[örgh.. hörgh... Nu ska vi se ^^'']

Träd, träd och åter träd. Men träd som inte hade ändrat färg eller tappat sina löv,
eller kunde kan kalla det löv? Dom var inte runda eller platta, nej dom var som långa och
smala. Som stickor eller taggarna på igelkottens rygg. Knopparna var grönaktiga och om några få veckor skulle dom spricka upp till stora täckande blad och sätta skogen i åter grönska. Våren var här och snart den livfulla sommaren.
En varg kunde skymtas bland träden och en mycket udda i utseendet.
Hennes färger var som ingen annans och pälsen var tjock och blank. Talade tydligt om att
hon var en frisk varelse med några år på nacken, ärren över de högra ögat lös vagt rött. Men även där lös huden rött, inte rött som av en irritation i huden utan röd som av värme. Man kunde nästan tro att hon hade variti solen för länge och bränt sig sönder och samman, men så var självklart inte fallet. Det var blodet inom henne så var varmt och värmde automatiskt upp den lilla kroppen men
oftast syntes det inte för att pälsen täckte med sitt tjocka lager.

Med en gäsp stannade hon upp och såg sig om lite grann samtidigt som dom breda, korta
öronen vinklades fram och tillbaka på huvudet efter ljud. Hon hade inte varit här tidigare,
eller det kanske hon hade men det fanns inga minnen efter de och behövde komma bort ifrån
reviret ett tag. Det hade hänt mycket där på senaste tiden, både positivt och negativt.


Dom gröna ögonen såg sin om och frosten under den rödaktiga honan smälte bort och lämnade
gräset blött innan även de blev gulaktigt på grund av vätskebrist. Hon torkade ut allt,
allt liv runt om henne. En rysning av välbehag rörde sig längst ryggen och hon rös till,
slöt ögonen och log belåtet.

[Sorry för konstigt inlägg men är lite trött i bollen xD]

En stor uddafärgad hane vandrar över denna plats. Nordanskogen som ännu har ett mjukt frosttäcke på marken. Hit verkar värmen komma sent på året. Vargen lämnar svarta spår efter sig där gräset bränts i hans fotspår. Kyla är inget som stör honom då han är varmblodig. Väldigt varmblodig. De långa öronens tår spetsade på huvudet och den slanka smidiga kroppen rör sig elegant fram mellan träden. Både vrenen och stäpparen i honom lyser igenom i stegen. Energin från stäpparen och den stolta höjda hållningen från vrenen.

En lätt fnysning lämnar hanen när en ekorre snabbt korsar hans väg för att smita upp i trädet bredvid. Inget av intresse. Hanen vandrar vidare. Det enda fungerande ögat söker av området framför honom. Irisen är mörkt lila. Det andra ögat täcks av en vit hinna och ett stort kryssliknande ärr täcker hela vänstra ansiktshalvan. Den långa vita luggen döljer den sida halvt.

Den långa svansen sveper mjukt bakom honom. Följer hans rörelser. De vita tassarnaplaceras bestämt på marken för varje steg. Ett lätt fräsande ljud när gräset under trampdynorna bränns och förkolnas. Hannen stannar upp. Vinden har fört med sig doften av varg. Och av bränt gräs. Och det kommer inte från hans eget steg. Det friska ögat skannar av området. Försöker få skymt av någon rörelse. Sedan börjar han gå framåt igen. Huvudet högt och uppmärksamheten på helspänn.

Värmen av en annan individ närmade sig henne och de ärrade ansiktet såg sig smått om och ett litet finurligt leende hängde i mungiporna. Var av hon kunde känna av så var detta också en individ med eldens temperament och det var få gånger som hon träffade på dessa varelser. Förutom denne Demethra och halva hennes släkt som på något ironiskt har hittat hit till Numoori.

Med starka steg fortsatte Thzu framåt och lämnade efter sig lite bränt gräs och frätande steg. Huvudet hölls högt och svansen svepte elegant efter i den lite trippande gången. Var hon intresserad av att träffa denna främmande varelse. Det kunde hon inte själv svara på men nog var de alltid kul att träffa på nya individer. Vem vet, kanske kunde kan få sig en ny 'vän'*hon har få sånna xD*, fiende eller liknande.

Efter en liten stunds trevande kunde hon känna doften av bränt, aska och hanne närma sig och mycket riktigt kunde hon även snart få syn på en vitaktig varg längre fram. Han var större än hon själv och inferotiken kunde inte låta bli att slita blicken ifrån den främmande hannen.
Tassarna hade stannat upp samtidigt som hennes varma gröna blick fångade upp honom och fortfarande höll hon huvudet och svansen en aningen högt buret.

