De hade kommit ut på Numoorislätten nu och valparna fick mer utrymme att springa på och utforska. Maryak visade sin tuffhet genom att stila inför systrarna och göra diverse hopp och kullerbyttor som kanske kändes coolare än vad de såg ut att vara. Men i sitt huvud är den lilla hanvalpen en superakrobat som och även de misstag han gjorde var såklart medvetet och han var snabbt uppe och sprang igen.
Maryak råkar knuffa till Zaori som till svar nafsar efter honom men såklart ser han det komma och hoppar åt sidan med ett Wooosh!
”Haha! Du är inte snabb nog!” Retas han och råkar knuffa till nästa syskon som får fatt i hans svans.
”AJ!!! PAPPA!”
 
Nyke låg med slutna ögon medan Ajimi höll vakt men sonens framfart gjorde att Togohanen inte kunde slappna av. Även att han var tacksam för Ajimis hjälp med valparna så är det Nyke som har huvudansvaret och kan är oerhört mån om att se till valparnas bästa. Han vill att de ska ha en så bra och trygg uppväxt som möjligt. Trots att de vandrat i stort sätt hela valparnas liv och det inte direkt går att kalla det tryggt någonstans så hoppades Nyke på att de snart skulle finna det. Och att vandra medföljer mycket lärdomar som valparna kan ta till sig. Både Ajimi och Nyke har mycket att lära valparna, särskilt om deras arv.
 
”Sluta reta dina systrar, Yak.” Nyke suckar och sonen ser butter ut över att ha blivit påkommen.
”Pappa. Pappa! Kan du berätta om skogen där blommor lyser i månskenet?” En av Nyker döttrar springer fram till honom och lägger sig tätt intill och väntar spänt på en berättelse. De övriga valparna följer och kommer och lägger eller sätter sig nära också. Maryak stannar lite på avstånd och lägger sig platt på magen.
Nyke ler åt sina valpar.
”Visst, mina solstrålar.” Svarar han kärleksfullt. Så fuktar han läpparna och berättar om Ötamon och månblommorna.

[Pax till Togo-kidsen!]

Witeni hade inte varit på humör för att kolla på, än mindre delta i, Maryaks akrobatiska uppvisning. Han kunde verkligen aldrig sitta still, och skulle alltid visa hur snabb och bra han var. Nej, hon tänkte inte ge honom tillfredsställelsen över att kolla, hon var faktiskt väldigt upptagen med att undersöka den här blomman som hon hade framför sig. Äsch, hon sneglade dit ändå när han gjorde sin sjutusende kullerbytta. Varför var det så svårt att hålla ögonen borta när han for fram och stylade? Okej, blomman hade ett, två, tre, fyra blad som var lila, och ett vitt! Det var ju nästan som hur hon var mest brun och vit, men också lite blå! Hon svepte svansen intill sig där hon låg och fäste blicken vid den istället för sina stojiga syskon i bakgrunden. Det blåa på svansen hade hon fått från pappa, hade hon fått höra, men pappa hade inte blått på svansen, så hon förstod nog inte riktigt hur det gick ihop. Hur som helst så tyckte hon den var väldigt fin. Som den här blomman.
Det var först när det blev tal om sagostund som den unga honan intresserade sig av familjen runt om sig igen. Hon reste sig upp och travade fram för att sätta sig ner framför pappa. Sagor var alltid trevliga att lyssna på, och det var ingenting som hon direkt kunde förlora på genom att delta i, inte vad hon upptäckt ännu i alla fall.