[Reserverad för Laali.]

Det var i tystnad han vandrade. Mörker. En ekande tomhet. Förundrat såg han sig omkring, men det enda han kunde skåda var det svarta. Det var svart, överallt omkring honom. Och en or kröp genom den unga hanen. Stegen ökades på. Han ville komma bort, det var obehagligt. Någon gömde sig där, i mörkret, någon jagade honom, ett elakt skratt som ekade omkring honom. Den jagade honom, de okända. Panikslaget rusande genom ett evigt mörker. Rädslan, skräcken. Han ville bort, bort. Han ville skrika, men det fanns ingen mening. Ingen kunde ändå höra honom.
Han var ensam, förlorad i detta eviga mörker.

Med ett ryck vaknade Kian av att han höjde huvudet från marken. Andetagen var häftiga och hjärtat bultade mot marken under honom. Solens strålar hade just börjat klättra över horisonten och de stack i hans ögon, fick honom att blinka ett par gången innan han vande sig.
Och först då slog det honom. Det var bara en dröm. En av dessa dumma, hemska mardrömmar han haft på senare tiden.
Med en djup suck lät han huvudet åter sjunka till marken. Ögonen slöts och han fokuserade på sina andetag och hjärtslagen, och stilla lugnade han ned sig. Han kände hur solens strålar kastade sig mot hans kropp, varmare för var sekund som gick.
Här fanns inget mörker. Här fanns ljus, skönhet och liv. Det var här han existerade, inte i mörkret. Det var här han hörde hemma.

Han låg där en lång stund, lugnade sig och funderade sedan på att somna om. Men solen hade redan klättrat en liten bit på himlen, dagen var på intågande, och det fanns egentligen ingen tid att förlora.
Så han lät de långa benen lyfta kroppen från marken, sträckte på sig och gäspade, för att sedan se sig omkring. Solstäppen. Den plats han nu befann sig på. Den gjorde verkligen skäl för sitt namn, det verkade som att solen alltid sken på denna plats. Men det gjorde honom inte det minsta, han hade alltid gillat sol och värme. Här kunde han verkligen inte klaga.

Stilla började benen röra sig, steg som förde honom framåt, samtidigt som den unga hanen bekymmerslöst funderade över vad denna dag hade att erbjuda honom.

Framtassarnas kraftiga klor grävde snabbt i håligheten i marken. Hon drog tillbaks tassarna tillräckligt länge för att sticka ner ansiktet i jorden, sträcka nosen efter gnagaren och fnysa ljudligt när hon insåg att hon fortfarande inte nådde den, innan hon fortsatte gräva. Laali hade varit vaken en längre stund redan, och hade nyligen upptäckt en råtta som gömt sig i en hålighet under ett par låga snår. Buskarna låg nästan platt längs marken, formade av de vindar som rörde sig över det övervägande öppna, gräs och blomklädda landskapets mjukt böljande backar. Nu steg solen över horisonten och badade platsen i sitt ljus. Den svartvita fakargen kunde känna dess värme över kroppen, men lade ingen tanke vid det. Hon var fokuserad på gnagaren i hålet.
    Efter mycket grävande lyckades hon slutligen få grepp om råttans päls. Hon drog kvickt ut djuret i det öppna, men tappade den lika snabbt när råttan bet henne i läppen. Med en ljudlig morrning högg hon hastigt efter den igen. Hon fångade den innan den hann försvinna in under buskarna, och bet åt hårt innan den kunde göra mer motstånd. Nöjd med sin fångst ruskade hon på kroppen och burrade upp fjädrarna innan hon rättade till vingarna över sidorna på nytt. Den egenvävda väskan gungade över hennes rygg. Ljudet av de fröer och rötter hon bar däri prasslade ihop med fjädrarna. De långa stjärtfjädrarna gungade bakom henne och slog mot gräset när hon lade sig ner för att snabbt äta bytet.
    Laali hade anlänt till Solstäppen för inte allt för länge sedan. Hon hade spenderat de senaste månaderna med att vandra från landets östligare delar, via djungeln och upp i Raukakekedjan. Hon hade stannat i sina hemtrakter när världen plötsligt tystnat, och vinden slutat andas. De märkliga fenomenen som följt, med det ihållande norrskenet och de andra underligheterna hade hållit henne kvar längre än vad hon hade hoppats. Nu hade de spår hon följt kallnat. Men det fanns tillräckligt med rykten för att hon skulle välja att fortsätta. Tillräckligt med historier som fångat hennes intresse från de hon mött längs vägen. Inte nog med att Devils hade lämnat öknen, så tycktes det som att en av de något yngre flockarna hon hört talas om, Draugai, också lämnat sina marker. Det var för underligt. Hon behövde ta reda på mer om vart de hade tagit vägen.
    Fakargen hade nästan ätit upp sitt byte när hon uppfattade en främlings doft. Hennes blick pendlade snabbt över området, och öronen ryckte på hennes huvud. Det tog inte lång tid förrän hon uppfattade skepnaden av en större varg längre bort. En långbent främling. Hon reste sig upp utan att släppa den andra med blicken, trots att den fortfarande var för långt bort för att hon skulle ha kunnat tala med den annat än genom att ropa högt. Resten av råttan, vilket inte var mycket mer än höfterna och svansen, hängde från hennes käkar i ett stadigt grepp.