[sorry för fail men kan inte svara nå mer idag D: Tyvärr... Men svarar på båda rollen i morgon! ^^
Natti natti du glada nisse~ ♥]

Han vandrar fram med värdighet. Men om han har någon värdighet är en annan fråga. Han har levt ett tufft liv och har gjort en hel del. Både hemska saker och kanske lite trevliga saker. Allt det hör till det förgångna. Han är tillbaka i Numoori nu. Starta om på ny kula kanske? Är det något han kan göra? Är han kapabel till det? Öronen klipper till på huvudet när det friska ögat fångar upp rörelse mellan träden och snart ser han tiken som kommer mot honom. Hon är mindre än honom. Kraftigare byggd. Hon ser rätt imponerande ut måste han medge.

Han stannar upp och sveper till med den långa svansen. Det mörkt lila ögat studerar tiken. Öronen står spetsade framåt. Han andas in tikens varma doft. Det verkar vila en flockdoft över henne. Han känner i alla fall doften av många andra vargar. Så han gissar på en flock. Han nickar kort till hälsning när hon är nära.
"Goddag". Hans stämma är mörk och behaglig. Men äger en underton av något oförklarligt. Något okynnigt. Han studerar henne.
"Fin dag för en promenad". Lägger han till. Hans anlete är kyligt. Tomt på känslor. Och ärret över det vänstra ögat ger honom en rätt hård fasad. Själv verkar han inte direkt bry sig om ifall dagen är fin eller inte.

[Okee. ^^]

Dom korta öronen klippte till och spetsades en aning vid hannens tilltal.
Huvudet lades lite på sne och sänktes sedan som en hälsning. Den tjocka och flerfärgade svansen svepte till i luften och hon sökte efter hannens blick. Ett stort ärr klädde de ena ögat och de var betydligt ljusare än de andra så hon förmodade att han var blind på ena sidan. Ett leende speglades inombords. Vad hade fört en sådan välvuxen hanne hit till en plats som denna undrade hon lite smått men förmodade att de kanske skulle komma fram förr eller senare.
"Godafton." stämman var kylig men hade en trevligare ton än vanligt.
"Ja inte sant. Solen lyser och fåglarna kvittrar." man kunde höra ironin djupt där nere någonstans men nog njöt hon av de vackra vädret likväl som fåglarna faktiskt sjöng en ljuvlig melodi en afton som denna. Hon må ha onda avsikter i sin själ men inte är hon den som inte han njuta av livet samtidigt som hon tar sig framåt. Tystnaden var ett tragiskt följe och aldrig hände de något i ett sånt klimat. Hon kunde se liv blomma och gilla de samtidigt som hon skulle njuta av att släcka de.
Hon var en livsnjutare av de onda och heta slaget.

[... Konstigt Dx]

Denna hane är en livsnjutare. Men hur han ser på den saken är det få som kan förstå. För det han finner roande kan i andras ögon verka väldigt vrickat. Han förändrades snabbt efter att han förlorat synen på vänster öga. Men han har tränat i många år för att den sidan inte ska vara en så stor svaghet. Hanen ser sig lite högre stående än alla andra. Förmodligen på grund av vrenblodet i hans ådror. Men han är inte den som går och trackar ner på andra. Även om det är väldigt underhållande det med. Men då måste han ha fullständig kontroll. Som han hade med Nimbus. En ny elev att tracka skulle inte vara helt fel. Han har vandrat ensam väääääldigt länge.

Han märker en lätt ironi i tikens ord. Det gillar han. Hittills verkar hon vara en väldigt märkvärdig tik. Ska hon visa sig värdig hans tid?
"Mitt enkla namn är Cross, min sköna". Säger han och sänker huvudet som i en lätt bugning. Något sarkastisk kanske han är. Men inte desto mindre gentleman. När han vill det. Vältalig är han när han sätter den sidan till. Han har inget emot att visa värdighet inför tikar. De är trots allt vackra varelser. Mot hanar är han något mer annorlunda.
"Får jag den äran att veta ert namn?" Han ser på henne med det enda friska ögat. Kanske kan han låta lite överdriven i andras ögon. Och kanske gör han sig faktiskt till. Men varför bete sig som en vilde när man kan visa lite klass?

När hon hörde hannens ord höjde hon lite lätt på ögonbrynet, knappt synbart men av ren reflex. Aldrig brukade någon tilltala henne på detta vis vilket förvånade henne lite grann. Om han menade det eller ej hade inget med saken att göra och hon sänkte huvudet läte lätt som en hälsning igen. Öronen klippte till och ströks sedan emot den tjocka brandröda manen, hon reste sig igen och såg honom med en granskade blick.
"Cross säger ni. Det var minsann ett fascinerande namn må jag säga." sa hon med småkylig underton men i överlag lät hon faktiskt rätt trevlig vilket aldrig brukar hända. Att han hade frågat om hennes namn förvånade henne inte. Det brukar vara en självklarhet att man presenterar sig eller ber om att få någon namn, men nog hade de hänt att hon hade haft möten och sedan lämnat individen utan att veta dess namn och den hade inte en blekaste om vem den precis talat till.
"Ni talar till Thzuki eller Rödhaken av Kaiwood är jag även känd under." man kunde höra att hon var stolt över sitt namn men de var allt, ingen överdrift bara att hon var en stolt individ som trivs med sitt liv.

