Varya. Vid alla gudar, måtte det vara en annan Varya än den syster Kyrian beskrivit. En stenformad klump vägde tungt i hennes innanmäte. I Varyas ställe, om det nu var samma, föreställde hon sig någon av hennes bröder eller systrar, och Nena fanns blotta tanken nog smärtsam för att dra revor i hennes bröstkorg. 
Reflexmässigt pressade hon sig lite närmare Kyrian, an ansatts till att bringa stöd genom närhet. 
Nena skulle aldrig klara att se ett syskon dö. Hon trodde inte att hon kunde finna sig själv hel efteråt, drunknandes i ett hav av sitt hjärtas spillror. Hennes syskon var hennes allt. Och det inkluderade Kyrian.
Hon lyssnade på Grendels bedjande. En fader till en annan. En liten del av henne ville rasa och skrika, ville se Grendel lida för den ondska han tillåtit finna fäste och sedan vårdat likt ett spirande ogräs. 
Den större delen av henne såg lika tydligt som solens sken att inget lidande i världen mätte sig med den faders plågan som stod i deras boning och så gott som bad om sin dotters död.
Nena kunde känna sig i sorgen, i Grendels vånda, för hade det varit.. Nena svalde. 
Vampyrer var ogräs som tillåtits växa sig starka. Om ingen skötte om trädgården skulle vampyrernas rankor sakta suga livet ur alla blommor och långsamt kväva varje träd och buske. 
Ogräs behövde dras ut med rötterna. Annars skulle de aldrig bli kvitt med det.
Hon såg på Grendel, ögonen kalla. Hon höll munnen stängd, lät Arno sköta snacket, för Nena kände sig själv tillräckligt väl för att veta att om hon lät sig själv tala skulle det inte vara varesig sympati eller diplomati som yttrades. Inte för att en sympatisör förtjänade något av det, men det var lättast för alla Nena. Höll. Käft. 

[Nena chillar i högen, och hoppas Grendel spontant börjar brinna ]

    "Spontant hade jag gissat på Ötamon eller Itrozo, men vi har fått information att hon senast sågs röra sig söderut. Mer än så vet jag tyvärr inte."
Inte ens Even hade kunnat ge honom mer information än så, men om Jägarna var specialiserade på vampyrer borde de kunna finna henne, även om en liten del av honom önskade att Varya skulle komma tillbaka hem innan de fann henne. En dåres förhoppningar. Om hon nu var tvungen att dö ville han inte att det skulle vara för någon annans hand än hans.

[herregud jag tänker att vi typ... avslutar det här. Vill ni svara så kör i vind, men tänker att det inte behöver bli jättemycket längre]