Försjunken i sina egna tankar vandrade Kian bekymmerslöst fram genom det soldränkta området. Luften var ljummen och solen hettade mot hans kropp. Det var en vacker dag, en ljus dag, långt borta från de mökra mardrömmarna han hade upplevt under natten. Och där upp på himlen fanns hon, det stora brinnande ögat, och vakade över honom,
Åh, han älskade verkligen solen!
Han skrattade till då en stark känsla av glädje kom över honom och han kunde inte hindra sig själv från att ta ett litet, men ack så lyckligt, skutt. Ett avbrott i den stilla gångtakten som fick honom att höja blicken och därmed också se siluetten av en främmande varg inte allt för långt borta.
Förvånat stannade Kian till. Öronen spetsades och han vädrade svagt i luften. Jodå, där stod hon, en främling som verkade glo rätt på honom. Hade han kommit för nära henne kanske? Huvudet lades på sned medan han funderade. Det verkade inte alls som det, för hon bara stod där. Vem kunde det egentligen vara..?

Efter en inte allt för lång stunds övervägande bestämde Kian att den främmande honan säkert inte skulle ha något emot ett möte med honom, och glatt började han traska närmare henne med ett brett leende på läpparna. Avståndet mellan dem minskade allt eftersom och snart var de så pass nära varandra att det kändes dags för en hälsning.
"Hallå där, främling!"
Han tog några steg till, stannade sedan. Noterade den halvätna råttan som hängde ur hennes mun, nickade emot den och log varmt. "Du har haft en lyckad jakt, ser jag."
Inte för att en råtta kanske var mycket till jakt, men det var fortfarande ett byte. Beröm skulle ges!