[Gud... Thzu är som dryg men trevlig på samma vis... känner att detta inte kommer att gå nå bra Dx Kommer att förstöra den fina stämningen med min surkärring! D':]

Tiken presenterar sig som Thzuki. Eller Rödhaken av Kaiwood. Antagligen är det där hennes flock håller till med då. Det var länge sedan hanen befann sig i Numoori sist. Det är mycket som har fallit i glömska under åren. Han nickar som för att bekräfta att han uppfattat det hon sagt.
"Ni har ett fascinerande namn och lika så smeknamn". Det mörkt lila ögat studerar henne uppifrån och ner. Hon verkar vara en tik som varit med om en del med tanke på att kroppen tillfogats en del ärr. Kan det vara krigstroféer? Eller har de helt andra historier?

Vinden sveper mellan träden drar genom vargpälsen. Får den snövita manen att dansa lätt. Det kryssade ärret över hans vänstra öka sträcker sig från tinningen och pannan ner till käkbenet. Det är ett stort ärr. När han står där med huvudet högt syns även det stora ärret över hans strupe.
"Vart för er till denna skog om erat hem är i Kaiwood?" Frågar han henne. Och antar som sagt att Kaiwood är hennes hem. Eller i alla fall en plats hon spenderar mycket tid på. De långa öronen klipper till på huvudet och står mjukt spetsade framåt.

"Man tackar Cross~." hon log en aning och kunde inte låta bli att gilla hannens beteende.
Det var inte ofta nu för tiden som man träffade på trevligare individer, kanske kunde de bero på att hon själv inte var den trevligaste typen men oftast kunde hon tala i 'trevligare' samtal om den hon samtalade tillbaka med befann sig på samma nivå. Hon blev lätt vresig, otrevlig och även våldsam samtidigt som hon älskade det. Men nog kunde ensamheten ibland krypa sig på.

Inferotiken drog ett djupt andetag och hummade lite grann.
"Jadu, ser mig nog omkring skulle jag gissa på. Varför stanna kvar vid en plats för evigt då de finns så mycket mer att utforska och se. Hålla lite koll på världen." Thzu tog några starka och säkra steg närmare hannen innan hon slutligen slog sig ner och la huvudet lite lätt på sne.
"Vad gör en sådan välvuxen gentleman som er i denna knoppande skog?"

Han står lugnt stilla och ser på tiken. Hans djupseende är inte det bästa eftersom han är enögd. Så hans avståndsbedömning är inte det bästa heller. Saker och ting är oftast längre bort än vad han först kan anse. Men det har han övat en hel del på.

Han nickar lätt.
"Så sant. Och hur mycket man än ser sig om kan man inte se allt". Svarar han. Det finns så mycket mystik och obesökta platser i världen att en livstid inte räcker till för att upptäcka dem alla. Han studerar tiken när hon går ännu lite närmare och slutligen sätter sig ner.
"Vad jag gör här? Jag är endast på genomresa. Tänkte vandra och se mig omkring i mitt födelseland. Se hur mycket som har förändrats och hur mycket som är som det var". Han tystnar en stund och fuktar nosen.
"Men minnet sviker mig. Det är mycket som fallit i glömska sedan jag lämnade detta land". Med en svepande rörelse sätter han sig ner han med. Den långa svansen dras in mot kroppen vis hans sida. Men den placeras inte över tassarna.

Hon lyssnade lugnt på hans ord och la huvudet lite åt sidan men sa inget utan lät hannen tala klart. När han nämnde om att han var härifrån så lös de till i den mörka blicken och hon såg emot skogen bakom hannen. Så han var härifrån ifrån början men hade lämnat landet och nu återkommit. Mycket hade hon hört tidigare och inget förvånade henne längre.
"Ni är härifrån?" hon såg emot honom och stämman var lite nyfiken men fortfarande höll den sin kyliga och bestämda stämma. Hon visste sin rang och vad hon var kapabel till och tvekade inte att visa andra den ifall de behövdes. Hon var en stolt Beta av TBB och älskade de mer för varje dag som gick.
"Vad fick er att återkomma? Att försöka minnas?"

*påminnelse pet~*

[Ledsen. Men du kan ta bort det här rollet från din tidslinje om du vill. Higen kommer försvinna igen. Sorry. :(]