Den långbenta gestalten tog ett nästan komiskt skutt innan den stannade upp och tycktes lägga märke till Laalis närvaro. Fakargen lade huvudet på sned nästan samtidigt som främlingen, och hon rätade snabbt på sig med spetsade öron när det hände. Hon stod kvar när den andre närmade sig. Nosen rörde sig när hon höjde den för att vädra efter främlingens doft. En ung hane. Yngre än vad hon var. Hon höjde omärkligt på ena bakbenet för att klia sig under vingen medan hon studerade den långbente. Fjädrarna burrades upp över ryggen och vingarna när hon sedan ruskade på sig, innan de slätades ut över kroppen på nytt. De långa stjärtfjädrarna ryckte upp och ner ett par gånger bakom henne när de slog emot buskaget.
      "Ay", svarade Laali på hanens hälsning när han kom närmre. I samma stund insåg hon att hon förstrött tuggat på resterna av råttan, och placerade den snabbt mellan framtassarnas grova klor. Med sänkt nacke tuggade hon snabbt i sig det sista av gnagaren. Dess ben knakade ljudligt mellan hennes tänder. Öronen ryckte på hennes huvud när hon lyssnade till hanens ord. Hon sneglade upp på honom medan hon tuggade, och rätade sedan snabbt på sig.
     Ett utdraget, jakande hummande lämnade henne som svar på hans fråga, medan hon tydligt synade den andre uppifrån och ner. Han var långbent, oproportionerligt långbent, med en skär nos mitt i det ljusa ansiktet och överdimensionerade öron.
     "Brukar folk tala om för dig att du ser rolig ut?" Hon kunde inte riktigt avgöra vad han var för något. Han hade för kort kropp och på tok för små tassar för att vara vren. Benen var för långa och ansiktet för smalt för en vanlig varg. Visserligen hade Laali sett många roligt formade vargar, men generellt hade de flesta samma grundform. "Inget illa menat", lade hon till med ett snett leende, och lade åter huvudet en aning på sned. Hon tog ett par korta steg i sidled för att se den andra bättre, och drog tankfullt på läpparna.

Han granskade henne medan hon åt upp det sista av sitt lilla byte. En svart och vit varginna, med vingar. Vingar som alltid hade förundrat honom. Tanken på att flyga, den var underlig. Men när den nu korsade hans huvud fick den honom att bredda leendet en aning för några ögonblick. Det vore verkligen häftigt att kunna flyga.
Men några vingar hade inte Kian, så han fick gott lov att hålla sig på marken. Och han klagade inte det minsta över det.
Inte heller klagade han vanligtvis över sitt utseende, han visste att han skiljde sig en del från övriga vargar. Ändå fick han ett förvånat uttryck i ansiktet då hon talade, påpekade att han såg rolig ut. Rolig... Ingen hade någonsin använt det uttrycket när det kom till beskriva honom tidigare, och Kian var inte riktigt säker på hur han skulle tolka det hela. Men å andra sidan, han kunde inget göra åt sitt utseende, så det fanns ingen anledning att brusa upp vidare mycket över den saken.
Så ett kort skratt lämnade honom.
"Kanske... Men du borde se på dig själv. Svart och vit, som om du saknar färg. Och vingar! Vargar är menade att gå på marken, tror du inte?"
Det var med en glad ton han talade samtidigt som svansen viftade lätt bakom honom. Han fann denna hona roande, och säkerligen skulle hon vara lätt att tycka om.

”Hå, jag har då sett många svartvita vargar”, kuttrade Laali och höjde på ögonbrynen, ännu leende. Hon var faktiskt inte helt svartvit. Hon hade sett mycket färglösare vargar än henne själv, såväl till fäll som tanke. ”Och vingar är inget ovanligt. Ni landburna är så fast på era tassar.” Hon sträckte nosen mot den högre individen och drog in hans doft. Han hade vandrat en del, hon kunde känna det i hans fäll. Den enkla, flätade väskan hon bar över ryggen gungade vant med i hennes rörelser.
     ”Är du här ifrån?” Hon rörde sig runtom unghanen med lätta, nästan travande steg. Kanske hade han hört om några av de rykten hon följde. Kanske hade han information hon kunde ta. Eller byta sig till, om det var värt det. Hon stannade plötsligt upp och satte sig ner. Fortfarande med ett snett leende spelande i ansiktet knyckte hon med huvudet. ”Jag är Laali, förresten.”

När hon svarade honom var Kian tvungen att erkänna att hans kontring kanske inte hade varit så himla bra som han hade hoppats på. Det hade inte blivit riktigt som planerat, men han hade försökt i alla fall. Och det var väl det som räknades?
Bekymmerslöst släppte han samtalsämnet om deras utseenden. Det verkade helt enkelt inte värt att diskutera det vidare, plus att han inte kunde finna någon bra svar denna gång heller. Mor hade en gång sagt att ibland var det bättre att vara tyst. Detta var en gång det stämde.
"Hej Laali. Jag är Kian." Han fortsatte att le emot henne, faktiskt glad över att han fått henne som sällskap. Hon verkade vara en sådan som man kunde trivas tillsammans med, och då kunde han inte klaga det minsta.
Huvudet ruskades kort. "Och nej, jag är inte härifrån. Jag härstammar från Sienna." En savann, med vajande gräs och varma solstrålar. Han mindes det från barndomen, hur vacker platsen hade varit. Dit till han en dag återvända och skapa ett eget hem. Men inte nu, inte ännu.
"Själv då?"

Kian. Fakargen lade namnet på minnet. En långbent typ vid namn Kian. Nej, hon hade inte mött eller hört om någon sådan tidigare. Så han kom från savannen? Laali kuttrade lätt, det var där hon mött det bevingade lejonet. En så lustig varelse. Men hon hade fått det hon velat av honom, i utbyte mot flätat gräs och kvistar. Ett bra byte om hon fick säga det själv.
    ”Åh, just nu kommer jag från djungeln till.” Hon gav ifrån sig ett kort skratt. ”Men som var jag är född, bergen norr om här, de där låga. Raukake.” Fakargen lutade sig lätt i sidled där hon satt när hon höjde ena baktassen och kliade sig under vingen. När hon kliat en liten stund så lutade hon på huvudet och passade på att klia sig bakom örat också.
    ”Du råkar inte ha hört något om alla flockar som flyttar på sig? Det är så lustigt det där.” Hon sade det som i förbifarten, och satte ner tassen på marken igen.

[Uah, ursäktar segt svar~]

Kian lyssnade intresserat. Det verkade som att den bevingade hade sett många platser. Varifrån han fick den idén hade han ingen aning om, men det verkade på något vis logiskt. Om man kunde flyga borde man kunna förflytta sig snabbare, och högre upp, därmed se mer, eller?
Ögonbrynen rynkades medan han funderade, och han fick ett smått förbryllat utseende i ansiktet.
"Jag har hört om bergen du talar om. Sett dem också, men aldrig vandrat i dem." Han fnittrade lätt. "Jag är ingen klättrare, och inte heller har jag vingar som kan rädda mig ifall jag skulle ramla."
Det var roligt på något vis, vingarna hon bar. De fascinerade honom, han tyckte att de var vackra. Tänk att ha sådana... Det vore något! Mor skulle nog ha svimmat ifall han kommit flygandes mot henne! Tanken fick honom att skratta till.
Sedan återvände han till nuet och lade åter sin fokus på den svartvita vargen.
"Flockar?" Han såg frågande på henne. "Nej, om flockar vet jag inte mycket. Jag har aldrig tillhört någon så jag kan inte deras liv." Och inte heller hade han planerat att gå med i någon. Om han inte hittade någon riktigt bra, det vill säga. Ifall det nu fanns bra flockar. Det var han osäker på. "Men det såklart, jag mötte en hane som tillhörde flocken Treontha. Jag höll på att vandra rakt in på deras revir." Han skrattade då han tänkte på det. Tur att han mött den trevlige hanen som hade varnat honom om det. "Men vad menar du? Flyttar alla flockar på sig? Har de inte fasta revir att försvara?"

Hanens svar fick Laali att vilja släppa ut en djup suck, men hon hejdade sig själv. Så han visste inget om flockarna. Vilket slöseri. Hon rätade på sig igen där hon satt. Den långbente pratade på om att han mött någon från flocken Treontha. Sättet han pratade på, hur orden flödade ohindrat från hans mun, roade fakargen på sätt och vis. Att någon kunde dela information så lättvindigt, även om han nu då inte hade den information hon ville åt.
    "Men vad menar du? Flyttar alla flockar på sig? Har de inte fasta revir att försvara?"
    Laali ryckte lätt på axlarna åt Kians frågor.
    "Det var vad jag trodde. Men tydligen promenerar de iväg hejvilt utan att tala om vart de ska ta vägen. Oschysst om du frågar mig, hur ska man nu hålla koll på dem? Det var med en road glimt i ögat och ett snett, skämtsamt flin hon sade det sista.

Det ryckte svagt i de långa öronen medan Kian lyssnade till hennes ord. Med ett smått dumt uttryckt såg han sedan på tyst på henne efter att hon slutat tala, en min som vanligtvis gled över hans ansikte medan han funderade. 
"Om det inte är det som är meningen," sade han sedan. Uttrycket i ansiktet var som förbytt, och nu såg han snarare klipsk ut, med det sneda leendet på läpparna. Han hade kommit fram till en idé, och han var stolt över den.
"Du säger att flockarna flyttar på sig, utan att berätta något om sina planer. Kanske det är hela grejen, att de inte vill att någon ska veta, att de försöker gömma sig, försvinna. Kanske det finns ett djupare syfte med deras vandringar."
Han blinkade några gånger, och log sedan glatt emot den svartvita fakargen. 
"Fast å andra sidan, var jag med i en flock skulle jag väl heller inte berätta alla flockens planer åt utomstående. De kanske bara vandrar för att de är uttråkade."
För egentligen, vad visste han om flockarnas liv? Ingenting. Det var bara dumma teorier från en ytterst naiv och smått korkad varghane.

Laali himlade dramatiskt med ögonen vid Kians kommentar. Hanen hade uppenbart inte förstått hennes skämt. Självklart berättade flockarna inte allt för utomstående, var han helt blåst eller?
    "Ah, ditt ljushuvud, du får ju se ett skämt när någon breder ut det framför dig!" utbrast Laali i en irriterad utandning. "Självklart är det det som är meningen! Varför tror du jag behöver fråga efter dem?" Hon gav ifrån sig ett kort, rått skratt. "Men jag verkar inte få mycket vett från dig i ämnet." Laali gav den långbenta, betydligt större hanen ett flin som blottade tänderna.
    "Har du bott under en sten eller något för att inte veta något om flockarna?" Utan förvarning, samtidigt som hon talade, tog Laali ett par steg närmre hanen, där hon snabbt trampade med baktassarna och hoppade upp på hans rygg.

[Hoppas det är lugnt att Laali är lite påflugen (bokstavligen). Säg till annars så ändrar jag :) Om Kian skakar av henne/hon ramlar av igen eller om han blir stående spelar ingen roll :) ]

Kian kunde inte låta bli att flina åt hennes irriterade tonfall. Det här var roligt, hon var rolig! Aldrig förr hade han då mött en varg som var av detta vis. Som om hon ständigt bjöd in till en skämtsam strid, även om han knappt kände henne. Det triggade igång honom, fick honom intresserad.
Med ett vasst svar på tungan öppnade han munnen. Här skulle hon minsann få se på strid! Han skulle mala ner hennes ord till smulor med sina egna, och han skulle vara nöjd med det sen också!
Men inte mer än ett lätt andetag hann lämna Kians mun innan den svartvita flygaren gjorde ett oväntat drag. Med smidiga rörelser rörde hon sig fram emot honom, och innan Kian visste av hade ett enkelt språng fört henne ovanför honom, så att hon bokstavligt stod på hans rygg.
Överrumplad av den plötsliga vikten på sin rygg vacklade Kains ben i några ögonblick innan de slutligen gled åt sidan under honom och hans dunsade i marken. Med otympliga rörelser skakade han bort Laali, rullade runt på marken.
Slutligen låg han där på rygg, och såg upp på den svartvita med ett förvånad ansiktsuttryck. Sedan delades ansiktet av ett leende och ett rungande skratt lämnade honom.
"Du är full av överraskningar!" skrattade Kian glatt samtidigt som han satte sig upp. Sedan spände han blicken i fakargen. "Är det så du vill ha det, så ska du också få det så."
Och utan förvarning kastade han sig emot henne, framtassarna utsträckta för att knuffa omkull henne.

Hon hade tänkt använda hanen som en tillfällig utsiktspunkt, men den tanken försvann lika snabbt som den hade uppenbarat sig då den långbenta skepnaden under Laalis tassar vinglade och gav vika. Ett överraskat, i det närmsta kraxande läte lämnade Laali när hon föll tillsammans med Kian. Med ett par korta skutt lämnade hon hanens skepnad då han skakade henne av sig, och hon vände sig snabbt om mot honom på nytt. Då hans skratt spred sig genom luften slätades hennes fjäderdräkt – vilken hade ställt sig på ända och fick henne att se nästan dubbelt så stor ut som tidigare – så slätades fjäderdräkten till sig igen. Hon rullade vingarnas skuldror och gav den nu liggande hanen en något skeptisk min.
    Då Kian, fortsatt skrattande, satte sig upp och tog till orda så klövs Laalis anlete istället av ett brett flin. Hon var just på väg att fälla en giftig kommentar när hanen fortsatte och slängde sig mot henne. På ren instinkt fällde Laali ut vingarna, och kastade sig i samma rörelse upp från marken. Hon kände vingarna vidröra hanen när de slog med snabba rörelser för att undkomma anfallet. De långa stjärtfjädrarna slog emot något innan fakargen hann lyfta dem helt. Hon var en överlevare, att snabbt kunna fly undan attacker var det som hållit henne vid liv så länge. Laali var för liten för att ha råd att inte kunna fly snabbt, men när hon landade på marken på nytt, på andra sidan Kian, så var hon allt för medveten om hur nära det hade varit att hon blivit träffad. Om han hade velat henne något ont så kunde det ha gått riktigt illa. Hon snodde runt i samma ögonblick som hon landade för att hålla blicken vid hanen. Det breda flinet återvände snabbt till hennes anlete igen tillsammans med ett roat, raspande skratt.

[Sorry för segt svar D: Men here it comes!]

I ett enda virrvarr av svarta och vita fjädrar upptäckte Kian slutligen att hans attack varit ett misslyckande. Honans vingar slog omkring honom, och han kunde känna hur nära det var att han verkligen träffade henne och fick henne ur balans. Men det var inte nära nog, och hans attack räknades som en miss. Istället tappade han själv balansen, och hakan slog i marken medan framtassarna var utsträckta framför honom.
Men inte fick det honom ur balans. Med ett vasst leende snodde han runt, eggad av det skratt som undslapp Laali. Det dammade i luften kring Kian och det var med en utmanade blick han såg emot honan.
"Det är fusk att använda vingarna!" Retsamt kastade han med huvudet samtidigt som det ryckte i hans kropp då han med spänning väntade på vad som skulle komma härnäst.

”Hah! Man tar väl tillvara på det man har!” Laalis skratt steg i styrka när Kian anklagade henne för fusk. Det var lika mycket fusk för henne att använda sina vingar som för honom att ha så långa ben! Om de båda lade sig och krälade på marken, då skulle det kanske vara jämnt! En så rolig tanke.
     Laali kurade en aning där hon stod, en kort förvarning där hon trampade med tassarna innan hon kastade sig framåt med vingarna utfällda, mot Kian. Med ett hårt slag från vingarna avbröt hon dock rörelsen lika snabbt som hon påbörjat den. I en väl invand undanmanöver ryggade hon istället bakåt i luften, för att vända av åt sidan och istället anfalla från ett annat håll i hopp om att förvirra hanen. För att om möjligt knuffa omkull honom igen och se de långa benen sprattla. Det var ganska underhållande.

[Ta ett skitsnabbt svar från mig också ;D]